2019

Bluesig

Finns inget bättre än att starta morgonen med något bra i musikväg. Idag känner jag mig bluesig och då passar det bra med Marcus King band.
Önskar dig en skön och fin dag.

Läs hela inlägget »

Precis som jag när jag var i hans ålder är min son uppslukad av musiken och av skapandet. Något som förenar oss och skapar långa goda samtal. Som förälder blir man ofta lätt pinsam och jag brukar därför vara försiktig med att bland annat dela hans musik. I kväll gör jag dock ett undantag. Lyssna på Youtubeklippet nedan.
Det här är Eric Widekärr;

Läs hela inlägget »

Jag har det där bokmanuset som jag håller på med. En thriller på flera hundra sidor. Never ending story. Först skulle jag vara klar i april, sedan augusti och nu kämpar jag för att bli klar innan det här året är slut.
Jag har tre kapitel kvar. Då borde det vara nära...
Det har aldrig varit problem med själva skrivandet. Den där storyn har varit klar sedan länge. Däremot är tiden en faktor.
1. Det tar längre än vad man tror att skriva en bok.
2. I ett hektiskt och aktivt liv skall man få plats med ytterligare en sak som skall göras.

Jag har alltid sett det här skrivprojektet som något som jag skall priortera. Ändå tycks det alltid finnas ytterst lite tid kvar till att just skriva, när man gjort allt annat som skall göras under en dag.

Det är måndag kväll och jag skriver inte för att jag vill säga någonting, jag skriver därför att jag har någonting att säga.

Läs hela inlägget »
Etiketter: michelletimman

Äntligen måndag!
Nu kör vi igång med en Bossanova signerad min bror Ronny. En bättre start på veckan har jag svårt att tänka mig.
Do the Bossanova!

Läs hela inlägget »

Nu duggar gamla bilder tätt här på bloggen. Det här kortet på två av mina kollegor Mikael och Lasse i Beer Drinking boys, var det mest gillade kortet i hela Färgelanda 2007. Bilden tagen idag för 12 år sedan. Stort!

Läs hela inlägget »
Etiketter: beerdrinkingboys

Den här helgen är det 12 år sedan jag var i Budapest för första gången. En vacker och skön stad som man gärna återvänder till.  Floden Donau som delar de en gång egna städerna Buda och Pest. Känslan av att gå vid Donaus strandpromenad känns fortfarande kittlande när man tänker på det.  Boulevarderna med alla dessa parisiska caféer, teatrar och museer. Avslappnande timmar i Széchenyi termalbad. Det kungliga slottet och mäktiga  Mattiaskyrkan.
Och så Kedjebron då förstås.  Den otroligt vackra hängbron över Donau mellan Buda och Pest. En symbol för gemenskap. En Bro som förenade de två dåvarande städerna  Buda och Pest som under andra delen av 1800-talet  blev en - Budapest.
Bilderna är suddiga och otydliga., men väcker minnen från en tid som känns så annorlunda än nu.

Läs hela inlägget »

Rita is gone

Ibland kan känslan av att få vara ensam vara så stark.
Ibland är ensamheten allt man har.
Det är en fin linje mellan de där två. 
Den här helgen har varit lugn och fin. Lugn på mitt sätt. Och jag har valt att vara tilsammans. Det är en ynnest att kunna välja det. Tyvärr upptäcker man först det när man är själv.

Den här veckan har jag lyssnat oavbrutet på Marcus King band. Marcus är en sån ung gudabenådad gitarrist som förärats med en av rockvärldens absolut starkaste och mest personliga röster. Tillsammans med hans mycket kompetenta och tajta band har han lyckats med konststycket att förtrolla mig med deras musik.
Som t ex i låten Rita is gone. Så stark, men samtidigt skör och känslig. Man kan inte låta bli att beröras.

"Said I'm loneliest when I'm with you
At my best when I'm alone
But I need someone here beside me baby
Please don't stay gone too long
'Cause your love continues to help me baby
This heart's been breaking slowly
But this loneliness can kill me faster
Find it in yourself to stay"


För idag handlar det om ensamhet vs tillsammans.  Att vara ensam är skönt när man önskar vara det, men inte när man är tvungen att vara det. 

Läs hela inlägget »

Ni som följer min blogg vet att en av de viktigaste sakerna i mitt liv är musik. Jag tror på att musiken har en speciell kraft och kan åstdadkomma stordåd. Därför stöder jag den världsomspännande organisationen Playing For Change (PFC) vars syfte är att knyta ihop världen genom musik. PFC startades 2002 och jobbar för att överbrygga  gränser och minska avståndet mellan människor.
PFC har även skapat en stiftelse, Playing For Change Foundation, som etablerar musikskolor för barn i olika delar av världen.
Något som ligger mig varmt om hjärtat.

I kväll avslutar jag med att erbjuda er denna fantastiska klassiker som betytt mycket för mitt egna musikintresse. Jag upptäckte The Band i slutet av 80-talet och Robbie Robertson blev snabbt en favorit och musikalisk förbild. 

Oavsett om det är kväll eller tidig morgon, eller kanske lunchtid för dig, ta dig tid och lyssna och se den här versionen av The Weight som är ett projekt i just Playing For Change.
Tänk vad man kan göra med musik tillsammans med dagens teknik. Helt fantastiskt! 
Titta, lyssna och njut!

Läs hela inlägget »

Tänk vad mycket musik kan betyda!
Denna morgon då jag kände mig ur form, lättretlig och omotiverad fick jag av en händelse på en låt med Kid Rock och det ledde till ett par till, varvid Jimi Hendrix tog vid och vips så var den där tidigare känslan som borta. Nu spelar jag Young...
Kanske kan jag hitta tillbaka till Neil Young nu... Tillbaka på den goda sidan är jag definitivt.

Läs hela inlägget »

New York är staden som ständigt lockar mig till sig och när hösten kommer tar längtan över hand och rubbar allt motstånd. Jag vill strosa runt i Central Park, se atlanten välla in över den folktomma stranden i Coney Island, hänga på kafeer i Greenwich village och begrunda solnedgången över Manhattan, sittandes på en bänk i Brooklyn Park. Där är var jag vill vara just nu. Det är det jag vill.

Läs hela inlägget »

Måndag morgon.
En ny vecka påbörjas, en gammal har redan försvunnit. Idag börjar vi med lite hopp och kärlek tycker jag. En låt av min bror, en låt som andas tilltro och förhoppning. Jag vet vem jag ger mitt hjärta till.
Vem ger du ditt?

Läs hela inlägget »

Att vara ett sport-fan kan vara så svårt och ångestladdat.
Som att vara ett Toronto Maple Leafs - fan, ha stora förväntningar och verkligen leva sig in i en hockeysäsong. Leva med den ständiga tron att "i år är året som Maple Leafs går hela vägen och tar hem Stanley cup...
Och i natt...
Återigen förväntan. Kanske ännu mer än vanligt. Ett viktigt rival-möte mot Montreal och två vinster av två möjliga inledningsvis. Och det började bra. Mina hjältar körde på hårt och ganska snart ledde man med tre mål. Sedan ett ödesdigert misstag, sedan ett till och plötsligt så ledde de där hemskingarna från Quebec..
Men i slutet  tog  Leafs ut målvakten, in med en extra spelare och så wow! Matthews nätar och det är lika. Sedan övertid, som går över i straffläggning. Där är det kört Matthews har inga fler mål i sig och lagkaptenen och härföraren missar...

Att förlora en match är inte en stor sak. På 82 matcher kommer man förlora några av dem. Vad det handlar om är att förlora så få som möjligt.
Ändå känns det så tungt. Detta fortfarande trots att det har gått så många timmar sedan matchen tog slut. 

Jag konstaterar;

- (minus)

  1. Tavares-Marner  har varit  osynliga i tre matcher i rad i 5-5.
  2. Kapanen fungerar inte på vänsterkanten. Han är dessutom inte en topp 6 forward i detta lag.
  3. Andreas Johnsson är inte bra och kanske får vi återigen vänta till årskiftet innan han kommer igång på riktigt.
  4. Svenska Dimitri Timashov platsar inte. Förövrigt inte de två andra heller i fjärde kedjan. (Shore och Gauthier)
  5. Andremålvakten Michael Hutchinson övertygar inte.
  6. Rasmus Sandin måste få mer speltid. Annars är det lika bra att skicka tillbaka honom till AHL.
+ (plus)
  1. William Nylander är sitt gamla jag igen.
  2. Auston Matthews kommer vinna målligan om han får vara skadefri.
  3. Mikheyev är ett riktigt fynd och kommer bli viktig för laget.
  4. Trevor Moore fortsätter att vara min favvospelare och borde snart få chansen i någon av de två toppkedjerna.
  5. Tredje-linan med Moore, Kerfoot och Mikheyev har varit den absolut bästa i 5-5.
Läs hela inlägget »
Etiketter: nhl

Care

I en tid då allt skall vara så individualiserat och fler och fler tycks bli mer och mer uppe i sig själva, kan jag ibland känna en sån uppgivenhet.
Vad var det som hände? Hur kunde det bli så kallt? Var är den där optimismen som jag minns från när jag växte upp? Det är i stunder av hopplöshet som jag brukar vända mig till Kid Rock som ofta har svar. Inte alltid de jag vill ha, men ändå ett riktigt ställningstagande oavsett vilken ståndpunkt man själv har.
Idag känns låten Care så otroligt rätt och riktig. Lyssna, njut och ta in budskapet. Ibland är det inte så svårt ändå.

Läs hela inlägget »

Om mindre än en månad skall jag ha semester. Det känns verkligen underbart att veta att man har det framför sig.
Under förmiddagen har jag tänkt på trevliga semesterresemål.
Jag har varit privilegierad i mitt liv och fått besökt många trevliga och fina platser i världen. Bland annat Niagara falls.  Det har jag tänkt på under förmiddagen. En del av handlingen i den bok som jag nu skriver utspelar sig just där.

Läs hela inlägget »

Allting börjar med tidiga frost-morgnar.

Kylan är total för någon som ännu inte har känslan av att kommit ut ur sommaren ännu.. 

Jag åkte norrut genom Dalsland sedan. Det var solsken och som alltid trollbands jag av hur vackert det är i just Dalsland. Jag brukar fråga (och det ytterst befogat) vem som egentligen bryr sig om Dalsland. Detta vackra, sköna landskap, som helt tycks glömts bort av etablissemanget utanför dessa gränser. 

”Jag bryr mig, jag bryr mig om Dalsland” tänker jag och fortsätter framåt kilometer, efter kilometer, mil efter mil i detta magnifika landskap.

När kvällen kommer befinner jag mig hemma. Sitter i min favoritfåtölj och ägnar mig åt reflektion. Jag somnar och antar att det är nödvändigt efter veckans hektiska program och när jag vaknar är det redan försent för att rädda både denna dag och världen. 

Läs hela inlägget »

Andrum

Fredag, oktober, mitt uppe i allting och det snurrar på.
Sov i timmar i kväll. Mitt i allting nu. Mitt emellan då och nu och en jul känns långt, långt borta.
Jag har börjat läsa igen och jag skriver fortfarande på mitt bokmanus. Alla deadlines är överskridna, alla förväntningar är krossade. Nu känns det som att jag skriver utan press, utan att någon bryr sig.
Förlaget tycks dock ännu inte gett upp och jag vet att jag borde vara tacksam för det, även om det får mig på helspänn varje gång de hör av sig. Jag borde vara tacksam. Jag borde vara så tacksam över mycket i mitt liv.
I natt skall jag se på hockey. Till det är jag förberedd. Jag har klätt mig i min snyggaste Maple Leafs tröja och jag försöker mig på lite av ett leende in i kamerans lins.  Jag borde lyssna på musik fram till dess, men befinner mig fortfarande i det där bitter-romantiska facket. Skulle verkligen behöva Neil Young nu, men dit når jag för tillfället inte fram. Så jag läser en bok och jag läser magasin. Intressanta reportage om verkliga hjältar. Läser om de där kloka och förståndiga människorna som verkligen behövs i detta tidevarv och jag drömmer mig stundtals bort, Bort någon annanstans...Ständigt dessa dagsflykter...Ständigt dessa nattliga flykter.
Jag behöver resan, jag behöver berättelsen, jag behöver musiken.
Och så kärlek förstås...
Läs hela inlägget »
Etiketter: michelletimman

Stillhet

Oktoberfrosten ligger över marken, över bilarna, över taken.
Jag åker söderut genom Dalslands sista utpost, stannar till en liten stund, öppnar bilrutorna och låter den kalla vinden välla in. Det är friskt och kallt och jag går ur bilen sedan. Blickar ut över en sjö jag är välbekant med. En gång i tiden bodde jag just vid den där sjön och varje morgon när jag gick ut på altanen stod jag en stund just så där och blickade ut över sjön. Alltid lugnet före stormen. Alltid en period av olycksbådande stillhet innan något otrevligt inträffar.
Ibland handlar allt om att vara förberedd på det värsta för att hela tiden ha en god beredskap.
Så morgonen består av en kombination av total uppmärksamhet och befriande stillhet. 
Den absoluta tystnaden är den bästa musik jag vet, men i  stillheten finns liv. I stillheten är jag aldrig ensam.
Läs hela inlägget »

Tiden före och efter kvällens träningspass är två olika liv. 
Före - det hektiska, efter - det lugna och rofyllda. 
Träning för mig innebär att jag kan trycka på reset, kan börja om och t om fyllas på med nya krafter. Därefter har det funnits tid för reflektion. Något som jag alltid borde ha tid för. Jag har gått igenom, sedan ”gått igenom igen” och därefter tagit några viktiga beslut om den närmsta framtiden. Det känns bra.
Kvällens sista ord får Dolly Parton. Egentligen är det så självklart, men jag måste ändå påminnas hela tiden.

Läs hela inlägget »

En måndag är en perfekt dag för att börja på något nytt, eller varför inte starta om? En nystart med extra allt…
Jag vill upptäcka nya saker, fylla på med nya upplevelser, vara en upptäckare av idag. 
Och jag vill lära mig allt om den nyaste tekniken ...och jag vill lära mig allt om kärlek. För att lära sig är att upptäcka att något är möjligt.

Läs hela inlägget »

Det här är ditt nya blogginlägg. Vi har lagt till denna text och bild som exempel på vad du kan göra. Nu är det bara för dig att skriva din egna text, lägga in bilder, video… ja, vad som helst. Du kan ändra allt och även ta bort det du inte vill ha.

 

För att redigera denna text, peka här och klicka på knappen ”Redigera text”. Bilden kan du ändra eller ta bort i ”Ändra bild”. För att dra in nya block klickar du först på knappen ”Skapa innehåll” och väljer sedan vad du vill ha.

Läs hela inlägget »

Efter att tillslut fått ordning på min fiberuppkoppling, efter flera timmars trixande, avslutar vi dagen med att köra iväg bilen till verkstad. 
when it rains it pours.

Läs hela inlägget »



I helgen blev jag och brorsan klara med vår nya låt “På avstånd är du fortfarande mitt hem”.
Ett mycket spännande projekt där Ronny suttit i Stockholm och skapat och jag i Färgelanda. Tidigare har vi framförallt skrivit instrumental musik tillsammans, men då suttit i samma rum och arbetat.
Brorsan ville skriva om uppbrott, om att komma tillbaka och om hur det en gång var. Som en fortsättning på min låt “Där alla känner varann” som handlar om hur det är att vara uppväxt i en landsbygd där alla känner varann. Vi kom överens om att Ronny skulle skriva texten och jag skulle göra melodin.
Sedan har han skickat text till mig som jag sedan gjort musiken till och däremellan har vi haft  videosamtal och vi har skickat förslag till varandra på hur det kan komma att låta.
Nu är det färdigt och resultatet går att avnjutas på spelaren nedan. Lyssna och berätta gärna vad du tycker.

Läs hela inlägget »

För mig är kvällen slut, men i rummet bredvid skapas tung rapmusik. Inga ljudisolerade väggar här inte.
Och i allt ljud och väggar som vibrerar önskar jag att jag kunde hålla ut om kvällarna som en av de stora musikaliska förebilderna till mig alltid tycktes göra.
”Lets get this party”

Läs hela inlägget »

Fight

En tävlingsdag.
Under några timmar är allt mitt fokus på våra tävlande. Det är nervositet och adrenalin. Det är segrar och nederlag.
När allt skall sammanfattas blir det en bra dag för klubben och våra tävlande. Det är nu som jag är på rätt plats vid rätt tillfälle.

Läs hela inlägget »

Ett pojkrum anno 1980. 
Jag sitter med min Ibanez concord jumbo i knät. Ackordet jag tar är ett B7, men 1980 hette det fortfarande H7 i min bok. Det där skrivbordet tillbringade jag mycket tid vid. Jag skrev mina berättelser redan då.
Skrivbordslampan var orange. Kan varit trendigt, eller så kan det varit så att det trendiga inte var trendigt längre. Jordgloben älskade jag. Ofta satt jag och kollade på den, snurrade den och drömde om att besöka dess länder, besöka alla spännande platser och städer. På väggen ett kort på Sveriges regenter. Monarkin fascinerade, precis som Nordamerikas urbefolkning. Jag minns att brorsan Ronny var lite avundsjuk på den där kartan som jag har på väggen över de nordamerikanska indianstammarna. På väggen kan man också se ett instamattic-foto. Det är ett foto med mig och mina bröder Ronny och Sigge. Ovanför tavlan bakom jordgloben hänger min tomahawk som jag gjorde i slöjden. Den var jag stolt över.
Det är så många minnen som kommer upp när man tittar på gamla kort. Man måste kolla noga på dem. Tomahawken såg jag först efter en stund, likaså bilden på Sveriges regenter. Det är så lätt att konstatera att på bilden är det en ung pojke med en snygg gitarr, när den egentligen visar en stor del av en vuxen mans liv.

 

Läs hela inlägget »

Vinster

Det blev ytterligare en vinst igår. Vi vinner varje gång vi är med numera. Harrys quiz på torsdagar är solen i allt regn.
För regnar gör det. Det är ingen hejd på det. Natt som dag. Ett hårt kallt regn. Det är nu man behöver de där ”vinsterna”. Allt som håller mörker och kyla på avstånd.
En del tycker att det är en tröst att hösten är så vacker och på det svarar jag: "Det är  inte på hösten som fåglarna bygger bo". 
För något vackert kan jag inte se i denna årstid. Jag behöver mina vinster för att gå hel ur det här. Oavsett om det är en quizvinst, att man känner lycka, flyt på jobbet eller att Toronto Maple Leafs vinner någon match då och då. 

Läs hela inlägget »

”Man tänkte inte så mycket på fästingar på 70-talet”, kommenterar min bror Ronny denna bild. Det stämmer säkert. Tror inte att jag hörde ordet fästing som barn. Som att de inte fanns.
Jag gillar den här bilden. Jag så full av liv, så oförstörd, lycklig och hungrig på livet. Hungrig på vad som skall hända sedan, hungrig på nästa äventyr. Det var en annan sorts frihet när man var barn. Speciellt om man som jag bodde på landet ( landet på riktigt) Det fanns inga begränsningar.
Allt just för denna stund. En ung pojke, på väg någonstans, han nog inte själv vet var.
Och solen skiner.

Läs hela inlägget »

Något annat

För åtta år sedan hängde jag i området runt Colosseum. Jag minns historiens vingslag.
Dessa dagar  lever drömmen om något annat starkare än någonsin.
Om att vara på väg, att vara en gränsöverskridare, en man på drift.

Läs hela inlägget »

Morgonen är kall. Frostnätter tar över. 
Igår var natt och dag lika långa. Nu går vi mot en förändring. 
På morgonen står jag vid en rondell och blickar ut över det samhälle som är i förändring. Vilket vi vill det eller ej. Den här morgonen är sannerligen kall och jag stänger jackan så gott det går. Snart dags för de tjockare och mer ”anpassade för vintern - jackan”
Förmiddag blir eftermiddag. Det är grått ute, men färg inne.
När sedan kvällen kommer är det svartare än natten.

Läs hela inlägget »

Om hösten








Igår skrev jag ett långt blogginlägg som aldrig fick bli klart, för precis när jag skulle kopiera in texten så var den plötsligt borta. Gone, up in the air!
Den här morgonen medan jag försöker installera bredband från min nya fiberanslutning, gör jag en paus för att skriva några rader. Jag har aldrig varken sett eller hört att det är med fiber någonsin fungerat problemfritt i starten.  Det finns få saker som skapar mer irritation än när inte uppkopplingen fungerar. Som ni förstår så fungerar det INTE!
Igår sken solen och det var varmt och klibbigt. Likt en dröm att sommaren kommit tillbaka till frostlandskapet. Idag är det grått och regnet hänger i luften. Kanske var det där med sommaren en dröm ändå…
Istället för en promenad tar jag bilen och kör genom hösten. Jag vill tillbaka till Neil Young och skräniga gitarrer, men jag är inte där…
Så jag försöker med lite lättsmakad country, men det fungerar inte heller. Jag skruvar ner och låter tystnaden råda. Oktober är ett stenkast härifrån och jag öppnar bilfönstren och låter den kalla höstluften fylla kupén. Regnet är på väg.
Hemma hänger mina nytvättade sängkläder ute på tork.

Läs hela inlägget »

Frost

Tillslut så kom frosten till Färgelanda och Dalsland. En torsdag i september.
Och jag var inte förberedd. Jag hade varken tid eller isskrapa i någon av bilarna. Åter igen låter jag mig tas på sängen. Jag lär mig aldrig. Jag blev sen.

Läs hela inlägget »

ÖVER GRÄNSEN

Exakt om två månader är det min dag. Det skall fastställas att jag är på andra sidan.
Ifjol vid den här tiden, påbörjade jag min uppladdning till den där speciella gränsen. Gränsen som berörde och skrämde. Det blev en nedräkning, en icke planerad sådan, som hela tiden påminde mig om min livstatus, men också mänsklighet och dödlighet. Nu skall jag officiellt ta klivet över den där gränsen. Precis som i fjol känner jag mig i högsta grad närvarande, men inte redo.

Läs hela inlägget »

Ric 

När jag får tråkiga nyheter, får jag det från Alice Cooper...och det via twitter.
Ric Osacek är död och en av de där hjältarna som jag en gång hyllade så mycket och som gjorde åttiotalet extra roligt. Jag älskade verkligen The Cars och deras blandning av pop, rock och elektronisk musik resulterade i ett för då helt unikt sound. Albumet Heartbeat City från 1984 blev ett mästerverk med odödliga låtar som ”Drive" och "You Might Think" . Låtar som jag fortfarande håller som bland de bästa låtar som gjorts. Dessutom minns jag dess musikvideos. De där otroligt stilfulla som gjorde MTV till ett måste att titta på.

I kväll lyssnar jag på fantastiska "Tonight She Comes" och sedan på Drive förstås och tänker tillbaka till ungdomens glad dagar då Ric Osacek var det coolaste som fanns och hans fru Paulina Porizkova var det absolut vackraste.

"Who's gonna pick you up,
When You fall?
Who's gonna hang it up,
When you call?
Who's gonna pay attention,
To your dreams?
And who's gonna plug their ears,
When you scream?
You can't go on, thinkin'
Nothings wrong, but bye,
who's gonna drive you you home, tonight?"

Läs hela inlägget »
Etiketter: the cars, ric osacek

Skönt

Skön träning i kväll.
Skönt att kunna fokusera på något annat. Att bara gå upp i någonting. Fokusera på teknik, på kast, på att kasta.
Det känns som evigheter sedan. Jag har varit sjuk de sista två veckorna. Idag klarade jag faktiskt av att köra på. Härlig känsla.
På bilden, jag i mitten tillsammans med två riktigt hårda killar. Jag är glad över att jag har såna fina vänner.
Nu är jag trött och jag är det av absolut rätt anledning. En dag som blev en god dag.

Läs hela inlägget »

Broken

För mer än en vecka sedan skrev jag om "segerns sötma" och framgång. Därefter rasade himlen ner.
Inget inlägg sedan dess och vad skulle jag skriva?
Jag vaknade så tidigt denna söndag. Tidigare än vanligt. Tyngd av veckans händelser och med vetskapen om att det sällan blir som man tänkt sig och att man faktiskt inte vet någonting när det kommer till morgondagen. 

I tisdags använde jag dagen åt att vandra till en sjö. Flera timmars vandring på ett mestadels lerigt underlag. En vandring med ett syfte, men för mig också ett slags sätt att samla kraft och få ro.
Jag lyssnade på Melissa Horn i hörlurarna. Bitter-romantikens främsta fanbärare. 
Och även om jag inte kan identifiera mig med all olycklig kärlek, finns det textrader som går rätt in i mig och stannar kvar. Det blev så rätt då.

Sedan har Melissa liksom blivit kvar i mina rum och denna morgon hör jag;

"fast vi känner samma sak
fast vi tänker likadant
fast vi talar samma språk
och bor i samma land
så sitter vi i mörkret nu
långt långt ifrån varann"

I mörkret långt ifrån varann, Melissa Horn

Och det är precis så det är.

Läs hela inlägget »

Det finns inget bättre än segerns sötma. Den där inre tillfredställelsen, euforin och glädjen.
För en seger behöver inte bara handla om segrar på tävlingsarenan, eller som i går när vi vann quizen på Harrys, utan ha en mycket mer djupare innebörd.
Som att lyckas på det där testet, Eller att klara göra den där saken tillslut, eller få det där judokastet att fungera, eller att helt enkelt få uppleva när det vänder och blir bra igen.
För egen del handlar det just om det där om att vända motgång till framgång, att förverkliga en dröm, att få vara med i ett sammanhang och se andra människor växa och må bra. 
Men inget kommer gratis, det krävs alltid en insats. Den där insatsen som nästan alltid gör skillnad.

Läs hela inlägget »

Att komma försent till en fest är som att hoppa på en karusell i full fart. Därför ser jag till att vara i tid. Jag mäktar liksom inte med längre att stressa fram.
"Livet är inte bara en fest, utan även en dans på rosor." Det där tänker jag på i just denna stund då jag i all stillhet firar ännu en dag med fina samtal och kalla drycker. 
"Men dansar man för länge får man taggar i fötterna." Det där är en viktig insikt som man först lär sig när man kommer i min ålder. 

Läs hela inlägget »

Jag tror att jag börjar bli frisk.
Har inte ätit några tabletter på ett och ett halvt dygn.
Efter mastodontdagen igår kände jag av mitt åldrande
...och kanske också en dryg veckas sjuka. 
Vissa dagar tar på en mer än andra. Idag var också en sån dag, men när jag kom hem kunde jag gå och lägga mig ett par timmar. Det är lyxigt.
Nu tillhör natten mig.
Även om långt i från allt går spikrakt uppåt så känns det bra.
Det känns ok att jag har det fullt upp omkring mig, att mina dagar är inrutade in i minsta detalj. Och det är här i natten jag har mitt andningshål. Då jag kör min egna retreat  deluxe.
Det är ömt, tyst  och lugnt. Natten är inte skugga. Den är frånvaro av ljus.

Läs hela inlägget »

Första september.
Jag tog den här bilden i början av juli. Jag stod uppe på ett berg och tittade ut över havet. På högra sidan Madeira Airport. Den ökända flygplatsen där piloterna måste styra rakt mot bergen för att i sista stund göra en tvärvändning för att både landa och lyfta.
Även om vi väljer att leva i nuet, behöver vi människor något att se framemot. Så här års får jag alltid en stark känsla av att vilja resa ifrån.  Jag tittar på den där bilden extra länge. Jag tycker om den. Tycker om färgerna, men också vad den står för och det är då som jag bestämmer mig. Några minuter senare har höstens äventyr bokats in. 
Och det är nu som det kanske är som roligast.

Läs hela inlägget »

På bilden min bror Ronny till vänster och jag till höger. En av säkerligen flera hundra bilder på oss med gitarrer.
Vi har alltid skrivit egna låtar, men inte så många tillsammans. Då vi gjort det har det främst blivit instrumentalt.
Precis som jag har han sin speciella stil. Han med sina starka texter och bländande gitarrspel.
Nedan är en helt ny låt signerad Ronny Widekärr. Gå gärna in på länken och lyssna. Den är bra.

Läs hela inlägget »

Den här helgen varje år brukar jag och min vän besöka tältet med de solblekta rocktshirten. Det har blivit en trevlig tradition och har med åren inneburit att jag samlat på mig ett antal rariteter.
För här hittar du inte de vanliga Maiden, ACDC, Motorhead eller Elvis tishorna, utan här gömmer sig gamla tröjor med t ex Saxon,  Brian Adams, Lynard skynard och Ebba Grön. Sånt som du inte hittar någon annanstans.
I år hade jag drömt om att komma över en Krokus eller varför inte en Michael Shenker group...
Tyvärr var det mesta solblekt och det som han försökt sälja i fjol, hade nu fått ytterligare ett år i solen.
Men, där på galgarna mellan Slipknot och Sepultura hängde denna raritet. En turnétröja från 2006 och som följde albumsläppet med samma namn 2005.

Carlos Santana - denna gitarrhjälte och levande legend! Den där gitarren som alltid lyckas få mig på gott humör.
Det där albumet är en riktig höjdare  och om jag inte minns helt fel så gick den direkt upp på andra plats på Billboard Hot 200.
Personligen älskar jag svänget med Mary J Blige på sång i My man och vackra Trinity förstås i ett sagolikt gitarrmöte med Kirk Hammet...
Men den låt som jag tänker lite  extra på och som jag spelar om och om igen denna morgon är I just feel better med Steven Tyler på sång.  Jag tyckte om den så mycket då och det har inte förändrats.

Läs hela inlägget »

Sista augusti. Nu är det slut på sommarmånaderna.
Och dagen har jag tagit vara på, på bästa sätt med det som jag gillar mest.
Hela samhället kryllade av folk. Man får ta tillvara på dessa tillfällen, men kvällen lät jag få bli en hemmakväll, trots att dessa dagar egentligen kräver en riktig Grand finale.
Det var inte mitt år att fira helt enkelt. Jag behövde ta det lugnt. 
Men jag kommer minnas dagen för all dess glädje och de möten som jag fick till. Återseenden och spännande nya inslag.
Och när allt kom omkring kunde inte kvällen bli så mycket bättre...

Kom september, kom hårda höstvind. Jag tror att jag snart är redo för nya tuffa tag och tur är väl det för Vi börjar intensivt direkt. Första veckan i september blir ett eldprov. Både på gott och ont.
Långa tuffa dagar, men också de där glädjeämnena...Iallafall vad jag hoppas på.
Nu ger jag hösten en chans. Jag älskar hela veckans dagar, men har svårt för en  del årstider och flera av månaderna...
"September - jag är här om du vill ha mig, men du måste faktiskt bjuda till lika mycket som jag är beredd att göra."

Läs hela inlägget »

Lugnt nu



Tänker på sommaren. Den som snart är förbi. Om hur det började, dess oskuld och hur jag fylldes av barnslig omedvetenhet. Hur det blev annorlunda sedan. hur blåa hav och palmer på rad förändrade allt. Jag vandrade på solstänkta stränder och satt ute vid piren och drack kaffe och vin... På ett sätt så känns det där så länge sedan nu när vardagen har blivit vardag.
Jag har jobbat i tre veckor. Jag är trött och sjuk.  Egentligen skulle jag varit på konsert i kväll. Sett på Sjömila i Uddevalla. För det fanns det ingen ork till.
Jag slår på teven, knäpper på dess ljudsystem och letar bland de olika apparna och finner Youtube. Efter några dagar med den här sjukan och dessutom på gränsen för mycket Franska trion (om det nu är möjligt) behöver jag det där fräscha, vackra och till och med lite hoppfulla. Jag har tänt några ljus. Det är sådana tider nu.
Det blir en spellista med Sjömila och första låten är den där underbara  Lugnt nu, som har den där förmågan att alltid få ner mig i varv, får mig lugn. 

"Där är du och här är jag i höstens röda salar
Här är jag och där är du, vi är tysta när vinden talar"


Jag lutar mig bakåt i soffan och inom några få sekunder ligger jag ner. Det slår mig att videon är så vacker och så på riktigt.  Det där är sann Sann musikglädje. 
Och trots att den här veckan ännu inte är slut kan jag konstatera att det kan bli bättre, att jag kan bli bättre och att jag framförallt måste börja må bättre. Så jag "tar det lugnt nu"  och  tänker att "Genom allt som har dött kommer höstens sol".
Det finns inget som helar som musiken.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sjömila

Blixtnatt

Jag lyssnade på åskan i natt.
Jag tittade på ovädrets skådespel. Det var ett praktfullt regn och blixt och dunder.
Egentligen väntade jag bara på att rummet skulle bli svalt. Att min febersjuka kropp skulle svalkas. Jag tog mig ut på balkongen. Där var det bara vackert. Jag ville bara lägga mig där på golvet och bli ett med det snabba ljuset. Blixtarna var konstanta.
Sedan har jag inte sovit en blund. Att vara vaken en hel natt ger tid till tankar och funderingar. Mina var antagligen påverkade av feberdrömmar. Jag fick liksom aldrig ordning på dem.
En ny dag har nalkats. Jag ger mig ut i det blöta. Det är mitt i veckan och i natt har nog inte många sovit speciellt mycket i Dalslands södra utpost.

Läs hela inlägget »

Det har varit en tråkhelg.
Och det är vid sådana här stuationer som jag påminns om hur viktigt det är att inte bara längta efter fredag kväll och helg. Att alla dagar måste bli bra och levas väl. Att en måndag är minst lika vktigt som en lördag. Annars är inte livet annat än skit. Jag är tacksam för att jag lever så. Att jag alltid har en ingång till varje ny dag; att detta måste bli en bra dag.
Nu är det ju förstås inte så det riktigt fungerar, det känner t om jag till, men min poäng är att om man inte lever varje dag fullt ut och har en ambition att t  ex denna måndag skall bli rolig, innehållsrik och spännande, kan jag lika gärna lägga mig ner och dö.
För så är livet, det går upp och det går ner.

För egen del har jag blivit sjuk, åkt på en smitta, jag som aldrig blir sjuk. Men det är inte det som  får mig att förbanna helgen, utan när saker händer andra, andra i min närhet som man håller av och önskar allt gott, men där det istället blir svart. saker som de inte förtjänar, då blir jag nedstämd som nu. Jag önskar bara att alla kan ha det bra...

Nu måste också tilläggas att en del roliga saker också hänt i helgen. Som igår när lördagsjudo-träningarna drog igång och några timmar  senare bjöds jag på middag av Sharif.  En fantastisk god middag tillsammans med familj och vänner där både min mor och far visade att de var i fin form. Det kändes bra!

Idag
Efter en morgonpromenad gick jag till kyrkan klockan tio. En stilla stund med sång och ord om försoning och förlåtelse. Det bjöds på kanon och det slog mig att det är alldeles för lite kanon nu för tiden. Jag borde starta upp en kanonkör på jobbet. Kanon är befriande härligt!
Lunchen intogs utomhus på en av kommunens restauranger. Därefter åkte jag hem och bara sov. För en sjuka botas inte av sol och värme. Det är då säkert.
Det sägs att värmen skall hålla i sig in i den nya veckan. Oavsett ser jag fram mot en ny vecka med blanka blad. Jag välkomnar måndagen, jag välkomnar resten av veckans alla dagar och jag ber om lugn, harmoni och kärlek ...och att allt bara skall vara bra.

Läs hela inlägget »
Härom kvällen satt jag likt min son som brukar ha för vana  att sitta uppe i natten för att invänta en ny låt-release från någon av sina ”hjältar” och gjorde det samma.
Jag väntade på att Sjömila skulle släppa sin nya ”Det kan bara bli bättre”.
Sedan dess har jag lyssnat på den där låten nästan oavbrutet.
Samma dag som Taylor Swift släppte sitt nya album och en hel värld väntat på det, tillhörde jag den skaran som tålmodigt väntat  på just den låten med Sjömila.
Den gjorde mig inte besviken. Ett välpaketerat låtsnickeri med alla de där ingredienser som krävs för att ha självklar hitpotential. Nu visar det sig också att den inrymmer djup och mening. En låt som berör. 
Som alltid när det gäller en Sjömila-produktion slås jag av hur väl producerat det är. Ljudbilden är helt perfekt.
Och för att inte det skulle vara nog så känns musikvideon både nyskapande och spännande, med ett slut som griper tag. Den får mig liksom att stanna kvar och jag kan inte göra mig fri...

Sjömila har nu under 3 års tid levererat musik med hjärta och mening och borde vid det här laget vara på alla svenskars läppar. För så bra är de!
Nu skall du kolla in videon, titta och lyssna. 
Läs hela inlägget »

 Att träna och vara sund tycker jag om.
Den här sommaren har dock varit ett riktigt förfall i den bemärkelsen.
Och när vi kommer till träning så har jag sedan länge tappat intresset totalt för det mesta. Dock tycker jag judo fortfarande är roligt och framförallt då att fightas. Tennis och Badminton skulle fortfarande vara roligt att spela, men där sätter tyvärr knän och axlar stopp.
Allt det där andra som t ex styrketräning och att springa som jag en gång i tiden höll på med som komplement till judon, känns totalt ointressant. Tyckte egentligen aldrig om det då och tycker ännu mindre om det nu.

Efter sommaren har jag ännu en gång ställt mig på judomattan. Detta för 38e hösten. Kanske är det här en av de roligaste premiärerna?
Jag känner mig full av energi, har inte ont någonstans eller är skadad och ser framemot varje träningstillfälle.
Dock är det som att min fysiska form är sämre för varje gång och i år är det antagligen ett bottenläge.
Men jag kämpar på och triggas av utmaningen av att skapa en förändring. Dessutom tränar jag ju numera i samma gäng som min son. Det är verkligen fantastiskt att man kan få dela något som man älskar så mycket med någon som står en så nära.

Läs hela inlägget »
Jag går tillbaka ett år i tiden och kan konstatera efter att jag tittat på några blogginlägg att jag fortfarande är långhårig. Jag kan också konstatera att jag skrev bra i augusti i fjol. Riktigt bra inlägg om jag får säga det själv. (Du hittar dem här).
Jag är långt ifrån den formen idag. Kanske för att mitt manusskrivande tagit allt kreativt utrymme. Kanske för att jag har tappat det. Hursomhelst blev det förutom en ganska otäck upptäckt, faktiskt inspirerande.
Inspirerande till att faktiskt skriva bättre, skriva om viktiga saker och ta det mer på allvar. På allvar i den bemärkelsen att lägga någon sorts själ bakom det. 
Nu går natten in i Färgelanda.
Ljuset kom och drog förbi. Det gör mig både sorgens och glad, därför att för varje mörk natt finns det en ljusare dag. Jag var bättre förr, men jag kan bli bra igen. Jag behöver bara ta i mer. För efter mörker kommer ljuset åter. 
Och jag skall börja leverera igen.
Läs hela inlägget »

Lars och jag.
Det är höstpremiär på Färgelanda judoklubb.
Den första terminen på klubben gjorde vi 1981. Vi bara fortsätter.
Det är något speciellt med dessa uppstarter. Den där känslan om att vara igång igen  efter en lång sommar. Att träffa polarna. Att få kasta och skratta.
...att vara så där trött efteråt som jag är precis nu. Att känna hur kroppen smärtar och veta att det kommer kännas värre i morgon. Att gå och lägga sig och känna lycka att man  fortfarande är en av dem som aldrig gav upp.

Läs hela inlägget »

Frosseri

Som jag njutit denna sommar!
Dock främst av god mat och dryck. Det har varit ett frosseri utan dess like. Kan inte minnas att jag ätit så mycket gott och druckit så med välbehag som denna sommar. 
En del av mig tycker inte om det där. jag hade säkerligen mått så mycket bättre av mindre. 
Och så kommer söndagskvällen och sötsuget och med ens är jag helt övertygad om att det bästa sättet att avsluta en vecka på är på just det här sättet. Svart kaffe och en god glass.

Läs hela inlägget »