2020

Nära

Det är nära nu.
Ännu ett år som är på väg bort.
Och jag kan inte låta bli att tänka på när jag gick i mellanstadiet, kanske i fjärdeklass när vi pratade om det nya årtusendet som var på väg.
År 2000.
Kan inte minnas att man då pratade om millenium...men just den där berättelsen om att vi närmade oss år 2000 kändes så märkligt avlägsen.
Det var i slutet av 70-talet och det låg så många år fram så att jag knappt kunde räkna så långt.
Vi fick en uppgift minns jag. Att vi skulle räkna ut hur gamla vi skulle vara då. 
32 år.
Då kändes det ännu mer avlägset. Äldre än vad min pappa var. Så gammal kunde man liksom inte bli.

Det har nu gått många år sedan vi fick uppleva skiftet mellan 1900-tal och 2000-tal.
Då i slutet av 1999 bodde jag i USA och jag hade dagarna innan helgerna kommit hem för att fira jul med min familj. Jag hade tillbringat några dagar i Las Vegas och på min mellanlandning i Memphis minns jag hur jag övervägde mina alternativ. Om jag skulle ta det där planet till Göteborg, eller om jag helt enkelt skulle hoppa på ett plan till någon annan plats. En ny plats för Tommy att börja om på.
Om det nu var Millenium eller något helt annat som hade försatt  mig i just den där situationen av rastlöshet och uppbrott låter jag var osagt. 
Det var för mig en brytningstid och det där nyåret firade jag i Högsäter. Jag valde att ta planet till Göteborg tillsynes. Världen fick vänta.
Där och då försökte jag konfrontera och ställa till rätta. Visa att jag faktiskt kunde göra allt det där som krävdes av mig och till och med flytta tillbaka till Sverige igen.
Men förhandlingarna strandade, eller kanske mer bokstavligt; Det kraschade och jag visste då att jag inte hade någon framtid här.
Års-skiften kan ha en konstig påverkan på oss.
Ett par dagar senare satt jag på planet tillbaka till Georgia och jag visste med säkerhet att jag aldrig skulle tillbaka hem till Sverige igen.

Man kan räkna timmarna nu om man vill. Så nära är det. Och jag befinner mig i Dalsland och tillsynes i Sverige. Saker blir liksom som de blir.
Jag tar en bild på mig själv och studerar de där årsringarna jag bär. Att ta ta kort på sig själv är det ultimata tidsdokumentet. Man tror att man inte ändrar sig ett dugg...jösses!

Det är nära nu. Ännu ett år är på väg bort. 

Läs hela inlägget »

Jag har under dagen sett de två delarna av SVTs dokumentärsserie om Ulf Lundell och det har jag gjort med intresse. En gång i tiden var jag antagligen det här landets största Lundell-fan.

Det har gett mig två tankeloopar så här efteråt.

Nummer 1.
Jag har alltid varit en flitig brevskrivare. För några år sedan när jag städade ur ett förråd hittade jag ett brev från 1991, som var adresserat Ulf Lundell. Det var en kopia. Av någon anledning hade jag tagit en sån.
Hursomhelst hade Ulf Lundell lyckats reta upp mig så pass att jag var tvungen att skriva ett brev till honom. Minns att jag skickade det till hans skivbolag. Det var den enda adressen jag hade.
Jag kan inte annat än att imponeras över mitt engagemang i frågor som berör mig och det slår mig att inte mycket har hänt sedan dess.
Dessutom var det skrivet på min gamla skrivmaskin...

Nummer 2.
Nästa tankeloop handlar om det raseri som min Facebook-vän Lasse Lindbom nu drabbats av och som nu känner sig nödg och tvungen att utbrista sin besvikelse över att varken han eller Kjell Andersson får vara med i ovan nämnda Ulf Lundell dokumentär. Detta genom ett facebookinlägg som snabbt fylls av kommentarer av det mindre trevliga slaget. Jag kan förstå besvikelsen och tycker att Lindbom har betytt en stor del i Lundells framgång, men jag blir åter så trött på den där uppblåsta attityden som han visar. Det där hävdelsebehovet som  likt varje gång när Strömstedt fått för mycket egencred för Tänd ett ljus, behöver kommentera syrligt.
Och där och då tröttnar jag och när gamla oförrätter kommer fram och alla tycks vara så fyllda av hat och besvikelse så här i slutet av året, undrar jag hur de känns för de här människorna just nu. Mår de så här dåligt anno 2020? Är de så fyllda av hat och besvikelse så det enda rätta är att dra ut i krig på Facebook?
Frågar ni mig så känns det som ett väldigt dåligt sätt att avsluta ett redan ganska tråkigt år på.

Året 1991 när jag skrev mitt brev till Ulf Lundell var jag 23 år gammal. Undrar om en 23 årig Tommy hade skrivit ett brev till Lasse Lindbom? Antagligen och jag sitter just nu och funderar på vad det skulle stå i det. Vad jag skulle skrivit i mitt brev idag som en medelålders grinig gubbe tänker jag inte bjuda på här, men jag tror att den unga versionen av mig själv hade uppmanat till frid och en önskan om en lugn avslutning på ett annars så stressande år.
Vi behöver inte det där krigandet i ett år fyllt av pandemi. Vi behöver komma samman, förena oss mot det mörka otäcka.
Vi behöver komma till sans och ro nu!

Läs hela inlägget »

Igår kväll skrev jag ett inlägg på Facebook angående att min bok Michelletimman fanns med i tidningen Bohusläningens som lästips.
Reaktionerna därefter lät inte vänta på sig och många var ni som personligen skickade hälsningar till mig.
När man skrivit klart en manus och det är på väg till tryckeriet är man så mentalt slut och är så trött på boken, karaktärerna i den, storyn...allt, så att man inte orkar titta på. Sedan går det upp för en att snart kommer den läsas av läsintresserade människor och av dem ...vänner och bekanta. 
Det är då man inser att det är nu man kommer granskas, värderas och  det man skrivit; tolkas...och kanske ifrågasättas.
Att ge ut en bok måste vara den ultimata Kbt-terapin.

Men när man gör detta, när man bestämmer sig för att gå ut på det här viset, finns det bara en sak att göra det på och det är att satsa 100 procent. Annars skulle jag lika gärna låta manuset bli ännu en bunte papper i byrålådan.
Så jag ger järnet för det här nu. Tar möjligheten när den är tillgänglig. Resultatet har inte låtit vänta på sig, även om det på vägen varit snårigt med logistikproblem, ibland ljumna recensioner och inställda mässor och signeringskvällar. För ni läsare har varit fantastiska och era fina ord har betytt allt. Dessutom visar försäljningen på att det finns ett stort intresse kring boken.
Bara nu i eftermiddag har jag paketerat 18 böcker som skall klistras adresslappar på och lämnas in till paketinlämningen, samt signerat 6 böcker som skall hämtas här hemma. Lyckligtvis är jag ledig och har tid. Annars hade det varit svårt.

Så jag är tacksam. Tacksam för alla hurra-rop längs vägen och tacksam för att fått den här möjligheten att göra det roligaste som finns: Sätta ord på händelser, skeenden, berätta en historia som andra sedan är intresserade av att läsa...

Om du ännu inte köpt boken kan du göra det genom att gå in på den här länken.
Önskar du ett signerat exemplar, skicka ett meddelande till 0705526126 så ordnar jag det.

Läs hela inlägget »

Jag vill ge mig av.
Helst till Italien eller USA.
Det var längesedan jag var i Grekland...
Där har du tre länder som jag tycker om att vara och verka i.
Just det där tänker jag på när jag sitter på den där bänken påpälsad, men tillsynes tillfreds med det mesta..
Men det finns en längtan där. En längtan bort.

Sedan tänker jag på de man inte träffar mer.
Mitt liv är fullt med relationer till andra människor.
Några mer innerligare än andra. En del långa och en del korta.
Ibland träffar man på just den där personen som bara med sitt sätt att vara, sin uppsyn, att visa sig, tycks förändra och rubba ens vardag.
Ibland finns det anledning till att fråga sig vad som egentligen var meningen med det där? Det blev liksom aldrig färdigt.
Det kommer och det går...
Men så är det nog med relationer. En del är det nog inte meningen att man skall bli färdig med. Att de skall finnas där liksom "ofärdiga"  som en påminnelse om hur oförutsett livet är.

Men jag tror på livet. Jag tror på att jag får komma till USA, Italien och Grekland igen.
Och jag tror på att det finns en mening med allting. Även det som känns ofärdigt och förbryllande.
Och där i stunden känner jag en konstig mix av saknad, längtan, tro och tillförsikt.

Läs hela inlägget »





Jag har satt mitt hopp till vaccinet.
Gun-Britt blev pionjären.
Vi måste tro på en förändring. För några dagar sedan började jag planera för framtiden. Planera 2021.  
Och även om det måste bli så att vi behöver vänta till 2022, så håller vi ut nu. Ser ljuset i tunneln.
För den här isoleringen för människor måste brytas.
 
I'm a Believer.
Den där Neil Diamond klassikern som The Monkees tog sig upp på första platsen med i slutet av 1966 spelas nu i alla mina rum.
Den har aldrig varit en Tommy-favorit, men känns helt rätt nu.
7 veckor som etta på Billboard och 1967 års mest spelade låt inger respekt trots allt.

Vi påbörjar en ny vecka. Den sista innan året är slut.
Det regnar och blåser ute. Inte roligt alls.
Men - I'm a Believer.

Läs hela inlägget »

Jag älskar den där bilden ovan. Tagen av farsan kanske 1972. Vi i skogen. Vi brukade alltid vara där så fort det blev helg.
Det är så som jag minns det. Vi fikade, farsan eldade, det grillades korv.
Just den där bilden har fångat allt det lyckliga. Mamma i 22års ålder. Ett stort leende. Solen skiner.
Jag fast i min fantastiska "kikare". Minns ni dem? När man kikade i den och skruvade lite på den så ändrade sig innehållet i den. Färgerna förändrades. Fantastiskt för ett barn som fötts i slutet av sextiotalet.

Mamma föddes den 27e december 1949. Kriget var slut sedan några år och en förhoppning om något nytt, något bra spred sig i de svenska hemmen. Köttransoneringen upphörde detta år och inte långt efter det även ransoneringen på socker och bildäck. Det blev t om ok att köpa Wienerbröd igen. Något som varit förbjudet under krisåren.

Min mamma fick växa upp i ett nytt förortsområde; Solberga. Det var i förorter som Solberga där framtiden fanns.
Men trots att kriget var slut var människor fortfarande rädda. Så rädda så att amerikaner, kanadensare och ett gäng europeiska stater bildade försvarsorganisationen Nato. "Förbundsrepubliken Tyskland" (Västtyskland) bildas 1949 och strax därpå "Tyska demokratiska republiken" (Östtyskland). 
Sovjetunionen provspränger sin första atombomb och Kommunisterna erövrar Shanghai.  Ganska snart därefter kan Mao Zedong utropa Folkrepubliken Kina.

Det är minst sagt en orolig tid och misstänksamheten är stor. T om bland sina egna. I USA råder kommunistskräck och några av landets största kändisar som Orson Welles, Frank Sinatra, Katharine Hepburn, Danny Kaye och Charlie Chaplin pekas ut som kommunister.

I Sverige har de stora flyktingströmmarna från Polen och Östtyskland blivit ett sånt stort problem så att det flitigt debatteras i riksdagen. Dessutom diskuteras yrkesmässig flyktingtrafik som man misstänker är påtaglig från dessa länder in till Sverige. Känns detta igen?

I Grekland är iallafall år av krig slut då kommunisterna som ena part i inbördeskriget ger upp.
Segern för Greklands kung Paul kommer senare innebära att Grekland blir medlem av NATO.  
I Nederländerna undertecknar man en lag som gör Indonesien självständigt och Frankrike ger Laos begränsat självstyre.
Irland har tröttnat så totalt på Brittiska samväldet så att södra Irland lämnar och bildar Republiken Irland, medan Nordirland fortfarande tillhör Storbritannien.

Min mor Yvonne föds samtidigt som datorn ENIAC presenteras för världen och den svenska enhetsskolan införs. Joe Louis och Vilhelm Moberg är de som är på allas läppar. Joe för att han själv avsäger sig världsmästartiteln i boxning efter 12 år och Vilhelm efter bokläppet av romanen Utvandrarna.

Medan Bertil Boo sjöng Hjärtats saga och Lars Lönndahl Tangokavaljeren, såg min mor dagens ljus och fick antagligen ganska omedveten uppleva de sista dagarna av 1949.

Läs hela inlägget »

Den här veckan har farmors gamla kaffekittel från 1953 kommit fram igen. Den används bara under vinterhalvåret i vår familj då kokkaffe är ett måste. I juletid har den också fått jobba lite extra.

Min farmor och farfar och deras barn flyttade ofta. Man kan tänka sig att saker och ting försvann mellan flyttarna. En sak var dock min farmor noga med att alltid få med sig; Kaffekitteln. 
Jag minns när jag fick den. Det var 1986. Jag flyttade hemifrån och höll på med att installera mig i mitt nya hem i Trollhättan.  Vi pratar åttiotal. Farmor och farfar hade hjälpt mig att flytta de få ägodelar som jag hade. Då fick jag den här kitteln.
"Den här skall du ha Tommy", sa hon och räckte den till mig. "Var rädd om den - det har jag varit."
Där har jag tagit henne på orden. Det finns få ägodelar som jag vårdar så ömt som denna.

Läs hela inlägget »

Och så kom den där dagen tillslut då jag efter en eftermiddagspromenad kunde sätta mig ner i all stillhet och tysthet och läsa det där fantomen-albumet som jag köpte av min brorson som sålde jultidningar i höstas. En skön och avkopplande stund.
Därefter ett par kapitel ur Charles Dickens En spökhistoria vid jul, innan jag ger mig i kast med Lyndon B Johnson-biografin the Passage of power.
De som tror att USA folk aldrig tidigare varit mer uppdelat än nu, bör läsa detta tidsdokument. Efter mordet på JFK, men också under President Kennedys knappa 2 år vid makten var det bara en tunn röd linje mellan folkligt lugn och dödlig hetsighet.

Medan jag tar in det där och samtidigt tittar ut genom fönstret där numera total mörker råder, håller en hel värld sin tilltro till vaccinet som skall bota jorden från mänsklig undergång.
Jag lägger huvudet mot fåtöljens rygg och sluter mina ögon.

Läs hela inlägget »

En annan dag

Att vara frisk, sol och ljus, är de tre främsta sakerna med den här julen. För att känna in de där sakerna lite extra så är de där promenaderna extra viktiga. Det är kall frisk luft och det är fridfullhet.
Det tar sannerligen en tid att komma till ro. Tid för att ordna allt det där som måste ordnas. Det kräver några dagars ledighet. 
Denna jul är det extra mycket ledighet för mig. Jag har så att det blir över. Iallafall vil jag tro det, men innerst inne vet jag att dessa dagar snabbt blir fulla.
Jag vill ha "enspelagitarrheladagendag". Helst flera. Iallafall två. När man verkligen vill göra något så måste man göra det helhjärtat. Inget "utanför" får komma in.
Egentligen handlar det om "integöranågontingdagar", men det låter så destruktivt, även om det är just sådana dagar jag vill ha. Inget planerat, inga måsten.

Året fejdar ut. Ett dåligt år för världen. Har inte hunnit summerat allt ännu. Denna eftermiddag är dock vigd för reflektion. Det fungerar med fördel med en gitarr i knät eller en promenad längs sjöarna.
Jag funderar på hur allt var för precis ett år sedan. Mitt i en julledighet och på väg att avsluta ännu ett år. Antagligen tänkte jag på våren och Marbella, kanske t om Las Vegas i Juli...
Blotta tanken att ett virus skulle komma och ödelägga årets alla planer, fanns inte. Det där tänker jag på nu. På allt det där som man inte vet.
Vi har ingen aning om vad 2021 har att erbjuda. kanske lika bra det?

Kanske tar jag ännu en promenad och värmer på glögg sedan. Denna Annandag jul skall förvaltas väl. Ännu finns det mycket tid för att göra ingenting.

Läs hela inlägget »
Jag och pappa Jag och pappa

Den bästa julklappen i år måste vara solen.
Tillslut så fanns den bara där och himlen var skinande blå.

Och jag och min son for till Ellenö och tillsammans med mina föräldrar tog vi en mycket skön promenad i det vackra landskapet.
I det röda huset som mina föräldrar står framför byggde pappa klart i slutet av 1977 och vi flyttade sedan in 1978.

Med julen kom också kylan till Dalsland ...och färgerna och den friska luften.

Den här vägen har jag promenerat på så många gånger och den har dessutom tagit mig på oändligt med äventyr.

Vi har nog alla platser som vi starkt förknippar med något eller någon. Mitt liv är fyllt med såna. 
Men just det här området kommer alltid betydde något extra för mig.

Tommys udde.
Det är hit jag alltid återvänt när jag behövt stämma av med mig själv.
Så många beslut som tagits just här och jag minns väldigt många av dem.

Juldagskväll.
Firandet går vidare. Lugnt och sakta, men värdigt och tillfredställande.

Läs hela inlägget »

Det är åter tyst.
Stillhet.
Sällskapet har åkt hem, men julen fortsätter. Det skall blir en julpromenad, men först annat.
Det spelas Blue Christmas och tankarna tar mig tillbaka till min barndom. Jag var 6 år när jag fick min första gitarr. En stålsträngad Bjärton från skånska Bjärnum.
En av de första sångerna jag lärde mig spela och sjunga på den gitarren var just Blue Christmas. Kanske inte så konstigt eftersom att det spelades mycket Elvis i mitt barndoms hem. Dessutom var det en låt som pappa hade på sin egna reportoar.

Just nu lyssnar jag på Martina McBrides version där hon sjunger duett med Elvis. Att Martina själv bara var 2 år när Elvis gjorde sin 68´special Comeback show som ursprungsversionen är ifrån, bryr mig nu föga. Fantastiskt ändå vad man kan göra med teknikens hjälp. Sången är 100 procentig hopmixad, men det som höjer allt är videon. Hur man lyckats klippa in Martina där med grabbarna på scenen. Hur hennes och Elvis blickar möts...Ja de skapar faktiskt magi, trots att de aldrig någonsin träffades på riktigt.

Läs hela inlägget »

För åtta år sedan såg det ut så här i Dalsland. Det var kallt och det snöade julen 2012.  Sådant som man vet när man bloggat i 14 år.
Nu är det jul igen. Så intensivt och bräckligt. 

Varje år sedan 2006 har jag på julafton haft med Frankie Goes to Hollywoods video till låten "Power of love" i mitt blogginlägg. Ingen skillnad i år. Inte bara för att den är julens bästa, utan också för att videon ger den riktiga julkänslan. Värd att ses många gånger.

Läs hela inlägget »

En 7 år gammal bild dyker upp i mitt sociala flöde.
Marie och Eric.
Det är uppesittarkväll. En tradition som började här hemma med mig och Marie. Efter några år kom hennes bror med. De senaste åren har det varit jag och Eric.
I år får vi se.
Livet går vidare. Tiderna förändras. En del traditioner vill man skall vara för evigt.

Läs hela inlägget »

En smått magisk kväll i somras. 
En av de där få ljusglimtarna från 2020.
Fryken som låg stilla. Den ljumma kvällen. Den galna natten.
Ett mörker som aldrig infann sig och en sömn som uteblev.
Jag förmådde aldrig att blunda och riskera att uppvaknandet skulle visa att allt bara skulle varit en dröm.

Läs hela inlägget »

Det skall bli uppesittarkväll.
Jag och Eric fortsätter traditionen som jag och hans storasyster en gång skapade. Så här en stund innan sittar jag och tittar på gamla Youtubeklipp. Idag är jag väldigt glad för att jag lagt upp alla dessa filmklipp. En skatt för ett fadershjärta.
För 7 år sedan på annandagen spelade jag och Eric in den här lilla hälsningen. För länge sedan bortglömd, men så är den bara där...
och ingen är gladare än jag,

Läs hela inlägget »
Jag och min vän Lars några dagar innan Coronafri jul. Jag och min vän Lars några dagar innan Coronafri jul.

Det fanns en tid då man firade julen med alla som stod en nära. En tid utan restriktioner, pandemi och en dödlig farsot. 
Vi får inte glömma det.
Det kommer bli bra igen.

Läs hela inlägget »

Det tycks bli ännu en jul för mig. Sånt skall man inte ta för givet. 
Och de här dagarna innan den stora festen i dagarna många, försöker jag att komma i nivå med lugnet och stänga ner så många olika skeenden och händelseförlopp som är möjligt för att inte gå in i en total lock down.
Julafton redan i övermorgon. Det blir ingen vit jul i Dalsland i år. Tror inte jag är så noga med det heller, men i morgon skall jag spela julmusik. Det blir ett abrupt avbrott i den annars ganska monotona Tommy-blandningen av musik. 
Jag skall utnyttja mitt nya mediasystem till max. Musik i alla rum. Julmusik i alla rum. Till och med på toaletten. Jag tror på musiken även i det här fallet. Julstämningen kommer komma som ett brev på posten...
Som ett brev på posten? När använda man det utrycket senast?
Förr delades det ut post två gånger om dagen och till och med en gång varje lördag. Postverket var vida kända för att skicka snabbt och smidigt. Brevbäraren var på sekunden och man visste alltid när posten kom. En sak är säker och det är att den statliga postverksamhetens glansdagar är över. 
Tiderna förändras.

Men

Kanske inte julen ändå? Finns det någon högtid som är så traditionsbunden som just jul? Ja, jag vet att hela grejen med just högtider är just traditioner. För många skapar just det trygghet, men inte för alla.
Julen får oss att samlas, komma samman för någonting. Det kan inget Corona eller restriktioner från Folkhälsomyndigheten stoppa.
Jul nu anno 2020 är kanske just julen det viktigaste vi har? En stunds firande med glädje, värme och tankar på något annat?

Läs hela inlägget »

11.05

Jag är ute innan tuppen.
Det är mörkt som i en grav.
Dricker kaffe sedan och försöker se om det kan dagas.
Julblommorna kommer inte överleva fram till jul. Det är ett konstaterande. Även växtriket har ett tufft år.

men 

Idag kommer ljuset...Eller det blir iallafall ljusare. Det magiska klockslaget är 11.02.
Dagarna blir längre och vi går mot ljusare tider.
Jag är smått förväntansfull
...och jag är ledig.

Läs hela inlägget »

Fjärde advent.
En söndag som kom och gick.
Så många historier att berätta. Så många intryck och händelser.
Det är iallafall så det känns.
Och färgen är förstås blå och i fokus står jungfru Maria. 
Ljusens lågor håller mörkret borta och tiden står still.
Utanför rasar en hel värld, men jag låter allt det där vänta tills i morgon. 
Det är advent och jag väntar på allt bra. I morgon skall jag berätta om den här historien.

Läs hela inlägget »

719

I mitten av 80-talet hade jag och brorsan en gitarrduo. Vi spelade instrumental gitarrmusik. Vi kallade oss av någon anledning för Guitars and Girls. 
För 12 år sedan när jag och broran satt med våra gitarrer kom vi på idén att spela in en av de låtar vi spelade då på 80-talet. Den här låten heter 719 och syftar på bussförbindelsen mellan Färgelanda och Uddevalla på 80-talet. En buss som två landsbygdsgrabbar såg som nyckeln till frihet och äventyr under den tiden. 
Så här lät det: 

Läs hela inlägget »

Nådfull

Igår kväll firade jag in julledigheten i all stillhet. Aldrig har jag väl tidigare påbörjat min julledighet så här många dagar innan jul? 
Och morgonen är nådfull och jag tänder ljus och jag sätter mig ner en stund och kollar in lågornas rörelser. Lyssnar på musik sedan. Just nu har jag så mycket gott att lyssna på. Julmusiken får stå tillbaka en liten stund till. 
Dagen är oplanerad och jag känner tillfredställelse inför det. Lördagar är annars så fulla av engagemang, aktiviteter och måsten.
Just nu - ingenting.
Kanske lite mer kaffe? 
Kanske en promenad ute i det gråa dystra?
Jag sitter nog kvar en liten stund till och tittar in i lågornas sken.

Läs hela inlägget »

Idag

Morgon
Frukost och en stunds reflektion.
Aldrig är det så mörkt som nu.
Soltimmarna i vårt land ligger långt under det acceptabla. Faktiskt på många platser i vårt land på noll.
Men det vänder...snart..
Den 21e säger de som vet.
Jag klär allt i färg. Jag gör det jag kan göra.
och kanske har vi en del positiva saker att se framemot ändå. Jag tänker på vaccinet mot den där farsoten som  är på väg, även om det visat sig inte finnas de kvantiteter som man först trott. 
Alltid är det nåt.
2020 blev inget bra år. Det har sedan tidigare konstaterats. Inte bara på grund av Corona. 
Aldrig har det t ex varit så varmt i Sverige som nu. Jag tittar ut genom fönstret. Det svarta är nu utbytt mot grått. 

Det regnar...igen.
Jag skall bara jobba några timmar till det här året.. Hur det än är så går ett år fort.

Läs hela inlägget »

2002


Året är 2002.
Min son föds och inget kan vara bättre än just där och då.
Etta på Billboard Hot 100 den vecka när han föds är Lose yourself med Eminem och förutom honom är det Coldplay, Creed och Avril Lavigne som ligger högt på listorna det här året...blandannat
Eddie Meduza och Waylon Jennings är ett par av de artister som går bort.

Postkontoren i Sverige försvinner eller ombildas till Svensk Kassaservice.
Brev- och paket får man nu hämta i affären samtidigt som ett annat statligt bolag; Telia går samman med finska Sonera och blir TeliaSonera
I Europa och inom EU införs Eurosedlar och -mynt och den sommaren, (några månadar innan vår son föds), bilar vi i familjen runt i Frankrike och Italien i en Ford Mondeo.

Fadime Sahindal mördas av sin far och hedersmord blir ett begrepp som nu alla talar om.

Det är Olympiska vinterspel i Salt Lake City och fotbolls-VM i Sydkorea/Japan, vinner Brasilen efter att man slår Tyskland i finalen med 2-0.

I världen räds vi terrorismen som nu blivit det största hotet för civilisationen.
USA:s invaderar Afghanistan och USA:s president George W. Bush låter både USA:s kongress och det amerikanska folket veta att världen nu kommer bli tryggare. Dessutom skall Al Qaidas försvagats kraftigt då deras träningsmöjligheter försvagats under kriget mot terrorismen.

Till allt detta föds min son Eric den 14e december, drygt ett par veckor innan året skall ta slut.
Världen känns mer otrygg än någonsin, men i vår familj känns bara hoppfullhet.
l

Läs hela inlägget »

Idag är det inte bara Lucia utan också tredje söndagen i advent.
Tredje advent handlar om att vi ibland behöver någon som går före och som visar andra vägen. Om det där skulle jag kunna skriva minst ett inlägg om. Men jag låter bli.
Dagen tillhör ändå Johannes döparen.
Söndagen har varit underbart trevlig och oväntad och nu när den närmar sig sitt slut kan jag bara konstatera hur fantastiskt livet är.

Läs hela inlägget »

Lucia

Lucia.
Morgon.
Det luktar kaffe i mina rum.
Lugnet råder.
Det här kan bli en bra dag.
Det här måste bli en bra dag!

Läs hela inlägget »

Kollidera

"Lost and lonely, scared and confused
We both have a past, nothing to lose, tonight
Well it cuts like a knife these bad luck blues
We both got scars from the hell we been thru
Somebody's gotta win, somebody's gotta lose"


Jag omfamnar natten, dricker mitt te och lyssnar på de där två som jag alltid återkommer till. Var för sig är de fantastiska, tillsammans mästerliga .
Shery Crow och Kid Rock.
Två röster som har det där speciella, som kan förmedla en historia som man vill höra om och om igen.
Och jag är där. Fångad och föralltid förlorad i det svårmodiga vackra. Det lite utsatta och utlämnade.
Jag ryggar inte tillbaka utan är här och nu.
Musiken gav mig en gång friheten. Nu är jag fångad i en refräng utan slut.
Jag finns i sången, men du finns överallt.
Allt det här är för dig.

"So let's roll the dice, one more time
Take a chance on love again tonight
Risk it all, lay it on the line
Let the skeletons fight for life
Tonight, hold on tight, as we collide"

Läs hela inlägget »

Thoughts 

Lördagar kommer och går och i slutändan är det frågan om hur många av dem man kommer att minnas?
Eller så spelar det egentligen ingen roll?
Att det är vilken känsla vi har av livet när det är dags att summera, som betyder allt?

Läs hela inlägget »

Om en vecka kommer jag kunna se framemot dryga två veckors julledighet. Det är en tid då det är dags att lägga locket på brunnen, summera och kolla in de nya planerna. Att börja kolla förbi jul och nyårs helg för att drömma om det som kommer därefter. Ett helt nytt år. Helt nya dagar att drömma om. Att ha förväntningar på.
Men det är mörkt. Mörkt som en grav. men snart vänder det. Om tio dagar var det någon som sa. Då blir det åter ljust.
Det är jobbigt nu. Vi saknar soltimmarna. Det är som det är helt enkelt. Det gäller att hålla ut.
Den här bilden är på mig, min brorson och far och son Bäcker. Far Bäcker berättade idag att detta var den 23 terminen i rad som jag och han kört dessa lördagsträningspass. Våra kollegor har genom åren skiftats, men de senaste åren har det varit vi på bilden , plus min son.
Två Bäcker, två Widekärr. Ibland 3 Widekärr. Häftigt.
Nu paus och om Corona så vill,  kör vi igång i januari igen.

Jag njuter av lördagskvällen. Det är mörkt, men vackert. Snart jul och sedan ser jag framemot ett nytt år


 

Läs hela inlägget »

Sista träningsveckan på klubben för år.
Ett år som inte varit något annat likt.
Även för föreningslivet har corona varit förödande. Sedan en och en halv månad har vi endast haft våra barngrupper igång. När vi fick börja att ställa in flera av våra grupper igen måste jag medge att det kändes mycket tufft för mig som klubbledare.
Nu är det som det är och jag är full av förväntan på vad 2021 kan ge i positiva ordalag för min förening.
I kväll hade jag förmånen att vara med och övervaka graderingar. Det var barn och ungdomar som visade sina färdigheter och fick efter prov ny färg på bältet. Från orange bälte upp till blått. Fantastiskt att få vara med och ta del av hur de utvecklats, se deras glädje, vara delaktig i deras framgång.
Oavsett hur jobbigt det varit det här året, är jag otroligt stolt över alla våra klubbfunktionärer, ledare och aktiva som kämpat på och hållit huvudet uppe.Det stärker mig.

Läs hela inlägget »

Det här är ditt nya blogginlägg. Vi har lagt till denna text och bild som exempel på vad du kan göra. Nu är det bara för dig att skriva din egna text, lägga in bilder, video… ja, vad som helst. Du kan ändra allt och även ta bort det du inte vill ha.

 

För att redigera denna text, peka här och klicka på knappen ”Redigera text”. Bilden kan du ändra eller ta bort i ”Ändra bild”. För att dra in nya block klickar du först på knappen ”Skapa innehåll” och väljer sedan vad du vill ha.

Läs hela inlägget »

Toppen

Här hemma får jag ofta hör hur gammal jag är och med tanke på vad Spotify räknat ut så kan jag nog också i visst avseende hålla med. Bobban håller stilen och är fortfarande den artist som förgyller tillvaron för mig och med tanke på att han igår meddelades ha sålt hela sin låt-katalog till världens största musikbolag Universal för 2.5 miljarder kronor, så kan jag ju inte vara helt fel ute?

Och svar ja, jag tycker absolut att de där dryga 600 låtarna gick för reapris.

Läs hela inlägget »
Etiketter: bob dylan

Tacksamhet

För en tid sedan blev jag sjuk. Kunde inte gå till jobbet.
Förkyld - inget värre, men nu blir den enklaste förkylningen som den värsta mardrömmen.
Och man bli oönskad och ovälkommen och för ett sånt tillstånd som man i "normala fall" gått och jobbat i, fanns det nu bara en sak - stanna hemma! 

Men

även om jag varit oönskad och ovälkommen har jag inte känt mig glömd och dessa dagar har verkligen fått mig att känna tacksamhet.
Tacksamhet för kollegor som skickat krya på dig hälsningar och frågat när jag kommer tillbaka och vänner som hört av sig och önskat allt väl.
Så där är jag nu - återigen i ett hav av tacksamhet.
Något att tänka på när det känns jobbigt, svårt, mörkt och kallt.

Läs hela inlägget »

Kvällen handlar om Michelltimman. Om min bok som jag höll på med så länge och innerligt. Inte trodde jag att när jag var klar med den att allt då bara hade börjat...
Kanske skulle jag inte hållit på med det här, låta allt gå genom förlaget och distributionsbolaget? Men, det är konstiga tider nu och inget av det där som jag hoppades på att kunna göra som t ex bokmässor, varuhus-signeringar, föreläsningar, mm är möjligt. 
Corona ändrade mycket på de förutsättningar som jag från början räknade med. Dock har jag hittat andra former att få interagera med läsare och just nu är intresset av mina signerade böcker stort. Jag både skickar till de långväga och ordnar till de som vill komma förbi och hämta.

På bilden ser ni nu de böcker som jag hoppas skall hämtas idag eller i morgon kväll. 26 stycken signerade böcker och det fortsätter...
Länge hoppas jag. För trots att det håller mig upptagen och sysselsatt, sä är det så grymt roligt att få möta läsaren om än bara för några få minuter. Få berätta lite om den, få svara på frågor, får höra om förväntningarna.
Det där som man faktiskt hoppades på att man skulle få göra en dag.

Vill du också ha ett signerat exemplar av thrillern Michelletimman?
Swisha 150 kr till 0705526126 eller texta ett meddelande på samma nummer vid intresse. Vill du att jag skickar boken hem till dig, så betalar du 200 kr. Boken kommer inom 5 arbetsdagar.
Boken finns också att köpa hos bland annat Adlibris, Bokus och Cdon.
Skriv Michelletimman i meddelandefältet.

Läs hela inlägget »

Jag tror på att människor behöver resa. Om än bara bortom byn, staden, skogen, berget, fälten...
Resor ger starka, positiva och bestående minnen. Det ger perspektiv och glädje. Och nu så sitter jag med den här bilden av mig och min son som står framför Garabaldi.statyn, lite avsides i Whashington Squarepark.

Washington Square har alltid haft en speciell plats hos mig..i mitt hjärta. En plats att koppla av på, en oas i hjärtat av Greenwich Village.
jag tittar på bilden på mig och Eric framför statyn igen, på den plats där Bob Dylan sägs sjungit sina första folksånger.
Dagen till ära sitter en ung man med gitarr och munspel vid statyn och sjunger och spelar och visst är det Bob Dylan...
Där finns det drömmar
En gång i tiden gjorde jag samma sak...

Och som kuriosa skall sägas att under den här parken ligger det människor begravda från den tid då det var avrättnings och begravningsplats här.
Av det ser man förstås inget av nu i detta myller av folk som precis som vi pratar, fikar, kopplar av och solar.
I almen norr om Garibaldi-statyn står fortfarande den alm som det sägs att man hängde folk i.

Greenwich Village lyckas fortfarande att charma mig med sina smågator med tegelbyggnader som inhyser kafféer, små butiker, barer och klubbar.
Jag tänker på den där underbara Toni Holgerssonlåten; Bilder från Whashington Square och minns tillbaka hur jag själv kände det då på nittiotalet...
För 1990 stod jag själv under Garibaldi-statyn, precis som Bob Dylan en gång gjorde, spelade gitarr och sjöng mina låtar. En gång i tiden fanns det som sagt drömmar.

"Nu sitter jag och ser på bilder från Washington Sq.
Du och jag i gräset förundrade över att vara där
Du och jag i New York tidigt våren 92
Säg mig vad gjorde vi med allt vi hade då"

Bilder från Washington Square med Toni Holgersson från albumet blå andetag.

Året var 1989. Jag hade aldrig varit utomlands, men jag drömde om Amerika. Jag hade en vän som bodde och jobbade i Connecticut och när hon var ledig brukade hon åka in till New York och tillbringa dagen där. Vi brevväxlade och det flitigt. Hon berättade om allt det där storslagna och jag var snabb med att svara, att fråga att lära mig mer om den där staden, lära mig mer om det där landet. För det här var innan internet och jag läste böcker och fick information av min vän. Och inget kunde ju slå ett ögonvittne på plats.
Några månader senare var det dags för mig att göra min första flyresa, göra min första utlandsresa. Det helt själv. (om det har jag tidigare skrivit om här i bloggen) Jag minns att jag var särskilt sugen på det där Greenwich Village som min vän så ofta berättade om. Därför blev också denna stadsdel den första som jag bekantade mig med och under ett par eftermiddagar stod jag just där i Whashington Square park, framför den där statyn och likt Dylan sjöng mina låtar. En dröm som gick i uppfyllelse.

 Nu när jag sitter och tänker tillbaka på alla de där dagarna som jag tillbringat i just den där parken och hur saker och ting blivit för mig inser jag att allt handlar om att jag har vågat. Att jag tagit alla de där chanserna som jag fått. För hade jag inte vågat att ge mig iväg själv över Atlanten för exakt 30 år sedan för att leva min dröm, så hade jag nog också missat massa andra saker i livet.
Så det handlar om att våga drömma, att våga leva sin dröm och att resa - om än bara runt krönet för att komma bort för ett tag.

Och just här och nu kommer jag att tänka på den där fantastiska Adolphson /Falk -låten 

"Jag tar en taxi ifrån Harlem
Ner till Washington Square
En enda mil som speglar
En hel värld"


I min värld just nu och här är allt igenom vackert.

Läs hela inlägget »

Andra advent.
Jag i total stillhet. Jag förmår inte mer. Och idag så här någonstans mitt i adventstiden handlar det om kärlek som blir större och större ju mer vi ger av den och ju mer vi får ta emot. Det tycker jag är vackert. Advent är vackert och hoppfullt. Det blir bättre...trots allt
Det är just den där känslan om kärlek och hoppfullhet som jag bär med mig idag. Vi måste tro. Jag måste tro.

Läs hela inlägget »

Plötsligt en dag befann jag mig i något som jag nog trodde bara fanns på film. Mitt i något som snart skulle bli en pandemi. Något som jag bara hört talats om i så kallade katastrof-filmer. Och då har jag aldrig ens gillat katastrof-filmer.
Men så befann jag mig sjäv mitt i en sådan. Människor dog faktiskt...på riktigt.
Den ena efter den andra restriktionen infördes och med det den ena resan efter den andra som för mig ställdes in.
Precis som för så många andra blev inte mitt år alls som jag tänkt mig, men som tur är så har min familj och vänner än så länge förskonats från den skada och förstörelse som Covid-19 fört med sig.där den dragit fram.

Något som blivit påtagligt för oss är avsaknaden av närhet, fysisk ömhet, kramar...ja allt som kräver kontakt.
Saknaden till våra äldre nära som vi kanske inte träffar fysiskt längre eller kanske inte umgås med på samma fria sätt som tidigare...

I våras när Tim McGraws låt I called mama var som populärast blev den just livsviktig för mig. Musik har den påverkan på mig och den där låten tog mig liksom igenom allt det där svåra och tuffa.
Och jag fortsatte över sommaren och hösten och det känns därför inte alls konstigt att det är den låt som jag lyssnat mest på det här året.. För mig den ultimata "ta-sig.igenom.en-pandemi! låt.
Den är så poetisk, har de där riktiga punchlines-en och dessutom kan jag fortfarande inte sluta upp att beröras av den och det så starkt att jag blir tårögd.
Kanske beror det på tiden, kanske mitt förhållande till min mor, kanske på all galenskap som vi utsetts för just nu.

So I stopped off at a Texaco
Bought a Slim Jim and a Coke
Parked out by the water just to watch that river flow
Grabbed my guitar from the back seat
Wrote a song just for me
And I sung it for the blue sky
And a couple live oak trees

...I thought of home, grabbed my phone from my pocket
And I called mama

Läs hela inlägget »

Den jag är

I tolv år har jag och den där skönheten nu varit tillsammans. Jag har numera ganska många gitarrer, men den här är den allra skönaste. Det är något speciellt när man känner hur man liksom blir ett med sitt instrument som just vi blir.
Det var nog ett tag sedan vi två hade roligt ihop, för de senaste dagarna så har jag återigen funnit den äkta spelglädjen och den har hela tiden funnits nära till hands.Det får mig att minnas något som Joan Jet en gång sa; 
"My guitar is not a thing. It is an extension of myself. It is who i am."

Läs hela inlägget »

I boken Michelletimman får vi träffa Sofia som en gång i tiden varit en av världens främsta prickskyttar. Nu står hon inför vad hon själv tror, sitt sista uppdrag. Att undanröja fienden som befinner sig på ett av världens mest folkrikaste platser. Detta från en plats i HM-skrapan, eller som den egentligen heter Condé Nast Building. Byggnaden ser ni på bilden ovan bakom Empire state Building. 
Condé Nast Building är 338 meter hög och byggdes mellan 1996-1999.

"Sofia hade gjort det här så många gånger tidigare. Väntat i timmar och när det perfekta ögonblicket dök upp så: bom! Ett skott, en träff. Uppdraget slutfört. 
Hon var utbildad för den här sortens jobb. Hon var proffs på långdistansmord. Det här jobbet skilde sig föga mot tidigare skjutningar hon haft. Visst, det gällde att vara extra försiktig när målet var bland så många andra civila, men det hade hon varit med om förut. Allt handlade om muskelkontroll. Att kunna stänga ute den allra minsta darrning genom att vara totalt avslappnad, men också kunna vara tillräcklig hård för att kunna kontrollera geväret när det avfyrades.  Hon befann sig på en hög position i förhållande till objektet. Det var en riktig bra förutsättning. Hennes syn var fortfarande knivskarp och hon andades lugnt trots att det snart var dags. Livsviktigt i hennes jobb. Det som fanns på minussidan var att hon faktiskt inte skjutit i skarpt läge på riktigt länge. Hon hade förvisso tränat tillsammans med Dany på bana några gånger innan de gav sig iväg över Atlanten, men hon visste att det aldrig kunde jämföras med när det verkligen gällde. Hon måste vara bättre än bra. Hon måste vara felfri. 
Hennes puls var låg. Det var bra. Hon hade gjort sig redo nu. Intagit sin position. Genom öronsnäckan hade hon hört att det snart var dags. Hon kollade in sina mätinstrument en sista gång. Vinden, lufttrycket, värmen. En röst berättade att hon skulle göra sig färdig. Det var hon. Hon hade aldrig någonsin varit mer färdig. Hon andades in djupt, kunde höra sina egna hjärtslag nu. Lugnt, stilla. Hon andades ut och där kom det där perfekta ögonblicket. Hon kramade om avtryckaren och fortsatte att hålla samma fasta tryck till skottet var avlossat."


Vill du också ha ett signerat exemplar av thrillern Michelletimman?
Swisha 150 kr till 0705526126 eller texta ett meddelande på samma nummer vid intresse. Vill du att jag skickar boken hem till dig, så betalar du 200 kr. Boken kommer inom 5 arbetsdagar.
Boken finns också att köpa hos bland annat Adlibris, Bokus och Cdon.
Skriv Michelletimman i meddelandefältet.

Snart är det jul igen och kom ihåg att en bok är det finaste man kan få.

Läs hela inlägget »

I morse låg ett vitt snötäcke över allt och påminde om att det snart är jul. Det var kallt ute, men skönt med den friska luften under min karantän-promenad. 
Jag har varit hemma en hel arbetsvecka nu.
Allt kommande arbete med bedömningar, planeringar, betygsättande är inte bara under kontroll, utan även färdigt. Något positivt i denna sjuka.
Så jag tar en fika, som jag gjort så många gånger förut denna vecka och mår bra i att när jag kommer tillbaka till jobbet, så lär jag iallafall inte behöva stressa. Något som är ack så vanligt i mitt arbte så här i slutet av året. Man måste se ljusglimtarna i tillvaron. Det har aldrig varit viktigare än nu.

Läs hela inlägget »

Mina fikastunder börjar nu bli ett normalt inslag i min dag. Allt dokumenterat framför kameran förstås. 
Och jag har fått in rutiner även för dessa sjukdagar och är noga med att allt skall gå enligt schema för att t ex inte missa något viktigt på teve, missa att spela gitarr eller lyssna på bra poddar och skön musik.
Min nya vardag...ett litet tag till som det tycks.

Läs hela inlägget »

Det här riskerar mer och mer att bli en feelgood blogg.
Inte mig emot.
... Och tills att jag mår lite bättre och tills att jag får svar på det där testet skall jag sitta så här och bara mysa.
11-kaffe hela dagen lång.
It's always 11 o'clock somewhere.

Läs hela inlägget »

Det har varit en tidig morgon.
Jag har utmanat den där sjukan som finns inom mig.
Jag har förberett en ny dag och jag har legat här i soffan en stund och tittat på de där färgskiftningar som granens ljus och dess kulor ger.
Dag tre hemma under karantänliknande former och jag närmar mig nu ett ordinärt förkylningstillstånd. Det är dags att se vad ett sånt där direkttest visar.

Läs hela inlägget »

Testa

En kvart innan det öppnar är det gott och väl 150 meters Corona-kö fram till den lilla baracken där jag skall få registrera mig och få mitt test. Klockan 8 har det dessutom bildats en anständigt lång kö bakom mig. Nästan två timmar senare i kyla och duggregn är testet mitt.
Jag är rookie på det här. Känns som att de flesta jag känner redan gjort det både två och tre gånger. Jag är debutanten.
Nu är det väntans tid i timmarna 48, eller så tar det lite längre tid..
Det ryktas om att det numera drar ut på tiden.
Nåja, jag tar en fika och väntar.

Läs hela inlägget »

Sakta

Köksfönstertittande.
Ett par skator inspekterar min balkong.
Klockan går sakta så här dags vid dygnet. 
Jag sjunker ner i en bok igen. Passar på att verkligen få ut något av den här ofrivilliga ledigheten. Jag lär mig nya saker hela tiden. Uppskattar litteratur som ger mig större kunskap.
Strax börjar Efter fem. Då skall jag lägga mig i soffan och titta tills att jag somnar.
Och så där rullar  dagen  på här hemma. Den första dagen i december.

Läs hela inlägget »

Trots allt

Ute är det kallt och fuktigt.
December börjar grått och obarmhärtigt.
Och jag känner på min andra sjukskrivna dag att förkylningen nu fått fäste. Inte att jag känner mig så där febrig och dödligt sjuk, men ändå såna där symptom som sätter ner min aktiva förmåga något. Hostan har gått och blivit normailserad. Alltså stadig och ögonen rinner och luftvägarna börjar tätna. 
Skall jag försöka hitta något positivt i det hela så är det att jag kanske snart skall slippa känna att jag är hemma och skolkar. För just så känns det när man är hemma och de där så kallade förkylningsymptomen är av sådan art att man i normala fall skulle gått till jobbet utan att tveka.
Nu råder det dock andra tider och det handlar om att hålla avstånd, stanna hemma vid minsta symptom och att hålla ut. Det sistnämnda gör jag genom att se till att jag trots karantänsliknande former lyckas ordna så att det t ex finns färskt fikabröd till elva-kaffet.
Livet rullar på ändå och jag mår ju faktiskt ganska bra...trots allt.

Läs hela inlägget »

Innan det nya

Granen är på plats.
...och mycket annat också.
Det handlar om att börja i tid.
Då slipper man allt julstress och stök.
Och ännu bättre...
Man kan plocka bort det i tid.
Inga julsaker kvar efter nyår.
Så börjar den nya tiden.

Den nya tiden?
Hur skall 2021 bli?
Jag trodde på 2020.
Trodde der var mitt år. Att det var vårt år.
Det var så mycket som skulle hända det här året. Så mycket som var inplanerat. Av det... blev det inte så mycket.
För även om det funnits en och annan ljusglimt, så måste ändå 2020 ses som ett fiasko. Levde helt enkelt inte upp till förväntningarna.
Så vad gör man? Hoppas på 2021 förstås. Trots att de som vet säger att samma skit skall hålla i sig. Vi får vänja oss med det här nu. Vi får hålla ut en stund till.
Som tur är lyser granen upp. Vi behöver ljuset mer än någonsin. Och vi behöver hopp också.. Och en tro på att en dag vänder det och blir ljusare igen.

Läs hela inlägget »

Dagens rigg

När man är hemma med förkylningssymptom behöver det där 11-kaffet kryddas lite extra. Till det världens mysigaste och snällaste familj; Familjen Ingalls.
Det var ett tag sedan jag hälsade på hos Lilla huset på prärien, men nu skall det bli ett stående inslag minsann under min karantänsvistelse.
Mums!

Läs hela inlägget »

Bruten svit

Dagen är lugn och fin, men jag kapitulerar inför det faktum att jag har förkylningssymptom och behöver stanna hemma från jobbet. Är mest irriterad över att min svit med antal arbetsdagar i rad utan att vara hemma på grund av sjukdom nu bryts.

Och...

Ute är det kallt, men morgonpromenaden skön och på eftermiddagen gör jag min livs första livesändning på Facebook. Kul!
Det är så författare 2020 gör för att kunna nå ut och prata om sina böcker.
Det är sista söndagen i november och det känns på många vis skönt att snart även få lägga denna månad åt sidan. jag smuttar på mitt te och hoppas på att jag snart skall kunna vara tillbaka på jobbet igen.

Läs hela inlägget »

Shine a light

Advent.
Vi väntar på att någon skall komma.
Framförallt väntar vi på ljuset så här års.
De sociala flödena fylls med adventsstakar och ljus. Låt oss aldrig tröttna på dessa bilder.
Jag tänder ett ljus, för glädje och fest. Det finns de som fortfarande ropar "Rädda oss". Precis som då för länge sedan när det förtryckta  folket i Jerulsalem sjöng Hosiana med just den innebörden.
Romarnas förtryck har bland annat bytts ut mot en världs-pandemi, så svår att just romarna i jämförelse kan ses som fullt jämförbar.

Så jag tänder ett ljus för hälsa och välgång och tänker på alla de som har det svårt just nu i denna stund.

Läs hela inlägget »
Etiketter: advent

Kallt ute, varmt inne.

Dagens promenad var precis så magisk som det ser ut på bilden. Just de här förmiddagspromenaderna är de som jag älskar mest.
Sedan kaffe och lussekatt inne. En lördag i mitt liv.
Livet är gott, men det går upp och ner. För tillfället mest upp, men vi lever i en osäker tid du allt tycks kunna vända snabbt...

Sedan dagens reflektion. Allt medan jag sitter djupt nedsjunken i favoritfåtöljen.
Det slår mig att livet är som en långpromenad ...stundtals med grus i skorna.

Läs hela inlägget »