2020 > 07

Vid Vänerns norra strand. Där ligger staden som en gång hette Tingvalla.
Poeterna, författarna och skalderna. Åtskilliga känns det som det är som kommer just härifrån, men i skrivande stund kommer jag bara på Fröding, Tunström och Ferlin. I och för sig ingen dålig trio.
Och det känns som att jag inte varit här sedan brorsan prästvigdes. Det måste varit ett bra tag sedan.
Nåväl, det fanns en tid då jag hängde här desto oftare. Nu går jag genom parken och eftersom solen skiner så har människor börjat samlas här. Stora som små, gamla som unga. Det är parkernas styrka. Att kunna dra till sig massorna. Låter kanske lite hårt nu i dessa tider, men parker är i regel stora. De slukar massor av folk och man riskerar sällan att trängas.
Det är i slutet av juli. Vi hoppas, ber och önskar några dagar till med sol. Som om att det skulle vara det sista vi fick.
Jag hänger i. Tar tillvara på allt. Vill inte gå miste om något. Därav blir det här min mest intensiva semester någonsin.
I en park i Karlstad, en jättestor sol och förhoppningar på en dag som aldrig skall ta slut.

Läs hela inlägget »

En dag som fyller mig med inspiration.
Att få vara på den plats där Selma levde och verkade under en stor del av sitt liv får mig verkligen att må bra. Att kunna få gå bland hennes möbler och saker som står kvar precis som de stod när hon dog.
Selma Lagerlöf är kanske den författare som betytt mest för den svenska litteraturhistorien. Det är så som jag ser det iallafall.
Alla vet vem hon var, och de flesta har läst någon av hennes böcker.
Det som jag alltid gillat med henne är att vem som helst kan läsa hennes böcker tack vare att hon har en sådan bred stil och att handling och form ofta skiljer sig från bok till bok.
Selma var så nydanande. Något nytt som ingen annan berört. Meningarna är korta, och det är få bisatser. Vackra meningar, romantiska och poetiska, ofta med omvänd ordföljd och frågor och utrop. Ett språk som liknar det livfulla samtalet eller som berättarspråket ungefär.

Jag har varit här på Mårbacka tidigare. Ändå är det som att jag aldrig varit här. En åldersgrej antagligen. Hur man tar in saker annorlunda i olika perioder i livet.

Nu inspireras jag lika mycket av hennes sociala engagemang som hennes böcker.
Och tänk om man hade fått sitta uppe i hennes bibliotek, bredvid henne vid skrivbordet där hon skrev sina böcker, att få samtala, fråga och diskutera språket, diskutera litteratur och samhällsfrågor. Jag fantiserar om hur det skulle kunna se ut och låta...och jag tror att vi hade kommit bra överens.

Läs hela inlägget »

Ett nytt landskap med både gamla och nygamla upptäckterr och handlar det om Värmland passar det mycket gemytliga cafét vid Värmelns strand mitt i Värmskog perfekt. Deras räkmackor är vida kända. På Värmlands hemsida faktiskt en av huvudattraktionerna minsann med över 90 000 besökare per år. Det är mycket folk även idag och köerna växer medan jag är där.
Det är mulet och regnet hänger i luften. Idag spelar det inte en så stor roll. Kommer hålla mig inomhus en hel del. I bilen samt utflyktsmål i huvudsak inomhus.
Värmlänningarna säger att de bjuder på ett skönare liv, fyllt av berättelser och brusande skog. Låter bra för mig. Nu skall hela jag bli Värmland.

Läs hela inlägget »

Dreams

13 grader och regn. Den här sommaren känns som...ja vad säger man?
Fleetwood Mac och Dreams fyller bilens innandömme.

Thunder only happens when it's rainin'
Players only love you when they're playin'
Say women, they will come and they will go
When the rain washes you clean, you'll know

Jag är på väg. Älskar den där känslan alldeles innan. Älskar känslan där på vägen. Vägar utan mål.
Efteråt bara tomhet och längtan ut igen.
Men det tar vi sen. Nu bara Dreams.

Läs hela inlägget »

Omberg

Här kommer dom. Några bilder från Omberg och de härliga vandringsdagar vi hade där. Fantastiska leder för alla smaker. Själv tyckte jag nog om Ellen Key - leden bäst.
Miilsvid utsikt,  vackra bokskogar,  vackra ekskogar,  blomstrande slåtterängar.
rullstensåsar och slukrännor.  Dessutom finner man på Omberg de absolut  artrikaste och mest hotade naturtypernai Sverige.
En helt igenom underbar upplevelse. 

Läs hela inlägget »

Idag köpte Eric sin första bil med pengar som han själv har tjänat ihop.
En stor dag för en grabb som närmar sig 18 års dagen. Den där känslan och glädjen gissar jag är enorm. Som förälder känner man förstås enorm stolthet och gläds med.
Jag minns min första bil.
Jag köpte den 1986.
En Opel Rekord 1973 års modell.
Det har sannerligen hänt en del sedan dess. I det här fallet till det bättre.

Läs hela inlägget »

1969

Mina föräldrar gifter sig 1969. Idag har de varit gifta i i 51 år.
I jämförelse med föregående år tycks 1969 varit en aning lugnare år när det gäller världspolitiken, men går ändå inte lottlös när det gäller historiska nedslag.
för vad sägs om;

  • Legendariska Woodstockfestivalen
  • Pippi Långstrump i våra teverutor
  • Monty Pythons ”Flying Circus”
  • Waterfateaffären
  • Beatles sista spelning
  • Månpromenaden
  • En andra kanal på teve

I Sverige händer det dessutom mer viktiga saker än Pippi Långstrump och en till tevekanal. T ex inom politiken. Regeringen är socialdemokratisk och styrs av Tage Erlander, men Tage skall snart avgå  till förmån för Olof Palme som inte bara blir ny partiledare, utan också  statsminister.  Ett byte i ledarskiktet tycks också Folkpartiet anammat och låter Sven Wedén lämna som partiledare för att ge plats åt Gunnar Helén.
För Högerpartiet krävs ännu starkare åtgärder och man betämmer sig att lösningen för att komma tillbaka efter ett katastrofval  är en uppfräschning genom att byta namn till Moderata samlingspartiet.

Säkerhetspolisens åsiktsregister avskaffas och mervärdesskatten,  momsen,  införs och det beräknar att  ge svenska staten 2 miljarder redan första året.
I maj beslutar riksdagen att  den svenska myndighetsåldern ska sänkas från 21 till 20 och man passar också på att  ändra äktenskapsåldern  för män så att den blir samma som för kvinnor, 18 år. Lysningstvånget i kyrkan avskaffas  och ersätts med hindersprövning och äktenskapscertifikat.

Sveriges riksdag beslutar att Sveriges dåvarande 800 kommuner skall slås ihop till 282 och man beslutar också att konsumenterna skall få en egen ombudsman, Konsumentombudsmannen (KO).
Eran med privata apotekt når sitt slut då regeringen och riksdagen bestämmer sig för att  alla apotek i Sverige skall förstatligas.
Det är inte nog med detta, för Sveriges riksdag är väldigt aktiv detta år och man passar också på att förbjuda proffsboxning i Sverige från och med den 1 januari 1970.

I sportens värld är Sverige bäst på pingis och Hans Alsér och Kjell Johansson vinner för andra gången herrdubbeln i världsmästerskapen. 

Det är i detta Sverige som mina föräldrar bestämmer sig för att lova varandra evig trohet. 
Jag är åtta månader och har ingen aning om vad som händer runtomkring mig denna sommar.

Läs hela inlägget »

Gilius de flon kom till Sverige på 1620-talet och blev den förste av släkten de Flon som kom till Sverige. Det är det som fört mig till Lotorp. Min resa i fädrens spår.
Gilius började som formare och kanongjutare i Norrköping och Finspång och 1636 startade han Lotorps järnbruk där han också slog sig ned och levde fram till sin död 1669.
Att han blev brukspatron föll sig säkerligen ganska naturligt med tanke på sitt släktskap och vänskapsband med Wilem de Besche och Louis De Geer.  
Gilius de flon ligger begravd inne i Risinges gamla kyrka i gången.

Att nu få se och gå på den mark där det en gång började är både kittlande och häftigt. Efter flera års släktforskning får jag nu se en av de där viktiga platserna i min släkts historia.

Hit till denna plats flyttade Gilius med fru och 5 barn och levde fram till sin död.
Hit till denna plats flyttade Gilius med fru och 5 barn och levde fram till sin död.
Läs hela inlägget »
Etiketter: de flon, risinge, lotorp

Husbilarna står på rad nere vid hamnen och båtarna guppar försiktigt i den milda sommardagen. På hamnkrogen sitter de övre medelålders och äter, dricker och pratar, medan vi kilar in på ett kafé i närheten för en kaffe och kanske en macka. Här är det tomt förutom en fryntlig herre som kommer fram bakom disken. Jag beställer en köttbulls-smörgås och vi går och sätter oss vid ett bord och inväntar vår beställning.

Lidas från Vika. Nils Liedholm. Il Conte och Il Barone
Det var här han föddes och växte upp. Valdemarsviks största kändis. 20 - tal och 30 - tal. Jag tittar runt i kafét och det slår mig att det här säkert var ett kafé redan då. Kanske han satt här, eller beställde något från disken efter att han tränat med sitt Waldermarsviks IF?

Det är förvisso coronatider men jag kan ändå inte låta bli att förundras över hur lite folk det är här. En av östkustens pärlor.
Vi får vår beställning och mannen som visar sig vara ägaren av stället är pratglad. Med tanke på att vi är de enda där kan jag inte låta bli och fundera på hur det egentligen går med affärerna.
Vi lämnas inte ifred, utan han vill berätta. Berätta om livet i Valdemarsvik. Om tiden före och efter Covid19. Vi frågor om hur det ser ut med turister och han svarar att de sitter och trycker i sina sommarstugor. Stockholmarna kom tidigt. Redan i början av april med utbrotten och pandemin. De åkte till sina stugor runtomkring Valdemarsvik för att härda ut, vänta ut pandemin och jobba på distans.
Vi behöver inte ställa så många fler frågor. Han svarar ändå. Även på de som vi bara tänkt på. Han fortsätter. Det är Stockholmarna vi får hit. Inte såna exotiska gäster som ni från Dalsland. Det är äldre Stockholmare och så har vi vår egna lilla befolkning här. Valdemarsvik har en av de absolut äldsta befolkningarna i Sverige. Visste ni det? Visste ni det att Valdemarsvik också är en av de kommuner som drabbats hårdast av den här pandemin? Mest insjukna, alldeles för många döda och allt beroende på det.
På grund av vår höga medelålder.
När folk började insjukna på äldreboendena tystades det ner. Ingen fick veta något förrän långt senare.
Jag tar ännu en tugga av min köttbullsmacka och tar samtidigt in det han berättar. Knappt 3000 tusen boende i tätorten, över 20 000 på sommaren enligt kaféägaren. Det finns något över Valdemarsvik som jag tycker om. Jag antar att det är lugnet och stillheten trots allt som drar. En plats att slå sig ner och tillbringa ålderdomen på. Jag tar de sista tuggorna på min macka och tömmer kaffekoppen. Vår nyvunna vän pratar på och vi tar påtår.

Läs hela inlägget »

Jag befinner mig i Gusum, Östergötland. Nu tar ett annat äventyr vid. Efter några dagar med vandring skall vi nu besöka några av de platser där några av mina förfäder levde och verkade . En resa i fädrens spår helt enkelt. En resa som jag sett framemot sedan jag började med min släktforskning för nästan tio år sedan.
2010 inleddes rivningen och saneringen av det gamla bruksområdet i Gusum. Jag kan bara fantisera om hur det en gång såg ut när Henrik startade upp järnbruket här 1652. Med hjälp av valloner från Dalarna.
Uppe på bruksmuseet sedan konstaterar intendenten
”vad skulle vi tagit oss till utan vallonerna ? Vad hade Gusum varit utan dem?”
Vi är själva på muséet bortsett från honom och jag har berättat mitt verkliga ärende vad jag gör i trakten. Att jag vill se den platsen där en av mina förfäder startade bruket här och började göra järnkanoner.
”Ingenting” var mitt svar, men det sa jag aldrig, utan lät det förbli inom mig.
Samma sak med Ankarsrum och Överum. De samhällena hade heller antagligen inte blivit till utan de bruk som samma Henrik startade upp där.

Min släkt på min mormors sida var bruksfolk. De kom till Sverige på tidigt 1600-tal och byggde och startade upp järnbruk. Bland annat.
De var driftiga människor. Människor som inte alla var önskade från där de kom ifrån. I historieböckerna står det att de hämtades till Sverige av svenska staten, av kungen på grund av sin yrkesskicklighet. Mer riktigt är att de kom som flyktingar under hugenottkrigen. Om det finns det mycket att säga. Om min förfader och hans fortsatte öde också, men det får bli en annan gång, en annan tid.
Det är här i Gusum som min släktresa startar.

Läs hela inlägget »


Vi når en blomstrande slåtteräng med en av de artrikaste och mest hotade naturtyperna i Sverige och  vi går genom oändliga lökdoftande bokskogar.
Ljuset som letar sig igenom lövgrönskan skapar en minst sagt speciell känsla där vi går bland trolldruva, ormbär och kal knipprot. Det är stenknäck och lövsångare, men det som låter mest är skogsduvornas hoande.
Det är ner från rullstensåsen och uppför gigantiska slukrännor och när man når toppen vet man med säkerhet att nästa mål är att gå ner igen. 
Jag har inte mycket ork kvar när dagen är slut, men det här är på riktigt. Kanske det mest riktiga jag gjort på mycket länge. Att gå, att kämpa mot myggen, att vara på sin vakt och övervinna smärta. Upplevelsen är värt allt det, att få vara nära naturen, att få bli ett med den. 

Läs hela inlägget »

Dag två av vandring.
Jag skulle ljuga om jag skulle säga  att jag har det i mig nu.
Gårdagens närmare två mil sitter i både ben och rygg. Konstigt nog känns fötterna ok. Det gjorde de inte igår.
Men vi kom fram tillslut och jag fick stå där på toppen som en segrare. En trött sådan. En skadad sådan. Inte först, men i mål.

Det finns ingen täckning här. Varken för att ringa, skicka eller använda internet. Kanske kommer det här meddelandet till världen  tillslut fram? Men inte nu, inte när jag skriver det här.
Nu dags för rond två. Andra etappen.

Läs hela inlägget »

På morgonen är allt som bäst.
Det mesta är orört. Jag tar mig extra tid för att betrakta och ta in allt det sköna.
Jag har planer på att börja springa igen.
När allt det här är över.
Framförallt när foten mår bättre. Då kommer det bli slut med det här. När man promerar är det liksom legalt att stanna upp och ta in.
Men det är andra regler för den som springer.
Men det tar vi då.
En värld nu - sedan en annan.

Läs hela inlägget »

Blommor är vackra.
Blommor är liv.
Och den här luktar så gott så att jag inte vill sluta med att bara stå där och ta in allt det där förföriska oemotståndliga.
När min promenad är slut hoppar jag in i den välpackade bilen för färd mot äventyret.
Och den där doften kommer vara med mig länge, länge på den här resan.

Läs hela inlägget »

Askum

För några år sedan började jag att släktforska.
Tillslut tog nyfikenheten över hand och jag började att söka. Det visade sig vara lätt att komma igång och på en ganska kort tid så kunde jag stolt stoltsera med att jag komma riktig långt. Det blev förstås svårare och tog längre tid ju längre bak i tiden man kom, men idag har jag kommit riktigt långt på min mormor och morfars sida och en bra bit på min farfar och farmors sida.
För några veckor sedan besökte jag Askums gamla kyrkogård. Den där som ligger en bit i från kyrkan och där man måste ta sig upp för en brant backe för att komma dit.
Idag när det mestadels regnat har jag tagit mig tid till att gå igenom all den där informationen som jag fick till mig vid besöket. För det var i dessa miljöer som min farmor växte upp  och generationer av släkten innan henne. Så långt tillbaka som på 1400-talet har jag än så länge kunnat konstatera.
Askum, Vejern, Hovenäset.
Centrala orter i min släkts historiebeskrivning.
På 1800-talet var Askum en egen kommun. Idag är det en idyll så långt från kommunambitioner som man kan komma. (Om jag gissar rätt) Men det är fantastiskt vackert. Det slår mig ännu en gång när jag nu  tittar igenom bilderna som jag tog då.
och jag minns att när jag såg de där ängarna och gick på de där stigarna, kunde jag nästan känna, se och lukta hur det kunde varit då för si så där hundra år sedan.

Läs hela inlägget »

Match

Jag följer sportjournalisten Kevin MCgrans mobilvideoinspelning av den interna träningsmatchen mellan Toronto vit och Toronto blå och det slår mig att att jag  faktiskt saknat NHL så grymt mycket. Kvalitén på både sändning och spel är diskutabelt, men det väcker dock något inom mig. Något skönt och varmt. I augusti drar NHL-säsongen igång igen. Direkt in i slutspel och jag kommer sitta och följa nätterna igenom.

Läs hela inlägget »

Det här kan bli första året på 25 år som jag inte är utanför Sveriges gränser. Jag medger att det känns konstigt.
Väldigt konstigt faktiskt. Det har blivit lite av jag. Att vara gränsöverskridare.
Den här semestern har dock varit allt annat än lugn. Faktiskt ännu mer innehållsfull än under normala förhållanden, under en vanlig sommar. Nu har jag dock varit hemma ett par dagar och vilat upp mig och i morgon är det dags för nästa äventyr.
Tommy och vildmarken.
För dit jag skall finns varken mobiltäckning eller Wifi. Iallafall enligt de instruktioner från vandrahemmet som jag har fått. Vi skall vandra, upptäcka och förhoppningsvis förundras över naturens storslagenhet.
Det är våningsäng, gemensamma toaletter och allmän dusch i närliggande hus. Vill man har någon form av underhållning på kvällen så är det brädspel eller pussel som gäller.  Och där kanske de som känner mig tänker att "det där är väl ändå inte Tommy?" Och jag förstår om man ställer sig frågande. Men, det är faktiskt så här som jag vill ha det. Långt bort från allt det där distraherande för ett tag.
Och jag skall gå för allt jag är värd. Pressa min sargade fot till bristningsgränsen. Linda mina knän och hoppas att jag skall hålla ihop de här dagarna. För det är lite av ett vågspel. Framförallt min fot som inte vill bli bättre, men ibland måste man bara göra saker, även om det inte känns helt hundra. Göra det för friheten, för självkänslan, för nyfikenheten och ibland för kärleken.

Läs hela inlägget »

En vän

Vi träffades på gymnasiet 1986.
Vi började i samma klass.
Vi kan det här med att stämma av. Det försöker vi hinna med några gånger per år.
Det finns saker att prata om. Gemensamma minnen förstås, men framförallt livets skeenden, om saker som engagerar oss som t ex idrottsrörelsen, men också samhällsfrågor.
Ett par dagar på Orust. Två medelålders män och viktigheter som behövs dryftas.
Jag är lyckligt lottad.
Så mycket klokhet, lärdom, skratt, allvarsamhet och lite lek.
Ibland är livet enkelt. 

Läs hela inlägget »

Häromdagen satt jag på Gildas och tittade ut över Nytorget. Jag hade upplevt myllret längs livliga Folkungagatan och jag hade stannat till vid Axel Landquist park sedan för att bara komma in i lugnet igen. Vid Nytorget regerade också lugnet, trots ganska mycket folk. En gång låg det en kvarn där och det var just sånt som jag funderade på när jag satt där och filosoferade. För tankarna försvann i dåtidens land och funderingar över vad man gjorde och hur det var för si så där 300 - 400 år sedan.  
En annan gång i en annan tid satt jag också där och fick då berättat för mig att torget en gång i tiden fungerat som en avrättningsplats, men också bestraffningsplats. Historielektionen fortsatte och jag fick lära mig att jag att det var just där som Johan Jacob Anckarström piskades hejdlöst i dagarna tre. Huruvida det är sant har jag fortfarande kvar att kolla upp, men det är just de där historierna och mötena som jag upplevt genom åren som är viktiga.
Så kanske satt jag där av nostalgiska skäl, kanske av nyfikenhet, eller så var det helt enkelt sommaren som berusade mig med längtan och önskan att återse platser igen som jag inte besökt på mycket länge och i det i sin tur möjligheten till att minnas saker från en förfluten tid.

Läs hela inlägget »

Både utegymmet och lekparken är smått ångestladdade. Jag observerar att aldrig har jag sett så många ägna sig åt träningsaktiviteter i parken. Det har hänt en del del sen jag var här sist. De sollapande och sol och slappar -dyrkande folket tycks hamnat i någon sorts minoritet. 
Och jag vet att jag skulle sagt något annat, för jag tillhör egentligen dem som förordar och gillar just fysisk träning, men just i denna stund tycks allt det där vara borta, finito, gone, gone, gone.

Lekparken.
Barnfamiljerna håller igång.
Glada barn och nöjda föräldrar. Faktiskt finner man just här väldigt mycket av just sann glädje. Men det känns som evigheter sedan jag var där. Ändå är det som att jag ryggar tillbaka en aning av konfrontationen.
Det är olika världar och jag går in och ut, men inte helt komplikationsfritt.

Läs hela inlägget »

Läget

Det är lite Karibien, lite Sverige, men när det kommer till väder är det bara Sverige.
I Frankrike firar man nationaldag, men jag gissar att det blir en ganska nedtonad sådan. Ingen traditionell militärparad  längs Champs-Elysées och sånt. Den här världen orkar helt enkelt inte med det när Coronapandemin tar ny fart. En kvarts miljon nya smittade varje dag. 
Vive la republique!

I huvudstaden intet nytt.
Det är väntan på sol och att molnen skall skingras. För dagen finns inga planer, mer än att känna luften och kanske regnstänk på kinden. Sommartid bör tillbringas ute, även om man bor här uppe i norr.

Läs hela inlägget »

Här

En glass på förmiddagen sätter nivån på resten av dagen. Det är helt enkelt en bra början. 
Och solen skiner, men för hur länge är den stora frågan, men ingen tid finns till att tänka på det. Jag måste vara ute, ta in allt, känna livet som omfamnar mig. Min tid är nu.
Här -  precis här.

Läs hela inlägget »

En av de två gravarna i de där stenliknande kistorna utanför Husaby kyrkas huvudport, skall tillhöra Olof Skötkonung. Det var här på denna plats som han skrev in sig i historieböckerna för evigt. En av svensk historias viktigaste platser.
Det är lätt att känna historiens vingslag här. Att dras med av svunna tiders handlingar.
Nere vid Sankt Sigfrids källa är allt  nästan kusligt stilla. Jag bedåras av omgivningarna runtomkring.Det är vackert.
Det var här det hände. Olof Skötkonung och Sankt Sigfrid någongång i början av 1000-talet, skall ha stämt av och sedan ett dop. Allt enligt traditionen.
Dagen är mjuk och len och jag är nyfiken på den där engelsmannen Sankt Sigfrid.

Läs hela inlägget »

Hett kaffe, färdigpackad bil och solen skiner. Det här skall bli en bra dag.

Läs hela inlägget »

Det har varit en Widekärr-vecka. Jag har varit turist i mitt egna paradis. Men strax vänder vi på det och öst väntar. Innan mina roadtripbilder tar vi del av dessa. Bara Widekärrs och en dag med regn först när vi satt i bilen på väg hem.

Läs hela inlägget »

Kolla in den här symetriskt vackra eken. Kan ni se de som står framför?
Jag gillar träd. Det har kommit med åren. Kanske för att de fanns innan mig och kommer leva vidare när jag inte finns med mera. De bara är. De sveps med med naturens cykler. De räds inga stormar eller förändringar. En symbol över livet. En symbol för det levande och döda, det starka och svaga. För evigt liv, vishet, fruktbarhet, styrka, kärlek och skönhet.
En symbol för allt det där som jag suktar efter.

Läs hela inlägget »

Några bilder från dagens utflykt.
En Corona-anpassad tripp med mina föräldrar, brorsan plus son.
Regnet hade smak nog att vänta tills att det var dags för hemfärd.
Annars bara kyla och blåst, men en toppendag blev det!

Läs hela inlägget »

Min bror och hans son är på väg ner från huvudstaden. Hem till Dalsland. Eller hem till det som en gång brorsan kallade sitt hem. Vad han säger nu har jag ingen aning om.
Det är en blåsdag och på det regn. Det finns gränser på hur mycket man kan ta i semestertider. Kanske annars också.
Men nu skall vi få besök och det lyfter upp situationen något.
Det handlar om att fokusera rätt.

Läs hela inlägget »

Först kom måsarna, sedan tog kajerna över allt oväsen.
Jag känner mig gammal och trött. Lägg gärna till lätt mordisk, för de där djuren kan synnerligen leta fram det hemskaste inom mig.
Och visst hade det varit annorlunda om jag befunnit mig i en tropisk regnskog, men nu är ju så inte fallet.
Om det finns något som rubbar mina cirklar under den här semestern är det just det där skränandet.
Det handlar om att stå ut.
Jag jobbar på det.
De lär inte försvinna och ingen lär göra något åt dem.
Skadedjur och ohyra kan man nog knappast kalla dem. Då skall de  medföra olägenhet för människors hälsa och i det fallet handlar det om ett medicinskt eller på ett hygieniskt sätt. Jag vet.
Det kanske låter en aning starkt, men jag känner mig som under belägring. 
Ironiskt nog tycks regnet kommit som en tillfällig räddare.

Läs hela inlägget »
Det regnar och bär sig åt. Visst regn är bra på många sätt, men om man bor här där jag bor, så vet man att när det väl börjat, finns det inget slut. 
Jag har fortfarande regnperioden från oktober i fjol till mars i år i färskt minne. Det var en svår och jobbig tid. 
Nu står jag vid fönstret och tittar ut och ser hur regnet faller droppvis, men ändå bildar dammar. 
Läs hela inlägget »

Jag trivs bäst tillsammans med en gitarr. Ett säkert sällskap under en lång semester. En slags evig förälskelse som alltid finns tillgänglig och troget väntar.

Det är en regndag och det epitetet blir viktigt i en tid då man tappat greppet om veckodagarna.

Jag läser gamla inlägg från ifjol. Det finns ett intresse av vad man egentligen gjorde denna dag för ett år sedan, eller...för 4 år sedan. Eller 13 år sedan! Den här bloggen har blivit så gammal nu så att jag också kan använda den som en reglrätt dagbok.

Förra årets inlägg det här datumet i juli tar mig bort i tankarna. Dessutom kollar jag in min visningsstatistik för bloggen för just den perioden och jämför med nutid.
Jag kan konstatera att min blogg fortfarande intresserar er läsare på ett eller annat sätt.
Känns fantastiskt och ibland minst sagt overkligt att så många faktiskt läser det man skriver och följer mitt liv och leverne.

För tre år sedan skrev jag att "Semestertid är en försvinnande tid" och att jag där någongång i augusti kommer vakna upp och inte fatta någonting.
Precis så där är det ju. 
När hösten kom kände jag mig aldrig redo, men så här i efterhand kan jag se att jag ändå var det. Att det blev en fin höst och att positiva saker hände och att faktiskt den ledighet som hade förflutit faktiskt medfört gott.

Just nu är jag mitt uppe i det. Jag är i semester. Jag kan göra precis vad jag vill. Så jag greppar gitarren igen. Slår an de där ackorden som låter så fint ihop. Jag låter sporadiska toner blanda sig med varandra och jag låter allt komma ut precis som det vill.

Läs hela inlägget »

Jag såg det redan i hans ögon. Han skulle inte behövt säga något. Besvikelsen, oförmågan och uppgivenheten.
Det fanns inte där. Det där nya som skulle växa fram och ta form så fort han hade satt sig i studion.
Alla de där timmarna som blev meningslöshet och tillslut ett löfte om aldrig mer.

Skapandets frustration. Det finns inget värre för en skapare än att tappa "den där känslan". Den där känslan som kan få konstnären att måla ett mästerverk, eller rockartisten att få till den oförglömliga dunderhiten, eller för all del författaren att skriva den där succé-romanen.
Några skulle kalla det inspiration, men vi som håller på med de där processerna vet att det inte räcker. Man måste ofta ha en idé också och framförallt den rätta känslan. Det där som bara måste finnas där. Det där man inte kan ta på eller än mindre sätta ord på.

Jag såg på när den for igenom och jag kunde känna den där kniven genom bröstet som efter själva inträngandet vreds om, som om inte själva sticket skulle vara nog.
Jag sa inget. För vad skulle jag säga. Att det blir bättre sedan, att sov du på saken så skall du se att det känns bättre i morgon.
Nej, det funkar inte så. Man måste bara genomlida det, men det gör ont. Det måste göra ont. Man måste lida för att segra.

Det är därför allt skapande är en lidelsefull hobby. Det är som inget annat.
Man måste lida för att segra. Inget  stort i världen är fullbordat utan lidelse.

Jag sa inget till honom, när han hastigt släckte ner och drog sig undan. För jag har gått igenom det själv så många gånger. Hur man kämpar för att få till den där melodin som inte finns där och inte heller tänker dyka upp. Eller texten, de där orden som absolut inte tänker samarbeta och medverka till en optimal tillfredeställelse.
Svårast var det när jag var yngre. I tonåren, om det nu finns grader i helvetet. Jag hade så svårt att ta det så att jag nästan inte ville leva längre.
Idag har jag en annan aproach till det. kanske för att jag har en annan ingång till livet. Men det kan fortfarande kännas svårt, jobbigt och mycket frustrerande. Skillnaden är att jag idag vet (hur jobbigt det än kan vara) att lidelsen är en del av min drivkraft.

Läs hela inlägget »
Far och son Bäcker utanför en riktig raritet. Länge leve telefonkiosken! Far och son Bäcker utanför en riktig raritet. Länge leve telefonkiosken!

Ingen sol i paradiset, men just nu är det uppehåll.
Jag säger hejdå till min son som skall på fest. Om några få månader är han 18, vuxen, stor...

Jag drar mig tillbaka till soffan i vardagsrummet. Drar mig tillminnes saker från förr.
Jag tänker på vad min mor berättade för min son för några år dedan, Att hans far (alltså jag) minsann tåg tåget upp till Stockholm själv vid 12 års ålder. Destinationen var antingen till min mormor eller farbror. Alltid var det förenat med ett äventyr i världsklass. Vi pratar 1980 och jag gav mig iväg själv i en värld som var gigantisk!
Dert där stämmer. Jag tror att man tilläts göra mer saker om man som jag var barn av sextiotalet. 

Några år senare hade jag gått ur nian. Vid det här laget var jag en van äventyrare av Stockholm. Jag hade träffat en svensk stockholmstjej på vår skolresa i London den våren och så fort som skolan var slut var jag fast besluten att åka upp till henne. Vi skrev brev till varandra. Iallafall skrev jag mängder av brev till henne under den våren och sommaren och en dag var det tillslut dags för oss att träffas. Hon bodde i Handen. Jag hade aldrig varit i Haninge tidigare, men jag var van med att läsa tunnelbanetrafikens linjekarta.
Jag hittade fram, fann porten, tog trapporna upp och ringde på.

Den där återträffen blev nog kanske aldrig som vi tänkt det och tyvärr har jag nog aldrig fått möjlighet att fundera riktigt på varför heller. för det var det som hände sedan som jag alltid kommer minnas.
När jag senare lämnade lägenheten lyckades jag av någon anledning välja helt fel håll till tunnelbanestationen och efter 30 minuters irrande mig längre och längre bort från centrum, förstod jag att jag antagligen aldrig skulle hitta tillbaka igen. Det var dessutom senare på kvällen, det började mörkna och jag började faktiskt tappa hoppet om jag skulle komma tillbaka till Solberga, tillbaka till min mormor den här kvällen.
Men så...stod det helt plötsligt en telefonkiosk där, precis som att det vore en hägring, ett vidoptiskt fenomen.  Ljusstrålar som genom brytning och reflexion skapat en illusion, en falsk förhoppning.
Men det var på riktigt! 
Man hade alltid mynt i fickan på den tiden och jag slog numret till min fabror som jag kunde utantill. Jag visste att jag alltid kunde ringa honom hur galet det än var. Det där memorerade numret var lite av min livsförsäkring och något som jag kunnat under flera år.

"Jag har tappat bort mig" sa jag
"Var är du" frågade han
"Vet inte" svarade jag
"Vilken är den senaste plats du minns att du var på" frågade han.
"Handen" svarade jag


Efter ytterligare några frågor bad han mig att stanna kvar vid precis den där platsen där jag stod, så skulle han komma och hämta mig.
Min farbror jobbade med fastigheter under den här tiden och kanske var det så att de hade fastigheter just runt där jag befann mig? Jag vet inte, har aldrig frågat honom hur han kunde hitta mig så fort. För tog inte lång stund innan han från innestan med bil letat sig ut och hittat mig.

Jag tänker på det där ibland. Hur det har ändrat sig i samhället. Hur bara mobiltelefonen har revolutionerat möjligheten till att bli mer trygg. En gång i tiden så uppfyllde telefonautomaten just den funktionen, men på ett annat sätt. Man tänkte aldrig på det då. Tanken fanns inte att "alla människor skulle behöva gå runt med en egen telefonkiosk för att känna sig extra trygg".

Min son ger sig iväg på fest. Inget konstigt med det. Med en mobiltelefon på fickan. När jag tänker på det där inser jag hur tiden runnit iväg..förbi mig. 
Hur åren bara går.

Läs hela inlägget »

Ibland behöver man påminnas om vissa saker.
Som att njuta av varje stund i livet.
Jag är
 privilegierad med flera bra vänner. En av de klokaste  förklarade en gång till mig  om just det där viktiga. Saker att tänka på när man tycker att tiden rullar på för fort och man bara har en önskan  -  att ens tid vore oändlig. Då man önskade att tiden bara skulle kunna stanna ett litet tag. Det är just då som man faktiskt "själv kan stanna tiden".  Genom att bara låta saker och ting vara. Inte tänka på morgondagen eller nästa vecka. Att bara fokusera på tiden just här och nu.

Och min vän sa; " Många människor har fullt schema och tror att livet blir mer meningsfullt om man ”gör” saker hela tiden. Instagram-vänliga saker, du vet, som visar att man har mycket att göra".

Jag lyssnade och sa sedan; "Då är det snarare som att man skall leva så som om man kunde stoppa tiden och bara låta allt komma till en".

Sedan sa min vän igen "Ja, som när man var liten och sommarlovet kändes oändligt. Tror det var för att man njöt av varje stund och inte tänkte framåt så mycket".

"Just därför att man ännu inte lärt sig tänka framåt" sa jag.

Sedan en stunds tystnad. Det finns så mycket att ta in och reflektera över under ett sånt samtal. Mycket som är självklart men som glöms bort upp i allt det där som kallas vardag.
Vad är det positiva som man minns från sin barndom? Ofta stressfria upplevelser, enkla saker, som fika i det gröna, bad, utflykter, en bok i kojan under en regndag...
Vad det handlar om är att det inte är så mycket svårare än så.  Att man bara stannar upp och påminner sig om det.
Vill man läsa en bok hela dagen ska man göra det. Vara uppe länge om man vill. Njuta av ljumma kvällspromenader. En semester skall vara skön, precis som alla andra veckorna på året skall vara. Ju fortare och ju mer man faktiskt kan tillåta sig det, ju bättre och rikare blir livet.

Läs hela inlägget »

I dag tänker jag på alla mina amerikanska vänner och önskar dem en fantastisk fin dag, även om inget är som det brukar. 

"You were pretty as can be, sitting in the front seat
Looking at me, telling me you love me
And your happy to be with me on the 4th of July
We sang 'Stranglehold' to the stereo
Couldn't take no more of that rock 'n' roll
So we put on a little George Jones and just sang along, sang along"


Jag älskar när Shooter sjunger den där sången. Så mycket glädje, så mycket kärlek, så mycket 4Th of July.

Om jag inte varit svensk, hade jag varit amerikan. Firat helst i Fort Myers beach. Så måga gånger som jag fått möjlighet till det. 

Nu får det firas här hemma. Frossas i en riktig barbecue. I vanliga fall Texasbiffar, Revbensspjäll med bbq-sås, hamburgare med coleslaw, chicken cajun med grillade grönsaker, grillade majskolvar med hickorysmör, men idag blir det Pulled pork på riktigt sydstatsvis med alla nödvändiga tillbehör.

Detta samtidigt som det skall lyssnas på massor av härlig amerikansk musik. Så slå på och släpp shooter fri och ta emot nedan hälsning

Läs hela inlägget »

I kenya svärmar gräshopporna. Jag ser på teve hur miljontals tar sig igenom odlingar med tomater, bönor, Mango, lök och allt slukas av de glupska insekterna. En sån där svärm äter upp vad nästan 40 000 personer äter dagligen.Det är en svår tid för Östafrika. Uganda och Tchad står på tur. Miljarder av nya gräshoppor är på väg att kläckas. Sedan blickar jag åter hemåt. Det handlar om Västra Götalandsregionen och ihopblandade Covid19 tester. Beror det på slarv, eller stor press under en svår tid? Jag hoppas och tror på det sistnämnda. Tester från folk här i Dalsland. Grannkommunerna. Det sägs vara omöjligt att säga hur många som kan blivit smittade. Smittspårning tycks inte vara aktuellt i nuläget.

Morgonens nyheter  känns allt för deprimerande och hade jag suttit i karantän på det här vete tusan om jag klarat det. All respekt till de som under dessa månader suttit hemma utan möjlighet att lämna hemmet.
Så jag sneglar på gitarren istället. Den som jag för en stund sedan smekte så ömt. Den skall få nya strängar och medan den får det skall jag skall stänga ute allt hemskt en stund och nynna på en melodi om frihet.

Läs hela inlägget »

Och här blev jag trött.
Sån där hastig trötthet som bara kommer över en och som är svår att bemästra. Så går det när man hoppar över två timmars-tuppluren på dan. Det är minst sagt en aktiv semester.

Mat och sovklockan ljuger aldrig. Den rapporterar allt till mat och sov - appen.
Vilken märklig tid vi lever i. Här räds vi över att vara övervakade, men är samtidigt så nyfikna över oss själva att vi blir tvungna att ägna oss åt
själv-spionage. Själv älskar jag själspionage och fascineras framförallt över hur jag sover.
Jag lyckas aldrig få in djupsömnen och REM-sömnen är ofta för hög. Vad nu det betyder? Spännande är det iallafall. Och inte att tala på hur spänande det blir när man kan jämföra allt över tid.
Jag är övervakad av många, men framför allt av mig själv.

Läs hela inlägget »

50 000 smittofall per dag i USA och det kan stiga till 100 000 spår experten. Covid-19 håller det stora landet i väster i ett järngrepp.
I Österland firar president Vladimir Putin att han kan fortsätta att regera livet ut. Det är skrämmande tyst i nyhetsmedia om den så kallade ”allryska” omröstningen som gett Putin omfattande förändringar i landets konstitution.
Juii har knappt börjat och meteorologerna är eniga om att det nu är mycket svalt för årstiden i vårt land och resten av veckan bjuder på blygsamma temperaturer.
I ett samhälle i Dalsland i ett rött 70-talshus har min far fällt sina 20 meters björkar som stoltserat i entrén. Tillslut när höststormen tog tag i dem, blev de bara en nattlig mara och träd som i värsta fall riskerade att blåsa ner på huset. De planterades där när jag var ett barn. Allt var enkelt på 70-talet.
Min far som lever karantänsliv har haft att göra i dagarna två. Det oberoende av väder och vind, en fruktad farsot och galenskap i världen. I går kväll var jag där tillsammans med dessa tre ungdomar som poserar på bilden ovan. Det går fort om man är många som hjälps åt. Det finns dock en hel del kvar att göra.  Men Arbete befrämjar hälsa och välstånd.och ger god sömn.
Och det är nu som jag börjar tänka på det där ordspråket som jag hörde för länge sedan. 
 "Arbeta som om du skulle leva för evigt. Älska som om du skulle dö idag."
Det är faktiskt riktigt vackert och precis så som det är.

Läs hela inlägget »