2019 > 03

Mina personliga kockar kan jag lita på. Gratängen står i ugnen och årets första grillbuffé är snart ett faktum.
Att vara en hårt arbetande medelålder man med författarambitioner är inte så illa ändå.

Läs hela inlägget »


Vågen till mitt hjärta går via min mage.
Det är inte bara aptiten på livet som är tillbaka.
Jag har en trevlig stund i staden utan stress, press eller måsten. Samtal och tystnad fungerar utmärkt ihop. 
Vi gick sedan. Kändes som att vi kunde gjort  det i timmar. Det är just såna här dagar när solen skiner, men värmen ännu inte riktigt kommit fram, som man verkligen förstår storheten i  just den där företeelsen; att gå att promenera. Liksom innan man tar det för givet.
Sedan  skulle hon i väg och jag behöver  använda så mycket av tiden  som är kvar av mars för att skriva.
I morgon är det april.

Läs hela inlägget »

Vintertid har farit sin väg och nu finns det ingen återvändo längre .
I morgon är det april. Som jag har längtat . Nu kan allt bara bli ännu bättre.
och
backen jag går i är blå som ett hav och sinnet är lätt och vitt. Att ta sig genom de här månaderna som startar med november är banne mig ingen lek. Det är ren glädje att komma fram.
Nu ser jag fram emot grillsäsong och långa middagar och ljuset och värmen förstås.
Det är ännu mars, men det finns hopp  ...och en hel del kärlek.

Läs hela inlägget »

Att laga mat kan ibland vara minst lika trevligt som att äta den. Igår var absolut en sån dag. Ibland får man dessutom till det riktigt gott.
I dag skiner solen och uppmuntrar till att städa upp uteplatser och att ge sig ut på längre promenader. Ett besök till staden är också inplanerat för mys och njutning. Allt är gott helt enkelt!

Läs hela inlägget »

Jag är sugen på att spela. Jag och gitarren genom evigheten. Det där att ha obegränsat med tid för varandra. Så är det tyvärr inte längre..eller det är snarare den period som jag just nu är inne i där jag prioriterar annat, som sätter stopp för den där relationen.
Kreativitetens största fiende är ”att ha många bollar i luften.

Och

Väl hemma förbereder jag mig för ett träningspass modell ”lite lättare”, men jag kommer aldrig till dojon denna kväll som jag planerat, för ibland blir det tydligen inte som man tror och hoppas. Bra det i och för sig. Då jag kan ägna kvällen åt att fortsätta jobba på mitt manus istället.
Mina rum är tomma och ensamheten är ett faktum . Jag tittar upp mot väggen på ett par av mina gitarrer och kan konstatera att jag inte är ensam. Sedan spelar och sjunger jag en låt om krig, innan jag hamnar vid tangenter och en espresso.

Läs hela inlägget »

De tjocka vinterjackornas tid verkar vara över.
Idag skiner solen som den aldrig gjort tidigare.Jag längtar mig ut, jag längtar mig bort. Jag har en plan för eftermiddagen, för kvällen för livet..
Allt känns snudd på fantastiskt. Uppgivenheten är som bortblåst. 
Om du frågade mig nu, skulle jag svarat ”jag skall erövra världen”. 
Jag stirrar på mig själv och East river.
Jag är lika stark nu som då.

Läs hela inlägget »

Det här är en sån där bild som får mig glad. Ansiktutrycken, vetskapen om att den där stunden var en god och lycklig stund. Jag kände mig stark och glad och ingenting i min väg var egentligen omöjligt.
Jag tror att det är bra att ha sådana där bilder att titta på i bland när man behöver lite extra pepp, när man behöver  påminnas om det goda eller visa på att det verkligen är möjligt.
För inte känner man sig alltid så där på topp, utan det infaller kanske i bästa fall några få gånger per år.
Kortet är taget för nästan tvår år sedan. Senaste gången som Eric var med oss på semester. Kanske till och med sista gången vi reser tillsammans. I de övre tonåren tryter lusten att hänga med sin far på en australisk restaurang någonstans i Ontario-trakten.
Nu tittar jag på kortet och minns, men framförallt känner jag glädje över att ha en son som honom i mitt liv.

Läs hela inlägget »

Jag roar mig med att lägga upp i mitt tycke, fina bilder från platser runt om i världen där jag varit, men innerst inne vet jag ju att Ellenö alltid kommer vara den vackraste platsen på jorden. Att jag bor i allt det vackra.
Och den här veckan blev inte magisk, men riktigt bra och nu vill man bara ha mer, mer och mer av den där injektions-sprutan som var dag denna vecka fått mig att må bra och nästintill fått mig känna tillfredställelse.
Söndagen blev dessutom inte alls vad jag tänkt och inte fick jag skriva allt det där som jag planerat, men det blev bra ändå. En härlig och inspirerande promenad tillsammans med en älskvärd person med efterföljande god fikastund och därefter en oväntad fantastisk sömdagsmiddag på lokal med människor som står mig nära.
Ibland blir det inte som man tänkt sig, utan mycket bättre. 

Läs hela inlägget »

Alla är ute, fåglarna sjunger tillslut. Jag vandrar omkring utan mål, utan tid. 
Hemma är jag ensam, men förbereder mig ändå för en gigantisk grillmiddag. Efter dagar då jag spelat den stora pastakungen, känns just grillat som något perfekt att bryta av med.
Det är fortfarande långt till påsk, en evighet till sommaren och kanske är just det bra...Bra att det inte går för fort.
Det är en söndag med konstateranden ...och en hel del njutning.

Läs hela inlägget »

Jag är uppe tidigare än tuppen, men jag är trots det rätt utsövd ändå. När den tiden kommer  tittar på Antiques Roadshow,  planerar dagen och skriver. 
Mitt skrivande är mer rutinmässigt nu. Det är ett måste att komma upp tidigt om jag skall bli klar med mitt manus. 
Det är bara några dagar kvar i mars och jag ställer mig  vid fönstret och blickar ut på det färglösa, inte ännu färdiga vårlandskapet. Kanske är det just nu som tråkigast, men strax ändras allt. Det är förändringens tid.

Läs hela inlägget »

Jag har den där "semesterlooken". Med snea solbrillor och brunbränd hud, tittar jag rätt på dig.
Det är mars, men vi längtar till april. Sedan får allt gå bedrägligt sakta. 
För jag längtar till soldränkta stränder, till svala bergsvandringar, till en spännande bok någonstans i skuggan, lata stunder i poolen, sköna lättklädda promenader,    grill och chill och runtomkring allt; ett efterlängtat lugn.
Jag har förhoppningar på sommaren 2019.
Hoppas att det är okay.

Läs hela inlägget »







Det är jag och Lady Gaga. Inget annat är viktigt i stunden. 
Och likt filmen som jag såg under andra sidan årskiftet har dagarna och veckorna bjudit på tuffa och annorlunda sekvenser.
Jag håller fortfarande på och återhämtar mig från det.
Kanske starkare, kanske bättre, definitivt klokare.

"When the sun goes down
And the band won't play
I'll always remember us this way"


Hon sjunger för mig och jag tar in varje ord och dess meningar.  Ibland går det upp för en vad som är viktigt och vad som kan vänta.
Så jag ger mig av till Nashville igen för att leva med musiken och allt annat i dess sammanhang och den där resan skulle jag för länge sedan bokat, men ibland är det som att man väntar på något som aldrig kommer hända.

"When you look at me
And the whole world fades
I'll always remember us this way"


Jag vill vandra i Madeira och tar mig också gärna en titt på de där andra tre öarna i samma själstyrande ögrupp..
Och jag vill stå och titta ut över Victoriasjön från Östafrikas västra högslätt och det är egentligen så mycket som jag vill göra, men just här och nu lyssnar jag till Lady Gaga och bara tänker på hur allting en gång var och hur allting nu skall bli.

Läs hela inlägget »

Feeling

Jag sover som aldrig förr och samtidigt är jag tröttare än någonsin på morgonen, men det spelar mindre roll, för jag SOVER verkligen på nätterna! Kanske är det så att den där mardrömsliknande tiden är över nu?
Och jag jobbar ikapp på jobbet och även här känns det som att jag åter tycks bli i fas med allt och det är inte ofta som man har den där känslan när man åker från jobbet att allt känns bra, men idag är banne mig en sån där dag.
Nu skriver jag på mitt manus igen. Jag måste öka takten ytterligare.  Måste driva den där historien framåt och inte skriva som en förevändning för att  dricka espresso, utan tvärtom; att jag dricker espresso för att jag skriver...
Jag ligger tröstlöst efter, men med tanke på de senaste månaderna, eller snarare hur det här året börjat och varit, så är det rätt bra att jag fått skrivit något över huvudtaget. 
Och kanske är det så att man lär sig något av sin egna historia? Att jobba under konstant korseld. Att tvinga sig att fungera och uppehålla en vanlig fasad, inte allra minst för sig själv. Att stänga av, men ändå hela tiden påminnas och konfronteras med sanningen och det verkliga. 

Tisdag kväll. jag tycker om tisdagar. Jag tycker om alla dagar i hela veckan. 
Och jag tycker om att gå ut i den kalla, men fina marskvällen och få kyla på mina kinder.  Att promenera, att få sopsortera, att få hälsa på människor jag inte känner och att fundera på vad jag skall laga för mat till helgen. Sedan när jag är inne igen, sätter jag mig åter vid tangenterna och låter den där historien få skriva sig själv.

Läs hela inlägget »
Etiketter: michelletimman, mars

Balans

Var på Draken igår och såg Världens historia med Måns Möller och Özz Nujen. Befriande att faktiskt få skratta i nittio minuter.  Förövrigt skönt att bara komma iväg för ett par dagar. 
Har fått energi nu, har fått sovit, har fått ätit...

Ute bär det sig åt och håller på. Nej, det funkade inte riktigt den här gången heller. Men, här hemma hos mig är det bedrägligt lugnt och efter att fått skriva en stund ägnar jag nu tanken åt det där Tage Danielssons citatet som ni kan se på bilden från i går. 
Det där att finna balans mellan framtid, nutid och dåtid. Hur jag stundom levt mitt liv i det förflutna och som nu  - då jag alltid varit på väg någonstans, ett ständigt planerande - ett liv i framtiden.

Jag anser mig nog själv att vara en mästare i att leva i nuet. Jag kan inte  påverka det som redan hänt och egentligen har jag ingen aning om det som ska hända. Jag är en lindansare där mitt förflutna både påverkar mig och har gjort mig till den jag är samtidigt som jag är medveten om att de val jag gör i dag kommer att påverka min framtid. Jag kan blunda åt alltihop och bara låta det vara. Det blir som det blir. 
Men nu är det viktigare än någonsin för mig att finna någon form av balans. Ibland känner man hur någon räknar ens dagar.
Läs hela inlägget »

Om igen

Vi gör stan, gör de där utflykterna i kvarter som ger inspiration och idéer. Det är en fin föreställning och när kvällen kommer äter jag en frutti di  mare i världsklass. 
Det är åter dags för mig att bli en livsnjutare..
Läs hela inlägget »

Tid har gått. Saker är annorlunda nu.
Gårdagen glömmer vi snabbt, eller så är det viktigt att minnas även de svarta dagarna?
Jag åker iväg. Hoppas på att få skratta. Hoppas på sol under min resa. Som den där bilden jag för dagen väljer att fronta detta inlägg med. 
En dag utan villkor. Som sanden i min hand och stenen i min ficka. Så varm och förutsägbar.

Läs hela inlägget »

Det snöar igen.

Tänker på vad en vän sa till mig förra veckan. ”Nu tänker jag sätta på sommardäcken” sa hon.
Nej vänta med det”, sa jag. ”Våren är inte färdig ännu”.
Sedan kom vintern tillbaka och jag sa på ett fint sätt till henne;
”Du väntar väl med däcken nu?”
Hon medgav bakslaget, men hade så pass mycket positiv energi inom sig för att säga;
”men nu har det vänt, i slutet av veckan blir det däckbyte”
Detta var i måndags. Jag tänker inte rätta henne något mer.
För vi människor behöver ha de där sakerna att tro på. Hoppet och tron om något bättre. För vad är vi om bi inte har det?

Läs hela inlägget »

Gedser Odde. Nordens sydligaste punkt. Oändllig utsikt över Östersjön. Jag har varit där. Stått och försökt göra mig hörd mitt i äventyrets melodi.
Den där bisterheten är så sagolik vacker och jag njuter i fulla drag av att uppleva när vinden tar i och vågorna bryter land.
Det är svårslagna minnen i en tid då jag inte tycks komma ihåg någonting. Då var då och nu är nu.
Jag trivs fortfarande med att blicka ut över havet, även om jag i sak föredrar lugnet vid en sjö. Men så finns det något med den där bisterheten som ändå drar. Det karga och nakna som drar med en ut och i.
Och jag minns det som jag egentligen inte minns. Tiden innan stormen. Då när jag längtade efter att vinden skulle ta i och vågorna skulle bryta land. 
Och nu är allt så suddigt och i morgon är allting glömt igen.

Läs hela inlägget »
Ibland önskar man att man hade sin befästning på en klippa. Omöjlig för någon att inta. Den här bilden tog jag för några år sedan Då vi med bil åkte runt i provinsen Trapani. Målet var Erice, en liten bergsby och kommun längst ut i väster på ön Sicilien.  Underbara Sicilien. Jag känner mig tacksam över att jag har haft möjligheten att besöka ön ett flertal gånger och just Erice är en sån där plats som ofta finns med i mina drömmar. Speciellt nu i mitt författarskap då jag sitter och jobbar med mitt manus. Jag skulle vilja hyra ett rum i en av de där alla medeltida husen med fönster ut mot torg och gränder och inte gett mig därifrån innan boken var klar och jag själv var redo för att återvända. För jag skulle verkligen vara värd att vandra genom oändliga gränder, sitta på uteserveringarna i de små innergårdarna och vandra till den där borgen från 1200-talet.
Erice - en gång för länge sedan en plats vigd åt fruktbarhetens gudinnor och under antiken hette staden Eryx. Fram till 1934 hette staden Monte San Giuliano. Varför den bytte namn och just till Erice har jag ingen aning om.
Men, om jag varit där, fått nåden att gå i dess gränder en gång till så skulle jag just ta reda på det.
Och jag skulle njuta av amarone och jag skulle njuta av den fantastiska utsikt som finns överallt var än man vänder sig.
Och jag skulle gå ut på klippan...just den där klippan och inta den där borgen och göra den till min för evigt.
Läs hela inlägget »

Våren som kom av sig igen.
Årets mest misslyckade årstid. Den som vill mest, men sällan kan hålla det den lovar.
Och så alla dessa hårt prövande människor här uppe i norr som längtar, hoppas och ändå tror på att det skall vända. 
De är den där personen som ständigt vaknar upp till en måndag. Det tar aldrig slut. 
Idag har solen lyst och i rätt miljö även värmt. Nu är den här igen. Våren - som vi har väntat.
När jag var barn var mars fortfarande en vintermånad. Snövallarna stod höga runt den värld som var en liten gård - min värld, mitt rike. Det var den tiden då det var vinter, så var det verkligen vinter. År efter år - så som en medelålders man minns det. 

Nu hoppas vi igen och vi drar våra förhastade slutsatser, men innerst inne vet vi att våren är en nyckfull vän.

Läs hela inlägget »

Allt är i vitt eller svart.
Solen skiner, det är minusgrader och snön ligger åter över tall och gran, men mot väggen kan man känna en aning värme och i dessa tider är det just värme som man måste vara rädd om och ta vara på.

Och jag tillbringar all min nu uppkomna lediga tid åt att skriva på mitt manus och när jag behöver paus från det ser jag på en serie som kan få mig att försvinna bort för ett tag. Jag är här och nu, men allt är bara en verklighetsflykt.  Sedan jag fick de där tabletterna av en kollega för att jag skall kunna få några timmars sömn per dygn, har just det där med sömnen blivit aningen bättre och kanske nån gång skall jag återigen få känna den där känslan av att vara riktigt utsövd.
Dock måste jag medge att jag börjar uppskatta de där extremt tidiga morgnarna mer och mer. Att få sitta uppe och vänta på att det skall dagas. Kanske finns det inget vackrare än just det ? Tystnaden, ljuset och förhoppningen som kommer med den.

Och i mina snälla drömmar är jag på vita stränder långt bort från här och nu och där på stranden när jag tänker på morgondagen, så är allt bara vackert.

Läs hela inlägget »

Till sist så somnar man. Så är det kanske. Och idag efter lunchen gick jag och la mig på sängen. Jag kände mig helt färdig, som jag så oftast känner mig nu för tiden, men jag hade ingen förväntan om att kunna somna. Sedan hände det otänkbara...Jag slocknade och var borta i drömmarnas rike i någon timma.  När jag sedan vaknade var det som att jag fortfarande sov. Om jag velat där och då tror jag faktiskt att jag skulle kunna somna om och sovit till i morgon.

Det har slutat att regna och där någonstans vid tiotiden kom jag ut lagom till att solen skulle komma fram. Promenaden blev skön och befriande.
Två ljusglimtar under en och samma dag.

Samtidigt måste jag säga att min helg varit fin och öm. Något som man inte förväntar sig i tider av förstörelse.
Jag är en annan nu, Jag är bara jag.

Och utan att ha hört den på flera år, så for den där Lemarc-låten genom mitt huvud idag, medan jag satt där och gick igenom mina alternativ.  Den där låten där varje mening är något viktigt tänkvärt, men just raden ;

"Och han lät så blaserad när han sa att han visste,
Att inte en enda människa bryr sig
Vi svor att aldrig bli cyniker
Men regnet kom jag tog en tågbiljett,
För dom sista pengarna"


bara är så träffsäker och mördande när den slår ner helt rätt.
"Att inte en enda människa bryr sig"
När man är ensam är man verkligen ensam.

Och jag kan stå på Tommys udde och skrika och jag kan förneka allt det vackra, men jag kommer aldrig, aldrig mer påstå att jag äger varje stund.

Läs hela inlägget »