2020 > 09

I allt det roliga som hänt de senaste dygnen som t ex att mitt bokmanus gått i tryck , har det också funnits förtvivlan oro och sorg. Livet är stundtals riktigt tufft och långt i från rättvist. Därför var det särskilt speciellt att komma hem i kväll och höra ljuv musik och se de där två i soffan som inte längre är barn, utan vuxna, med var sin Tommy-gitarr i knät, spelandes sånt som jag också uppskattar. Just där och då var jag helt övertygad om att livet inte kunde bli bättre. 

Och att ta den där bilden och föreviga alltihop skulle vara så typiskt jag, men jag lät bli. Det fick bli en annan bild som fick pryda detta inlägg. Ville inte störa den där speciella stämningen.
Utan jag satte mig där bredvid. Tittade och lyssnade och insåg att jag upplevde ett av de där speciella ögonblicken i livet som man aldrig kommer glömma. som alltid kommer finnas bevarat på en plats nära mitt hjärta.

Läs hela inlägget »

Igår skickades Michelletimman till tryckeriet.
Innan dess hade jag godkänt den sista versionen av det redigerade manuset, gått igenom hur boken skall lanseras och fått flera av mina frågor besvarade om hur det fungerar i bok-världen.
Om 4-5 veckor finns den att köpa.
Det där manuset som ligger där framför mig skall nu bli en bok.
En förstås helt overklig tanke. Ändå så känns det inte som en sån stor sak. Så som jag trodde att det skulle kännas. Kanske beror det på att jag varit "färdig" med manuset sedan årsskiftet och detta år hittills har bestått av redigeringsarbete och genomlysning. Att jag på något sätt har lämnat det. Eller så är det Corona och inställda bokmässor och andra event som dämpat min entusiasm.
Oavsett så är det det ändå skönt att det är färdigt. Att det nu skall bli ett resultat. Att Michelletimman finns på riktigt.
Just nu bara en stor tomhet, men en vetskap, att jag faktiskt klarade det.

Läs hela inlägget »
Etiketter: michelletimman

Under hösten 2018 började jag skriva på mitt livsprojekt Michelletimman. Jag hade skrivit bokmanus tidigare, men aldrig med önskan om att få det jag skrev publicerat.
I slutet av förra millenniet kom en idé till mig och under nästkommande år skulle den där idén bli en berättelse och något som jag började tänka på allt mer. Berättelsen liksom formades inom mig under de där åren och personer som skulle kunna vara med i den föddes.
Det var dock lite senare som tanken om att faktiskt skriva den dök upp i mitt huvud.
Att det på min bucket list under en längre tid funnits med att någon gång få skriva och ge ut en bok var ingen hemlighet, men när var skrivet i stjärnorna.
Men så, där någon gång 2018 fick jag frågan om jag inte ville skriva en bok och ge ut den och mitt svar förvånade t om mig. Javisst!
Jag var på det klara med att det skulle bli tufft och ta tid, men i ärlighetens namn hade jag egentligen ingen aning om något. Inklusive hur det gick till att skriva ett bokmanus. Skriva visste jag hur man gjorde, men hur sedan processen gick till därefter hade jag ingen aning om.
Under början av det här året hade jag skrivit klart, men inte visste jag då att det egentligen var då det började. Det var då det verkliga jobbet tog vid. Jag som behövde läsa manuset flera gånger om, redigera, lägga till, ändra och ta bort. Tog bort gjorde inte jag så mycket. Det var det andra som gjorde. Lektören var stenhård och till en början hade jag riktigt svårt att ta det där.
Med tiden förstod jag att det var så det gick till.
Jag minns ett samtal jag fick från redaktören där någon gång i mars som lovprisade mitt manus och dessutom gav mig beröm för att jag efterarbetat det så bra att det inte blivit så mycket att ändra på. I det läget blev jag tyst och funderade på om redaktören överhuvudtaget följt processen.

De sista två veckorna har jag och förlaget ägnat oss åt en sista genomläsning och strax innan dess så var det omslaget det jobbades med. På tisdag skall jag godkänna slutprodukten för att det sedan skall kunna skickas till förlaget. Därefter kommer det ta cirka 4 veckor innan den kommer ut.

Det har alltså nu tagit två år sedan jag påbörjade detta projekt. Väldigt många har under tiden frågat mig hur det går och visat intresse, något som känts stimulerande och inspirerande.
Men det har också med tiden känts allt tuffare när man frågat om när boken kommer ut. när är jag klar. Jag tror att det liksom för mig är svårt för folk att förstå hur lång tid det tar och någonstans där börjar man fundera om det verkligen kommer bli någon bok av det här.

Jag har funderat på om 2 år varit alldeles för lång tid. Om jag skulle kunna jobbat snabbare?
Jag kan idag känna mig otroligt stolt över att jag klarat det överhuvudtaget. Det har varit stunder som varit tunga för mig personligen, men jag har ändå kunnat koppla bort det och skrivit och jag har jobbat 100 procent och dessutom varit hundraprocentigt aktiv i det ideella föreningslivet, samtidigt som jag skrivit på mitt manus. Det tycker jag är väldigt bra gjort.
Till veckan ger jag mitt godkännande att lämna in mitt manus för tryck. Sedan kommer det vara en bok.

Läs hela inlägget »
Etiketter: michelletimman

Till frukosten öppnar vi brevet från Guinea. Det är en högtidsstund och passar så bra till frukosten en söndag. Moriba har funnits med oss nu några år.
Vi är förväntansfulla. Vi läser högt. Det är länge sedan vi hörde något från vårt fadderbarn nu och tankarna har ofta gått dit. Mycket riktigt så har barnbyn i Kankan isolerats och det är svårt att få någon information därifrån. Om det där står det i brevet. Inga bilder på Moriba den här gången och det väcker oro. Dock känner jag mig trygg med SOS barnbyar och är övertygad om att de gör allt som står i sin makt för att Moriba och alla andra föräldralösa barn runt om i världen skall få det så bra som möjligt.

 

Det har blåst i natt. Fönstret i sovrummet stod halvöppet och ljudet från persiennerna som slog i fönstret höll mig tidvis vaken. Det blåser fortfarande och vinden har nu blivit så där rå och knivskarp att man inte har lust att gå några längre sträcker...oavsett kläder.

Inomhus vilar lugnet och jag blandar jobbarbete, med att läsa igenom kapitel i mitt bokmanus. Till veckan tycks den verkligen komma iväg till tryckeriet och jag vill känna mig säker på allt innehåll innan jag lämnar mitt godkännande till förlaget på tisdag. Så lång tid verkar nu få se sitt slut.

Läs hela inlägget »

På väg hem från Göteborg.
Ibland är livet så där gott.
Men det skall också bli skönt att komma hem.
Känns som att den här mannen skulle behöva sova en evighet.

Mat, lite sömn och sedan summering av räddningsinsatsen i norra Tasmanien. Närmare 400 grindvalar som fick sätta livet till. Ett femtiotal räddade. Veckans stora händelse i Tommys liv har nått sin upplösning.

Kvällen går i lugnets tecken. Allt på sånt där sätt som jag behöver. I morgon skall jag skriva om hur jag erövrar världen.
I kväll vilar jag.

Läs hela inlägget »

Dagarna kommer
Dagarna går
Idag blev bra
Och kvällen tillbringade jag tillsammans med en riktigt fin vän
Vi diskuterade om tid och om att reflektera
Om det fanns mycket att säga
Sedan sa vi inte så mycket mer
Kvällen har sitt sätt att ta hand om oss
Och händelserna finns alltid kvar

Läs hela inlägget »
washington square park washington square park

I går tog sommaren officiellt slut.
Dagen och natten var precis lika långa. Iallafall är det så som jag lärt mig. Men det kanske är en myt? Man hör massa saker och sedan tar man för givet att det är så.
Än finns det saker i mitt liv som jag behöver undersöka bättre.

Solen skall igår ha stått precis lodrätt över ekvatorn.
Nu väntar en mörk period fram till den 21 december. För det är då det vänder.
Precis klockan 10.02 fick jag berättat för mig. Huruvida det stämmer har jag jag ingen aning om. Även det något som jag behöver kolla upp. Ändå känns det dock lugnare när man har ett slutdatum på eländet...och en tidpunkt.

Tidens betraktelser.
Dumbommar tycker att Donald Trump är redo för Nobelpris. Detta för något som i rimlighetens namn borde utvärderas innan. Låta historien ha sin gång. 
Kolla hur det går först, kolla hur det blev - sedan dela ut eventuella priser. Det är så som det borde vara.

 Norska Nobelkommittén riskerar att i vanlig ordning gå i fällan. Att välja någon som känns aktuell just här och nu. Eller är det Norska stortinget man skall klandra? Det är ju ändå de som utser de 5 ledamöterna i kommittén. 
Förövrigt tycks norrmännen ha en sorts förkärlek till att just amerikanska presidenter skall få det. 4 stycken till antal faktiskt. 
Först Theodore Roosevelt för medlandet i kriget mellan Ryssland och Japan 1905. Valet tveksamt.

Woodrow Wilson såg till att tyskarna fick stryk i första världskriget genom att skicka amerikaner på dem och han var med och bildade Nationernas Förbund. Kan tyckas stort, men kan man verkligen premiera våld mot våld? Är det ett fredspris då? 
Och då bryr jag mig inte om att nämna att  USA:s kongress vägrade bli med i NF. Så blev det med det. Fiasko.

Jimmy Carter misslyckades med det mesta. Fick avsluta med ett misslyckat fritagningsförsök när ambassaden i Teheran ockuperades och lyckades inte att återväljas för en andra presidentperiod.
Men fred mellan Israel och Egypten blev det genom Camp David avtalet. Hur stort det nu kan ses med perspektiv. President Carter fick dock vänta några år för att få priset, men frågan är om kommittén tänkt igenom allt så noga?

Och så har vi Barack Obama. Kanske det märkligaste hitills av de fyra. 
"För sina extraordinära insatser för att stärka internationell diplomati och samarbete mellan folk."
Måste kännas lite genant att blivit tilldelad en utmärkelse för en Vision. Förvisso en fin och ädel vision, men som antagligen miljontals människor bär runt på.

Av alla tokerier som händer i våran värld med ond bråd död, övergrepp och andra hemskheter hamnar jag framför nyhetskanalen för att följa de hundratals grindvalar som  har fastnat på en strandbank i nordvästra Tasmanien. Tidvattnet skall vara boven och det faktum att ekolodet fungerar dåligt vid stränder för valarna som skall vara på mycket djupt vatten.  En tredjedel av valarna har dött och  fler kommer gå samma väg. För det behjärtansvärda uppdraget av de frivilliga i räddningsoperationen är ett omöjligt uppdrag. De drar ut valarna på djupt vatten igen, men de simmar in igen eftersom att de är flockdjur och inte lämnar sin familj och så fastnar de...igen.. Alla de där valarna skall vara släkt med varandra på någotvis och lojaliteten är total. Skall en gå under så skall alla göra det.
Experten i rutan pratar på att han tror att högst ett tiotal djur kommer överleva.
Den här delen av nordvästra Tasmanien kommer snart vara vithajarnas paradis.

Onsdag eftermiddag.
Solen har letat sig fram. Det tycks bara bli sämre med den varan.
Det är långt till den 21 december.
Jag ställer mig vid fönstret för en stund. Än så är löven gula och oranga. Jag konstaterar att jag bävar för november.

Läs hela inlägget »

Att se framemot

Söndag kväll.
Jag skall inom några få timmar lägga denna vecka bakom mig. Bilden för dagen får bli ännu en bild med mig i judodräkt. Denna gång tillsammans med en fantastisk vän och träningspartner vid namn Lars.
Men, med risk för att likt Putin (ses ofta i judodräkt eller bar överkropp)vilja framhäva sin styrka, så är mitt syfte istället att skapa en högst personlig egenboost.
För jag har kommit igång igen och den här veckan har det börjat släppa för mig både när det gäller teknik, timing och fokus. Fysiken har dock fortfarande en del att önska. Ett tecken på det fick jag igår när en av pojkarna som jag tränar på lördagar tittade på mig och frågade:
"Varför har du en sån stor mage Tommy?"
Vad svarar man på något sånt?  Ett barns ärlighet kan ibland kännas totalt dräpande.
Oavsett så är det roligt att vara igång igen efter vårens ofrivilliga pandemi-uppehåll. Så nu ser jag framemot  en ny vecka där jag pressar mig ytterligare lite på judomattan. Tänk att jag snart tränat judo i 40 år.

Läs hela inlägget »

Om en stund skall jag iväg, men ännu finns tid till att bara luta sig tillbaka.
Igår hade jag en riktig musik-kväll.
Kvalitativt lyssnande.
Så där när man tar in varje instrument för sig, men ändå njuter av helheten. Tar in texten, smaker på varje ord, kanske analyserar, tolkar, men framförallt njuter av ett makalöst hantverk.
Jag, bara jag och alla dessa sånger.
Just där och då vågar jag påstå att det är det skönaste och bästa jag vet.

Läs hela inlägget »

Jag har lyssnat en del på Warren Zevon det senaste.
Kanske för att det i dagarna är precis 17 år sedan han gick bort.
Det Känns ofattbart att det faktiskt var så länge sedan. Det finns så mycket som jag lärde mig uppskatta i just hans låtsnickrande. Disorder in the House som han gjorde en bejublad duett med Bruce Springsteen förstås och de där lyckade samarbetena med Tommyfavoriter som  Bob DylanNeil Young och Don Henley. men bäst var han faktiskt själv. Jag tänker på det där avsnittet med Letterman då han berättar om sin vän Zevon. Hur han var och hur sedan Dawes kom upp på scenen och gjorde Zevons mästerverk Desperados under the eaves, så där lidelsefullt bra så att man bara fick rysningar.
Warren Zevon fick lungcancer och blev inte mer än 56 år, men hans musik lever vidare. Inte allra minst med hjälp av Dawes.

Läs hela inlägget »
Etiketter: warren zevon, dawes

fredag!

Jag tror att jag är värd det här.
Ett par dagars ledighet. Känns som att jag skulle kunna sova i en evighet. Så kommer det förstås inte bli och i kväll njuter jag och lyssnar på min speciella favorit Keith Urbans underbara nya låt  One to many tillsammans med en annan favvo, Pink! 
Så bra och skapar perfekt fredagsstämning.

Läs hela inlägget »

Upptäcka

förra veckan inhandlades två sådana här skönheter. Det är något speciellt med akustiska gitarrer. Den där känslan när man tar i den för första gången.
Klangen, tonen, det där ackordet, spelglädjen och framförallt nyfikenheten.
Man blir liksom aldrig för gammal för att upptäcka en ny gitarr.

Läs hela inlägget »
Etiketter: tyma

Jag somnade ute i soffan. Då stack solen mig i ögonen och jag var tvungen att blunda. Vaknade sedan av att jag frös. Hösten må vara fin, men värmen har inget tålamod längre. 

Idag är det på dagen 50 år sedan Jimi Hendrix dog blott 27 år gammal. Kanske blir det någon minnessändning på någon tevekanal i kväll. Förresten, när jag tänker efter har jag inte sett någonstans att detta uppmärkammas. Tragiskt i sig i så fall om så skulle vara fallet.

Helgen kommer ägnas åt att lägga locket på brunnen.
Alltså med andra ord städa bort sommaren, tvätta fönster, ställa undan sommarmöbler och ordna med vinterförvaringen. Vad jag förstått skall det bli en bra dag för detta.

I går kväll var jag på lokal,åt och drack gått och lyssnade på musik. I kväll skall det bli mer av det lugnande slaget. kanske lite god musik, kanske lite god mat, men framförallt lugn
...och frid. 

Läs hela inlägget »

Auggie

Vid en rondell.
En bild tagen så många gånger tidigare
Första morgonen jag känner av kylan.
Den första frostnatten.
 
Ibland står jag och väntar här och det är en första etapp på väg till arbetet.  Jag tänker på den där fenomenala filmen Smoke från slutet av 90-talet. På Auggie och hans tobaksaffär Brooklyn Cigar Co vid hörnet någonstans av 16th och Prospect Park West.  Hur han tar ett fotografi av affären från andra sidan gatan klockan 8:30 varje morgon. Det kanske därför som jag tar just denna bild så många gånger under ett år? För att just som Auggie observera tidens olika nyanser, att se skiftningarnas gång.

Läs hela inlägget »

Dojon

Dojon, tatamin, "mattan" - det ultimata sättet att umgås med familj och vänner.
Ikväll jag och brorsan och brorsonen och några andra. Ett ytterst trevligt sätt att använda en måndagskväll till.

Läs hela inlägget »

Överraskas 

Jag gick i de där kvarteren i helgen. Det regnade mestadels och var grått och fult, men ibland kan man finna det vackra även i de fula. Jag tänker på det rofyllda, på samtalen och att stänga ute världen för en stund. Och ändå gick jag precis i den. Jag som hade gjort en paus, men det hade inte den gjort.
Och den här morgonen jag i ett annat liv och det är inte ofta som jag förvånas över någonting, men igår gjorde jag det. Man tror att man vet allting, men så vet man ingenting. Den här morgonen är mitt vittne.
Det är måndag igen och allt börjar om och det är inte ofta som jag önskar att jag att jag skulle varit i en annan tid, men idag är en sån dag.
Så ta mig tillbaka till helgen och allt som det innebar och när den tar slut igen skall jag aldrig överraskas mera.

Läs hela inlägget »

Hotellfrukost och en stilla stund för samtal och njutning.
Utanför fönstret har det svenska septembervädret lagt sig.
Staden ser grå och kall ut.
Tristess.
Men till veckan kommer högsommarvärme. Det är så det är sagt.
Jag smuttar på det heta kaffet och ser mig runt i den stora matsalen. Jag är inte ensam, men det är långt ifrån fullsatt.
Det är en skön söndagsmorgon.
Allt är bara bra.

Läs hela inlägget »

I love this bar

Gott om plats i baren.
Allt är under kontroll.
Om någon timma kommer här säkerligen krylla med folk.
Men tills dess är den bara vår.
Tänker på den där Toby Keith låten.
I love this bar.

"We got winners, we got losers,
Chain smokers and boozers.
An' we got yuppies, we got bikers,
An' we got , thirsty hitchhikers.
And the girls next door dress up like movie stars.
Mm, mm, mm, mm, mm, I love this bar.
We got cowboys, we got truckers,
Broken hearted fools and suckers.
An' we got hustlers, we got fighters,
Early birds and all nighters.
And the veterans talk about their battle scars:
Mm, mm, mm, mm, mm, I love this bar"

Läs hela inlägget »

Min dag

En dag på kaféer.
Ibland måste det också göras.
Betraktelser, berättelser och konstateranden.
Min dag är min dag med stort M.
Allt annat får vänta.

Läs hela inlägget »

Det regnar.
Så har det gjort en del.
Hela natten faktiskt.
Jag vet, för jag har varit vaken. Hört det och sedan gick jag ut och kände det.
Jag tänker åka iväg.  Besöka kaféer skulle jag tro och en trevlig restaurang ikväll.
Inga planer förutom att förhoppningsvis få skratta och utbyta lita kloka ord.
Ingen trängsel, bara sitta nära .
Gemenskap istället för tristess.
Det är nu det händer. 
I bilen kommer jag förstås lyssna på Sjömilas nya.
Svensk pop när den är som bäst. 100 procent hela vägen.
Ikväll äter jag italienskt.

Läs hela inlägget »

Jag ville skriva om kärlek
För jag var så trött på motsatsen.
Likgiltigheten som förorenade allting som kom i min väg, gav också utslag som gjorde sig påminda vid de mest olämpligaste tillfällena.
Jag var fånge i mitt egna skapade rike.
Så med ett tomt papper och ord som ville ut, skrev jag först om fred, sedan försoning och slutligen en bön om att aldrig mer välja fel väg.
Och det var i den stunden som jag bestämde mig för att alltid älska dig.

Läs hela inlägget »






9/11
En sån där dag som  alltid skapar eftertänksamhet. Jag minns precis vad jag gjorde den där dagen 2001. Jag såg hur planet flög in i andra tornet och hur det sedan rasade. 
Bara någon vecka innan hade jag stått uppe i det där tornet. Det gav hela den där overkliga händelsen ännu en dimension.
New York finns alltid i mitt hjärta .

Ett år tidigare hade jag med vänner åkt Greyhound-buss från Macon, Georgia upp till New York. Det är från den resan som dessa bilder är i från.
Högst upp,  jag som poserar framför Frihetsgudinnan. Det går knappt att se. Åren har gjort sitt med dessa bilder.
Nedan min bild med bägge tornen.
Att jag skriver just det här och nämner just New York - resan år 2000 beror på att igår släpptes U2s akustiska version av underbara Stuck in the moment.  Det där albumet hade precis släppts, all that you cant leave behind och jag hade till den där bussresan köpt det där albumet och lyssnade på den non stop hela vägen upp till New York. När vi åkte in på Manhattan spelades låten New York. Ett episkt ögonblick.
En platta full med höjdarlåtar och kanske en av mina främsta favorit låtar ever: stuck in the moment and you can't get out of it
En fantastisk text och vetskapen om att Bono skrev den efter ett samtal han haft med sin vän Michael Hutchence om självmord gör låten ännu starkare.
igår släpptes denna vackra akustiska version av den nu 20 år gamla låten.  Den berör, väcker känslor och får mig också att minnas en resa för länge sedan till världens huvudstad tillsammans med vänner som jag tillsammans skulle erövra världen med. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: usa, new york, u2

Dojon.
Det är kamp och jag gör så gott jag kan numera för att hålla mig på sån nivå att jag orkar resa mig mellan bytena. 
Känns bra att jag fortfarande kan hålla mig igång, även om min träningsinsats med åren minskat betydligt. Men jag håller på. Jag ger aldrig upp. Det är som en never ending tour.

Köksbordet
Kroppen känns mör. Det är kaffe och några meningar som utbytts med sonen. Jag har egentligen inte tid att sitta kvar. Att dra ut på det. För jag är för en gångs skull sen. Jag kände mig trött när jag vaknade i morse. Som om jag inte sovit någonting alls. Foten smärtade. Alltid är det någon kroppsdel numera som skall göra sig påmind. Just nu foten. Den har bärt sig åt sedan i maj. Men det brukar alltid vara ok på morgonen. Kanske lite stel bara, men idag så var det annat. Pang på bara. En påminnelse om att jag lever, men kanske också ett kvitto på åren som gått.

Läs hela inlägget »

Jag lyssnar på Tom Petty, min son gör musik.
Jag spelar Anything that’s rock’n’roll för att tilldra mig lite uppmärksamhet, men tycks misslyckas.
Jag vid köksbordet, han med stängd dörr till sitt rum.
Tisdagar i september skall bli just så här. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: tom petty

Att njuta

Jag tränar ständigt på att njuta av livet. Att aldrig låta vardagen ta i från mig njutandet. För det är minsan inte enkelt när allt går i hundrasjugo. Man stressar till jobbet, kämpar för att hinna till möten, genomlida möten, förhöra på läxor, köra till träningar, handla mat....

Mitt upp i allt det där handlar det om att hitta en balans mellan att finna njutning, men ändå få saker gjort. Att älska måndagar lika mycket som fredagar. Att kunna njuta på jobbet lika mycket som på fritiden och det utan att tappa fart.
Hemligheten för mig har alltid varit att se och uppskatta små saker i tillvaron. Att fokusera på det man har och inte det man inte har och framförallt och det viktigaste ; att aldrig ta dagen som den kommer.

Att ta dagen som den kommer är förädiskt. Det är jag som skall påverka min vardag och inte tvärtom. Därför har jag alltid planer, mål och förhoppningar. Det får mig att gå vidare, oavsett om det blir som jag vill eller ej. Det känns också mycket bättre inom mig när jag kan se framemot tisdagen, än om jag inte har förhoppningar på den alls. Jag ställer krav på mitt liv och hur jag lever det. Det skapar ingen press, utan snarare tvärtom; en skön tillfredställelse över att det är jag själv som styr mitt liv.
I dag kommer jag ägna mig åt att njuta.

Läs hela inlägget »

Jag kommer under  några veckor blogga om USA, dess presidenter och presidentkandidater. Just amerikanska presidenter har intresserat mig sedan jag var barn och de här kampanjerna som föranleder allt, har jag därför alltid följt stort med intresse.
Presidenter som jag tycker lite extra om är William McKinley, Harry S Truman, Ronald Reagan, Bill Clinton.
Vilken partifärg de har spelar ingen betydelse för vad jag tycker om dem. I amerikanska presidentval handlar det så mycket mer om person framför partifärg.
Jag tycker George W. Bush var mycket bättre president än sitt rykte här i Europa.
Jag tror att John McCain hade blivit en mycket bra president och på  så vi var det synd att han blev slagen av Obama 2008.
Jag hoppades på att Al Gore (D)skulle vinna 2000 mot George W. Bush och John Kerry (D) borde fått en chans 2004. Jag tror att dessa två hade blivit bra presidenter.
I alla tester som tidningar brukar göra "inför" blir jag ALLTID republikan.


Presidentval runt hörnet. Det är jag och de där gubbarna. För styret i USA är ett historiskt gubbvälde. Någon gång kommer det dock brytas. Jag hoppas att det blir under min levnadstid.
Tills dess är det som det är. Jag sitter och bläddrar i en biografi om President William McKinley.  En personlig favorit bland de där gubbarna.
 USAs 25 president och det någon gång i slutet av 1800-talet. Som så många andra presidenter och presidentkandidater hade han haft en karriär inom militären.En rikt dekorerat hjälte under inbördeskriget.
Republikan förstås. Det fanns liksom inget utrymme för förlorare som demokrater.
Som en sann imperialist satte Mcinley djupa avtryck efter sig för den amerikanska staten. Han lyckades lägga under sig både Puerto Rico, Cuba och Fillipinerna. Dessutom annekterades Hawaii.

Under sin andra presidentpresiod sköts McKinley ihjäl.Två skott på nära håll. Rätt i magen. Dog sedan av kallbrand. Det var minst sagt sämre ställt med bevakning och livakter på den där tiden.

McKinley anses vara en av de absolut "viktigaste" presidenterna i den amerikanska historien  på grund av sin handlingskraft och vad han gjorde för sitt lands utveckling. Ändå så nämns McKinley allt för sällan när man pratar om män på hans ämbete.
Kanske därför att hans Vicepresident  var Theodore Roosevelt ? 

Läs hela inlägget »
Jag utanför en av grindarna till Vita huset. Jag utanför en av grindarna till Vita huset.

Den 3e november går amerikanska folket till val för att välja president. Om lite mindre än två månader.

Jag har under mina 14 år som bloggare följt amerikanska presidentvalen med stort intresse och det har ni läsare också fått ta del av här på min plats i universum.. Eller - egentligen har jag  gjort det  i hela mitt liv.
Det har sedan jag var barn alltid funnits en fascination för det ämbetet. Faktiskt så mycket så att de där gamla gubbarna blivit ett stort intresse och inbringat mig en stor dos av nördkunskap i ämnet. Sedan valet den 6 november 2012 har  jag haft en särskild presidentsvalsblogg. Så nu är hög tid att dra igång igen. På måndagar och fredagar kommer du hitta just dessa inlägg här.
Så vi kör igång.

Presidenter som jag tycker lite extra om är William McKinley, Harry S Truman, Ronald Reagan, Bill Clinton.

Vilken partifärg de har spelar ingen betydelse för vad jag tycker om dem. I amerikanska presidentval handlar det så mycket mer om person framför partifärg.

Jag tycker George W. Bush var mycket bättre president än sitt rykte han hade här i Europa.
Jag tror att John McCain hade blivit en mycket bra president och han var min favorit i valet mot Obama  2008.
Jag hoppades på att Al Gore (D)skulle vinna 2000 mot George W. Bush och John Kerry (D) borde fått en chans 2004. Jag tror att dessa två hade blivit bra presidenter.

I alla tester som tidningar brukar göra "inför" blir jag ALLTID republikan.

Läs hela inlägget »

Under slutet av 90-talet hängde jag på ett slitet gym på Campus, i Mercer University, Macon i djupaste amerikanska södern.
Varje dag klockan fem kom en student som hette Michelle in på gymmet och det fick träningsintensiteten bland de manliga utövarna att öka med över 100 procent. Just där och under de här tillfällena föddes denna berättelse.
Genom åren har de där minnena funnits kvar inom mig och jag har ställt mig frågan vad som egentligen hände sedan med Michelle. En historia började växa fram. Dessutom så kom karaktärerna Dany, Malin och Kacey till mig en efter en och helt plötsligt fanns idén där till ett bokmanus.
Våren 2018 bestämde mig för att berätta historien om Michelle och snart finns den i bokform.

Läs hela inlägget »

Hänt en del

Hittade ett gammalt ISIC i lådorna. Ett internationellt studentkort.
Tittar på kortet på mig och konstaterar att det hänt en del på de där dryga tjugo åren.

Läs hela inlägget »

Det närmar sig slutet säger de som vet. En sista genomläsning, sedan är det en bok.
Sidorna på mitt manus är tummade och fläckiga. Min brorson berättade för mig att det inte var ett manus förrän det fanns just kaffefläckar på det. I det ligger det nog mycket sanning.
Vilket är då den största lärdomen av att skriva ett bokmanus?
Att när man skrivit sista kapitlet och tror att man är klar, har man bara börjat. Det är sedan allt jobb börjar.

Läs hela inlägget »

Månen har haft sitt sätt att fascinera i dagarna tre och jag har hungrigt tittat upp mot himlen för att beskåda dess skådespel.
I morse kom dock regnet. Jag vaknade till det. Sedan blev allt bara grått.

Jag är hemma nu. Jag är fri! Det regnar och jag tittar ut genom fönstret och trots allt känner jag av den där fredagsfeelingen. Vi är inne i september nu och förändring är på väg.

Läs hela inlägget »

Ikväll på klubben är min känsla så bra, så rätt och även om jag har haft bättre pass, enormt mycket bättre intensitet och kört betydligt hårdare, lämnade jag klubben med ett stort leende. Tänk vad mycket social närvaro ger i energi och munterhet.
Så här nöjd och glad såg jag ut efter passet efter att bland annat fått träna med den här mannen.
Att träna och hålla sig igång är roligt!

Läs hela inlägget »

Vi kom varandra så nära att jag kunde känna din andedräkt.
Sedan kysstes vi.
Och det var därefter som du sa att du velat göra det sedan första gången vi träffades. Alltså första  gången som vi träffades då vi pratat med varandra på riktigt.
Bytt ord mot ord.
Den där dagen i maj då vi i all oskuldsfullhet  hamnat bredvid varandra och du berättat för mig om din ständiga längtan och jag tillslut förklarat att du tänkte väldigt lika som jag gjorde.
All den tid från då fram till nu har jag kallat evigheten.
Nu finns bara nu.

Läs hela inlägget »

Kaffekoppen i knät. Solen skönt i ögonen. En stunds reflekterande över dagen. Sommarens sista solstrålar som tvingar fram ett par svettdroppar på min panna.
Just nu lugnt. En vän konstaterade igår att det är som vanligt för mig. Antingen är det högt eller lågt. Detta efter att jag svarat på "hur det är frågan" med ett "ganska kasst".
Man är som man är, det är tydligt.
Vad händer nu? Absolut ingenting. Ingenting alls.

Läs hela inlägget »