2020 > 02

En dag som börjar i en judoarena. Tävlingsdag  och må bästa kvinna vinna. För idag är det just tjejerna i klubben som är i majoritet. Vår enda kille visar också upp sig på bästa sätt. Håller så när på att vinna sin final. Det är små marginaler i judo.

Jag åker hem i ett för dagen grått Dalsland. Jag tänker på det jag en gång hörde, att grått håller färgen bäst. Jag har funderat på dess innebörd. Idag tror jag att jag har svaret.
I kväll blir det kalas. Jag hoppas på många glada miner.
Den här världen behöver mer glädje och jag med den.
Det är en extradag i februari som ingen egentligen vet varför vi har.

Läs hela inlägget »

-14 och de som trodde att vinterns tid var förbi fick annat att tänka på. Morgonen är vacker och hostan monumental, men den brukar avta mer och mer ju längre in på dagen vi kommer.
Idag görs det spel-listor för speciella tillfällen och jag drömmer mig tillbaka till forna blandband från en tid då kassettbandet regerade. Jag minns personligheten...
Jag önskar mig en bra dag på jobbet och en kväll på det där jag orkar hålla mig uppe en stund. 
Tänker på gårdagen och ett träningspass med brorsan. Det fanns en tid då vi alltid var på mattan samtidigt och det under många år. Då var jag stark. Så mycket starkare än nu, men det är väl så att  de starkaste har sina stunder av utmattning?
Allting förändras och jag sitter på nästa styrkevåg.

Läs hela inlägget »

Judo

Ikväll tränade jag tillsammans med brorsan Ronny för första gången på flera år. Han och Ingvar tränar i vanliga fall i Stockholm, men nu när de är hemma på sportlov passade de på att träna med oss. Så i kväll var vi sex stycken Widekärrs på mattan. Häftigt!
Nästa gång måste vi få med brorsan Sigge och pappa.

Läs hela inlägget »

Gimbal

En man och hans gimbal.
Min treaxlade vän som blivit ett måste på mina äventyr genom livet.
Min bildstabilisator som styrs med hjälp av motorer som noga aväger mina och kamerans rörelser. Detta för att förebygga plötsliga skakningar och ge mina inspelningar en mer jämn och professionell karaktär. Nu slipper jag  panorera och vända kameran och riskera ryckiga rörelser. 

När jag nu ser den här bilden från förra sommarens vandringar i ofta bergig terräng slår det mig att jag verkligen har saknat honom. Saknat min Gimbal, som nu ligger nedpackad i sin låda.  
Dags att släppa Gimbal lös - det är vår!

Läs hela inlägget »

Bruten

Sakta och försiktigt tar jag mig tillbaka.
Det efter en veckas frånvaro från det mesta.
Medan jag trodde att jag var odödlig och inget kunde rå på mig, fanns det de som visste annat. När min feberfrossa var som värst var jag redo att ge upp.
Ingenting blev bättre. Drygt en vecka senare är det dags att börja jobba. För turligt nog så råkade jag ha semester under dessa sjuka dagar. Ibland har man riktigt flyt.
Och så där går min självömkan då jag förbannar att saker och ting aldrig fick bli som jag hoppats på, men en sak är då säker att det var mycket länge sedan som jag legat så mycket som dessa dagar och även om sömnen kanske inte varit den bästa hela tiden, så har jag sannerligen fått vila.

Vilat har också bloggen fått göra. Något som säkerligen inte varit negativt. Ibland borde även andra än jag själv bli dödligt trött på mina rader.
Men nu är det slut på min självömkan och icke valda destruktvitet
Jag är bruten, men inte knäckt och jag  är på väg tillbaka igen.

Läs hela inlägget »

Flykt

Tänk vad befriande det kan vara att fly ut i naturen, till skog och mark och höra knastret under fötterna, lyssna på fåglarna, sitta på en stubbe och filosofera, eller bara stå och blicka ut över en sjö där allt är lugnt.
Just det, här och nu, är det som jag önskar mest.

Läs hela inlägget »

3966

Det handlar om mig
Det här är i mitten av historien. Andra kan ha synpunkter på det, men det är iallafall så som jag ser på det.
Jag har kommit till mitten. Det har blivit många bokslut på vägen. 1983 började jag skriva dagbok. Min första dagboksanteckning löd. "Jag vill bara dö". Jag var 15 år och kände att livet närmade sig sitt slut.
Anledningen till det där konstaterandet var minst två till antal. Ett av dem var att kärleken tagit slut. Att jag blivit lämnad, att jag inte längre var älskad.
Där i de tidiga tonåren var allt stort. Gigantiskt stort!
Men,
om det inte varit för det så hade jag ej heller börjat skriva de där anteckningarna. Skriva dagbok som jag gör än idag. Jag hade antagligen heller aldrig börjat skriva mina veckobrev som jag så flitigt författade precis där innan millennieskiftet och som sedan blev ett sorts embryo till den här bloggen.
Bloggat har jag gjort sedan 2006.
3966 inlägg har jag publicerat sedan starten. En stor siffra. Många ord och många meningar. Jag hittar ett inlägg från 2017 där jag skriver om mitt bloggande och hur det blev som det blev. Där beskriver jag också några viktiga milstolpar på vägen. Gå gärna in och läs det inlägget. Ni finner det här.

Det här är mitten av historien. Den här bloggen kommer aldrig dö.
Jag har aldriv varit mer levande än nu.

Läs hela inlägget »

En supermåne på väg mot sitt fall, men ännu är den full och klar där bakom träden.
Och skygga Merkurius har nått sin östliga elongation. Solsystemets innersta planet är mycket svår att få syn på eftersom att den är så nära solen. Nu skall chans iallafall finnas då den i denna stund är 18,2 grader från solen och högre än någonsin över horisonten. Jag försökte finna den i går kväll, men misslyckades. Ikväll gör jag ett nytt försök.

Morgonen var kall och isen kämpade emot på min bilvindruta. Därefter har det mestadels regnat. 
 Alle man till pumparna!
Håll ut - nu har vi snart våren här.
I morse hände det.
Det var  tillräckligt ljust så att jag inte behövde använda helljuset en endaste gång på min väg till jobbet.

Läs hela inlägget »

Beredskap

Det är en storm på väg in. ...Och ännu mer regn...
När jag var barn gick alltid strömmen när det blev oväder.
Men det fanns alltid en beredskap för just sådana händelser. Pappa och mamma hade förberett med att fylla dunkar med vatten i den händelse att det inte skulle fungera att få fram och fotogen och stearinljus fanns för en längre belägring av eventuell främmande makt eller ett helt vanligt oväder. I skafferiet fanns konserver av olika slag och extra filtar fanns nära till hands.
Det där samhället med ständig krisberedskap lever jag så långt i från idag. Sårbarheten är total
Jag tänker på infrastrukturen som är ett så lätt byte för de som vill förstöra den. I färskt minne finns ryssarnas cyberattack mot Ukraina 2015, då man släckte ner stora delar av elsystemet.
Idag är slagfältet digitalt. Så långt i från forna tiders två arméer som ställdes upp mot varandra.
Operationer som sker i det fördolda. Angrepp som sker på avstånd. En relativ billig krigsföring där även små nationer med rätt kunskap kan orsaka stor skada.

Regn blir till mer regn och det blåser ännu kraftigare nu. Jag blundar och tänker på förra helgens mysiga timmar då jag vandrade runt med solen i ögonen, en klarblå himmel över mig och allt de överdådiga vackra framför mig.

Det är oväder och min beredskap består av att bara se det vackra.

Läs hela inlägget »

Söndag förmiddag.
Det mesta av dagen ligger framför mig. Jag lyssnar på musik, jag spelar själv.  Framförallt är jag enig med mig själv om att Dave Stewart är en av vår tids största låtskrivare, kompositör, producent och musiker oavsett om det rör sig om  Eurythmics , Spiritual Cowboys, filmmusik, eller samarbeten med andra artister.
Ända sedan projektet med Spiritual Cowboys har jag ständigt kommit tillbaka till Stewarts produktion.
Inte kan man väl börja en dag bättre än med den fantastiskt sköna  Lily was here?

Läs hela inlägget »

I am a lion

Karl XIII:s staty står mitt i Kungsträdgården omgiven av fyra lejon. Det är nästan 35 år mellan dessa två bilder.
Tiden går och sätter sina spår, men jag är fortfrande hungrig
Jag är ett lejon.

Läs hela inlägget »

Judo hela veckan.
Jag har inte missat en träning. Min insats däremot kan man säkert ha synpunkter på, men gud vet att jag vill mer.
Det där leendet jag har på bilden stämmer inte...eller det gör det egentligen, för jag tycker fortfarande att det är roligt att vara på mattan. Däremot tycks jag bara bli svagare och tröttare och framförallt sargad. Höft, knän och rygg känns gammalt och slitet. Ibland är värk och smärta så svår att jag undrar om jag verkligen skall fortsätta.
Men så är det det där med att hålla igång. Jag tror på det och jag tror på att man mår bra av att vara igång.
Dessutom är känslan otroligt underbar för att jag i min ålder faktiskt fortfarande gör det här.
 Och bara funderingen över om de där kidzen som pikar mig  för min ålder och judokondition själva i min ålder kommer klara stå på mattan i samma utsträckning, känns fantastisk spännande att få svaret på en dag.

Läs hela inlägget »

Paus

Efter några timmars stillasittande vid skrivbordet och därtill hårt arbete, är det nu på plats för lite välbehövlig paus och kaloriintag.
Att vara skribent och att försöka färdigställa en bok är ett hårt jobb.

Läs hela inlägget »

Vägen

Jag uppskattar vägar utan slut där man kan få bestämma sin egna sorti. Jag går och går och låter fåglarnas kvitter om en ljusare framtid skaka om mig och solen strålar rena mina ögon. Nu ser jag allt så mycket klarare.

Läs hela inlägget »

Gårdagen

Gårdagen var så där fin och trevlig som man önskade att varje dag var. Promenader, ett och annat butiks-stopp, några trevliga inköp, restaurangbesök på kvällen och slutligen film. På biografen träffade jag på riktigt fina vänner och innan filmen började passade jag på att ta en bild på mig och den här stiliga mannen.

Idag efter en hektisk förmiddag finner jag mig dock ensam, men en lunch med sig själv kan också vara trevligt och framför allt rogivande. Dagarna springer iväg, men det är inget mot vad veckorna gör. Det är kanske därför som jag ofta känner mig trött och utmattad?
Tänk om man kunde välja hur varje dag skulle bli. Om jag hade makten att avgöra mitt öde. Då hade jag kanske upprepat gårdagen gång efter gång, ..eller så hade jag helt enkelt låtit det varit precis som mitt liv är. Totalt oförutsägbart med gott blandat med en hel del av livets vedermödor.

Läs hela inlägget »

Dagar som den här gör en levande. Solen i ögonen, fågelkvitter och en jackas dragkedja som dras neråt något. Det har inte varit varmt. Vinden är kylig, men det tänder ett hopp. Ett hopp om ännu en vår.
Och det är fascinerande att det ändå inte vill till så mycket för att man skall börja tro igen. Tro på att ljuset kommer åter och allt börjar om.
En promenad efter jobbet kan förändra allt.

Läs hela inlägget »

Var dag den första - Var dag ett liv.
Så sa Dag Hammarskjöld.
Och helgen som näst intill varit perfekt har också innehållit stunder med just denna Dag, men istället för den där FN generalsekreteraren, har jag stämt möten med poeten Dag Hammarskjöld, med berättaren Dag Hammarsköljd.

Men,

De där berättelserna är inte muntra och när jag ger mig på den där filosofiska dagboken Vägmärken hamnar jag i en värld av vemod, död och ensamhet. Inte alls den där mytomspunna världsledaren som man en gång i tiden lärde sig om i skolan.

Tidigare var döden alltid med i sällskapet. Nu är den en bordskamrat: jag måste bli vän med den.

Skall äcklet över tomheten vara det enda av liv med vilket Du fyller tomheten?

I morgon skola vi mötas, döden och jag -, Han skall stöta sin värja i en vaken man

Hunger är min hemort i lidelsernas land. Hunger efter gemenskap, hunger efter rättfärdighet - en gemenskap byggd på rättfärdighet och en rättfärdighet vunnen i gemenskap

Jag kan plocka ut det ena jobbigare citatet efter det andra ur den där boken  som mestadels är tung och svår, men ändå så levande och på riktigt. Det är böcker som den här som verkligen får en att känna att man lever. Som ett sorts reningsbad.

Jag plockar fram mina egna böcker sedan. Böckerna där jag skriver mina egna livberättelser i.
De har jag skrivit sedan 1983. Samma ord, men olika historier.
Det är söndag eftermiddag med djupa tankar, espresso och blanka sidor. Jag tänker på hur allt var och sedan på hur allt är. Sedan skriver jag ner min egna historia. Mestadels i klara färger.

Läs hela inlägget »
Etiketter: dag hammarsköljd

Vackert

Soltimmar och stillhet. Februari tar det lugnt.
Och jag får en sån där first class helg som man bara drömmar om under arbetsveckan. 
Inte kan väl något slå det här? 
Och så är det den där härliga känslan av glädje och lycka, ett sant euforisk tillstånd någonstans där precis innan trappan upp till paradiset.
Och jag tänker att leva lycklig tills sina dagars slut kan man bara göra dag för dag. Så jag gör så -  Lever dag för dag och så blir det som det blir.

Idag ensamhet, men det kan vara bra det med. Jag har tagit en långpromenad genom den blåa dagen och betraktat allt med kärlek. För visst är det så att om man  älskar livet, desto vackrare tycker man att det är.  Att allt som man betraktar med kärlek är egentligen vackert.

Läs hela inlägget »