2019 > 02

Andas












Jag skyndade mig hem för att andas.
För att ge mig ut  på Tommys udde och promenera i omgivningarna runt där omkring. Jag gick först fort.
Nästan sprang. Andades, frustade och ansträngde mig för att verkligen fylla mig själv. Fylla mig med ny luft som skulle rensa mina tankar och göra mig hel.
Sedan stod jag still. Kändes som en evighet, men kanske bara var i några få minuter. När det kommer till det är det enda viktiga vilken känsla man har. Jag tittade ut mot sjön och bad om lycka och förståelse. Om samförstånd och hopp och en slutlig fred.
Jag bad om vackra dagar och lugna andetag.
 

Läs hela inlägget »

Mina tankar

Jag står och ser hur solen går upp över Färgelanda. Man blir aldrig mätt på en vacker himmel. Sedan en resa genom södra Dalsland in i Bohuslän. Detta numera i fullt ljus. .Det är en lättnad att inte längre behöva köra i mörker. Jag tänker på det vackra runt om oss. Jag tänker på de jag håller av. På de vackra dagar man levt och de man nästan drömmer om att få uppleva.
Att beskåda hur solen går upp lindrar dålig sömn och huvudvärk.
Jag vill bara leva, göra gott och leva väl.

Läs hela inlägget »
tommywidekarr.se var en av flera sponsorer till arrangenaget. tommywidekarr.se var en av flera sponsorer till arrangenaget.







Sista söndagen i februari. Det känns både bra och dåligt. Jag välkomnar verkligen de ljusare dagarna, våren följt av en fin sommar. Men det är också sorgligt på ett sätt. Brukar egentligen aldrig tänka så, men livet är förgängligt.

I går satte jag min förtröstan till ljuset och att det skulle finnas hopp. Jag önskade mig en bra dag och det blev faktiskt rätt så bra.
Och
klubben anordnade judotävlingen Judodraget 2.0 och arrangemanget blev framgångsrikt och bra och det utan att jag la ner någon nämnvärd insats. Det fanns det många andra som gjorde.
Bloggen fanns förstås med som en av flera sponsorer till hela arrangemanget.

Idag är en skrivardag. Började tidigt. Mycket tidigt. Jobbar på det där manuset som skall bli en bok tillslut. När jag väl kommer igång går det undan. Då är det som att berättelsen kommer till mig under stunden jag skriver. Orden dyker liksom bara upp och formar sig själv. Men det kräver fullt fokus och inget som distaherar runt omkring. Något som är långt i från en självklarhet.

Det är ännu en söndag och veckan skall avslutas och försvinna för att aldrig mer återvända. Det är tiden som går medan man själv bara kan titta på och se det ske.

Läs hela inlägget »

Det är tidig lördag morgon. Jag har varit uppe i en evighet. Snart är det dags att ge sig av till dagens tävlingsarena. Denna gång på hemmaplan.
En happening för tävlingslystna och för judofolk i allmänhet.
Det jag dock tänker mest på den här morgonen är att jag önskar att dagen blir bra. Att allt flyter på och att vi kan få till en bra tävling. Att det kan bli en fin dag där jag kan känna glädje och tillfredställelse. 

Så jag låter dessa tulpaner pryda dagens inlägg som en symbol för ljuset och att det finns hopp. Att denna värld kan ta sig samman och allt bara kan få vara fint och vackert.

Läs hela inlägget »

Inför helgen

Idag dyker den här bilden upp i mitt sociala flöde och det påminner mig om att det absolut bästa med  t ex facebook är dessa års-tillbaka blickar. Bilden är tagen 2014 och jag sitter längst fram och min son står längst till vänster. Det händer mycket på 5 år. Det ser man främst på sina barn. Bilden är tagen från en judotävling. Det är strax innan tävlingsstart. Det är mycket spänning i luften, förväntningar och nervositet,  men också glädjen över att få vara med i ett bra sammanhang.
I morgon anordnar vår klubb vår egna tävling Judodraget 2.0. Min son har tillsammans med några andra klubbvänner åkt till Trollhättan för att lasta tävlingsmatta. Numera tar han ett aktivt ansvar i föreningen. Som förälder känns det förstås i hjärtat. En glädje och stolthet som är obeskrivlig.

I klubben finns det många som tar ansvar. Aktuellt just nu är de som ordnar med tävlingen för att det skall bli en sån bra upplevelse för tävlande, publik och funktionärer som möjligt. De är dagens stora hjältar. I eftermiddag skall jag själv ta mig till tävlingshallen och hjälpa till med förberedelser. Min insats är blygsam i jämförelse med många andras.
Det är i morgon som det gäller. Heja oss - heja FJK!

Läs hela inlägget »

Bakom trädet ser man den trevliga restaurangen The Loeb Boathouse som ligger precis vid vattnet. Ett ställe som lätt blir en favorit redan vid första besöket. 
Idag blev det en riktigt bra skrivardag. Jag kom igång riktigt tidigt och även om jag har haft klara fokuseringsproblem de senaste veckorna presterade jag i dag över förväntan. Det känns fantastiskt skönt att få lyckas, efter veckor av misslyckanden och nederlag. Det är det senaste som räknas. Så jag njuter av det i denna stund och jag tänker på Central park som just nu är skådeplats i den bok som jag hoppas att jag inom några månader skall vara färdig med. Mina karaktärer kommer aldrig till The Loeb Boathouse, men jag har varit där och kanske t om tillbringat en av mina absolut bästa stunder i livet just där. Det är sånt där man tänker på när man går igenom filmklipp och bilder när man skriver om dessa miljöer.

Läs hela inlägget »

Idag lyser solen och det känns som att det var evigheter sedan den gjorde det så klart. Det är skönt med ljus och värme. Dock har jag svårt att känna något av det idag. Igår möttes jag av beskedet att en ung människa alldeles för tidigt lämnat detta liv. Sånt berör och tar tag i en.  Föräldrar skall inte överleva sitt eget barn. Spelar ingen roll hur gammalt det är - det är en förälders värsta mardröm.

Det är årets första "sitta ute dag". Det kunde varit den bästa dagen det här året, för det här är en sån där dag man gått och väntat på så länge.
Ibland går man och väntar på att det skall vända, men det gör aldrig det. Ett faktum som skrämmer och ett alternav som man inte önskade fanns. Jag tänker just i denna stund på alla de som väntat på att det skall vända och jag tänker på de som aldrig fick vara med om någon vändning.
Till de går mina tankar och böner denna dag.

Läs hela inlägget »

DON'T RUSH

Ibland behöver man låtsas att allt är bra och låta  en av de absolut bästa feel good - låtarna som finns få spelas på repeat under de första morgontimmarna. Eller varför inte också långt in på eftermiddagen
Kelly med sin fantastiska röst och Vince  med sin lena röst och sitt känsliga gitarrsound.
Den där gitarren...
Vince spelar det där extremt känslosamma solot som i sig är väldigt enkelt, men så sprött och sårbart att man inte kan lyssna sig mätt på det.

"Let's wake up in the afternoon
Pretend that we got nothing to do
No we don't have to go by any agenda
We can make up our own rules"


Det är sådär som jag vill ha det i denna stund. Att vara med den man älskar och låtsas att man bara har tid för varandra. 
Och jag tittar ut genom mitt fönster och det är ännu en mulen, grå dag och jag sätter mig med gitarren en stund för att finna någon form av inre frid, men det misslyckas förstås och i mitt huvud fortsätter Kelly och Vince att förkunna livets viktigheter.

"Stopping every minute just because you're in it
Wishing everyday was Sunday, you're right next to me
It's how it's supposed to be
Hanging on every touch
Baby don't rush"

Läs hela inlägget »

Kris Kristofferson skrev den enskilt bästa textraden i historien. Ibland är det så enkelt att urskilja sånt. 
Och även om Me and Bobby Mcgee aldrig blev en sån där favoritlåt för mig, så växte jag upp med den. Den fanns på min pappas reportoar och var alltid en av de många låtar han framförde varje kväll på sin gitarr vid läggdags.
Vissa saker glömmer man aldrig. Andra saker glömmer man nästan direkt.

Varför skall man leva i nuet när allt var så mycket bättre förr? Den tanken känns befogad. I'd trade all of my tomorrows for one single yesterday. 

Jag har en ledig dag från jobb, men är långt ifrån sysslolös. Jag måste skriva nu. Skriva väldigt mycket om jag skall bli klar med den där boken. Egentligen har jag massor av måsten. Massa saker som behöver göras, men som jag inte kan förmå mig att göra.
Det är stiltje och det är tillbakablickar från livet som gått.

Läs hela inlägget »

Jag har läst så många böcker och jag har samlat på citat om allt det vackra.
Jag har sett så många solnedgångar och jag har gått i så många regn.
Kaffe drack jag först när jag var trettio och vin dricker jag knappt längre.
Jag lyssnar fortfarande på sånger med patetiska texter och jag älskar fortfarande Vince Gills utryckssätt på sin gitarr.
Jag har studerat hur min bror skriver och jag är glad över att jag är färdig med mina sånger.
En tittar bort, en annan blundar
- Jag berörs fortfarande av talande rader.
Det bor en schakal i oss alla och det perfekta är det svåraste att lämna.

Läs hela inlägget »

Jag behöver få struktur över dessa nätter. Ha saker att göra under de vakna timmarna. Allt annat än att bara ligga vaken och låta tiden gå åt ingen nytta.
Jag är glad över att jag inte plågade mig igenom Maple Leafs match mot Coyotes. Ännu ett skådespel i att vara sämst när det gäller. 
Allting rammar faller sönder utan strid - det är så det är.
och jag letar upp den där låten på soundcloud som min bror en gång skrev och tar särskilt in raden "Jag har sjungit färdigt mina sånger".
Det finns stunder då man är färdig med allt. Det finns också stunder då man inte kan förmå sig göra den enklaste sak. Det där som varje människa har svårt att förstå om man aldrig varit inne i den där världen  själv. 
Klockan är snart 6 och trots att mörkret är konstant, är det över för den här gången. Ännu en natt har farit förbi och jag tänker att nästa natt måste jag ha en plan. En plan för hur man överlever nätter.

Läs hela inlägget »

Det sportas inte på sportlovet. Det är ett faktum.
Annat var det förr. Jag minns när jag var barn hur man kunde välja mellan olika aktiviteter som kommunens föreningar anordnade. Allt fanns noggrant dokumenterat i det tjocka häfte som distribuerades  ut till varje hushåll. Från dag till dag kunde man välja bland all sköns sportaktiviteter. Så är det inte längre.  Faktum är att när vi på vår klubb har lite mindre barn och ungdomar så är det just på sportlovet. Det beror inte på som man skulle kunna tro att man kanske åker bort (även om det finns några som gör det) utan för att man hellre vill vara hemma och "vila". 
Jag har roat mig med att innan detta sportlov både frågat mina elever på skolan där jag jobbar och barnen på klubben vad de skall göra på lovet. Ingen har sagt att de skall ägna sig åt någon sportaktivitet. När jag sedan ställt frågan konkret; "Skall du sporta på lovet?" har jag mötts av idel konstiga miner och vanliga kommentarer så som t ex att "nä, jag skall chilla". Ett fåtal sa faktiskt att de skulle hålla på med "sin idrott", men att de var osäkra på om de skulle prova något annat.

Sportlovet infördes 1940 för att spara på stenkol och koks  i skolorna. I och med kriget behövdes kostnader skäras ner och uppvärmning var just en sån kostnad. De lediga eleverna behövde i sin tur något att göra och man började arrangera olika aktiviteter där olika vinteridrotter lades mest folus på. 
Efter kriget följde  medicinhygieniska argument som en anledning till att eleverna skulle vara lediga en vecka. Detta därför att risken för spridning av infektioner under den här perioden var så stor att det därför var lika bra att eleverna var hemma och inte smittade varandra.  Idag lever sportlovet vidare och det är en självklarhet att vara ledig en vecka i februari, eller för de som har sent sportlov ; i mars. Varför det heter sportlov tycks ingen varken bry sig om eller 
reflektera över.

Läs hela inlägget »

Dag efter dag

Jag skulle vilja sova.
Ha en hel natt utan att ha svårt att somna eller att vakna på tok för tidigt.
Det finns saker som jag vill som är ouppnårliga, det vet jag. Men att kunna sova borde inte vara så svårt..
Ändå så fortsätter det dag efter dag.
 

Lördagen är tyst som ett vaccumpreparerat rum. Det är mörkt och alldeles stilla.
Dagar, veckor, månader och årstiderna far förbi som ett höghastighetståg om dagen  och jag blir kvar på perrongen till en station där aldrig tåget stannar.
"det är mörkt nu, men det blir ljusare igen"
gäller inte här. För alla sånger är förbjudna.
 

Så går dagen och natten och ingen säger något längre.

Läs hela inlägget »

Igår kväll var jag starkast i världen.
För en vecka sedan försvann helt plötsligt både smärta och värk i mitt knä. Detta efter att i tio månder plågat mig. Lika oväntat som det dök upp, lika oväntat var det borta. I går kunde jag träna som vanligt och allt kändes helt plötsligt så enkelt på judomattan. Jag var oövervinnlig och bäst!  Oövervinnlig!

Det finns inget bättre än när man känner sig just så. I vanliga fall kanske man har just en sån dag per år, max 2. En dag då man känner att man skulle kunna fortsätta träna i flera timmar till utan att tröttas. Det behöver inte alls bara vara i en fysisk situation, utan gäller lika väl  när man  t ex känner sig så där effektiv och får så mycket gjort och samtidigt vet att man kan klämma in lite till. Underbart, men det händer inte ofta.

Och

den känslan, just den där oövervinnliga känslan var det längesedan jag jag kände.
Och så dyker den plötsligt upp när man minst anar det. När man känner sig svag, blek och sårbar.
Fantastiskt!

Just där och då skulle man bara vilja pausa tiden. Eller frysa den för alltid. När jag lämnade klubben i går kväll sa jag till en klubbpolare;

"Om man skall dö, så skall man göra det efter ett sånt här träningspass. Om det skulle hända mig någonting på vägen hem, så berätta för alla att jag kände mig oövervinnlig."

Sedan tillbaka till vardagen igen och man upptäcker att man är motsatsen till oövervinnlig och att saker och ting inte alls är fantastiskt.

Läs hela inlägget »

För första morgonen i år åkte jag till jobbet i solsken.
Jag har inga förväntningar och jag vet att efter februari kommer långa och besvärliga mars, men att kunna köra utan helljus var en fantastisk känsla i allt det ofantastiska.  Man måste så här års försöka hitta och uppskatta det där bra som kommer till en.

Läs hela inlägget »

Jag rör mig i Central parks omgivningar. Inte rent bokstavligen, utan i mina tankar och i mitt skapande. Jag försöker öka takten i mitt skrivande och Central Park är just den plats där saker och ting  nu utspelar sig. Snart skall här ske ett mord. Arbetet med min bok Michelletimman går framåt.

I mitt researcharbete kollar jag åter in de bilder jag tog i november i fjol och denna gång fastnar jag vid alla de bänkar som finns överallt i parken. Minns att jag reflekterat över det vid tidigare besök. I november fanns det massor av tid och vi gick runt och kunde läsa alla inskriptioner på bänkarna. ...Eller, inte parkens alla 9 000 bänkar förstås, men flera av dem. Central Park Adopt-A-Bench Program har funnits sedan 1986 och är en fond för att bevara och underhålla bänkarna. Idag skall ca 4 000 ha  ”adopterats”.

Inskriptionerna fängslar. En del mer än andra. 
This bench is reeserved for Ellen. Together forever.
Vem är Ellen? Precis som när jag tog den där bilden funderar jag nu på vem hon är. Lever hon? Vad gjorde hon och vem var personen som donerade bänken och gjorde inskriptionen? Det poppar upp så många frågor, men man får själv fylla i svaren...
Det finns något gränslöst romantiskt över det, något som starkt tilltalar mig, även om jag vet att de som just har en bänk fått betalat väldigt mycket pengar för det.
Men det handlar om en god sak och om kärlek. Det tilltalar mig starkt.
 

Läs hela inlägget »

Fångad

Våra vanor förändras. Även hur vi ser på teve. Vem trodde för några år sedan att en dag skall man kunna titta på vad man vill på teve och när man vill? Inte jag i allafall. Jag satt tålmodigt och väntade på att det skulle bli filmdags, eller att den där favoritserien skulle börja. Idag ser vi på det när vi vill. Vem kunde ana att en dag skulle Play-kanalerna regera och totalt ändra på vårt tittande? Och så har vi streamingtjänsterna...
Till och med jag har börjat att titta på serier på Netflix, Cmore och Viaplay. Vi har dem alla.
Idag lika naturligt för mig som att jag lyssnar på min ljudbok. Det blir som ett beroende. En ritual innan det är dags att sova. För två veckor sedan såg jag sista avsnittet på en riktigt höjdarserie. Det som gjorde den så bra var att alla egentligen var snälla mot varandra. Det fanns inga "bad guys". Det var så befriande på något sätt.  Befriande att slippa action, skurkar, elaka människor och hat.
Istället var det omständigheter som gjorde att människor hamnade där de var och att saker trasslade till sig. När sista avsnittet var slut lämnade det kvar en stor tomhet. En tomhet som stannat kvar nu i flera dagar. vad skulle man kunna titta på som var lika bra och som fick mig att känna den där härliga känslan igen? För jag blev liksom en del av den där familjen det handlade om och jag kunde se mig själv i de där fantastiska miljöerna I Chesapeake Shores, Maryland. Jag testade ett par andra sedan. Det kom av sig nästan direkt. 
Och
Just nu, i denna stund skulle jag behöva något liknande. Något som kan ge lust och hopp. Något som fängslar och tar upp all min uppmärksamhet.
Läs hela inlägget »
Etiketter: chesapeakeshores



 
Det här kommer bli årets hitills mest lästa inlägg.
Det är effekten av att jag inte skrivit på ett tag. Så är det alltid. När man inte skriver något inlägg kan man vara säker på att antal besök på bloggen inte minskar. Iallafall inte till en början. Ibland kan det t om öka. Resultatet av människans nyfikenhet.

Jag gör just inte så mycket just nu mer än att jobba och skriva på min bok. Det där skrivandet måste fortgå oavsett inspiration och läge. Det är ju mitt "mission". Som ett sista uppdrag.
New York är en av platserna där boken utspelar sig. Det är där som själva "nerven" finns. I dessa dagar har jag tittat på många kort jag tagit därifrån genom åren. Jag har tittat på filmklipp. De mesta filmklippen tog jag i höstas. När jag rekognoserade inför mitt skrivande. En värdefull skatt att ösa ur nu när jag skall sätta ihop allt.

På min födelsedag spenderade jag timmar i Central Park. Det var så precis som jag ville ha min 50-årsdag. På bilden ovan ; vi gick omkring i Strawberry Fields och jag fick en bild på mig själv vid minnesmärket av John Lennon och hans gärning. Vi strövade runt i området som är en tyst zon i parken, vi tittade, tog in, reflekterade och i just den stunden kände jag mig inte bara som världens lyckligaste man, utan också stark och harmonisk. En fantastisk känsla som man gärna skulle vilja konservera och plocka fram när helst det behövs. 

"Let me take you down
'Cause I'm going to Strawberry Fields
Nothing is real
And nothing to get hung about
Strawberry Fields forever"

(Beatles)

Läs hela inlägget »
Etiketter: michelletimman

Vintern är den slutliga reningen. Sista anhalten till att åter blomstra. Att ha årstider är fantastiskt. Omväxling förnöjer. Det där tror jag dock inte på. För jag har verkligen försökt att känna upprymdhet inför hösten, försökt längta till vintern. Detta utan någon som helst framgång. Det handlar bara om att härda ut, för att ha något att längta efter, något att se fram emot.
Det här blev en annorlunda dag. Mina dagar är inte längre så vanliga. Inte ovanliga heller, utan kanske mer där emellan.. En plats där ingen vill vara.
Något är på gång. Jag har ingen bra känsla. Allt det där dåliga måste först komma ner för att allt skall bli bra igen.

Läs hela inlägget »

Någon sa på jobbet idag; "vad roligt med all snö. Hoppas att det stannar kvar ett tag"
Konstaterandet provocerade, men jag höll mig lugn. Jag sa inte ens något. Ingen kommentar. Inte ens då den borde vara befogad. Jag tycker inte om snö. Jag har kört ett par vändor fram och tillbaka till Uddevalla i eftermiddag. Tror inte att det var så många av mina medtrafikanter som tyckte annorlunda än mig heller. Det går an att längta efter snö och bo i staden. "Kom ut till oss på landet i Dalsland", tänkte jag när jag satt i bilen förut.
I bilen spelade Brett Young och när låten "Ticket to L.A" gjorde entré, insåg jag att det var just i Los angeles jag ville vara nu.

"Now there ain't a single thing I wouldn't trade
For a ticket to L.A."


Nu har jag ett kalas att besöka. Årets bästa fest (hoppas jag) Men när jag kommer hem igen skall jag söka efter de bästa biljetterna jag kan få till just L.A.

Läs hela inlägget »