2019 > 10

Så många låtar som skrivits om staden New York och jag har funderat på vilken av dem alla som jag tycker är den bästa och jag kommer alltid tillbaka till Billy Joel och otroligt vackra och träffsäkra New York State of Mind. Det där pianot och den där förföriska saxofonen...

Låten lär kommit till på det där sättet som man som lyssnare hoppas på att den blivit till. Hur Billy med stolthet återvände till New York med Greyhound  och Hudson River line och därefter skrev låten när han kommit fram.

Läs hela inlägget »
Halloweenutsmyckning utanför en  av de trevligaste restaurangerna som jag känner till på en sidogata till Mullberry street i Little Italy. Halloweenutsmyckning utanför en av de trevligaste restaurangerna som jag känner till på en sidogata till Mullberry street i Little Italy.





Torsdag och Halloween.
USAs näst största högtid.
Den där högtiden som var helt ofirad i det här landet fram till de första åren på det här milleniumet. 

Och jag är egentligen inte mycket för firanden, men om jag nu skulle firat Halloween idag så hade jag gjort det i New York. Ingen annan stad kan fira Halloween som New York. Jag hade suttit på min favoritrestaurang i Little Italy och ätit en brakmåltid och jag hade sedan kanske kollat in alla de där paraderna. Och någon gång (men inte denna) hade jag gått med i den där paraden "New Yorks Village Halloween Parade" , världen största Halloween parad med över 50 000 "kostymdeltagare" och 2 miljoner åskådare skulle se mig glida fram i en oidentifierad utstyrsel.

Istället tillbringar jag kvällen med att lyssna på Lou Reeds 15e album (och kanske det bästa) New York och lyssna på alla de där New York - skildringarna. 

"But there ain't no Hairy and no Virgin Mary
you won't hear those voices again
And Johnny Rio and Rotten Rita
you'll never see those faces again
This Halloween is something to be sure
Especially to be here without you"


Halloween Parade är en av de tre, fyra bästa låtarna Lou Reed gjort och då är det bra, för den här mannen har gjort mycket gott i musikväg.

och nu..
i denna stund tänker jag på maten, på pumpkin pie följt av Pumpakaka med äpple toppat med varm aprikosmarmelad.
Jag är hungrig.

Läs hela inlägget »

Himlen är röd, morgonen blå.
För stunden är det svartaste svarta borta.
Jag gick upp tidigt fastän att jag inte borde.
Nu är det bara morgon och jag har så mycket att göra, men har fastnat i en skön soffa framför nyhetsmorgon.
Härifrån har jag nu min bas.
Det är mitt kontor, min utsiktsplats.
Jag ser allt. Därutöver är det inte mycket som händer just här och nu.

Läs hela inlägget »

Det finns många anledningar till att uppskatta 6e avenyn på Manhattan.
Pulsen och mängden människor kan kännas outhärdlig, samtidigt som det kan skapa befriande anonymitet.
NHLs megabutik förstås och  inte att glömma: mysiga Bryant Park där man gärna stannar till för att bara känna New York— pulsen och hänga ett tag med en kaffe i handen.

och the Wallflower gör 6th Avenue Heartache och självaste Jacob Dylan sjunger så där inlevelsefullt som att han bott ett helt liv på just den där gatan...

” the same black line that was drawn on you
Was drawn on me
And now it's drawn me in
6th Avenue heartache”


Men,

Det som jag tänker på mest i denna stund när det just gäller 6e avenyn, är den där LOVE skulpturen som helt plötsligt dyker upp där bland alla människor, stress, stök och skeenden.
En plats att stanna till vid, reflektera och tänka efter...
Den här världen har alldeles för få såna här skulpturer!.

Läs hela inlägget »

prognos

Ny dag.
Jag går upp, men solen går ner. Nyhetsinnehållet är fokuserat på lågkonjunktur. Det är kyla och feber och ibland är det under tidiga morgnar svårt att förstå framtiden. Det är jag och en helt nattsvart morgon.
Vi börjar med en promenad. Sedan kanske allt känns bättre?

Läs hela inlägget »

 I New York har jag varit flera gånger.
Jag minns dem alla.
Det finns historier att berätta.

1990 flög jag för första gången.
Jag var 22 år och hade bestämt mig för att åka till USA på obestämd tid. 
Som barn på 70-talet åkte man på bilsemester i Sverige. I mitt fall innebar det Närke, Dalarna och Stockholm. Ingen annanstans.
man åkte dit där man hade en koppling. I vårt fall handlade det om att det var där vår släkt fanns.

Första gången jag flög så gjorde jag det själv och hade ingen aning om vad som väntade mig.
Jag reste från Arlanda med byte i Helsingfors, med slutstation New York.
Där hade jag 4 timmar att slå ihjäl.
Jag somnade i vänthallen och när jag vaknade visade det sig att jag missat planet....

Hur jag löste det, minns jag inte, men jag kom iallafall iväg med ett nytt plan.
Det var gigantiskt.
Jag hade aldrig sett ett sånt stort plan förut.
och i kabinen som jag visades in i såg det inte alls ut så som jag hade fått berättat för mig. Det var varken trångt eller mycket folk.
Jag blev visad till min plats. En singelstol med extremt gott med ben-utrymme.
Återigen - Inte alls så som man hade berättat.
De få andra som satt där tog vällvilligt åt sig av alla godsaker som bjöds, men jag avböjde varje gång jag fick frågan, eftersom att det såg MYCKET dyrt ut.

Senare skulle jag få reda på, men då försent, att jag hamnat i 1a klass och att allt hade varit fritt.
Planet hade varit överbokat och jag hade varit den lyckligt ovetande pojken som aldrig flygit förut, som blivit utvald att få bli uppgraderad.

Så började min första USA-resa. Min första flygresa över huvudtaget.
Jag tänkte på det där idag.
Tänkte på hur det var där då.
Och hur den där historien tog fart och alla tokiga saker som hände, men också hur fantastiskt det var för en 22 - årig ung man att uppleva ett äventyr utan dess like, utan att ha någon aning om hur "den stora världen" utanför såg ut. Att möte det överdådiga i en storstad, att vara den ensammaste i hela världen...
Det finns nog ingen stad som har fått så många låtar uppkallade efter sig.
Den kanske mest kända är klassikern New York, New York med Frank Sinatra. Det är den jag lyssnar på just nu och som får avsluta min kväll.

Läs hela inlägget »
Etiketter: new york, new york city

Redo

Himlen brann. Det var kyligt, men skönt. Efter en arbetsdag är det bästa att röra på sig en stund. Min kropp går så lätt in i standby läge så fort som jag kopplar av.
Nu sitter jag i den nyinköpta soffan, dricker nybryggt kaffe och känner mig pigg och redo för kvällen.

Läs hela inlägget »

Ibland blir det inte som man tänkt sig...
Idag kom den nya soffan, men att få in den på det naturliga sättet visade sig vara omöjligt.
Tur att man har balkong.
Nu önskar jag att få lite flyt ett tag.

Läs hela inlägget »

Tidig morgon. Minusgrader. Jag tar en rask promenad innan det är dags för ännu en arbetsdag.
Det är kallt och disigt och om jag kände mig trött innan, så har jag definitivt piggnat till nu. Sedan kaffe ute. Tyst och avkopplande. Några få minuter av lugn innan allt drar igång igen. Det är nu som jag kanske upplever dagens höjdpunkt. Det peakar innan klockan är halv sju.
Jag tänker: "om jag får uppleva något bättre än det här, kommer det här bli en riktigt bra dag."

Läs hela inlägget »


Jag tänkte på det tidigare idag på min promenad runt omgivningarna där jag bor.  Jag kände att kallare luft är på väg in. 
Det finns ett vemod i det där som jag inte kan förlika mig med. Tror inte att jag någonsin skall säga att det finns något vackert i den här tiden som har sin början nu. Det må vara färgglatt stundom, men snart kommer det en dag då all den där färgprakten tvärt är borta.

och där på min promenad i kända Färgelandaomgivningar gick jag bort mig i minnen från...Central park, New York. 
Central Park om sommarem, hösten och vintern. Minnen från Central park Zoo, Lennon memorial, Strawberry Fields och Dakota building...
Minnen om sommaren när man går The Mall fram, men stannar till för vila och glass/dricka -inköp. Hur man korsar Terrace drive. Stannar till vid Bethesta Terrace, Bethesta Fontain och tittar sedan på hur folk roar sig med en liten roddtur på The Lake.
Minnen om en varm och solig sommardag och det är jag som slagit mig ner i gräset kisades mot solen.
Inget kan bli så mycket bättre än där och då. Jag i en grön oas i världens bästa stad och allt jag behöver fundera på är: när det är dags att traska vidare.

Men, det fungerar bra om hösten också. Central Park sprakande av färger. Avkopplande promenad och samtidigt uppsikt över New Yorks vackra skyskrapor intill parken.
Lunch på Tavern on the Green, sedan en eftermiddags drink i The Loeb Boathouse. Metropolitan Museum of Art precis intill, Guggenheim och American Museum of Natural History bredvid för den kultursugna.
Det här är verkligen Kontrasternas stad där stadens puls och hets möter lugnet och friden.

Läs hela inlägget »

November väntar.
Är alldeles intill, bara lite runt hörnet.
Och bortsett från att jag fyller år i november, så har jag inget för den månaden. Alltid grå, alltid för lång. Och märk väl: för lång trots att tiden numera rusar förbi. För lång trots bara de där 30 dagarna...
Idag bekantar jag mig med vintertid. Då är det verkligen definitivt. Hör själv...
Sommartid - vintertid
Gräset är fortfarande grönt. Det märkte jag på promenaden förut. Annars har många av de löv som fortfarande sitter på träden blivit bruna och svarta.
Misstänker att allt regn fortfarande håller gräset levande.
Och i morgon bitti skall det bjudas på svarthalka minsann.
Allt förändras.

Läs hela inlägget »

Uterum

Idag blev jag klar med uterummet. Blir mysigt till sommaren.
Ser redan framemot sena ljumma sommarkvällar, med trevligt sällskap och härliga historier ur livet.

Läs hela inlägget »

Idag drar jag igång New York-bloggen. Minnen, realtid och drömmar om världens mest spännande stad.
På bilden ser ni mig i Central Park under en fantastiskt fin höstdag i fjol. Jag är ingen höstmänniska, men om det är någonstans man skall vara om hösten så är det just i Central Park.
I en liten gråmulen dag som den här är det ganska lätt att medan Billie Holiday sjunger så där lidelsefullt vackert, drömma sig bort till staden som aldrig sover.

Läs hela inlägget »

Wanted man

Jag växte upp med Johnny Cash.  Jag kunde varenda låt.
Dylan fick jag lära mig själv och först i slutet av 80-talet.
Men vilken musikalisk  förälskelse det blev som sedan utvecklade sig till en livslång kärlek.
Många år följde sedan med Bob Dylan. Jag var närmast besatt.
I dagarna har en 50 år gammal inspelning av Wanted man släppts. Egentligen en gammal orginal demo där Johnny Cash och Bob Dylan sjunger den klassiska låten tillsammans. På gitarr är den minst lika legendariska artisten Carl Perkins.
Det här är en aldrig tidigare utgiven version och alltid när det rör sig om det blir jag skeptisk. Jag menar; det finns ju en anledning varför man inte släppt materialet tidigare. Men självklart vinner min nyfikenhet och jag kan konstatera att förutom nostalgivärdet så är det inte mycket att ha.
Wanted man är en  av de där klassiska låtarna som Bob Dylan specialskrev ät Johnny Cash inför hans Fängelse-turnéer. Den skrevs  för att vara öppningslåten under den där turnén.

Som låt är dock Wanted man en riktig höjdare och det var gitarrvirituosen George Thorogood som först "introducerade" den för mig någongång runt 1980. Jag spelade och sjöng den själv ofta då.
Johnny Cash fick däremot  sjunga den för  första gången 1969 och då tillsammans med Bob Dylan och Carl Perkins under en informell Nashville session.' Här har ni resultatet.
Johnny har inte lärt sig texten ännu och nynnar med så gott han kan och hade det inte varit för att vi pratat om två av musikvärldens största legender hade detta bara setts som något pinsamt som aldrig skulle givits ut. Trots det kan jag inte låta bli att känna en sorts nostalgi och längtan efter att fler av dessa demoinspelningar snart kommer ut till allmänheten

Läs hela inlägget »

Jag och Bryant Park.
Sommaren för två år sedan. 2017 om man så vill. New York skall besökas minst en gång varje år.
Precis bredvid Public Library och omgivet av dessa ikoniska skyskrapor. Det här torget som i folkmun kallas Manhattans torg besöks av drygt sex miljoner människor varje år och är ett av de mest trafikerade offentliga utrymmena i världen. Trots det trivs jag just där och det är ofta den plats där jag tar avstamp ifrån för dagliga äventyr på Manhattan. I natt drömde jag om hur jag satt på kafét där och njöt av en espresso. Sedan dess har jag haft den där känslan om att jag i denna stund inte skulle vilja vara på något annat ställe än just där.

Läs hela inlägget »

Jag och den där gitarren har varit med om en grym resa. Faktiskt precis i  42 år. 
Jag minns fortfarande när den blev min. Hur pappa kom hem med den till mig.
Det var min andra gitarr i mitt nioåriga liv och jag hade förstås ingen aning om den resa vi två skulle få göra tillsammans .
In good times, and bad times.

Vi har till och med rest runt i världen ihop. Vi har gjort alla de där låtarna, hundratals...kanske ännu mer.
Och i mina allra svagaste stunder så är det just den där gitarren som stöttat, lyssnat och tagit mig genom natten.

Idag hänger den mestadels på väggen.
Som ett minne om förr.
Andra gitarrer har tagit dess plats.
Andra gitarrer har fått all kärlek.
Min vän Ibanez Concord 698 Jumbo behöver omvårdnad.
Kärlek, nya strängar och mycket smek

Så vi spelar oss genom kvällen och jag sjunger ibland och jag konfronteras återigen om hur lättspelad den är och noterar vårat samspel.
Ibland vid möten efter en längre tids frånvaro, kan det kännas som att man aldrig varit ifrån varandra trots allt.  

Jag lyssnar på Guy Clarke sedan. 
Den mannen har saker att säga till mig.
Jag greppar gitarren igen. Vi spelar Guy Clarke tillsammans och det i samförstånd. 
The best av Dualtone years.
Och låten "The guitar" blir ett värdigt avslut på denna kvällssession.
Vi spelar den två gånger just därför.

Jag mår fint.
Vi mår fint.

Läs hela inlägget »

Om hösten

Jag är ingen höstmänniska. Tycker att det är jobbigt och svårt och som min bror Ronny en gång sa; "Vem orkar leva evig höst?"
För det är så jag kan känna det om hösten. Som att det aldrig tar slut. Dagarna går undan förvisso, men man står fortfarande kvar och stampar i hösten. 
En kväll som den här försöker jag skriva några sidor på min bok och sedan tillåter jag mig att "bortföras" av Dylan Thomas underbart vackra romantiska poesi. Detta för att drömma mig bort för en stund, den dagsflykt. 
Och där, precis där, i den där boken läser jag meningen
"Och jag steg upp i en regnig höst  och gick utomlands i en dusch av alla mina dagar." och det är så vackert och tilltalande så att jag blir alldeles salig.
För så är det med ordet, Det har kraften att rycka tag i oss och skapa den där stämningen som man ibland så väl behöver. 

Sedan tänker jag på att det bara är några dagar kvar tills jag skall ha semester. Aldrig är semester så välkommet som om hösten...och god poesi.

Läs hela inlägget »

Den här helgen blev bra.
 Några andetag, sedan en ny dag, en ny vecka. 
Nu befriar jag mig från den här dagen. Imorgon är en ny dag, med sina hopp och löften. Jag njuter av det som varit nu, men kommer  inte slösa bort ett ögonblick av morgondagen genom att tänka på gårdagen. Eller...är det det som jag egentligen kommer att göra? jag är en obotlig romantiker, ingen drömmare, utan realist. En realistisk romantiker. Och allt som jag vill i denna stund finns nedskrivet i den där underbart vackra låten signerad av min bror Ronny.

Läs hela inlägget »

Inspiratör

På bilden sitter jag i klubbens mötesrum och ser drömmande ut. Precis som att jag funderar på något? Kanske en ny verksamhetsidé? En lösning på ett problem? 

Ïdag fick jag möjlighet att berätta om hur det är att vara klubbfunktionär. Detta som inbjuden på en inspirationhelg för klubbens ungdomar. En utbildning om Ledarskap och föreningsarbete, där man diskuterat tränarskap, värdegrund, administrativt arbete i en ideell förening, klubbens framtid mm. Det ingick också en hel del praktiska uppgifter. 

Jag berättade vad som fick mig att börja judo, att bli tränare och ordförande och vad det är som driver mig i min gärning. Jag fick också massor av bra frågor och eftersom att det här avslutade denna helg fick jag också det hedrande uppdraget att dela ut diplom till helgens deltagare. 

Med mig hade jag de förtjänsttecken och utmärkelser som jag fått genom åren. Detta för att visa på att man visst kan få uppskattning även om man inte tävlar  och vinner medaljer. Dock så spelar det ingen roll när det kommer till kritan, för det som verkligen betyder något är att få vara med i ett positivt sammanhang. Att få vara med och glädjas när andra lyckas. Att dela någon besvikelse och sorg. Att få vara en del i utveckling och framgång. 
Den här stunden, den här timman idag var för mig ren glädje.

Läs hela inlägget »

Goda dagar



 Idag är det en månad  till att det är definitivt.
Definitivt att jag är på andra sidan. Jag har korsat den där den tunna linjen som jag pratade om så mycket för ett år sedan.
Precis för ett år sedan hade jag påbörjat min nedräkning mot de 50. En ångestfylld månad som jag beskrev dagligen här i min blogg. Den börjades här i den här soffan som jag sitter i nu och slutade i  Greenwich Village. Utanför New Yorks äldsta rockklubb. The bitter end. (Klubbens namn var så talande just då.)
På tidigt 60-tal hängde kändiseliten här.  Joni Mitchell, James Taylor, Woody Allen, Billy Crystal och Bill Cosby.  Bob Dylan älskade att spela biljard just här och titta på de som uppträdde på scenen.
Här hängde Benny Goodman, Frank Sinatra och Duke Ellington.

I mitten av 70-talet var  det här efter ett antal spelningar  som Bob Dylan's Rolling Thunder Revue föddes. Efter ett antal spelningar på The bitter end tillsammans med vännerna Joni Mitchell, Roger McGuinn, Ramblin' Jack Elliot, Joan Baez, T-Bone Burnett, och Mick Ronson gav han sig ut på den legendariska turnén som  Martin Scorsese nyligen gjort en film om.

Men tillbaka till mig, tillbaka till de där minnena som just nu överöser mig. För precis ett år sedan så mådde jag inte så bra. Att fylla 50 kändes hårt och ...hopplöst. Det släppte sedan. Det var som att när jag stod där utanför The bitter end och skulle göra den där tidsepiska bilden med mig och skylten så var det som att det var färdigt. Färdigt med ångest och åldersnoja. Jag  hade räknat ner i en månads tid. Nu Ville jag bara fira.

Att åldras är vackert, men också smärtsamt. Att jag skulle bli 50 år var något som kändes omöjligt fram tills att jag fyllde trettio. Sedan tänkte jag; ”kanske ändå”. Sedan gick allt så fort. En dag stod jag plötsligt här - gråhårig, trött och kantstött, medan min omgivning fortfarande var trettio-någonting...
Nu är jag glad och tacksam över att jag fått bli så här gammal. Att jag fått varit med. Nu vill jag bara har mer!

Jag tror på att fira sin födelsedag. Genom att göra det hedrar man livet. Att fylla år är så mycket mer än en siffra. Nu följer en månad av förfest.
Läs hela inlägget »

Bluesig

Finns inget bättre än att starta morgonen med något bra i musikväg. Idag känner jag mig bluesig och då passar det bra med Marcus King band.
Önskar dig en skön och fin dag.

Läs hela inlägget »

Precis som jag när jag var i hans ålder är min son uppslukad av musiken och av skapandet. Något som förenar oss och skapar långa goda samtal. Som förälder blir man ofta lätt pinsam och jag brukar därför vara försiktig med att bland annat dela hans musik. I kväll gör jag dock ett undantag. Lyssna på Youtubeklippet nedan.
Det här är Eric Widekärr;

Läs hela inlägget »

Jag har det där bokmanuset som jag håller på med. En thriller på flera hundra sidor. Never ending story. Först skulle jag vara klar i april, sedan augusti och nu kämpar jag för att bli klar innan det här året är slut.
Jag har tre kapitel kvar. Då borde det vara nära...
Det har aldrig varit problem med själva skrivandet. Den där storyn har varit klar sedan länge. Däremot är tiden en faktor.
1. Det tar längre än vad man tror att skriva en bok.
2. I ett hektiskt och aktivt liv skall man få plats med ytterligare en sak som skall göras.

Jag har alltid sett det här skrivprojektet som något som jag skall priortera. Ändå tycks det alltid finnas ytterst lite tid kvar till att just skriva, när man gjort allt annat som skall göras under en dag.

Det är måndag kväll och jag skriver inte för att jag vill säga någonting, jag skriver därför att jag har någonting att säga.

Läs hela inlägget »
Etiketter: michelletimman

Äntligen måndag!
Nu kör vi igång med en Bossanova signerad min bror Ronny. En bättre start på veckan har jag svårt att tänka mig.
Do the Bossanova!

Läs hela inlägget »

Nu duggar gamla bilder tätt här på bloggen. Det här kortet på två av mina kollegor Mikael och Lasse i Beer Drinking boys, var det mest gillade kortet i hela Färgelanda 2007. Bilden tagen idag för 12 år sedan. Stort!

Läs hela inlägget »
Etiketter: beerdrinkingboys

Den här helgen är det 12 år sedan jag var i Budapest för första gången. En vacker och skön stad som man gärna återvänder till.  Floden Donau som delar de en gång egna städerna Buda och Pest. Känslan av att gå vid Donaus strandpromenad känns fortfarande kittlande när man tänker på det.  Boulevarderna med alla dessa parisiska caféer, teatrar och museer. Avslappnande timmar i Széchenyi termalbad. Det kungliga slottet och mäktiga  Mattiaskyrkan.
Och så Kedjebron då förstås.  Den otroligt vackra hängbron över Donau mellan Buda och Pest. En symbol för gemenskap. En Bro som förenade de två dåvarande städerna  Buda och Pest som under andra delen av 1800-talet  blev en - Budapest.
Bilderna är suddiga och otydliga., men väcker minnen från en tid som känns så annorlunda än nu.

Läs hela inlägget »

Rita is gone

Ibland kan känslan av att få vara ensam vara så stark.
Ibland är ensamheten allt man har.
Det är en fin linje mellan de där två. 
Den här helgen har varit lugn och fin. Lugn på mitt sätt. Och jag har valt att vara tilsammans. Det är en ynnest att kunna välja det. Tyvärr upptäcker man först det när man är själv.

Den här veckan har jag lyssnat oavbrutet på Marcus King band. Marcus är en sån ung gudabenådad gitarrist som förärats med en av rockvärldens absolut starkaste och mest personliga röster. Tillsammans med hans mycket kompetenta och tajta band har han lyckats med konststycket att förtrolla mig med deras musik.
Som t ex i låten Rita is gone. Så stark, men samtidigt skör och känslig. Man kan inte låta bli att beröras.

"Said I'm loneliest when I'm with you
At my best when I'm alone
But I need someone here beside me baby
Please don't stay gone too long
'Cause your love continues to help me baby
This heart's been breaking slowly
But this loneliness can kill me faster
Find it in yourself to stay"


För idag handlar det om ensamhet vs tillsammans.  Att vara ensam är skönt när man önskar vara det, men inte när man är tvungen att vara det. 

Läs hela inlägget »

Ni som följer min blogg vet att en av de viktigaste sakerna i mitt liv är musik. Jag tror på att musiken har en speciell kraft och kan åstdadkomma stordåd. Därför stöder jag den världsomspännande organisationen Playing For Change (PFC) vars syfte är att knyta ihop världen genom musik. PFC startades 2002 och jobbar för att överbrygga  gränser och minska avståndet mellan människor.
PFC har även skapat en stiftelse, Playing For Change Foundation, som etablerar musikskolor för barn i olika delar av världen.
Något som ligger mig varmt om hjärtat.

I kväll avslutar jag med att erbjuda er denna fantastiska klassiker som betytt mycket för mitt egna musikintresse. Jag upptäckte The Band i slutet av 80-talet och Robbie Robertson blev snabbt en favorit och musikalisk förbild. 

Oavsett om det är kväll eller tidig morgon, eller kanske lunchtid för dig, ta dig tid och lyssna och se den här versionen av The Weight som är ett projekt i just Playing For Change.
Tänk vad man kan göra med musik tillsammans med dagens teknik. Helt fantastiskt! 
Titta, lyssna och njut!

Läs hela inlägget »

Tänk vad mycket musik kan betyda!
Denna morgon då jag kände mig ur form, lättretlig och omotiverad fick jag av en händelse på en låt med Kid Rock och det ledde till ett par till, varvid Jimi Hendrix tog vid och vips så var den där tidigare känslan som borta. Nu spelar jag Young...
Kanske kan jag hitta tillbaka till Neil Young nu... Tillbaka på den goda sidan är jag definitivt.

Läs hela inlägget »

New York är staden som ständigt lockar mig till sig och när hösten kommer tar längtan över hand och rubbar allt motstånd. Jag vill strosa runt i Central Park, se atlanten välla in över den folktomma stranden i Coney Island, hänga på kafeer i Greenwich village och begrunda solnedgången över Manhattan, sittandes på en bänk i Brooklyn Park. Där är var jag vill vara just nu. Det är det jag vill.

Läs hela inlägget »

Måndag morgon.
En ny vecka påbörjas, en gammal har redan försvunnit. Idag börjar vi med lite hopp och kärlek tycker jag. En låt av min bror, en låt som andas tilltro och förhoppning. Jag vet vem jag ger mitt hjärta till.
Vem ger du ditt?

Läs hela inlägget »

Att vara ett sport-fan kan vara så svårt och ångestladdat.
Som att vara ett Toronto Maple Leafs - fan, ha stora förväntningar och verkligen leva sig in i en hockeysäsong. Leva med den ständiga tron att "i år är året som Maple Leafs går hela vägen och tar hem Stanley cup...
Och i natt...
Återigen förväntan. Kanske ännu mer än vanligt. Ett viktigt rival-möte mot Montreal och två vinster av två möjliga inledningsvis. Och det började bra. Mina hjältar körde på hårt och ganska snart ledde man med tre mål. Sedan ett ödesdigert misstag, sedan ett till och plötsligt så ledde de där hemskingarna från Quebec..
Men i slutet  tog  Leafs ut målvakten, in med en extra spelare och så wow! Matthews nätar och det är lika. Sedan övertid, som går över i straffläggning. Där är det kört Matthews har inga fler mål i sig och lagkaptenen och härföraren missar...

Att förlora en match är inte en stor sak. På 82 matcher kommer man förlora några av dem. Vad det handlar om är att förlora så få som möjligt.
Ändå känns det så tungt. Detta fortfarande trots att det har gått så många timmar sedan matchen tog slut. 

Jag konstaterar;

- (minus)

  1. Tavares-Marner  har varit  osynliga i tre matcher i rad i 5-5.
  2. Kapanen fungerar inte på vänsterkanten. Han är dessutom inte en topp 6 forward i detta lag.
  3. Andreas Johnsson är inte bra och kanske får vi återigen vänta till årskiftet innan han kommer igång på riktigt.
  4. Svenska Dimitri Timashov platsar inte. Förövrigt inte de två andra heller i fjärde kedjan. (Shore och Gauthier)
  5. Andremålvakten Michael Hutchinson övertygar inte.
  6. Rasmus Sandin måste få mer speltid. Annars är det lika bra att skicka tillbaka honom till AHL.
+ (plus)
  1. William Nylander är sitt gamla jag igen.
  2. Auston Matthews kommer vinna målligan om han får vara skadefri.
  3. Mikheyev är ett riktigt fynd och kommer bli viktig för laget.
  4. Trevor Moore fortsätter att vara min favvospelare och borde snart få chansen i någon av de två toppkedjerna.
  5. Tredje-linan med Moore, Kerfoot och Mikheyev har varit den absolut bästa i 5-5.
Läs hela inlägget »
Etiketter: nhl

Care

I en tid då allt skall vara så individualiserat och fler och fler tycks bli mer och mer uppe i sig själva, kan jag ibland känna en sån uppgivenhet.
Vad var det som hände? Hur kunde det bli så kallt? Var är den där optimismen som jag minns från när jag växte upp? Det är i stunder av hopplöshet som jag brukar vända mig till Kid Rock som ofta har svar. Inte alltid de jag vill ha, men ändå ett riktigt ställningstagande oavsett vilken ståndpunkt man själv har.
Idag känns låten Care så otroligt rätt och riktig. Lyssna, njut och ta in budskapet. Ibland är det inte så svårt ändå.

Läs hela inlägget »

Om mindre än en månad skall jag ha semester. Det känns verkligen underbart att veta att man har det framför sig.
Under förmiddagen har jag tänkt på trevliga semesterresemål.
Jag har varit privilegierad i mitt liv och fått besökt många trevliga och fina platser i världen. Bland annat Niagara falls.  Det har jag tänkt på under förmiddagen. En del av handlingen i den bok som jag nu skriver utspelar sig just där.

Läs hela inlägget »

Allting börjar med tidiga frost-morgnar.

Kylan är total för någon som ännu inte har känslan av att kommit ut ur sommaren ännu.. 

Jag åkte norrut genom Dalsland sedan. Det var solsken och som alltid trollbands jag av hur vackert det är i just Dalsland. Jag brukar fråga (och det ytterst befogat) vem som egentligen bryr sig om Dalsland. Detta vackra, sköna landskap, som helt tycks glömts bort av etablissemanget utanför dessa gränser. 

”Jag bryr mig, jag bryr mig om Dalsland” tänker jag och fortsätter framåt kilometer, efter kilometer, mil efter mil i detta magnifika landskap.

När kvällen kommer befinner jag mig hemma. Sitter i min favoritfåtölj och ägnar mig åt reflektion. Jag somnar och antar att det är nödvändigt efter veckans hektiska program och när jag vaknar är det redan försent för att rädda både denna dag och världen. 

Läs hela inlägget »

Andrum

Fredag, oktober, mitt uppe i allting och det snurrar på.
Sov i timmar i kväll. Mitt i allting nu. Mitt emellan då och nu och en jul känns långt, långt borta.
Jag har börjat läsa igen och jag skriver fortfarande på mitt bokmanus. Alla deadlines är överskridna, alla förväntningar är krossade. Nu känns det som att jag skriver utan press, utan att någon bryr sig.
Förlaget tycks dock ännu inte gett upp och jag vet att jag borde vara tacksam för det, även om det får mig på helspänn varje gång de hör av sig. Jag borde vara tacksam. Jag borde vara så tacksam över mycket i mitt liv.
I natt skall jag se på hockey. Till det är jag förberedd. Jag har klätt mig i min snyggaste Maple Leafs tröja och jag försöker mig på lite av ett leende in i kamerans lins.  Jag borde lyssna på musik fram till dess, men befinner mig fortfarande i det där bitter-romantiska facket. Skulle verkligen behöva Neil Young nu, men dit når jag för tillfället inte fram. Så jag läser en bok och jag läser magasin. Intressanta reportage om verkliga hjältar. Läser om de där kloka och förståndiga människorna som verkligen behövs i detta tidevarv och jag drömmer mig stundtals bort, Bort någon annanstans...Ständigt dessa dagsflykter...Ständigt dessa nattliga flykter.
Jag behöver resan, jag behöver berättelsen, jag behöver musiken.
Och så kärlek förstås...
Läs hela inlägget »
Etiketter: michelletimman

Stillhet

Oktoberfrosten ligger över marken, över bilarna, över taken.
Jag åker söderut genom Dalslands sista utpost, stannar till en liten stund, öppnar bilrutorna och låter den kalla vinden välla in. Det är friskt och kallt och jag går ur bilen sedan. Blickar ut över en sjö jag är välbekant med. En gång i tiden bodde jag just vid den där sjön och varje morgon när jag gick ut på altanen stod jag en stund just så där och blickade ut över sjön. Alltid lugnet före stormen. Alltid en period av olycksbådande stillhet innan något otrevligt inträffar.
Ibland handlar allt om att vara förberedd på det värsta för att hela tiden ha en god beredskap.
Så morgonen består av en kombination av total uppmärksamhet och befriande stillhet. 
Den absoluta tystnaden är den bästa musik jag vet, men i  stillheten finns liv. I stillheten är jag aldrig ensam.
Läs hela inlägget »