2019 > 03

Feeling

Jag sover som aldrig förr och samtidigt är jag tröttare än någonsin på morgonen, men det spelar mindre roll, för jag SOVER verkligen på nätterna! Kanske är det så att den där mardrömsliknande tiden är över nu?
Och jag jobbar ikapp på jobbet och även här känns det som att jag åter tycks bli i fas med allt och det är inte ofta som man har den där känslan när man åker från jobbet att allt känns bra, men idag är banne mig en sån där dag.
Nu skriver jag på mitt manus igen. Jag måste öka takten ytterligare.  Måste driva den där historien framåt och inte skriva som en förevändning för att  dricka espresso, utan tvärtom; att jag dricker espresso för att jag skriver...
Jag ligger tröstlöst efter, men med tanke på de senaste månaderna, eller snarare hur det här året börjat och varit, så är det rätt bra att jag fått skrivit något över huvudtaget. 
Och kanske är det så att man lär sig något av sin egna historia? Att jobba under konstant korseld. Att tvinga sig att fungera och uppehålla en vanlig fasad, inte allra minst för sig själv. Att stänga av, men ändå hela tiden påminnas och konfronteras med sanningen och det verkliga. 

Tisdag kväll. jag tycker om tisdagar. Jag tycker om alla dagar i hela veckan. 
Och jag tycker om att gå ut i den kalla, men fina marskvällen och få kyla på mina kinder.  Att promenera, att få sopsortera, att få hälsa på människor jag inte känner och att fundera på vad jag skall laga för mat till helgen. Sedan när jag är inne igen, sätter jag mig åter vid tangenterna och låter den där historien få skriva sig själv.

Läs hela inlägget »
Etiketter: michelletimman, mars

Balans

Var på Draken igår och såg Världens historia med Måns Möller och Özz Nujen. Befriande att faktiskt få skratta i nittio minuter.  Förövrigt skönt att bara komma iväg för ett par dagar. 
Har fått energi nu, har fått sovit, har fått ätit...

Ute bär det sig åt och håller på. Nej, det funkade inte riktigt den här gången heller. Men, här hemma hos mig är det bedrägligt lugnt och efter att fått skriva en stund ägnar jag nu tanken åt det där Tage Danielssons citatet som ni kan se på bilden från i går. 
Det där att finna balans mellan framtid, nutid och dåtid. Hur jag stundom levt mitt liv i det förflutna och som nu  - då jag alltid varit på väg någonstans, ett ständigt planerande - ett liv i framtiden.

Jag anser mig nog själv att vara en mästare i att leva i nuet. Jag kan inte  påverka det som redan hänt och egentligen har jag ingen aning om det som ska hända. Jag är en lindansare där mitt förflutna både påverkar mig och har gjort mig till den jag är samtidigt som jag är medveten om att de val jag gör i dag kommer att påverka min framtid. Jag kan blunda åt alltihop och bara låta det vara. Det blir som det blir. 
Men nu är det viktigare än någonsin för mig att finna någon form av balans. Ibland känner man hur någon räknar ens dagar.
Läs hela inlägget »

Om igen

Vi gör stan, gör de där utflykterna i kvarter som ger inspiration och idéer. Det är en fin föreställning och när kvällen kommer äter jag en frutti di  mare i världsklass. 
Det är åter dags för mig att bli en livsnjutare..
Läs hela inlägget »

Tid har gått. Saker är annorlunda nu.
Gårdagen glömmer vi snabbt, eller så är det viktigt att minnas även de svarta dagarna?
Jag åker iväg. Hoppas på att få skratta. Hoppas på sol under min resa. Som den där bilden jag för dagen väljer att fronta detta inlägg med. 
En dag utan villkor. Som sanden i min hand och stenen i min ficka. Så varm och förutsägbar.

Läs hela inlägget »

Det snöar igen.

Tänker på vad en vän sa till mig förra veckan. ”Nu tänker jag sätta på sommardäcken” sa hon.
Nej vänta med det”, sa jag. ”Våren är inte färdig ännu”.
Sedan kom vintern tillbaka och jag sa på ett fint sätt till henne;
”Du väntar väl med däcken nu?”
Hon medgav bakslaget, men hade så pass mycket positiv energi inom sig för att säga;
”men nu har det vänt, i slutet av veckan blir det däckbyte”
Detta var i måndags. Jag tänker inte rätta henne något mer.
För vi människor behöver ha de där sakerna att tro på. Hoppet och tron om något bättre. För vad är vi om bi inte har det?

Läs hela inlägget »

Gedser Odde. Nordens sydligaste punkt. Oändllig utsikt över Östersjön. Jag har varit där. Stått och försökt göra mig hörd mitt i äventyrets melodi.
Den där bisterheten är så sagolik vacker och jag njuter i fulla drag av att uppleva när vinden tar i och vågorna bryter land.
Det är svårslagna minnen i en tid då jag inte tycks komma ihåg någonting. Då var då och nu är nu.
Jag trivs fortfarande med att blicka ut över havet, även om jag i sak föredrar lugnet vid en sjö. Men så finns det något med den där bisterheten som ändå drar. Det karga och nakna som drar med en ut och i.
Och jag minns det som jag egentligen inte minns. Tiden innan stormen. Då när jag längtade efter att vinden skulle ta i och vågorna skulle bryta land. 
Och nu är allt så suddigt och i morgon är allting glömt igen.

Läs hela inlägget »
Ibland önskar man att man hade sin befästning på en klippa. Omöjlig för någon att inta. Den här bilden tog jag för några år sedan Då vi med bil åkte runt i provinsen Trapani. Målet var Erice, en liten bergsby och kommun längst ut i väster på ön Sicilien.  Underbara Sicilien. Jag känner mig tacksam över att jag har haft möjligheten att besöka ön ett flertal gånger och just Erice är en sån där plats som ofta finns med i mina drömmar. Speciellt nu i mitt författarskap då jag sitter och jobbar med mitt manus. Jag skulle vilja hyra ett rum i en av de där alla medeltida husen med fönster ut mot torg och gränder och inte gett mig därifrån innan boken var klar och jag själv var redo för att återvända. För jag skulle verkligen vara värd att vandra genom oändliga gränder, sitta på uteserveringarna i de små innergårdarna och vandra till den där borgen från 1200-talet.
Erice - en gång för länge sedan en plats vigd åt fruktbarhetens gudinnor och under antiken hette staden Eryx. Fram till 1934 hette staden Monte San Giuliano. Varför den bytte namn och just till Erice har jag ingen aning om.
Men, om jag varit där, fått nåden att gå i dess gränder en gång till så skulle jag just ta reda på det.
Och jag skulle njuta av amarone och jag skulle njuta av den fantastiska utsikt som finns överallt var än man vänder sig.
Och jag skulle gå ut på klippan...just den där klippan och inta den där borgen och göra den till min för evigt.
Läs hela inlägget »

Våren som kom av sig igen.
Årets mest misslyckade årstid. Den som vill mest, men sällan kan hålla det den lovar.
Och så alla dessa hårt prövande människor här uppe i norr som längtar, hoppas och ändå tror på att det skall vända. 
De är den där personen som ständigt vaknar upp till en måndag. Det tar aldrig slut. 
Idag har solen lyst och i rätt miljö även värmt. Nu är den här igen. Våren - som vi har väntat.
När jag var barn var mars fortfarande en vintermånad. Snövallarna stod höga runt den värld som var en liten gård - min värld, mitt rike. Det var den tiden då det var vinter, så var det verkligen vinter. År efter år - så som en medelålders man minns det. 

Nu hoppas vi igen och vi drar våra förhastade slutsatser, men innerst inne vet vi att våren är en nyckfull vän.

Läs hela inlägget »

Allt är i vitt eller svart.
Solen skiner, det är minusgrader och snön ligger åter över tall och gran, men mot väggen kan man känna en aning värme och i dessa tider är det just värme som man måste vara rädd om och ta vara på.

Och jag tillbringar all min nu uppkomna lediga tid åt att skriva på mitt manus och när jag behöver paus från det ser jag på en serie som kan få mig att försvinna bort för ett tag. Jag är här och nu, men allt är bara en verklighetsflykt.  Sedan jag fick de där tabletterna av en kollega för att jag skall kunna få några timmars sömn per dygn, har just det där med sömnen blivit aningen bättre och kanske nån gång skall jag återigen få känna den där känslan av att vara riktigt utsövd.
Dock måste jag medge att jag börjar uppskatta de där extremt tidiga morgnarna mer och mer. Att få sitta uppe och vänta på att det skall dagas. Kanske finns det inget vackrare än just det ? Tystnaden, ljuset och förhoppningen som kommer med den.

Och i mina snälla drömmar är jag på vita stränder långt bort från här och nu och där på stranden när jag tänker på morgondagen, så är allt bara vackert.

Läs hela inlägget »

Till sist så somnar man. Så är det kanske. Och idag efter lunchen gick jag och la mig på sängen. Jag kände mig helt färdig, som jag så oftast känner mig nu för tiden, men jag hade ingen förväntan om att kunna somna. Sedan hände det otänkbara...Jag slocknade och var borta i drömmarnas rike i någon timma.  När jag sedan vaknade var det som att jag fortfarande sov. Om jag velat där och då tror jag faktiskt att jag skulle kunna somna om och sovit till i morgon.

Det har slutat att regna och där någonstans vid tiotiden kom jag ut lagom till att solen skulle komma fram. Promenaden blev skön och befriande.
Två ljusglimtar under en och samma dag.

Samtidigt måste jag säga att min helg varit fin och öm. Något som man inte förväntar sig i tider av förstörelse.
Jag är en annan nu, Jag är bara jag.

Och utan att ha hört den på flera år, så for den där Lemarc-låten genom mitt huvud idag, medan jag satt där och gick igenom mina alternativ.  Den där låten där varje mening är något viktigt tänkvärt, men just raden ;

"Och han lät så blaserad när han sa att han visste,
Att inte en enda människa bryr sig
Vi svor att aldrig bli cyniker
Men regnet kom jag tog en tågbiljett,
För dom sista pengarna"


bara är så träffsäker och mördande när den slår ner helt rätt.
"Att inte en enda människa bryr sig"
När man är ensam är man verkligen ensam.

Och jag kan stå på Tommys udde och skrika och jag kan förneka allt det vackra, men jag kommer aldrig, aldrig mer påstå att jag äger varje stund.

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter