2018 > 12

Dagen innan

I väntan på kvällens fest bjuder jag på några bilder från gårdagen då jag och mina bröder sammanstrålade för en av de där få årliga träffarna hemma hos våra föräldrar.

Läs hela inlägget »

I natt när jag satt uppe alldeles för länge, hade feeling och lyssnade på Tom Waits spelade jag den ena Tommyfavoriten efter den andra. Det var en skön natt och ibland finns det inget bättre för själen än att söka bland sina favoriter på Youtube och lyssna och titta på det som känns bäst just där och då.
"Hope I don't fall in love with you" var en självklarhet, men det var först när jag började läsa kommentarerna till youtubeklippet som jag berördes och totalt knockades. Signaturen elif kuru skrev; 

"we were sitting on a couch , drinking coffee and it was 3 a.m. he was my best friend but i kinda like him . you know, i accepted to friendzoned bcz i really like his company. anyway we had been open our fav songs and i picked this. I picked this because i really loved this song and tom waits , not any other reasons. and while the song played he kissed me for the first time. after some kissing times (hahah) we talked each other that how much we love each other as A PERSON. if we date, we would get marry or broke up and never see each other again. we did not want both. so we decided to not to date. so time flies it's been a year and i am listening this song, i think the lyrics are so ironic for him and me. f*** u and f*** my overcontrolled mind always afraiding of losing something. "hope i dont fall in love with u" bcz we ended up a relationship that never begin. and i want to post this song to him and say f*** u. he would understand and smile . but i cant. cause we are still best friends . so i just want to write it down here. sorry for drama.

Kärlek kan vara så smärtsamt vackert. Så brutalt och hopplöst. Så korkat och dumt.
Kanske beror det på tiden, kanske på att jag är en gränslös romantiker, men just det där har jag gått runt och tänkt på idag och inte kunnat släppa.

Läs hela inlägget »

Samhället där jag bor känns öde och tomt, men det är nog så att man  är inomhus och förbereder kvällens stora firande och dess sammakomst.
Jag tänker på de som inte har någon att fira med och sedan på de som helst sluppit alltihop, kanske helst varit själva... Det tycks inte finnas någon form av rättvisa när det gäller det.
För mig betyder inte nyårsafton något längre, alltså själva firandet. En gång i tiden betydde det allt och var alltid förenat med stora förväntningar. Nu ser jag fram emot en kväll då jag får träffa och umgås med vänner.
Det är så det är.

Läs hela inlägget »

Julkortet





 Jodå , vi fick julkort även i år, trots att vi aldrig skickade något tillbaka. Trots att vi inte skickat några julkort de senaste 10 åren, eller kanske 15...?
Jag är så otroligt tacksam över dessa kort. Det är en julstämningshöjare utan dess like.
Alltid från samma avsändare varje år och allrtid tillsynes skrivna med verklig kärlek. För vem skickar vykort annars idag om det inte är av kärlek? 
Om ni läser det här; Tack!

Min son kommer ut till mig och jag sitter där i soffan och tittar på min numera favoritserie. Han frågar om jag vill lyssna på hans senaste låtidé. Gärna, säger jag och är snabbt inne i "studion". Det låter otroligt häftigt och påminner om "Please wake me up" från Tom Waits mästerverk Franks wild year från 1987. Jag går igång på det där och berättar hur jag tycker han skall gå vidare med låtsnickrandet.
Han tycks inte fatta någonting och när jag sätter på den där fenomenala plattan Franks Wild year och ger honom lite smakprov och samtidigt berättar hur jag tänker...ber han mig stänga av och hela han lyser ; "det var helt fel av mig att blanda in dig i det här". Det säger han förstås inte. Jag är ju hans pappa och han vill ju inte göra mig ledsen. Sedan blir han väldigt upptagen och det innebär tydligen upptagen utan mig...
Han försvinner in på sitt rum och jag sätter mig återigen i soffan. Jag kollar igenom de olika Waits-albumen och finner snabbt vad jag letat efter. Det är dags för min alternativa jul nu. När den riktiga börjar ta slut tänker jag fira alternativ jul. Bara genom att läsa titeln på den där klassiska låten förstår man var detta kommer sluta. Christmas Card from a Hooker in Minneapolis. Den definitivt sorgligaste jullåt som skrivits, men kanske också den ärligaste, skitigaste och mest innerliga.

Hey Charlie I'm pregnant and living on 9th Street
Right above a dirty bookstore off Euclid Avenue
And I stopped takin dope and I quit drinkin whiskey
And my old man plays the trombone and works out at the track
He says that he loves me even though it's not his baby
He says that he'll raise him up like he would his own son
And he gave me a ring that was worn by his mother
And he takes me out dancin every Saturday night


Och det finns stunder då jag har lidigt med de där människorna. Kunnat ta in deras sorg och smärta. Mina Tom Waits - perioder i livet har varit svåra och långa, men jag har alltid kommit ut igen och full med ny levnadsenergi.


Hey Charlie I think I'm happy for the first time since my accident
And I wish I had all the money we used to spend on dope
I'd buy me a used car lot and I wouldn't sell any of em I'd just drive
a different car every day dependin on how I feel


Ibland kan den totala lyckan vara just en "used car lot" och även om det låter tragiskt i sig, kan jag inte låta bli att känna poesin i allt det där, känna det autentiska och verkliga. Tom Waits har aldrig varit en muntergök och det har passat bra för mig, för det är när jag som bäst behövt det. Behövt någon som förstår, som han alltid funnits där. En gång i tiden samlade jag på minnesvärda saker som han sagt. Jag skrev ner det i en bok som jag hade i en låda. Mitt favoritcitat var "It's hard to win when you always lose". Den mycket tragiska, men sanna meningen betydde mycket för mig under nittiotalet då jag tyckte livet var tufft mot mig.

Och medan låten Christmas Card from a Hooker in Minneapolis börjar närma sig sista versen kan man misstänka att det här slutar nog inte så bra ändå och som så många gånger förr kan jag konstatera att när man är på botten är det lögn i helsike att ta sig upp igen!

"Hey Charlie for chrissakes if you want to know the truth of it
I don't have a husband he don't play the trombone
I need to borrow money to pay this lawyer and Charlie hey
I'll be eligible for parole come Valentine's day"


Den här julen fick jag 5 julkort, men inget från Minneapolis. jag är tacksam för det.

Läs hela inlägget »

 Den här årstiden är inte alls grå och trist, utan bedårande vacker och på mina "återinrättade" promenader är jag noga med att dokumentera detta faktum. I dag är det åter en soldag och som jag skrev igår, så är den där väderrapporteringen en viktig ingrediens i mitt skildrande numera.

Igår fick jag en kommentar på hur jag lite vårdslöst utryckte mig med att "nu är ännu ett år  på väg bort". 

"Ett nytt år står och väntar på att få ta hand om oss lika varmt som alla de andra nya åren gjort! 

Så där utrycker sig en människa som gjort upp med livet och lärt sig uppskatta  alla dess olika färger. Det är just så som jag vill känna det. Just så som jag tror att vi alla vill känna.
I morse när jag gick och funderade på de där hemligheterna som livet ofta gömmer och hur man bäst agerar den dagen när de väljer offentlighetens ljus, insåg jag jag snabbt att det inte finns något "standardagerade" när livet väljer att ta sig olika vändningar. Jag insåg återigen att allt handlar om min inställning  och att jag på ett bättre sätt måste ta tillvara på dagarna och på åren som jag får.  

Läs hela inlägget »

Det är nära nu. Vi väntar på 2019.
Den där siffran känns så overklig i sig. 19 år sedan millenium. 19 år sedan beslut togs som skulle ge mitt liv en helt annan vändning än vad jag kanske först tänkt och trott.
Och 
nu är ännu ett år  på väg bort.
Och jag kan inte låta bli att tänka på när jag gick i mellanstadiet, kanske i fjärdeklass när vi pratade om det nya årtusendet som var på väg. År 2000. Kan inte minnas att man då pratade om millenium...men just den där berättelsen om att vi närmade oss år 2000 kändes så märkligt avlägsen.
Det var i slutet av 70-talet och det låg så många år fram så att jag knappt kunde räkna så långt.
Vi fick en uppgift minns jag. Att vi skulle räkna ut hur gamla vi skulle vara då. 
32 år.
Då kändes det ännu mer avlägset. Äldre än vad min pappa var. Så gammal kunde man liksom inte bli.

Det har nu gått många år sedan vi fick uppleva skiftet mellan 1900-tal och 2000-tal.
Då i slutet av 1999 bodde jag i USA och jag hade dagarna innan helgerna kommit hem för att fira jul med min familj. Jag hade tillbringat några dagar i Las Vegas och på min mellanlandning i Memphis minns jag hur jag övervägde mina alternativ. Om jag skulle ta det där planet till Göteborg, eller om jag helt enkelt skulle hoppa på ett plan till någon annan plats. En ny plats för Tommy att börja om på.
Om det nu var Millenium eller något helt annat som hade försatt  mig i just den där situationen av rastlöshet och uppbrott låter jag var osagt. 
Det var för mig en brytningstid och det där nyåret firade jag i Högsäter. Jag valde att ta planet till Göteborg tillsynes. Världen fick vänta.
Där och då försökte jag konfrontera och ställa till rätta. Visa att jag faktiskt kunde göra allt det där som krävdes av mig och till och med flytta tillbaka till Sverige igen.
Men "förhandlingarna strandade", eller kanske mer bokstavligt; Det kraschade och jag visste då att jag inte hade någon framtid här.
Års-skiften kan ha en konstig påverkan på oss.
Ett par dagar senare satt jag på planet tillbaka till Georgia och jag visste med säkerhet att jag aldrig skulle tillbaka hem till Sverige igen.

Man kan räkna timmarna nu om man vill. Så nära är det. Och jag befinner mig i Dalsland och tillsynes i Sverige. Saker blir liksom som de blir.
Jag tar en bild på mig själv och studerar de där årsringarna jag bär. Att ta kort på sig själv är det ultimata tidsdokumentet. Man tror att man inte ändrar sig ett dugg...jösses!

Det är nära nu. Ännu ett år är på väg bort.

Läs hela inlägget »

Det närmar sig och jag tillbringar en stund åt att fundera på det här året som snart har gått. En gång i tiden höll jag på med stora årskrönikor vid den här tiden, men det har jag slutat med. Dock är de fortfarande roliga att läsa och jag har alldeles nyss läst igenom några stycken. T ex den här från 2016 som både känns lättsam och intressant. Inte alls så där högtravande och mastiga som jag minns det. 2014 var ett spännande och intressant år och ju mer jag går igenom dessa krönikor inser jag att jag någon gång kommer behöva skriva en bok med just de här som dess innehåll.
Men det blir inga fler nya nu. Det är ett avslutat kapitel. Dock finns alla dessa inlägg kvar och mina privata dagboksanteckningar förstås. Ett sätt att följa tiden som gått, även om det är i ett Tommyperspektiv.

På tal på perspektiv och att följa tiden, så har det här med väderangivelser blivit mer viktigare för mig med åren. "Väder och vind" och hur det skiftat från t ex en jul till en annan är en för en man som är född i slutet av sextiotalet ett informations- klimax utan dess like. Som idag till exempel. Hur den färgrika gårdagen förvandlades till det lite mer gråa otydliga. De där förändringarna som man aldrig såg förr, har blivit en sagolik dagsupplevelse.
Och jag skriver ner just det där och vet att det tillsammans med dagens bild,  nästa år kommer påminna mig om hur det var.

Läs hela inlägget »

De här två bilderna är tagna från samma plats, men olika håll. Det är fascinerande hur solen och ljuset påverkar motiven. Det är en spännande och dramatisk tid. Ljuset, vattnet som håller på att frysa, de olika färgerna och kylan.

Efter några timmars skrivande bröt jag motvilligt upp för att ta den där sköna vinterpromenaden som jag redan tidigt på morgonen bestämt mig för att göra. Det var befriande skönt! Sedan tog jag bilen spontant till stan. Jag fick för mig att jag ville gå runt i bokhandeln och titta på böcker, bläddra i dem, lukta på dem... Ett klokt val.
Att helt avstressad tillbringa en timma i en bokhandel kan vara ett av det skönaste man kan göra. Förväntade mig att komma därifrån med en påse full med böcker, men köpte ingenting alls. Ibland kan bara själva rekognoseringen och spanandet vara fullt tillräckligt för att tillfredställa sitt behov.

Kvällen kommer inpå snabbt och resolut. Jag är glad över att jag tar tillvara på dagarna i dessa tider.
Det bjuds på skaldjurspaj och jag stoppar tacksamt i mig den smakfulla middagen och sköljer ner den med både vin och vatten. 
Det bjuds på en hel del "feel good" så här i slutet av året och jag gör mitt bästa för att med övertygelse välvilligt ta emot.

Läs hela inlägget »

Som det är

Solen skiner och det är minusgrader ute. Alldeles strax skall jag ge mig ut för dagens första promenad.
Så här i slutet av året då man kan njuta av en liten längre ledighet, är det lätt att känna sig både privilegierad och till freds.
Jag har skrivit i timmar. Blanka sidor har fyllts med ord. Jag håller hårt på rutinerna nu. Skriver på morgonen, för att sedan ha eftermiddagen till vad jag vill. Hitills har jag använt en stor del av den tiden till att också skriva, men jag har också läst en del. Det är skönt och avkopplande.
Jag har fått tid till att tänka och reflektera. Något som jag har ett stort behov till, men under den hektiska vardagen sällan känner att jag mäktar med. Visst tänker man en massa, men just det där reflekterandet och att sätta in saker och ting i sina rätta sammanhang, att sortera, ta bra beslut och att finna förståelse är svårt när allt går i 180.
Och idag skiner solen. Allt känns ju så mycket enklare då. Jag håller mig till min plan. Får inte tappa fokus. Jag lever mina privilegierade Tommydagar och gör just nu lite av det som jag trivs bäst med. Fantastiskt i sig.
Lite mer kaffe, sedan ut i vinterparadiset.

Läs hela inlägget »

Aldrig mer

Natten är här och jag är pigg även om jag ser trött ut. En bild ljuger alltid.
I kväll hade jag verkligen de där rätta svaren och jag skulle kunna erkänna allting bara så där rakt av, men någonstans här inne i mig, finns det någon form av självbevarelsedrift kvar.
Så jag spelar mina sånger. De som passar mig bäst och jag skriver det här inlägget med vetskapen om att jag aldrig mer får släppa taget och låta mig påverkas av det som gör mig ofokuserad , osäker och svag.
För jag vet inte vilken dag det är.

Läs hela inlägget »

En Tommydag

Ibland får man till den där dagen som man önskat den. Redan i början av september drömde jag om den här dagen. Jag bläddrade bland erbjudandena i jultidningskatalogen som min brorson med förväntan stuckit till mig.  Jag köpte några böcker, men också ett klassiskt Fantomenalbum! Fantomen som jag kanske inte läst på över 30 år, fanns nu tillgänglig för en man som passerat ungdomen med megaråge.
Jag behövde inte fundera så jättemycket på det där beslutet och så var den given i min beställning.
"En Fantomen att läsa vid jul" var min paroll. En Fantomen att läsa under en riktigt skön Tommydag. Och så kom nu tillslut den där dagen. Min dag. Jag kom upp i tid och fick skriva ett antal sidor innan jag väckte min son. En lång härlig vinterpromenad i alla ensamhet följde sedan genom ett nädtintill stängt centrum, via de olika utposterna i mitt lilla samhälle. En skön promenad på en timma som gav energi och väckte alla mina sinnen.
Sedan en avkopplad timma. En timma utan mobiltelefoner och allt sånt där som bidrar med plingande och ändrat fokus.
Det var då jag satte mig i min favoritfåtölj med det där seriealbumet. Bara jag hemma, jag tillsammans med en ungdomshjälte som väckte minnen från förr. En hänförelse till något så banalt som en seriefigur.
Ett glädjerus sprunget från det förgångna.

Läs hela inlägget »

För en liten stund sedan hällde jag en hel kopp hett kaffe över mig och allt annat också, när jag satt precis här vid tangenterna. Ni vet redan hur det känns. Först är det varmt, man bränner sig, men ganska snart känns det väldigt blött och kallt. Det är ungefär som när man går in i en ny fas i livet, eller startar upp ett nytt projekt. I början är man eld och lågor över den där nya relationen, det nya arbetet, eller vad det nu kan vara. Sedan kommer uppvaknandet, det heta kaffet som spills över än, som en explosion och som sprider smärta förtvivlan, olust och lite uppgivenhet. Sedan kommer det blöta, kalla och det är inte då sällsynt att man liksom tappar tempo. Man är i en minst sagt avgörande fas i livet och just efter den där hettan, efter den där branden blir man liksom handlingsförlamad och vet inte hur man skall kunna gå vidare.

Det är så som jag haft det med mitt skrivande de sista två månaderna. Efter att jag kom i gång med min bok i ett rasande tempo, kom vardagens bestyr i kapp och i mina val kom skrivandet i andra hand, samtidigt som tankarna hela tiden var på den där boken...

Och det finns inget skönare än när det släpper, när man kan göra sig fri och ta tag i det där som man verkligen vill göra. 
Jag är på gång igen, med högt tempo och med samma frenesi som tidigare för jag min berättelse framåt. Att hälla hett kaffe över sig är en form av smärtsam ljuvlighet. Det är något som man måste gå igenom och som kan kännas både obekvämt och jobbigt. Efteråt är det som ett nyårsbad; uppfriskande och befriande.

Läs hela inlägget »

Efter tomten

Sharif konstaterar att han missat tomten, men är lika glad för det.
Nedan följer den sista filmen från julafton 2018.

Läs hela inlägget »
Jag får möjligheten att ta en bild tillsammans med självaste tomten. Jag får möjligheten att ta en bild tillsammans med självaste tomten.
Tomten gör entré med sin Nisse.
Tomten gör entré med sin Nisse.
Brorsan överlämnar en present till värdinnan.
Brorsan överlämnar en present till värdinnan.
Vi är glada för att Julen är här.
Vi är glada för att Julen är här.
Min bror Sigge gör sig beredd att ta emot sit paket.
Min bror Sigge gör sig beredd att ta emot sit paket.
Jag visar stolt upp det allra minsta paketet jag någonsin fått. Gissa vad som fanns i?
Jag visar stolt upp det allra minsta paketet jag någonsin fått. Gissa vad som fanns i?
Allihopa (förutom fotografen då förstås).
Allihopa (förutom fotografen då förstås).
Lite avstämning.
Lite avstämning.
Tomten är fullt fokuserad på att läsa vad som står på paketen.
Tomten är fullt fokuserad på att läsa vad som står på paketen.
De ställde gärna upp för en bild.
De ställde gärna upp för en bild.
Hej då! Vi ses julafton 2019
Hej då! Vi ses julafton 2019
Läs hela inlägget »

The game

En av höjdpunkterna på julafton är julklappsleken.
Efter mat och att tomten tittat förbi är det dags för dagens mest aktiva stund.
På videon nedan kan ni ta del av vad som händer alldeles innan.

På årets julklappslek togs ingen film, men förra årets lek var minst lika underhållande och går att se nedan.

Läs hela inlägget »
Jag och Lars utanför Färgelanda kyrka, strax innan vi går in. Jag och Lars utanför Färgelanda kyrka, strax innan vi går in.

Varje bra julafton skall avslutas med midnattsmässa i Färgelanda kyrka.
En gammal god tradition som jag brukar genomföra tillsammans med min gode vän Lars.

Raka i bänkraden. På bilden min vän Lars, min far, min mor. Raka i bänkraden. På bilden min vän Lars, min far, min mor.

Tidigare  under dagen hade jag ett intressant samtal med min bror om hur man förbereder sig inför predikningar och framförallt var jag intresserad av vad för teknik han använde sig av och hur lång tid det tog att skriva en predikan. Just det där samtalet fick en starkare innebörd och förståelse senare under mässan då brorsan berättade historien om det ensamma och lite kanstötta julklappspaketet. En bra historia som förstärktes av hur berättelsen framfördes med inlevelse, pauser och en extremt stark närvaro.

Kyrkoherde Sigge Widekärr berättar historien om det ensamma och lite kanstötta julklappspaketet. Kyrkoherde Sigge Widekärr berättar historien om det ensamma och lite kanstötta julklappspaketet.

Min son hjälpte till med att dela ut nattvarden och kanske är han den första som gjort det i en Snoop dogg - tisha.

Som traditionen bjuder avslutade Leif Larsson mässan med att sjunga O helga natt och som vanligt lämnade han ingen oberörd med sin fantastiska röst. När felicikören tog vid i kören och brorsan spelade magiskt på sin flöjt kvalade det här ögonblicket in till en topp fem - placering över årets höjdpunkter.

Läs hela inlägget »

Tradition

Eric, jag, Lars och Karl precis innan vi klär på oss för att gå ut och promenera till kyrkan för midnattsmässa. Eric, jag, Lars och Karl precis innan vi klär på oss för att gå ut och promenera till kyrkan för midnattsmässa.

 Det härliga med julen är när familj och släkt kommer tillsammans.  När hela familjen är samlad och äter frukost ihop på morgonen och sedan tillsammans förbereder resten av dagen. Det är något av det finaste med juletid tycker jag. Sedan att förenas med barnens far och mor - förläldrar och brorsans och hans familj och under några timmar få umgås på bästa sätt är i mångt och mycket oslagbart.
Men jag tycker också om andra traditioner runt jul, t ex  när jag tar promenaden upp till min vän Lars någon timma innan midnattsmässan och han bjuder på trevliga historier och något gott att dricka. Det är också svårslaget. Numera får jag också med mig min son och bilden ovan symboliserar hela trevligheten med pappor och söner - samkväm.

Läs hela inlägget »

Varje år sedan 2006 har jag på julafton haft med Frankie Goes to Hollywoods video till låten "Power of love". Inte bara för att den låten är julens bästa, utan också för att videon ger den riktiga julkänslan. Värd att se många gånger. 

Och..

medan jag sitter och smuttar på min heta glögg tänker jag på just "Power of love" och det där ultimata kärleksbudskap som den där låter förmedlar.  

Och..

Jag tänker tillbaka på förra julen 2017. Tänker på hur kallt det var och hur  regnet öste ner året innan dess 2016 och jag minns julen 2012 då det var riktigt kallt och snöade.  Och julen innan dess, alltså 2011 års jul som var mild och solig. Men, oavsett vad det blir för väder, så blir det jul även i år. 

Tillbaka till nu. Tillbaka till julaktiviteter  som för mig just nu innebär att sitta här och dricka het glögg och någonstans långt borta kan jag höra "Frankie" sjunga och jag faller in i kanske den vackraste refrängen som skrivits:

"The power of love
A force from above
Cleaning my soul
Flame on burn desire
Love with tongues of fire
Purge the soul
Make love your goal"

Läs hela inlägget »

Bilden ovan är från den 23e december 2013. Fem år sedan och det är uppesittarkväll och barnen ser taggade ut framför Bingolotto.

Fem år senare letar jag gamla bilder från tidigare uppesittarkvällar. Dessa är inte svåra att hitta. Bilden här nedanför är också från den 23 december och året är 2015. Precis då skrev jag ett blogginlägg som är döpt till precis samma namn som dagens inlägg; May you stay forever young (en liten önskan så här dagen innan jul). Det där inlägget är ett så typiskt "Tommyinlägg" och dessutom bra och när jag läser igenom det inser jag att inte så mycket har ändrats sedan dess ändå. Vi har blivit något äldre, något som är tidsrelaterat, annars är det som det är. Ibland behöver man inte komplicera saker och därför bjuder jag på denna repris. Varsågod; Mitt "dagen innan inlägg" från den 23 december 2013.

Året är 1991. Youngs polisonger är större än någonsin och möts nästan vid nästippen.Dylans "Forever Young" framförs av en pigg Neil Young. Jerry Garcia däremot ser trött och oinspirerad ut där han förvisso lägger de där schyssta tonerna rätt, men förövrigt verkar vilja vara någon annanstans. De är båda i min ålder när de gör den här spelningen. Två medelålders farbröder i min ålder..Ser jag så gammal ut?
Golden gate park är platsen för ett häpnadsväckande återupplivande av hippie-eran. Och så de där tonårstjejerna förstås, de som "nästan dör" när de ser Young på scenen. De måste ses för att man skall kunna förstå det magiska. För att man skall kunna ta in den där stämningen där och då.
Det är sånt här jag går igång på. Garcia må vara oinspirerad och trött och ...kanske gammal, men de där tonerna, det där soundet tar en sannerligen genom dagen. Det är kvällen innan självaste julafton. Startskottet för frosseri, men också medmänsklighet och  kärlek...Förhoppningsvis. 

Dagen "innan" har likt förbannat varit hektisk! Antingen är det jag eller så är det julen det är fel på...
Eric, min son säger iallafall att det har varit roligt att få "umgåtts" idag. Han har fått vara med mig och hänga denna ohängiga dag. Han påtalar det flera gånger och det gör mig lite misstänksam om han har dolda avsikter med sitt fjäskande? Men låt gå, oavsett så har han rätt. Vi har haft det mysigt tillsammans. Nu vill jag dock bara sova. Hur orkar man en uppesittarkväll med Oldsberg på det här? Livet är fullt av mysterium ..och prövningar. Bingolotto och uppesittarkväll - det är minsann livet på en pinne i det svenska folkhemmet anno 2015 också!
Och snart så har vi vinterns stora högtid här med tomtar och klappar och överflöd med det mesta och om jag skulle önska mig en julklapp (om jag nu skulle byta julklappar med någon) så skulle det vara en biljett till Globen den 25 maj och Rod Stewart. Kanske det enda som skulle kunna konkurrera med en välgörenhetklapp om jag får bestämma.

Mindre än en timma kvar nu till kvällens stora begivenhet...
Jag trycker på den där videon igen med Neil Young och Grateful Dead och nu sjunger jag med.


"May God bless and keep you always 
May your wishes all come true
May you always do for others 
And let others do for you
May you build a ladder to the stars 
And climb on every rung
May you stay forever young"


Känns bra så här i jultid.

Läs hela inlägget »
Jag är på väg, men det om en stund och till dess ett stilla ögonblick, jag och dessa tangenter. Rummet är fullt av sång, men inte av det juliga slaget. För i dag minns jag året som har gått.

I juletid bör man ta det lugnt, även hur stressigt det kan kännas så här timmarna innan. Som någon sa på ICA tidigare idag; "det kommer bli jul ändå".
Sant och nu gäller det att bara ta det lugnt och vara snäll.
Att vara snäll och lugn prövades jag mot tidigare i dag då jag besökte returstationen där jag bor. Överfulla containrar och framförallt de som rymmer pappersförpackningar. Det finns få företag med sämre framförållning och planering inför storhelger än de som sköter det här.  Förstås gick mina tankar redan till julaftons kväll när många vill gå och slänga sina kartonger och sitt paketpapper. För en sekund ville jag ta bilder på alltihop, skriva ett långt irriterat brev till de ansvariga och riktigt spy ut min ilska och besvikelse. Sedan tänkte jag på det där igen att man skall ta det lugnt och vara snäll. "De gör så gott de kan" tänkte jag, eller "så förstår det inte bättre".
Så när jag kom till ICA och de där andra butikerna som skulle besökas i dag, hade jag redan släppt det där och kunde lugnt och avsappnat handla, hälsa på alla man känner och stanna för en stunds prat. För det är så det är att handla i ett liten samhälle vid juletid. Alla känner varandra och är snälla och lugna.
Läs hela inlägget »

Jag har levt en månad till.
50 år och en månad.
En månad sedan jag sprarkade löv i timmar i Central park, drack champange på Boathouse och firade kvällen på Fridays. Nu är allt som vanligt igen. ...eller aningen sämre. Tiden, mörkret, värk och elände är som en boja runt min hals. Jag blir äldre och världen är ful.
Det är länge sedan jag bloggade. Antagligen ett skönt avbrott för de flesta inklusive mig själv. Finns ingen som jag kan bli så trött på som just mig själv. Trots det mycket besök på bloggen. Nästan mer än när jag i vanliga fall har skrivit något. Kanske beror det på den massmediala uppmärksamheten jag fick och som gjorde att fler fick upp ögonen för min blogg. Kanske för önskan om att se dårskapen i vitögat?

Jag skall komma ner i varv nu. Ingen meditation eller yoga, utan ren och skär stillhet. Jag älskar mitt liv i full galopp, men ibland kan även jag få nog.
Ett bultande hjärta, en krampande hand, en önskan om något annat och en hel värld i desperation och adrenalin.

Läs hela inlägget »

Ljusen är släckte och Luciatåget har gått på sitt sista sjungande uppdrag ...för den här gången. 
Och även om det är otroligt skönt när dessa tillsltällningar är färdiga och man kan börja se framemot den annalkande ledigheten, finns det alltid ett vemod kvar efter att Lucia lämnat för sista gången och jag har fått tagit det där traditionella kortet ihop med Lucia likt alla tidigare år. Ett vemod över att just detta Luciatåg och dessa människor kommer jag aldrig mer få jobba med.

Jag tänker på den där jungfrun som på 200-talet levde i Syracusa på Sicilien. Hur hon blev en viktig  del av svensk tradition. I och för sig  kom hon inte in i traditionen förrän slutet av 1800-talet. 
Men ytterst märkligt hur saker och ting kan bli. Livet är märkligt.
Jag dricker ett glas vatten och hör från min sons rum hur han tillsammans med sin syster sjunger jullåtar. Njutningsfullt och stämningshöjande i stressiga juletid.

Läs hela inlägget »

Dagens spelning är kanske inte så mycket rock´n roll som det brukar vara, men nog så innerligt, stämningsfullt och underhållande.
En dag då man inser vilket bra jobb man har.

Läs hela inlägget »

Det är bedömning och det är betygsättning.
Det är vad denna tid handlar om. Några dagar till, inte tappa tempo nu. Nästa vecka vid den här tiden tar vi hand om julförberedelserna. Märkligt ändå att i jultider då vi alla skall koppla av och kunna njuta av tidens höjdpunkt, är vi alldeles för upptagna av annat.
Jag lyssnar på ljudfiler. Jag bedömer det jag hör. Jag går igenom kompendium och jag jag gör ordentliga anteckningar i det stora kommunikationsverktyget. Jag spelar gitarr och sjunger Luciasånger och jag ändrar om i tonarter. Jul och dess stämning kommer tids nog.

Jag checkar av Hot 100 - listan. En del i mitt uppdrag. Det är viktigt att hålla sig ajour.
Nu rusar jullåtarna upp. Högst upp på en 7e plats är All I want for Christmas is you med Mariah Carey.
"Så är det", tänker jag och tar in texten.

"I just want you for my own
More than you could ever know
Make my wish come true
All I want for Christmas
is you."


Jag är en obotlig romantiker. Det är jultid, stress och press, men allt jag kan tänka på är dig.

Läs hela inlägget »

Vi satt på Fridayś och när klockan var någon minut över 6 eastern time och således över midnatt hemma och med det min födelsedag,  tog Anette fram en Ipad och bad mig spela upp en låt som låg där på. En låt som min son och hans polare hade spelat in till mig. En låt som dessutom handlade om mig!

Som ni säkert förstår kan man inte få en finare present om man heter Tommy Widekärr.
Hursomhelst bjöd låten på en hel del skratt, lite pinsamheter och mycket kärlek. Min reaktion blev förstås därefter.

Här nedan hittar ni min reaktion och om ni inte orkar titta igenom hela klippet, så hoppa efter inledningen fram till det riktigt oväntade men sköna slutet.

Läs hela inlägget »

Andra advent

Julmarknad vid Färgelanda prästgård, december 201 Julmarknad vid Färgelanda prästgård, december 201

Hela förmiddagen tillbringades i dojon och den årliga graderingsskolan som vi kör innan graderingsveckan (som kommer nästa vecka).
Med det avslutar jag vecka 49 med att varit på judoklubben precis varje dag den här veckan. Dessutom längre än vanligt de dagar då jag i vanliga fall brukar vara där. Yes - vad gör man inte för det man älskar!

Eftermiddagen har tillbringats uppe vid Färgelanda prästgård och dess julmarknad. Mycket folk, fin stämning och kallt. Så som man vill ha det på en marknad.

Nu en stilla stund i min favoritfåtölj. Jag tänker skriva på boken, men alla de där mejlen som skall skrivas först tycks inte ta slut. Så jag varvar med lite dagboksanteckningar och jag skriver det här blogginlägget. Allt blir gjort i sinom tid.

Läs hela inlägget »

Vi besökte Roosevelt Island för allra första gången.
Jag kände knappt till den här lilla ön i East river när jag som av en händelse hittade ett trevligt resereportage om den bara ett par dagar innan vi åkte dit. Det fick bli det enda icke redan utforskade området under den här New York vistelsen.

Som man förstår av namnet är den döpt efter en amerikansk president;  Franklin D. Roosevelt.
Vi tog kabelbanan över. 
Roosevelt Island Tram från Manhattan.
Det är relativt få som känner till att den finns. Framförallt turister.  Det är en fantastisk härlig utsikt från kabelbanan över Manhattan och åkturen tar bara några få minuter.

En gång i tiden var det här platsen för de smittkopporsmittade. Här fanns också ett sjukhus för de drabbade; Small Pox hospital. I dag är Small Pox Hospital ett tomt och ett lite ruggigt ställe. Det som återstår av sjukhuset är ruiner som skyddas av stängsel.
En gång i tiden det enda sjukhuset i USA som tog emot patienter med smittkoppor. 
 
Kittlande och spännande att spana ut över området och föreställa sig hur det en gång var här ute. 

Vi gick längs strandpromenaden sedan och lät tiden bara vara, samtidigt som Manhattan Skyline ståtade på andra sidan East River. Ibland är det som att tiden står still. Det gjorde den, den här dagen på Rosevelt Island.

Läs hela inlägget »

Avstängt

Jag lyssnar på musik. Thatś it! Inget mer.
Lyssnar på massor av "Tommy-låtar".
Lyssnar på min lista.
På de där låtarna som jag tycker om.

Och ...

om jag skall var ärlig handlar det om de där låtarna som jag spelat mest i år. Min topplista för 2018.
De mest lyssnade låtarna för mig på Spotify i år.
Det är mycket Brett Young, Sjömila, Amy Winehouse, Keith Urban, Fleetwood Mac och mycket mer. 
De artister jag lyssnat mest på hittar du här nedanför.

Jag gör ingenting.
Ibland kan det vara just en sån befrielse. Att bara vara ensam, spela lite musik och bara "stänga av". Senare har jag planer, men nu ...just nu är allt bara avstängt.

För hela världen där ute kan få bråka och förstöra och alla måsten får vänta till en annan stund, kanske till en annan dag, eller en annan tid...
För som Kacey Musegraves sjunger;

"You don't know how to fly, no mmh
That's okay, neither do I"


För det ordnar sig.

Läs hela inlägget »

Firar

Medan regnet smattrar mot mitt sovrumsfönster sover jag.
Jag sover i kanske 3 timmar... Sover bort alla låsningar, sover bort hopplöshet, tröttheten förstås och i viss mån hjälplöshet.
Några timmar på papperet meningslös sysselsättning när man kommer hem tidigare från jobbet, men antagligen en nödvändighet och en möjlighet till återhämtning.
Sedan firar jag. Firar ännu en arbetsvecka som kom och gick.  Firar med god mat och mycket öl.
Vi är överlevare. Jag är en överleverare

Läs hela inlägget »

Jag vet allt

Vinter i Coney Island Vinter i Coney Island

Det är på gränsen.
Man stannar aldrig upp och tänker tillbaka. Man bara fortsätter framåt. Nya dagar, nya upptäckter. Vad är det värt egentligen? Ett liv där man aldrig stannar upp och njuter  just där och då, när man aldrig tänker tillbaka, minns hur det var.

När det redan är försent har man glömt allt.

Och...

Där på stranden i Coney Island är jag stark och lycklig. Full av energi och har smak på livet.
Var är jag nu?
Det är frågornas natt och december månad visar ingen pardon. 
Några dagar till, några veckor  till - sedan vänder det, men det är en förhoppning som är falsk.
Jag vet allt det där.
Jag vet allt.

Läs hela inlägget »

Shallow

För ett par veckor sedan såg jag filmen A star i born. En sån där film som dröjer sig kvar inom en, som man tänker på långt efter att filmen är slut. Det är inte ofta som det sker, men just den filmen hade den förmågan.
I kväll tänker jag på Ally och Jack och jag spelar den där gripande låten Shallow och det på repeat. Shallow som inte lämnar någon oberörd.  Två människor och en dialog. Om behovet att dyka in i der djupa och det viktiga att hålla sig borta från  "grunda vatten"
Om en man som träffar och blir kär i den unga vackra barsångerskan.
 Två människor som finner varandra, en relation som skapar ett beroende. En vars karriär bara stiger och en annan som bara sjunker djupare ner i sitt alkoholmissbruk.
Om hur kärleken ger, men också tar och  hur två mnniskor som en gång stod varandra så nära bara glider isär och inte längre  når varandra.
Och det är fantastiska rollprestationer av både Bradley Cooper  och 
Lady Gaga. ...och så Sam Elliott förstås. Ja, jag är överväldigad och nej, det här är ingen filmrecension, men jag tänker på just det där i kväll. På den där relationen mellan Jack och Ally, på kärleken och det omöjliga åtråvärda. Jag en onsdag i december.

Läs hela inlägget »
Innan jag öppnar dörren och går in,  blickar jag ut mot Höjdenområdet. Himlen är sig inte lik och ser ut att i vilken sekund som helst bara explodera över alltihopa. 

En del kallar det aftonrodnad, men det namnet känns i stunden alldeles för vackert. Jag har alltid undrat över hur dessa dramatiska färger på himlen kommer till. Någon har sagt att den rödaktiga färgen uppstår när  ljuset färdas längre sträcka genom atmosfären när solen står lågt. Huruvida det är med det har jag ingen aning om, men en dag skall jag sätta mig in i dessa himmelska fenomen. Förövrigt är det en hel del jag skall sätta mig in i en dag. Om jag lever länge nog vill säga.

Jag går in och efter en stund kan jag slå mig ner i en favoritfåtölj, koppla av och varva ner efter en riktigt hektisk dag. Himlen är fortfarande röd. Jag tittar ut genom fönstret och dramatiken kvarstår. Jag lutar mig mot fönstret, allt bara är.
Och jag tänker på alla de där sakerna som jag vill få reda på och lära mig mer om innan jag dör. Ibland är det som att den där vetgirigheten bara tar över hand.
Och det finns människor som jag vill lära känna bättre och det finns de jag vill möte. Det finns platser som jag vill se och äventyren....äventyren som jag vill vara med om. Om jag lever länge nog.
Om jag lever länge nog.
Läs hela inlägget »

I kväll efter att jag kom hem från träningen och jag börjat förbereda mig för natten överaskades jag ännu en gång och när jag öppnade dörren möttes jag av kärlek och den här paketen. Att bli 50 är sannerligen inte dumt om man skall fortsätta att uppvaktas varje dag på det här viset.

Natten är på gång. Jag lyssnar på tystnaden nu. Just den här stunden varje dag kanske är min bästa. Den är inte lång, men det är min stund.
Och kanske hade jag tänkt att just den här kvällen skulle sluta på ett annat sätt, för ibland kommer bara saker över en som man måste ta tag i och göra, men här någonstans tar det slut. Time is up. Jag orkar inget mer i kväll, hur gärna jag än velat.
Jag skulle skrivit på min bok
Jag skulle sagt de där orden till min son
Jag skulle hört av mig till den där vännen jag inte pratat med på evigheter om det bara så skulle vara för att fråga hur det är.
Jag skulle fortsatt läsa om H C Andersen
Och jag skulle letat fram en ny serie  för att sedan "spara" den  till den dagen då man behöver något " att ge sig in i" när den dagen kommer då allt känns så tungt där "ute".

Så jag retirerar nu för att omgruppera, för att i morgon komma tillbaka med dubbelstyrka.
Här är det god natt!

Läs hela inlägget »

Neverland

Jag häslar på HC Andersen som sitter så lugnt och tryggt på en bänk i Central park. Jag häslar på HC Andersen som sitter så lugnt och tryggt på en bänk i Central park.

Dagen kom och gick och kvällen och dess mörker släckte ner hela skådespelet. Visst har jag varit produktiv och visst är det är en fantastisk känsla när man kan få vara lite nöjd med sig själv, men det kommer nog ändå  inte bli en dag som går till historien. En sån där dag man minns..

Kvällen har jag ägnat åt att formera mina tankar och idéer till sammanhang. I New York nu senast samlade jag på mig ett gediget material som kommer komma väl till användning i mitt skrivande frampå. Jag ägnade timmar åt att hitta den där perfekta platsen för ett mord och jag besökte de där barerna, restaurangerna och platserna där avgörande saker skall hända. Jag hade storyn och jag hade alla städer och platser, men behövde nu mer specifikt hitta de där detaljerna. Mycket kom på plats redan förra året i New York, men den här gången blev det liksom mer på riktigt och jag kunde gå in mer på djupet i mitt sökande, då jagnu  hade planen och manuset färdigt och framför mig.

Det är något helt fantastiskt att kunna hänge sig till något sånt här. Att gå in för något fullständigt. Att skapa, att hitta på, att bygga, att vara mitt inne i en story som man själv skapat. Sitt egna Neverland. Min historia - mitt rike.
På bilden ser ni mig som slagit mig ner bredvid självaste Hans Christian. Tillsammans med Holberg och Kierkegaard, Danmarks största författare.  Jag får en inblick i "mästarens verk samtidigt som den "fula ankungen" kollar på.

I kväll innan jag somnar tänker jag läsa boken som handlar om HC Andersen och "kvinnorna". 
Jenny Lind förstås som han var helt  över öronen förälskad i, men som såg honom mer som en bror.
Fredrika Bremer som han träffade första gången i Vänersborg. Alltså inte långt från från mig. Dessutom säkerligen fler spännande personer som jag kommer få "lära känna". 
 HC Andersen levde i en sån otroligt spännande tid och fick träffa många av dåtidens kändisar. Tidsdokument som jag fullkomligt älskar att ge mig in i. 
Men först skall jag skriva lite mer om en man som förlorar allt och som när han tror att han återfått hela paradiset, upptäcker att han har förstört en hel värld.

Läs hela inlägget »
Etiketter: hcandersen

Efter pausen

Jag har bloggpausat i en vecka och det har varit skönt då de senaste dagarna varit extrema på flera sätt. Antagligen lika skönt för er med min paus.
Jag har full förståelse att man kan behöva lite andrum från Tommy. 

Att fylla 50 är att fylla år och att det aldrig tar slut med firandet. I onsdags överaskades jag på jobbet med skönsång från alla kollegor och denna vackra blombukett. Därtill lite andra presenter. Jag har också uppvaktas av vänner och familj och trots att jag varken är vän för överaskningar eller firande av högtidsdag, måste jag medge att jag uppskattat det.

Första advent och medan jag funderar på hur det kunde gå så här fort öser regnet ner utanför mitt fönster och allt är i egentlig mening ganska mörkt och dystert. Jag planerar min kommande vecka och jag försöker få undan alla sådana där saker så fort som möjligt, för i dag vill jag bara skriva, summera, tillrättalägga och dra slutsatser på den research till min bok jag gjorde i New York.
Allt medan regnet öser ner.

Läs hela inlägget »