2020 > 05

Resan går söderut, men allt inom två timmars avstånd. Allt är annorlunda, men vissa saker förändras aldrig. I
bland och egentligen ganska ofta är min främsta fundering  - vem kan leva i ständigt regn?
men - allt är kanske bättre söderut. hoppet är det sista som överger en.

Läs hela inlägget »

Vatten är livsviktigt.
Allt annat är en bonus.
Och efter dygn som mest varit hektiska är det en ynnest att bara komma hem, sätta sig ner och njuta av allt det goda som man har.
För i den här världen svänger det snabbt och förutsättningarna ändras. Det är helg och allt känns i denna stund så bra.

Läs hela inlägget »

Kristi himmelsfärdsdag.
40 dagar efter uppståndelsen lämnar Jesus jorden genom att han lyfts upp i luften av ett moln. Det var sådana kunskaper man fick till sig i 70-talets svenska skola. Hur det är nu har jag ingen aning om.
Men det var just sådana där berättelser som skulle stanna kvar hos mig resten av livet. 
Vi lever med våra berättelser - våra berättelser i livet. De som till en stor del formar oss och gör oss till den som vi är, utan att vi inte tänker på det. 
Och nya berättelser skapas hela tiden.

Idag skiner solen och jag är ledig. Är det någonting som det är läge för en sån här dag så är det hamburgare. En ny berättelse tar vid.

Läs hela inlägget »

Joni Mitchell rivstartar dagen med det där klassiska gitarrintrot och jag hoppar bokstavligen ur sängen och är det någon gång som jag skulle kunna tänka mig att dansa så är det just nu.

"Woke up, it was a Chelsea morning, and the first thing that I heard
Was a song outside my window, and the traffic wrote the words
It came a-reeling up like Christmas bells and rapping up like pipes and drums"


Och i köket står den där buketten med förgätmigej fortfarande vild, men majestätiskt och jag har sagt det förr, den där blomman är bannemig den allra vackraste som kan pryda ett bord. 

Istället för frukostteve spelar jag Joni igen och som alltid nu för tiden funderar jag på den där tiden, tidpunkten då låten släpptes av Joni Mitchell. Hur var det då?
Själv skulle jag strax fylla 1 år.

Joni Mitchell och vänner hade gjort en mobil av skärvorna av färgat glas. Glas som de hittat på gatan utanför hennes lägenhet. Sedan skrev hon en låt om alltihop, med lägenheten i centrum och hur mobilen filtrerade ljuset som kom in i hennes rum genom fönstret och skapade "regnbågen på väggen"
Vilken story!

 President Bill Clinton och Hillary Clinton, döpte sin dotter till Chelsea förövrigt efter att de hört "Chelsea Morning".  Ibland önskar jag att jag kunde växla in all nördfakta jag besitter till något med lite tillstymmelse av viktig kunskap.

Men dagen är ung och förgätmigej kan vinna krig..
och på väggen kan jag nu se regnbågen så klart och tydligt. 
Det är ett perfekt ögonblick!
Jag ler och önskar att varje morgon var så här.

Läs hela inlägget »

Spotify har koll på mig. Hör allt vad jag lyssnar på.
Sjömila tydligen fortfarande i topp och det är så det är.  
Annars har det mestadels varit Jason Isbell och Wild Rivers den senaste veckan. 
 Bäst just nu är Jason Isbell alldeles i dagarna färska What've I Done to help.

Vill du kolla in och lyssna på alla låtarna som jag tycks omge mig med just nu, så klicka på den här länken. 

Läs hela inlägget »

Jag saknar judoträningarna och framförallt saknar jag tävlingarna.
Jag saknar att vara med där det händer. Vid de stora drabbningarna.
Jag iklädd rollen som coach. 
Jag älskar rollen att leda ett gäng som har rätt så stora förväntningar på sig själva, vilja, kunskap och ambitioner. Vuxna människor som hatar att förlora, barn som vill ha roligt.
Det är där som jag kommer in. Coachen, den där personen som skall få gänget att lyfta, entusiasmera och få "hjulen att rulla snabbt och säkert". Allt skall ju helst gå som på räls. 

Att vara ledare, att kunna coacha rätt och få ut precis allt det där i rätt ögonblick som krävs för en vinst är minst sagt en klurig uppgift. Ibland tycks man tro att vem som helst kan göra det och visst är det kanske så om man då inte har högre krav än att ha en hejaklack och någon som fyller på vattenflaskan för en. Att vara coach innebär att vara fullt fokuserad hela tävlingsdagen. Att ha koll på allting runtomkring, ha koll på förutsättningarna och framförallt vad som händer i dessa människors huvuden...

För det är under resan, väntan och uppvärmningen som den tävlande under tävlingsdagen skall vara precis lika fokuserad som under själva matchögonblicket. Det är här en stor av utmaningen ligger i att vara den presterande aktive och det är här en vaken coach kan göra stordåd.

En annan viktig sak är att jag som coach och den som skall tävla tillsammans är överens om målet med tävlingen. Att vinna alla matcherna och t om hela tävlingen kan låta ganska rimligt. Varför inte sätta ribban högt och hoppas på att komma halvvägs? 
Det är sant. Man måste ha en tro på att det skall finnas en liten chans att vinna, även mot det på papperet mest överlägsna motståndet. 

Det mest överlägsna motståndet brukar vara en själv..

Det är just det som är min största uppgift återigen då jag som coach; skall se till att följa planen, påminna om planen, att vara närvarande och upprätthålla rätt fokus.

Det är såna här saker som jag tänker på idag. I vanliga fall skulle det vara en tävling i helgen som jag såg framemot. Nu fick det bli något helt annat.

Läs hela inlägget »

Efter ett skönt träningspass är det smått magiskt att komma hem och göra sig en smarrig räkmacka och njuta den i fint sällskap.
Härligt måndagslyx.

Läs hela inlägget »

Jag gissar att min son är omedveten om att det är hans namnsdag.
Jag hittar ett gammalt kort på honom och hans polare som har några år på nacken. Minns den där stunden. Minns deras glädje. Minns min glädje över att få vara med i det där sammanhanget. Min grabb Eric till vänster, Karl till höger.

Jag har ägnat tid till att gå igenom min sons snart artonåriga liv. Och sedan fortsätter jag med att fundera över vad jag gjort under denna tid. Ja ni vet; "tiden går så fort" och allt det där. 

Och min farfar; Eric Sr far också förbi i mina tankar och någonstans inom mig är det något som säger att Erikdagen en gång i tiden var helgdag, men det var i så fall för

Vi åker till träningen tillsammans och jag har då möjlighet att gratulera honom på sin dag. Vi samtalar, jag berättar saker ifrån när han var liten. Vi har en fin stund där ute på vägen.

Kväll.
Jag har ätit. Jag har gjort mig ordning för natten.
Jag funderar på det där med Eriksdagen igen.
Kunde det i så fall vara Erik den Helige som firades i kalendern?

Läs hela inlägget »

En kväll i maj.
Jag har stundtals suttit ute, men någon värme har det inte varit och 
i morgon skall solen återigen vara borta säger de som vet.
Det handlar om att ta vara på de fina stunderna, om än det är kallt och blåsigt.

Det är ett regn på väg in. 
Det är aldrig i den här del av landet varmt och soligt i lika många dagar som när det regnar och bär sig åt.

När solen går ner över taken sätter jag på musik och hela det där lilla spejset där jag slaget mig ner för att avsluta kvällen och möta natten i, blir levande och majestätiskt. 
Det är Midnight train to Georgia. Först med Aretha Franklin och det där gunget och det det tempot som för ovanlighetens skull får mig att överväga om jag borde dansa.

Det lugnar dock snabbt ned sig när Gladys Knight gör sin mer raka, men ack så känslosamma version.

Jag brygger en kanna te och medan jag dricker den heta smakfulla drycken, tänker tillbaka på de år när jag bodde i Georgia. Solen sken alltid och jag kan inte minnas att det någonsin regnade.
Ofta är det bara det man vill minnas som man minns, men på den punkten, när det gäller just det minnet, är jag övertygad om att jag har rätt.

Ibland tror jag inte att Dalsland är för mig. Att vi två helt enkelt inte är bra för varandra. Regn är det definitivt inte, men det finns annat också. Sånt som är bra.
Jag försöker att fokusera på det i denna stund.

Natten går in i Färgelanda och jag tänder ljus och önskar att jag aldrig mer skall tvivla på att välja den ljusa förstående vägen.

Läs hela inlägget »

Jag läser tidningen, dricker mitt kaffe, sneglar snett upp mot gitarrväggen. Känner det där suget, efter att beröra, slå an strängarna. 
Det är tidig morgon, början på en ny arbetsdag. Om 3 minuter måste jag åka. Den "där" känslan inom hela mig, känslan som är en blandning av att vilja stanna kvar, skolka och lira hela dagen...
2 minuter över sju sitter jag i bilen på väg till jobbet.
Härliga vardag!

Läs hela inlägget »

Jag åkte ut till Tommys udde i helgen. Det var bistert och blött. Vädret var inte det bästa och jag var själv. Jag tänkte på min son. Han som är just där i livet där saker och ting börjar utmana (om det inte redan gjort det innan).
 Just där och då kunde jag känna känslan av hur det var att vara ung och vilsen under första halvan av nittiotalet. 
För det är därifrån jag har minnen från den här platsen. Många minnen. Det fanns en tid då jag dagligen gick hit, satt där och tittade ut över sjön. Ibland var det regn och blåst som i helgen. Det minns jag mycket väl. Det var som att hela livet var emot mig. Ibland var det solsken och stilla. Det tog jag som ett tecken att bättre tider var på väg.
Jag bodde i ett hus på andra sidan av den där ön som ni ser på bilden, men längre in i viken. Ett hus vid en sjö. Jag brukade promenera runt sjön och hamnade ofta just här. Även om jag i mångt och mycket är en annan idag, så skapades mycket av det som är jag av idag just här. Jag hade alltid människor omkring mig, men inombords var jag ensam. Likaså på dessa promenader och i livets grubblerier.
Jag hade egentligen precis allt här, men det var först när jag tog beslutet att lämna som livet tog en vändning.
När jag tänker på allt det där så skulle jag så gärna vilja berätta livets mysterier för honom, men inser att man måste vara motaglig och kanske t om vara mitt uppe i det för att verkligen kunna ta in. Vissa saker måste man upptäcka själv, uppleva själv och när den tiden kommer; vara beredd att ge sig iväg för att sedan kunna komma hem.

Läs hela inlägget »


Innan vi vet ordet av är maj slut och vi har sommarmånaderna här på riktigt.
Och inatt lyssnade jag på Amy och jag förundrades som jag alltid gör över den där rösten. En sån enstående artist.
Och nu tänker jag på att vi har den nya tiden framför oss. Att allt gammalt skall bort och hur förväntansfull jag ändå är att möta ännu en sommar.
Jag tänker på vänner och vänskap och hur lyckligt lottad jag varit som haft möjligheten att lära känna så många fina människor kring livets väg. Några har blivit vänner för livet. Andra var livsviktiga under den period då man intensivt umgicks.

Amy sjunger så lidelsefullt vackert och förklarar:

"Though we've changed in our endeavors
I found we still have some things in common"


Det där pratar med mig. 

Och precis som att sommaren innebär så många möjligheter till nya möten, nya bekantskaper, nya vänskapsband som skall knytas, så är det uppbrottens tid. Så har det alltid varit.
Man skiljs åt och man tror att man skall hålla kontakten, men så blir det aldrig. Förr hade jag svårt för det där. Det gjorde ont att skiljas. När polare flyttade för det där nya jobbet,  Stack för att de skulle börja plugga, de skaffade familj, osv. Man lär sig med tiden att det är så. Man lär sig att förtränga. Minns hur en vän för länge sedan tog farväl med orden; "Goodbye forever". Det kändes hårt och brutalt då. Det tyckte nog alla. Idag förstår jag innebörden.
Ibland måste man bara göra saker för att gå vidare. Till och med förtränga och ta slutgiltigt farväl.
Men någonstans finns de alltid kvar där. De där människorna som betytt så mycket för en genom livet. De ingår i mitt livs finrum, i fina minnen från en förgången tid. En del under en kortare intensiv period. Andra under nästan ett helt liv.
Och någon kommer tillbaka. Dyker upp efter flera år. idag är möjligheten till att hålla kontakten gränslös. 

Och lika stor glädje det är att återförenas, lika jobbigt är det att ta avsked.  Vissa saker lär man sig inte ju äldre man blir, även om jag numera tycker att jag är bra på att leva med det.

"And the way we are when we're together
Let's us know that we still, love one another
Ain't that strange, but wonderful
That we, we're still friends, yeah"

Läs hela inlägget »

I en låda hittar jag detta kort.
Jag i blå kortärmad skjorta. Jag stirrar rakt in i kamerans lins. De andra är mina bröder. Ronny har fullt upp med att lira på min Concord Jumbo. Sigge i sin egenstickade tröja.
Det är någon gång på nittiotalet. I mitt kök på "ranchen" Antagligen är det vår vän Lasse som håller kameran.
Det är länge sedan det där kortet togs, men ändå borde man kommit ihåg det där tillfället...
Det gör jag dock inte. Kan inte ens med säkerhet säga vilket år det var.
Visst är det tragiskt att de allra flesta dagarna i ens liv minns man inte...
Så många dagar att leva och så är det tillslut bara en handfull man riktigt minns.

Läs hela inlägget »

Vissa sånger förälskar man sig i. Så är det bara.
Och i natt när jag satt uppe och lyssnade på Amy, för jag inte kunde somna för att jag hade så mycket inom mig som på ett eller annat vis behövde komma ut, så förälskade jag mig i just den där låten och just förälskelse är ju betydligt bättre än grubblerier över sånt som man ändå inte kan påverka.
Och det där är en sån fin och vacker låt som bara behöver lyssnas på, även om Amy precis som jag tycks vara i affekt just där och då.
De där textraderna som andas uppgivenhet men ändå kärlek. De där raderna som så väl beskriver vad väldigt många någon gång själva känt och upplevt. Så ärligt, hjärtskärande och på riktigt.

"I can't wait to get away from you
Unsurprisingly you hate me too
We only communicate when we need to fight
But we are best friends right?"

Amys texter är så pricksäkra och fångar stundens nerv och hon har någon sorts lugnande effekt på mig. Amy tycks alltid ha det lite värre än mig. Det är vackert, lidelsefullt och lugnande...Trots allt.

Läs hela inlägget »

Saknad

Det skulle varit hockey-VM nu och Stanley cup-slutspel och jag skulle sett framemot den här sommaren och Las Vegas i Juli. I slutet av maj skulle jag sett Keith Urban i Stockholm och jag skulle antagligen den här söndagen planerat för höstens stora happenings.

Istället ägnar jag mig åt återblickar i livet och trots att jag just nu har så mycket att le åt känner jag bara ledsamhet.

"I stay up all night for fear of talking in my sleep
Cause if I dream about your memory, I'll just beg you not to leave
And the mornings don't bring mercy, not like you could do
When I would only ever brave the day by waking up with you"


Jag sätter mig ner, tar in den där vackra låten, med den ännu vackrare texten och känner uppriktig saknad. Jag saknar verkligen den där serien Nashville som jag plöjde igenom säsong efter säsong för ett par år sedan och som fick mig att tro på att allting är möjligt. Det var som att allting föll på plats.

"I stay up all night for fear of talking in my sleep" Det är så det kan vara.
Och just nu i denna stund är saknaden total.

Läs hela inlägget »


Kaffe, en dubbelnougat och fågelsång, känns i stunden som en överlägsen trippel. Hela förmiddagen har tillbringats ute, men efter sista tuggan, en sista slurk, lämnar jag fågelsång och drar mig inåt till tystnad och lugn.
Det har varit hålligång i veckan , men Harrys och krogen höll jag mig hemma ifrån. Ibland får man inte plats med allt.
Min blogg har på sätt och vis blivit ett komplement till min dagbok genom åren, men de senaste dagarna har jag känt mig vilsen i hur jag skall kunna uttrycka mig där i. Det som som händer just nu känns allt för privat för en offentlig granskning. Allting kommer tillslut upp till ytan och en dag inser man att allting är precis som förut, men på ett helt annat sätt.

Läs hela inlägget »

Utanför är det vitt.
Frostnätterna tycks vara här för gott.
Och igår både snöade det och haglade.
Jag var ute precis innan allt brakade lös på riktigt.
Det var kallt och vinden var knivskarp och skar rätt igenom oss.

Nu - en stilla stund innan allt börjar.
Solen skiner.

Läs hela inlägget »

Judomattan ute innebär att man måste bära in och ut den. Det här är något som de yngre generationerna är obekanta med.
Dock vi som var med när det begav sig på Höjden på åttiotalet vet vad jag menar. Vi som bar ut mattan inför varje träning för att sedan bära in den efter att man  helt slutkörd tränat klart.
Men det fanns något bra med det där. Det skapade sammanhållning och var ideell verksamhet i ordets riktiga bemärkelse. Alla hjälptes vi åt. Ingen hade någon lust att få bära in en hel matta själv..
Det blev något speciellt, något som förenade oss, något man gjorde innan man avslutade kvällen med dusch och en stund i bastun.
Att bära matta var en del i träningspasset, det var en del i den gemensamma sammanhållningen.
Just det här tänkte jag på i kväll när vi alla hjälptes åt och bar in mattan efter träningen. Det är något rejält i att bära ut något, använda det och sedan bära in det igen.
Det är på riktigt.

Läs hela inlägget »

Det är en solig morgon och om en stund skall jag ge mig iväg. På nyheterna uppmärksammar man att flera ryska läkare ramlat ut genom fönstret. Otäcka tillfälligheter där den enda förenade länken mellan dem är att samtliga skall ha varit kritiska till hur Corona - krisen i landet sköts.

Jag tittar ut genom fönstret. Ännu en frostnatt. Minusgrader in i mitten av maj.
Jag tänker tillbaka på den fina helgen. Jag måste åka bort oftare.

Läs hela inlägget »

Det var skönt att komma iväg över helgen.
Ibland behöver man bara resa bort, om än bara några tiotal mil. 
Fantastiskt boende, underbar mat och trevliga upptäcktsfärder i närområdet. 
Café Mignon levererar och uteserveringen är full av folk i det vackra vädret, eller...så fullt det kan få lov att vara i dessa smittotider.
Det är njutning, lugn och feel good.
Och folk går bort medan jag är borta. Jag minns Kristina Lugn. Hon har alltid funnits med sedan jag var ett barn, även om jag aldrig läst något av henne.
Little Richard. fanns i mitt barndoms hem. Inte som det största, men han fanns där och spelades  och när jag många år senare flyttade till Macon,  Georgia höll jag ofta till där han växte upp. Likt så många andra i den där generationen var Macon födelsestaden. Jag besökte hans museum ett antal gånger och hans barndomshem i Pleasant Hill.  
Hela den där Geogia-staden fullkomligt andades Little Richard.
Jag gjorde mig t ex många ärenden till  The CVB headquarters på Martin Luther King, Jr. Blvd, eftersom att det tidigare var den bussstation där Little Richard en gång i tiden arbetade som diskare och det var där som både Tutti Frutti och Long tall sally skrevs. Jag brukade stanna upp, blunda och försöka tänka mig tillbaka till just den där tiden. Försöka få känslan om hur det var då.
Och på legendariska Ann's Tic Toc Lounge mitt i down town uppträdde Little Richard  regelbundet och det var här som han utvecklade mycket av den stil som skulle ge honom epitetet "arkitekten av rock 'n roll".
Hans låt "Miss Ann" skrevs som en hyllning till den ursprungliga ägaren till  Ann's Tic Toc Lounge.

Det har varit en fantastisk helg i Varberg, samtidigt som vi tar farväl till ännu en legend inom populärmusiken. För Little Richard var en av de absolut största.

Läs hela inlägget »
Etiketter: little richard

Det är väder för att ligga ute på vägarna. För att åka söderut, återuppleva och upptäcka. 
Men först lite stillhet  Jag  tar in den friska luften, dricker ett glas vatten och ser ut över samhället.
Allt är tyst ...och lugnt. T om fåglarna tycks ha tagit sovmorgon, men snart skall kyrkklockorna börja ringa och måsarna få liv och jag skall göra frukost och sedan äta den här ute, och jag skall dricka mitt svarta kaffe och sedan ge mig av.

Jag lyssnar på musik sedan. Att just ta en liten musikstund  på morgonen är som ett SPA för tankar och funderingar.  Det blir stämningsfullt och det som är så bra med musik är att man kan tolka in det precis på sitt egna sätt efter sinnestämning och smak.

Jag tittar ut över Färgelanda igen. Fåglarna kvittrar nu, bilar kör nere på vägen och allt vaknar upp. Det är en morgon i maj och jag är på väg.

Läs hela inlägget »

Kvällen blev fin och öm, men när jag väl kom hem och såg fram emot att njuta den där favoritglassen som låg i frysen och väntade, visade sig att det hade blivit något annat.
Bamse i alla ära, men inte det som jag längtade efter i kväll.

Läs hela inlägget »

Kylan under morgonen är total.
Skrapa vindrutor i maj.
Vi här uppe i norr behöver sannerligen ha ett tålamod av stål.
Senare tar solen över. Jag hade verkligen en skön stund ute tillsammans med kollegor där runt halv tio. Sedan rullade dagen på, men inte var det ute i solen.

Kvällen kommer och med det allt vad det innebär. Jag håller mig sysselsatt. Jag har mitt umgänge. Jag har mina göromål. Trots dessa begränsade tider. Jag tänker på isen i morse. Jag tänker på var jag är nu.
Ibland önskar jag att jag vore någon annanstans

Läs hela inlägget »

Ny vecka.
Utomhusträning inne på sin femtioelfte vecka. Jag håller humöret uppe, även om jag längtar in. Nästa vecka tänker jag lägga ut judomattan på gräsmattan.
Ikväll deltar jag på Timothys träningspass.

Läs hela inlägget »
Frukost och gitarren. Ett trevligt bordssällskap. 
Och jag har läst om kvinnorna i Cohens liv. De där som påverkade och inspirerade till många av de där fantastiska sångerna. Som norska Marianne Ihlen och  Suzanne Verdal. Det är fantastiska historier från en tid som lockar, men också inspirerar.
Sedan hamnar jag bland reseskildringar och turistbilder från de Saroniska öarna  och framförallt ön Hydra som ligger mellan Aten och östra Peloponnesos.
Det var hit Leonard Cohen flyttade i början av 1960-talet och skrev några av sina bästa låtar. Blandannat Bird on a wire...
Jag blir kvar där någon timma...och när jag därefter tar upp gitarren igen är vi, jag och gitarren, liksom i en annan värld. 
Läs hela inlägget »
Etiketter: leonard cohen

Social distansiering.
Jag i ett eget hörn i trädgården. Min far i ett annat. Det njuts av 88an och Nogger. Det är alltid klassikerna som håller i längden. Det är fågelsång utan dess like. I Ellenö ligger paradiset.
Jag kisar mot solen, jag pratar om det senaste i nyhetsväg och där någonstans slänger jag in lite tankar om musik. Jag ställer farsan mot väggen och ber honom svara på min gitarrfråga jag själv ställde mig tidigare idag. Den om en Gibson 200 från - 56 eller en Hagström Viking? Pappa håller på Hagström. Han säger att en Hagström är en Hagström, ovärderlig. Detta trots att den är feldemisionerad. Att halsen tycks vara allt för tung i förhållande till dess kropp.
Men min far ger sig inte.
Och en extra knorr på det hela är att dessa gitarrer jag menar, är gitarrer som Elvis använt.
Jag säger att den där 200an använde Elvis i Ed Sullivan show. Det biter inte alls.
När jag åker därifrån sedan funderar jag på just det där. Hur en far och son som båda kommit en bit upp i åren, sitter och värderar gitarrer en solig dag i maj.

Läs hela inlägget »

Jag älskar att nörda ner mig i saker som egentligen inte har någon betydelse  i det stora hela.
Det handlar om att fly dagen för en stund, att fundera på något roligt.

Den här morgonen handlar det om klassiska Elvisgitarrer och jag ligger och funderar över om jag skulle fått en av dem, vilken skulle jag då välja? En Gibson 200 eller en körsbärsröd Hagström Viking?  

Läs hela inlägget »

Det finns ett videoklipp på Youtube som jag brukar plocka fram när jag känner mig lite nere och inte på humör.
Varje gång jag ser det (och det måste vara tusentals vid det här laget) fylls jag av glädje och värme. Pat Quinn var en sån där coach som man bara kunde älska, som ofta gjorde det oväntade. Som när han kastade in Tie Domi, polisen, slagskämpen och retstickan att lägga en straff mitt under brinnande slutspel mot Buffalo Sabres.
Kanske inte den man räknade skulle få lägga en straff när man hade Mats Sundin, Eric Lindros, Jason Allison,Jeff O'Neill, mfl att välja mellan.
Pat Quinn ler, Tie Domi ler, publiken är i extas!
Domi gjorde det oväntade. Det var sån han var.

Läs hela inlägget »

2011 var den här låten så aktuell.
Tyvärr är den 2020 mer aktuell nu än någonsin. Priset som betalas i människoliv och personlig misär och undergång, kommer nog finnas med  oss länge.
De riktiga människorna i musikvideon griper tag i en och Ronnies text som rad för rad är precis på gränsen på så mycket vardagsrealism  som man klarar, ger rysningar.
Sätt på nu, titta och lyssna!

Läs hela inlägget »

Under slutet av 90-talet hängde jag på ett slitet gym på Campus, i Mercer University, Macon, Georgia.
Varje dag klockan fem kom en student som hette Michelle in på gymmet och det fick träningsintensiteten bland de manliga utövarna att öka med över 100 procent. Just där och under de här tillfällena föddes historien, thrillern som går under namnet Michelletimman.

Genom åren har den där historien funnits kvar inom mig, men det var först under våren 2018 som jag bestämde mig för att göra verklighet av den och låta den bli mitt första publicerade alster.
Boken är ännu inte publicerad, men manuset färdigskrivet och just nu pågår redigering för fullt och förhoppningsvis finns den i bokform under augusti/september.

Jag hittade de här gamla bilderna från slutet av 90-talet och massor av minnen flög förstås över mig. Det som hände då påverkar mig i dubbel bemärkelse idag.

Vilken snygg bild på mig!
Vilken snygg bild på mig!
Jag i mitten, Pavel på min vänstra sida och Hank på den högra. Bakom Pranav.
Jag i mitten, Pavel på min vänstra sida och Hank på den högra. Bakom Pranav.
Läs hela inlägget »
Etiketter: michelletimman

Jag satt ute när regnet kom.
Som ett stilla vårregn mellan sol och moln. Jag hade njutit av grönskan, av den fräscha luften och tittat på de blommor som nu slagit ut i full blom. 
Jag hade också  lyssnat på Famous blue raincoat igen. Ett trevligt återseende, eller kanske mer återhörande. 
Tidigare i veckan ploppande den liksom bara upp i mitt minne och jag sjöng och spelade den. 
Det fanns en tid då jag framförallt framförde Lundells version av den (Kom du nånsin iväg), men egentligen är texten direkt översatt från originalet och Ulf Lundell har ersatt Jane mot  Ann. Samma klassiska triangeldrama.

"It's four in the morning, the end of December
I'm writing you now just to see if you're better
New York is cold, but I like where I'm living
There's music on Clinton Street all through the evening"


Den där öppningen sätter eftermiddagens stämning och jag tycker mig kunna höra all den där latinomusiken som strömmar ut mot Clintons street då någon gång i slutet av 60-talet.
Det är nu som jag vill skriva brev igen, skriva brev som man gjorde förr till vänner och ovänner... Långa, intensiva, ibland intetsägande och rätt ofta... rätt pinsamma.

And what can I tell you my brother, my killer
What can I possibly say?
I guess that I miss you, I guess I forgive you
I'm glad you stood in my way


De där raderna är så genialt utlämnande och på riktigt.
"Det här kan vara den vackraste låttext som skrivits"tänker jag 
och raderna

"'thanks for the trouble you took from her eyes. I thought it was there for good so I never tried"

har alltid berört mig så starkt. 

Regnet föll ner, men sedan blev det sol igen, men jag fann aldrig nöjet i väderomslaget, för jag  var fast i en sång.

Läs hela inlägget »
Etiketter: leonard cohen