2020 > 01

Igår fick jag frågan av en arbetskollega om jag trodde att det kunde bli någon snö. Jodå sa jag. Det kommer det alldeles säkert bli. Än är det mycket kvar av den här vintern.
I morse låg marken vit och det var någon minusgrad.
Ordningen var dock återställd när det var dags för mig att åka hem igen. Samma gråa, blöta elände som alla andra dagar.

Men,

Idag bryr jag mig inte och i bilen satte jag först på The Cure och Friday I'm in love och det högt.
Snacka om fredagsfeeling! Sedan lät jag Sheryl Crowe göra resten av jobbet med "All I wanna do" och redan inledningen fick hela bilen att gunga.

"Hit it!
This ain't no disco
It ain't no country club either
This is LA!

All I wanna do is have a little fun before I die"

Nu beger jag mig av på fest.

Läs hela inlägget »

Rädsla

Då jag hinner tar jag en morgonpromenad. Jag vill känna på årstidernas skiftningar. Än så länge har det inte hänt någonting. Fortfarande mörker och blött. Men luften är ren och frisk. Alltid något.
Och inte är det mycket som skiljer sig från gårdagskvällens utflykt. Gatubelysningen fungerar sparsamt. När skall dessa lampor lagas? I spar och kris-tider monteras samhället ner till en sån grad att otryggheten breder ut sig och riskerar att tillslut bli till ett naturligt tillstånd. Idag hör jag fler och fler från mitt lilla samhälle i Dalsland känna sig otrygga och rädda för att gå ut efter mörkrets inbrott. Rädda för de faror som kan vänta där ute. Helt oacceptabelt och en förkastligt utveckling. 
Vi får aldrig acceptera att rädsla och otrygghet blir till det nya och verkliga, utan måste med varje medel se till att samhällsmedborgare känner trygghet och lugn. För som Yoda i Star wars en gång sa;
"Rädsla leder till den mörka sidan. Rädsla leder till ilska. Ilska leder till hat. Hat leder till lidande."

Läs hela inlägget »

Jag bär på en stor dos av sentimentalitet.
Mina inlägg blir mer och mer ett utlopp för minnen och svunnen tid, men också längtan efter det som jag älskar.
En vecka håller på att avslutas och en ny är på väg. Det är spännande tider på ingång, men i stunden drömmer jag om New York och nattliga äventyr.

Läs hela inlägget »

Laget

På bilden ses jag i mitten, främre raden. Antagligen Färgelanda judoklubbs första laguppställning inför division 1 debuten någon gång för länge sedan. Flera av de tävlade jag och tränade tillsammans med under flera år. Nya killar tillkom genom åren. Några försvann. Det som var genomgående var sammanhållningen och gemenskapen. All glädje och skratt, men också stunder av nedstämdhet och nederlag. Det var då som gruppen prövades. Det var då som vår styrka sattes på prov. Klubbkompisar och laget har alltid varit viktigt för mig. Med dem har jag gått igenom både gott och ont i livet. När jag tittar på den här bilden kommer förstås många  minnen fram, men också den där känslan av att än har jag/har vi många minnen kvar att skapa. Människorna kanske inte är de samma längre, men laget är.

Läs hela inlägget »

I kväll är det hockey som gäller.
Heja Brynäs!

Läs hela inlägget »

Verklighet

Man väntar på ljuset som en dag skall komma. Man längtar efter den morgonen då man kan köra mellan landskapen med halvljus.
Landskapet far förbi genom min ruta och allt blir till en suddig illusion som heter verklighet.

Läs hela inlägget »

INTERAIL

I somras skrev jag om Berättelser från ett tågdär jag beskrev mina tågluffarår och tågluffandet i allmänhet. (Klicka på länken ovan för att läsa vad jag skrev då)
Nu i helgen då jag letade i mina gamla minnesgömmor hittade jag faktiskt min sista Interailbiljett från sommaren 1998. Det faktum att man var tvungen att anteckna var man åkte, gör att man praktiskt kan följa min och mina bröders resa ner i Europa och det så här nästan 22 år senare. 
Jag överumplas av minnen från en tid som känns så  länge sedan.

Läs hela inlägget »

Ofta, för att inte säga som regel, är det svårt att fånga de där speciella ögonblicken på bild. Istället blir de till en bild inne i ens huvud, en minnesbild. En del av dem är svåra att återge om man inte just har den där fysiska bilden. Ett bra exempel är det här bilden på barnen när de var små och som visar på ungdomlig spontanitet och nyfikenhet. Jag kan inte få nog av det där levande, just i stunden ögonblicket, då allt visades på en och samma gång.

Läs hela inlägget »

Som det blev

Jag är tjugo-någonting och poserar framför kamerans lins med min gitarr. Då betydde musiken allt för mig.
Inte kunde jag då tro (även om förhoppning fanns) att just musik skulle bli mitt jobb, mitt levebröd.

Läs hela inlägget »

Hugs

Idag har det varit kramens dag.
I helgen tittade jag på massor av äldre kort. Jag fastnade vid det här som verkligen fick mig  på gott humör. Jag och min yngsta bror som omfamnar varandra efter att jag överlämnat en present på hans födelsedag.
En kram kan vara så förlösande skön och samtidigt så vacker.

Läs hela inlägget »

Vänskap

Jag och min vän Henk.
Vi har upplevt mycket tillsammans. Vi har minnen ihop från de sju haven...och några stunder på judomattan. Några av de mer avgörande tillfällena i mitt liv har vi faktiskt delat. Nu för tiden ses vi allt för sällan, men när vi väl ses som i går så inser man vad vänskap verkligen betyder. Skratt förstås och en hel del minnen. De där återseendena är obetalbara.

Läs hela inlägget »

Varje ny vecka börjar på samma sätt -  med nyfikenhet och förhoppning.
Jag älskar att utforska det oskuldsfulla.
Men jag känner mig skadad, kanske lite sjuk? Ibland behöver man ta i lite extra för att ta sig över den där bron till det nya.
Klockorna ringer, januari håller oss i sitt järngrepp och jag hoppas på att nu är tid för vår  ovillkorliga lycka.

Läs hela inlägget »

Mående

Det har varit en vacker dag.
Men det har funnits dagar då jag mått bättre.
Saker och ting blir sällan som man tänkt sig. Det är då säkert.
Vila, kaffe och lite reflektion. Det kommer inte göra någon skillnad, men få mig på andra tankar för en stund.
Solen har gått ner, men jag är glad över att fått uppleva den, den här veckan. Mer än så är det inte. Glädjeämnena duggar inte tätt, men de förgyller när de dyker upp.
Känner mig dödligt trött på mörker, blåst och regn. Känner mig trött på vad det här landet har att erbjuda i form av väder. Men visst härdar jag ut.

Läs hela inlägget »

Brev

Jag öppnade dörren in till det förflutna. Gick igenom gamla foton och gamla brev. Jag har alltid varit en brevskrivare. Jag har skrivit med så många. Det har varit en hobby.
Insåg inte det tidigare, men så är det.
Alla de där breven som jag fått ligger väl bevarade i lådor. Att öppna de där lådorna är som att öppna dörren till en annan tid. Det kräver mycket kaffe och pauser.
Jag skrev mycket med min mormor Doris. Hon var en duktig och flitig brevskrivare genom åren.
I just den här lådan finns brev och vykort framförallt från tiden när jag bodde i Macon, Georgia. Det är många brev  från min mormor. Många av breven orsakar känslostormar. De från henne gör det definitivt.
Jag lägger ut några av breven på mitt skrivbord för att få till en cool bild, men inser att det bara blir en bråkdel av de där "Macon-breven som kommer med. Är det något som jag är stolt över med mig själv är det att jag sparat på saker som får mig att minnas. Dessa brev tillhör definitivt den kategorin.

Läs hela inlägget »

Dagsummering

Kvällen är sen och svart. SM startade bra, men jag kroknade på slutet. Kanske var jag inte ens bra i början? Kanske minns jag det bara så som jag vill minnas det..
Trevligt var det dock ..Och mysigt.
I kväll fick jag lära mig att man inte kan skylla på sin ålder. Så nu vet jag inte alls vad jag skall skylla de där plötsliga attackerna av minnesförlust på.
Nu låter jag Seinfeld ta mig in i natten.
I morgon ser vi kanske allt med andra ögon.

Läs hela inlägget »

Jag har kommit igång med min träning. Det känns angeläget och skönt. Jag har flitigt hållit mig i gång i dagarna tre. Nu är det nödvändigtvis inte mängden tid som man lägger ner på träningen som räknas; utan vad man gör när man tränar...men jag har klarat mig skapligt. En bra början. Numera är kontinuiteten livsviktig och att hålla upp någon sorts ordning i hur man vårdar sig själv.
På fjärde dagen tänker jag dock vila. 

På bilden leende judokas efter gårdagens träningspass. Jag har tränat judo i 39 år och fortfarande kan jag växla det där fighting facet till ett enda stort leende. Jag har fortfarande roligt på mattan.

I kväll väntar en kväll med förlustelser. Jag är som jag ofta är numera trött och långsam. Utanför mitt fönster rör sig träden. Någonstans där kan man ana en skymt av ljus.
Men, det skymmer.

Läs hela inlägget »

Tillförsikt

Idag välkomnade jag ljuset.
Det var precis som att jag blivit bönhörd efter att igår fått det där känslomässiga utbrottet inne på byns spel och godis - butik om vädrets terror.
Ibland behöver man bara få ur sig allt elände inom sig för någon för att det sedan skall kännas bättre. Idag är regnet och stormvindarna som bortblåsta. T om himlen har varit blå och jag har äntligen fått ta den där helande promenaden över stock och sten igen.
Kanske allt bara vänder nu?

Läs hela inlägget »

Livsnjutaren

Jag sägs vara en livsnjutare. En person som inte är upptagen med att överleva, så att jag glömmer att leva. Dock möter jag ständigt massor av myter om just livsnjutning, där själva njutandet istället har förvandlats till en livsväntan där man inte ser den rikedom som varje dag har att erbjuda. 
Resultatet blir att vi hamnar i en ständig längtan efter bättre tider.
Det handlar om att vara lyhörd för allt livet kan ge dig och inte om allt det du skall göra när du  t ex blir pensionär, slutar jobba, när helgen kommer. osv. Vi behöver också komma bort från hela tanken om ekonomisk rikedom, fina viner och en god cigarr som myten kräver. För vi måste leva våra drömmar istället för att bara drömma dom. Vi måste göra varje dag precis så som vi vill ha den och det  i det lilla och kanske i det stora obetydliga.  

För vad livsnjutare egentligen betyder är det någon som älskar livet innerligt och det är när du börjar njuta som faktiskt livet får en mening. Jag väljer att vara en deltagare i mitt liv och inte bara en åskådare.

Läs hela inlägget »

Jag behöver se solen gå ner och gå upp. Inte som idag en himmel utan hopp. Annat var det igår när jag stod och tittade på hur solen gick ner i väster. Ner bakom sjö och skog. Mina föräldrar har ett fantastiskt skådespel utanför sitt  fönster.
Eller kanske var det sydväst? Saker och ting är aldrig som man en gång lärt sig.  För idag år 2020 så är solens upp- och nedgång varierande från plats till plats och för att försvåra det ytterligare så varierar det också mellan årstiderna. 

Idag är det en blåsdag och regndag. Jag gick ut förut för att känna det mot mina kinder. För att ta emot livet.  För vissa människor känner regnet, andra blir bara blöta. 
Sedan tänkte jag på det där att regnet faller droppvis men bildar ändå dammar. Det höll mig sysselsatt tills att jag gick in.
Allt är ändå poetiskt trots allt.  Ibland tror jag att poesi är människans protest mot att vara den man är.

Läs hela inlägget »

Månen går upp samtidigt som solen går ned. Men jag är inte mångalen. Mänskligheten har alltid fascinerats av månen. Det har blivit vår grej.
Och jag går in i natten på samma sätt som jag oftast gjort den sista tiden, akompanjerad av Donny Hathaway, Amy Winehouse, Dave Stewart och som i kväll Leon Russell. Jag lyssnade i går på Donny Hathaways paradnummer, den underbart vackra och känslosamma A song for you och därefter kunde jag inte somna. Ibland är de där gamla återseendena på tok för känslosamt svåra och jobbiga.
Men även om det har gjorts ofantligt bra versioner av den där låten (inte allra minsta av Björn Skifs) så är ändå originalet med Leon Russel bäst. Det är som någon sa;

" If this doesn’t bring tears to your eyes....well, you’re just missing a chunk of heart."

Och jag tänker på kärleken. vad den gör med oss och att av kärlekens beröring blir var och en poet. 
Och jag såg en intervju en gång där Russell berättade om hur den där låten kom till (Jag älskar höra såna historier)  Han var förälskad i sångerskan Rita Coolidge, som han träffade i slutet av 60-talet. Han hade precis slagit igenom som låtskrivare  och gjorde "Delta Lady" åt Joe Cocker som Cocker sedan spelade in 1969. Den låten handlade om Rita.  Sedan skrev han A song for you...till Rita.

Rita Coolidge gifte sig sedan med en annan musiker och fantastisk låtskrivare; Kris Kristofferson, men hon har alltid stått fast vid att
 "A song for you" är den vackraste sången som skrivits.

"I love you in a place where there's no space or time"
 

När allt kommer omkring så är "att älska någon utan att våga berätta det för den där personen, den största förlusten av alla.

Läs hela inlägget »

Det är mitt i veckan och det förvirrar. Att börja jobba på en tisdag krånglar till allting. Men jag har spelat mina kort väl. Jag är förberedd, trots att jag inte är lika pigg och rask som förr. Jag nämnde för en vän att i afton kan det bli hursomhelst. Men jag tog mig igenom och här sitter jag nu.
Sanningen är den att jag känner mig ganska nöjd. Nöjd med mig själv och min insats och det är nog den bästa känslan som man kan känna.
Den där själveuforin som rusar genom kroppen är just nu oslagbar. 

Det är början på något nytt och trots att vi inte kommit halvvägs in i januari håller det på att lätta. Bortom regnet, blåsten och mörkret känner jag att något är på gång. En dag blir det ljusare igen. Det bara måste vara så. 
 
På bilden - jag i staden.
Jag borde kunnat kostat på mig ett leende just där och då. Himlen var ju blå, det var väder för bara t-shirt och jag var på min favoritplats på jorden. Vissa saker har man svårt att släppa.

Jag är redo för att smida planer igen. Våren ligger utstakad och allt jag vill är att känna lugnet och friden. Galenskapen måste få ett slut. Någon - pausa dårskapen för en stund och låt mig bara få andas och älska. Helst långt in i september.

Jag tror. Det håller mig levande. Det håller mig igång och jag vill bara leva.

Läs hela inlägget »

I morgon är dagen.
Dagen då jag skall återgå till jobbet efter en mindre evighet och det som om inget har hänt. Jag skall komma till jobbet stark och full med energi och jag skall le åt hela världen och jag skall berätta för alla vilken fin ledighet jag haft. Jag skall berätta om mitt aktiva lov som jag inte bara fyllt med motion och massor av spännande aktiviteter mellan familjemys och träff med tjocka släkten, utan också om alla böcker jag läst och korsord jag löst. Dessutom hur jag hunnit med att tapetsera om varenda rum och hur jag har byggt ut badrummet så att SPA-avdelningen får plats.
Eller...
också kanske jag säger som det är..
Att jag var ute en gång och tog en promenad och det var då solen sken och himlen var blå. Övrig tid har jag ätit chips och slumrat i soffan framför reality-serier och alla luncher som jag intagit har varit färdiggjorda och levererade direkt till min dörr.

I morgon kommer jag förflytta mig till ett annat universum och jag kommer antagligen inte förstå någonting.

Läs hela inlägget »

Stilla flyter Valboån och efter alla dessa dagar med det där gråa, med blåst och regn så vaknade jag idag upp till lugnet utanför mitt hus. Allt eftersom att timmarna gick så slutade det att regna och solen uppenbarade sig
Tänk vad vi soltörstande nordbor så här års lever upp när dagen bjuder på blå himmel och sol.
Jag tog min första längre promenad på ett bra tag. Det kändes.
Kändes att jag inte var i form till det. Jag blev andfådd i de där backarna som jag tidigare liksom glidit uppför som ingenting. Jag behöver sannerligen träna upp mig inför judosäsongen.
Tänker på just det där. På paradoxen.  På  absurditeten och motsägelsen; att bli i form för att klara träna.
Det är tydligen där jag är nu.

Läs hela inlägget »