2021

Det jag minns

Jag är en reflekterande människa. Är mån om mina minnen, men romantiseras inte av dem.
Det fanns en tid då jag fullkomligt älskade att problematisera, utveckla och hänge mig åt sentimentala händelser från det förflutna. Det är slut på det nu. Det har det varit länge. Nuet driver mig, den dagliga tillfredställelsen och lyckan. Dock kan man aldrig komma ifrån sitt förflutna och på någotvis så är tillslut det man minns, något som man har kvar, som man äger.

Det sista jag gör varje kväll innan jag somnar är att gå igenom hela min dag. vad hände? Vad var det bästa med dagen? Alltid kommer jag på någon ljusglimt, trots att jag från början tänkt att: "denna dag har varit en riktig skitdag". Det är de små sakerna som i grunden håller en i gång.

De sista två veckorna har jag funderat en hel del på året som gått. Reflekterat, värderat, listat i mitt huvud allt bra som hänt, men jag har också tänkt och tagit fram det där som kanske var mindre bra.
2021 hade också sina fläckar. Den tills vidare pågående pandemin är en av dem. Annars lever jag ett gott liv numera. Ett rikt liv där jag ägnar mig åt precis det som jag vill och där jag har människor runt mig som jag vill ha där.
Jag har gjort ett bokslut över mitt år anno 2021.
Det första som slår mig när man går tillbaka, är vad lite man minns. Av årets 365 dagar så är det bara ett fåtal dagar som man faktiskt kan återge! Gårdagen minns man och om man tänker till; med viss möda dagen innan gårdagen. Sedan tar det stopp och man måste nästan ge sig på ett litet detektiv arbete och fuska genom att gå igenom sin kalender för att påminnas om resten av den senaste veckan.

Jag klarar av att få ihop lite drygt 20 dagar. Det är jag nöjd med. Jag återkopplar till speciella händelser som jag minns, försöker därefter komma på vad som mer hände den dagen och slutligen leta fram ett datum. Jag tror att dessa återblickar är nyttiga för mig, att det ger mitt liv en mening. Jag vill inte leva i det förgångna, men gårdagen ger mig bränsle och kraft att leva ytterligare en dag.

Läs hela inlägget »

719

Från min sons rum läcker det ut musik. Han och hans vän tillsammans med varsin gitarr roar de sig på bästa sätt. House of the rising sun. Jag vill sjunga med. Sedan Tennesse Whiskey.

Tidigare idag så pratade jag med brorsan som bor i Stockholm. Han med familj kommer ner till Dalsland i morgon. Han såg fram emot det. Annars pratade vi mest musik, låtskapande och gitarrer.
När jag tänker på vårt tidigare samtal idag och samtidigt hör pojkarna spela inne i rummet bredvid tänker jag tillbaka på mitten av 80-talet då jag och brorsan hade en gitarrduo. Vi har spelat mycket ihop genom decennierna, men just nu tänker jag på 80-talet.
Vi spelade instrumental gitarrmusik. Vi kallade oss av någon anledning för Guitars and Girls. 
För 13 år sedan när jag och brorsan satt med våra gitarrer kom vi på idén att spela in en av de låtar vi spelade då på 80-talet. Den här låten heter 719 och syftar på bussförbindelsen mellan Färgelanda och Uddevalla på 80-talet. En buss som två landsbygdsgrabbar såg som nyckeln till frihet och äventyr under den tiden. 
Så här lät det: 

Läs hela inlägget »

Nära

Det är nära nu.
Ännu ett år som är på väg bort.
Och jag kan inte låta bli att tänka på när jag gick i mellanstadiet, kanske i fjärdeklass när vi pratade om det nya årtusendet som var på väg.
År 2000.
Kan inte minnas att man då pratade om millenium...men just den där berättelsen om att vi närmade oss år 2000 kändes så märkligt avlägsen.
Det var i slutet av 70-talet och det låg så många år fram så att jag knappt kunde räkna så långt.
Vi fick en uppgift minns jag. Att vi skulle räkna ut hur gamla vi skulle vara då. 
32 år.
Då kändes det ännu mer avlägset. Äldre än vad min pappa var. Så gammal kunde man liksom inte bli.

Det har nu gått många år sedan vi fick uppleva skiftet mellan 1900-tal och 2000-tal.
Då i slutet av 1999 bodde jag i USA och jag hade dagarna innan helgerna kommit hem för att fira jul med min familj. Jag hade tillbringat några dagar i Las Vegas och på min mellanlandning i Memphis minns jag hur jag övervägde mina alternativ. Om jag skulle ta det där planet till Göteborg, eller om jag helt enkelt skulle hoppa på ett plan till någon annan plats. En ny plats för Tommy att börja om på.
Om det nu var Millenium eller något helt annat som hade försatt  mig i just den där situationen av rastlöshet och uppbrott låter jag var osagt. 
Det var för mig en brytningstid och det där nyåret firade jag i Högsäter. Jag valde att ta planet till Göteborg tillsynes. Världen fick vänta.
Där och då försökte jag konfrontera och ställa till rätta. Visa att jag faktiskt kunde göra allt det där som krävdes av mig och till och med flytta tillbaka till Sverige igen.
Men förhandlingarna strandade, eller kanske mer bokstavligt; Det kraschade och jag visste då att jag inte hade någon framtid här.
Års-skiften kan ha en konstig påverkan på oss.
Ett par dagar senare satt jag på planet tillbaka till Georgia och jag visste med säkerhet att jag aldrig skulle tillbaka hem till Sverige igen.

Man kan räkna timmarna nu om man vill. Så nära är det. Och jag befinner mig i Dalsland och tillsynes i Sverige. Saker blir liksom som de blir.
Jag tar en bild på mig själv och studerar de där årsringarna jag bär. Att ta ta kort på sig själv är det ultimata tidsdokumentet. Man tror att man inte ändrar sig ett dugg...jösses!

Läs hela inlägget »

Idag är det 6 månader och en dag sedan jag tog min andra spruta.
Idag tog jag min tredje. 
Precis som första gången jag skulle vaccinera mig så snirklade sig kön
lång utanför ingången. Dock gick det lite fortare idag.
Inte hade jag någon tanke på då att det även skulle bli en tredje spruta fram på. Nu tvekar jag inte över att det säkert både kommer bli en fjärde och femte....
Vid det laget har nog folk slutat med att lägga ut bilder på sin omplåstrade arm eller annonseringar som det här inlägget.
JAG HAR TAGIT MIN TREDJE DOS!
Men ännu så är det liksom lite exklusivt att man tagit just den där tredje sprutan och jag sällar mig till just den skaran som nu visar att jag tagit mitt samhällsansvar och ombesörjt att skydda mig själv och mina medmänniskor.
Att jag just numera tillhör de lite äldre och står i tur för vaccination både jag pratar tyst om och låter bli att tänka på.

 

Läs hela inlägget »

15 år

Den 4 december 2006 började jag att blogga.
15 år som bloggare. Vem kunde tror det? Antagligen bara jag. Jag är uthållig som få. 

En dag när alla slutat att blogga och alla
följare har tröttnat på att läsa om okända människors oväsentligheter, tänker jag fortsätta att blogga och skriva mina obetydande rader. För en dag skall det forskas och som dagens arkeologer undersöker i jord och mark och letar, kommer denna generation
av historietörstande Indiana Jonasar att söka world wide, efter bloggar, facebookkonton och hemsidor. Då kommer jag finnas där: Färgelandabloggaren som registrerade sin nutid "Instant real life".

Jag har ett provocerande syn på livet förklarade någon för mig. Kanske en av framgångsfaktorerna till att folk fortsätter läsa mig...

Mina trevande försök till att skriva blogg mottogs svalt till en början. Men, jag hade inga ambitioner till att få många läsare och trots att det kunde gå dagar då jag hade noll besökare, hittade jag snabbt glädjen i att skriva inlägg.
Någongång efter ett par månader var jag uppe i drygt 20 unika besökare per dag och jag var helt förundrad.

Tiden gick och inlägg per vecka blev fler och fler. Jag förstod efter ett tag att mitt engagemang i judoförbundet drog till sig läsare. I augusti 2008 låg jag stadigt över 300 besök och det visade sig att det bara skulle öka fram till judoförbundets årsmöte i mars. Sedan tog den politiska agendan vid i april och ett par inlägg räckte för att bloggen skulle bli en liten besökssuccé. Där någonstans förlorade jag min bloggaroskuld och den uppståndelse som sedan följde av hat, granskningar, mordhot och förföljelse, gav en otäck smak av internets mörka sida.

Många av de bloggar som jag genom året följt har lagts ner pågrund av samma anledning. Att blogga kräver inga förkunskaper. Att bli en framgångsrik bloggare är inte svårt. Vi människor fullkomligt älskar att höra skvaller, läsa om tokerier, läsa om människor som gör bort sig, är elaka, eller sticker ut med en oliktänkande åsikt. Jag har lärt mig det nu. Att skriva om Torontos Maple Leafs senaste match skapar inte de rubriker som ett dödshot gör. Det bara är så tyvärr.

Bilden i detta inlägg är den bild som prydde mitt första blogginlägg. Med tiden har det blivit viktigt för mig att ha bilder med i mina inlägg. Ett sätt att dokumentera tiden och jag med den.

Läs hela inlägget »

Julen kom och den gick.
Där jag bor kom det tillräckligt med snö för att kalla den en riktig vit jul. På julafton stod jag i fönstret och såg snön falla ner. För ett litet tag kände jag mig som ett litet barn. Det blev en riktig fin helg.
Idag plockades julen bort här hemma.
Det finns annat att se fram emot.
Främst en ljus skön vår, men först skall ett nytt år firas in.
Jag tänker på det här året och hur det blev.
På pandemin som tycks vara här för evigt.
På allt elände i världen, om krig och svält och hotet från öster. Världen känns återigen bara bli hemskare och så långt bort i från det där hoppfulla jag kände en gång  när det kalla kriget tog slut..
Jag tänker på allt politiskt bråk i landet och att folk tycks glömt bort hur man tar sig samman...
På min vacklande hälsa under årets slut och hur den där känslan är när man är redo att ge upp...

Men jag tänker också på allt det där fina som hänt och händer. Framförallt sånt som rör familjen och den innersta kärnan..

Jag känner mig redo för 2022. Frågan är om den är redo för mig?

Läs hela inlägget »

Hennes dag

Jag brukar använd mig av denna bild ovan när jag vill hylla min mamma. Jag älskar den så mycket. En bild tagen av pappa kanske 1972. Vi i skogen. Vi brukade alltid vara där så fort det blev helg.
Det är så som jag minns det. Vi fikade, farsan eldade, det grillades korv.
Just den där bilden har fångat allt det lyckliga. Mamma i 22års ålder. Ett stort leende. Solen skiner.
Jag fast i min fantastiska "kikare". Minns ni dem? Ett kalejdoskop. När man kikade i den och skruvade lite på den så ändrade sig innehållet i den. Färgerna förändrades. Fantastiskt för ett barn som fötts i slutet av sextiotalet.

Mamma föddes den 27e december 1949. Kriget var slut sedan några år och en förhoppning om något nytt, något bra spred sig i de svenska hemmen. Köttransoneringen upphörde detta år och inte långt efter det även ransoneringen på socker och bildäck. Det blev t om ok att köpa Wienerbröd igen. Något som varit förbjudet under krisåren.

Min mamma fick växa upp i ett nytt förortsområde; Solberga. Det var i förorter som Solberga där framtiden fanns.
Men trots att kriget var slut var människor fortfarande rädda. Så rädda så att amerikaner, kanadensare och ett gäng europeiska stater bildade försvarsorganisationen Nato. "Förbundsrepubliken Tyskland" (Västtyskland) bildas 1949 och strax därpå "Tyska demokratiska republiken" (Östtyskland). 
Sovjetunionen provspränger sin första atombomb och Kommunisterna erövrar Shanghai.  Ganska snart därefter kan Mao Zedong utropa Folkrepubliken Kina.

Det är minst sagt en orolig tid och misstänksamheten är stor. T om bland sina egna. I USA råder kommunistskräck och några av landets största kändisar som Orson Welles, Frank Sinatra, Katharine Hepburn, Danny Kaye och Charlie Chaplin pekas ut som kommunister.

I Sverige har de stora flyktingströmmarna från Polen och Östtyskland blivit ett sånt stort problem så att det flitigt debatteras i riksdagen. Dessutom diskuteras yrkesmässig flyktingtrafik som man misstänker är påtaglig från dessa länder in till Sverige. Känns detta igen?

I Grekland är iallafall år av krig slut då kommunisterna som ena part i inbördeskriget ger upp.
Segern för Greklands kung Paul kommer senare innebära att Grekland blir medlem av NATO.  
I Nederländerna undertecknar man en lag som gör Indonesien självständigt och Frankrike ger Laos begränsat självstyre.
Irland har tröttnat så totalt på Brittiska samväldet så att södra Irland lämnar och bildar Republiken Irland, medan Nordirland fortfarande tillhör Storbritannien.

Min mor Yvonne föds samtidigt som datorn ENIAC presenteras för världen och den svenska enhetsskolan införs. Joe Louis och Vilhelm Moberg är de som är på allas läppar. Joe för att han själv avsäger sig världsmästartiteln i boxning efter 12 år och Vilhelm efter bokläppet av romanen Utvandrarna.

Medan Bertil Boo sjöng Hjärtats saga och Lars Lönndahl Tangokavaljeren, såg min mor dagens ljus och fick antagligen ganska omedveten uppleva de sista dagarna av 1949.

Läs hela inlägget »

Min sovrapport gör sig gällande genom att det surrar till i mitt armbandsur. Det är den här tidens sätt att ta emot kommunikation. Jag lyfter på armen och läser att mitt sömnschema varit oregelbundet den sista tiden. Alltid är det något.
Ute är det fortfarande kallt. -16 och trots att solen nu skiner, är det inte tillräckligt lockande för att ge sig ut i vinterland. Kanske för att jag fortfarande känner mig lite krasslig och låg efter min sjukdomstid. Hosta och trötthet, men denna förmiddag inte ont i halsen.
Jag tänker på det här året. Ännu ett år dränkt i en sörja av pandemi och dess elände. Nu hoppas alla på 2022.
Det enda vi har kvar - hoppet, när allt annat rasat.
Men vad händer sedan med oss när vi inte ens har hoppet kvar?
Jag funderar på det under morgonens första timma och sedan nås jag av budet att en i min livstid mest betydelsefulla personer, Desmond Tutu är död.

Läs hela inlägget »

Eufori











Igår
Kvällen och julafton avslutades med midnattsmässa...eller mer riktigt midnattsgudtjänst då nattvarden hade plockats bort på grund av de senaste restriktionerna. Men musiken var där, precis som tidigare och det var så upplyftande att detta nu trots allt gick att genomföra. 
Den fantastiska kören och solisten och brorsan... Vissa saker sliter bara tag i en, ruskar om och berör så djupt, långt in i ens innersta minsta vrå och framkallar den där totala sinnesstämningseuforin - crash, boom, bang!
Min bror brukar hålla intressanta predikningar och igår var inget undantag. Man drogs med i den där starka historien.
Kanske inte som min favorit för några år sedan då predikan handlade om vår Farfars julberättelse - min familjs julberättelse, men näst intill.

Idag
Om gårdagen handlade om att ta in alla intryck, har dagen handlat om reflektion och vila. Just nu är allt tyst, men mycket juligt. Jag tittar mig omkring och har svårt att fokusera blicken på något särskilt. Kanske ger jag mig iväg?  eller så sitter jag kvar här, sluter ögonen och återskapar musiken och den där stämningen från gårdagens mässa, som inte var en mässa, utan eufori.

Läs hela inlägget »

Tillsammans

Vi gick upp till en kall morgon. Kallt ute, kallt inne.
Efter frukost satt vi i soffan med filtar, drack kaffe och samtalade i nästan oändlig tid.
För det är så det känns när man får möjlighet att sitta själv med sitt vuxna barn och exklusivt bara får  vara här och nu med någon som betyder så mycket för en.
Om en stund skall vi förbereda en juldagsmåltid tillsammans jag och min son. En måltid med julens alla läckerheter.
Solen skiner nu in genom fönstret, men vi lär nog få jobba på bra för att få upp värmen i köket. Tillsammans. Jag och han.

Läs hela inlägget »

Varje år sedan 2006 har jag på julafton haft med Frankie Goes to Hollywoods video till låten "Power of love" här i bloggen på julafton.
Inte bara för att den låten är julens bästa, utan också för att videon ger den riktiga julkänslan. Värd att se många gånger. 

Och..

medan jag sitter och smuttar på min heta glögg tänker jag på just "Power of love" och det där ultimata kärleksbudskap som den där låter förmedlar.  

Och..

Jag tänker tillbaka på förra julen. Den konstiga pandemi-julen och julen innan dess...
Sedan på gårdagen och det vackra och mysiga firandet i Kungälv. Allt är lätt och fint tillsammans med dem man älskar.

Tillbaka till nu.
Solen skiner utanför mitt fönster och snön gnistrar. -12 och således en perfekt julinramning.
Tillbaka till julaktiviteter som för mig just nu innebär att sitta här och dricka het glögg och någonstans långt bort kan jag höra "Frankie" sjunga och jag faller in i kanske den vackraste refrängen som skrivits:

"The power of love
A force from above
Cleaning my soul
Flame on burn desire
Love with tongues of fire
Purge the soul
Make love your goal"

Läs hela inlägget »

Jag älskar verkligen den här gamla bilden. Åtskilliga år sedan, men ändå så aktuell. 
I kväll väntar ännu en uppesittarkväll med de här fina. Lite äldre, men fortfarande lika älskvärda. De är inga barn längre.
Vissa saker hoppas man aldrig skall förändras.

Läs hela inlägget »
Dagen innan jul Dagen innan jul

Vi pratade om våra barndoms vintrar som om det vore en annan tid, men vi var här.
Vi var nog ändå överens om att vi önskade oss en grön jul. Där vi bor blir det aldrig något roligt med snö och dessutom ..det blir aldrig som förr.

Det var sådär vi pratade idag. Om väder och vind och hur det var förr. Sedan pratade vi om New York. Att det inte var många dagar kvar, att hon snart var där, att det skulle bli en bra start på det nya året. 
...Om vi bara kommer iväg.

Avresetimman närmar sig och det är en dag till julafton.
Och jag sitter här, i fåtöljen och tänker på att ett nytt år står för dörren ...och de förväntningar jag har på det. Som att prata om hösten innan sommaren varit ungefär...För här och nu skall jag gå i mål och göra ett avslut först. Det känns dock så ointressant och tråkigt. För jag är redan på väg.

Läs hela inlägget »

Balans

Kvällarna ägnas åt att signera böcker och att få iväg dem. Allt skall bli klart innan jul.
Ett av de roligaste sakerna med författarskapet skall medges. Alla har vi en drift inom oss att bli uppskattade och sedda för den vi är och det vi står för.
Natten kommer närmare, men mörkret håller sig borta och allt går i ett lagom tempo.

Läs hela inlägget »

Lurad

Jag vaknade pigg. Som om jag varit utvilad.
03.37.
Trodde att det var lördag.
Att jag var ledig och hade hela dagen framför mig... för att göra ingenting.
Sedan kom sanningen fram.
Att det är årets mörkaste dag... Och kanske intensivaste.

Läs hela inlägget »

Kollision

"Lost and lonely, scared and confused
We both have a past, nothing to lose, tonight
Well it cuts like a knife these bad luck blues
We both got scars from the hell we been thru
Somebody's gotta win, somebody's gotta lose"


Jag omfamnar natten, dricker mitt te och lyssnar på de där två som jag alltid återkommer till. Var för sig är de fantastiska, tillsammans mästerliga.
Sheryl Crow och Kid Rock.
Två röster som har det där speciella, som kan förmedla en historia som man vill höra om och om igen.
Och jag är där. Fångad och föralltid förlorad i det svårmodiga vackra. Det lite utsatta och utlämnade.
Jag ryggar inte tillbaka utan är här och nu.
Musiken gav mig en gång friheten. Nu är jag fångad i en refräng utan slut.
Jag finns i sången, men du finns överallt.
Allt det här är för dig.

"So let's roll the dice, one more time
Take a chance on love again tonight
Risk it all, lay it on the line
Let the skeletons fight for life
Tonight, hold on tight, as we collide
"

Läs hela inlägget »
Etiketter: kid rock, sheryl crow

En smått magisk kväll förra sommaren. 
En av de där få ljusglimtarna från 2020.
Fryken som låg stilla. Den ljumma kvällen. Den galna natten.
Ett mörker som aldrig infann sig och en sömn som uteblev.
Jag förmådde aldrig att blunda och riskera att uppvaknandet skulle visa att allt bara skulle varit en dröm.

Läs hela inlägget »

Dagen handlar om Michelltimman. Om min bok som jag höll på med så länge och innerligt. Inte trodde jag att när jag var klar med den att allt då bara hade börjat...
Julen är en rolig tid för böcker och den som skriver. Åter igen ges jag möjlighet att interagera med läsare och just nu är intresset av mina signerade böcker stort. Jag både skickar till de långväga och ordnar till de som vill komma förbi och hämta.

På bilden ser ni nu de böcker som jag idag skall skicka iväg. Några stycken kommer för att hämta den idag. 18 stycken signerade böcker och det fortsätter...
För trots att det håller mig upptagen och sysselsatt, sä är det så grymt roligt att få möta läsaren om än bara för några få minuter. Få berätta lite om den, få svara på frågor, får höra om förväntningarna.
Det där som man faktiskt hoppades på att man skulle få göra en dag.

Vill du också ha ett signerat exemplar av thrillern Michelletimman?
Swisha 150 kr till 0705526126 eller texta ett meddelande på samma nummer vid intresse. Vill du att jag skickar boken hem till dig, så betalar du 200 kr. Boken får du innan jul om du skyndar dig.
Boken finns också att köpa hos bland annat Adlibris, Bokus och Cdon.

Läs hela inlägget »
Etiketter: michelletimman

Sofia

I boken Michelletimman får vi träffa Sofia som en gång i tiden varit en av världens främsta prickskyttar. Nu står hon inför vad hon själv tror, sitt sista uppdrag. Att undanröja fienden som befinner sig på ett av världens mest folkrikaste platser. Detta från en plats i HM-skrapan, eller som den egentligen heter Condé Nast Building. Byggnaden ser ni på bilden ovan bakom Empire state Building. 
Condé Nast Building är 338 meter hög och byggdes mellan 1996-1999.

"Sofia hade gjort det här så många gånger tidigare. Väntat i timmar och när det perfekta ögonblicket dök upp så: bom! Ett skott, en träff. Uppdraget slutfört. 
Hon var utbildad för den här sortens jobb. Hon var proffs på långdistansmord. Det här jobbet skilde sig föga mot tidigare skjutningar hon haft. Visst, det gällde att vara extra försiktig när målet var bland så många andra civila, men det hade hon varit med om förut. Allt handlade om muskelkontroll. Att kunna stänga ute den allra minsta darrning genom att vara totalt avslappnad, men också kunna vara tillräcklig hård för att kunna kontrollera geväret när det avfyrades.  Hon befann sig på en hög position i förhållande till objektet. Det var en riktig bra förutsättning. Hennes syn var fortfarande knivskarp och hon andades lugnt trots att det snart var dags. Livsviktigt i hennes jobb. Det som fanns på minussidan var att hon faktiskt inte skjutit i skarpt läge på riktigt länge. Hon hade förvisso tränat tillsammans med Dany på bana några gånger innan de gav sig iväg över Atlanten, men hon visste att det aldrig kunde jämföras med när det verkligen gällde. Hon måste vara bättre än bra. Hon måste vara felfri. 
Hennes puls var låg. Det var bra. Hon hade gjort sig redo nu. Intagit sin position. Genom öronsnäckan hade hon hört att det snart var dags. Hon kollade in sina mätinstrument en sista gång. Vinden, lufttrycket, värmen. En röst berättade att hon skulle göra sig färdig. Det var hon. Hon hade aldrig någonsin varit mer färdig. Hon andades in djupt, kunde höra sina egna hjärtslag nu. Lugnt, stilla. Hon andades ut och där kom det där perfekta ögonblicket. Hon kramade om avtryckaren och fortsatte att hålla samma fasta tryck till skottet var avlossat."


Vill du också ha ett signerat exemplar av thrillern Michelletimman?
Swisha 150 kr till 0705526126 eller texta ett meddelande på samma nummer vid intresse. Vill du att jag skickar boken hem till dig, så betalar du 200 kr. Boken kommer inom 5 arbetsdagar.
Boken finns också att köpa hos bland annat Adlibris, Bokus och Cdon.
Skriv Michelletimman i meddelandefältet.

Snart är det jul igen och kom ihåg att en bok är det finaste man kan få.

Läs hela inlägget »
Etiketter: michelletimman

Fjärde advent.
En söndag som skall komma och gå.
Så många historier att berätta. Så många intryck och händelser.
Det är iallafall så det känns.
Och färgen är förstås blå och i fokus står jungfru Maria.
Ljusens lågor håller mörkret borta och tiden står still.
Utanför rasar en hel värld, men jag låter allt det där vänta tills i morgon.
Det är advent och ännu en jul är i antågande.

Läs hela inlägget »

2002

Året är 2002.
Min son föds och inget kan vara bättre än just där och då.
Etta på Billboard Hot 100 den vecka när han föds är Lose yourself med Eminem och förutom honom är det Coldplay, Creed och Avril Lavigne som ligger högt på listorna det här året...blandannat
Eddie Meduza och Waylon Jennings är ett par av de artister som går bort.

Postkontoren i Sverige försvinner eller ombildas till Svensk Kassaservice.
Brev- och paket får man nu hämta i affären samtidigt som ett annat statligt bolag; Telia går samman med finska Sonera och blir TeliaSonera
I Europa och inom EU införs Eurosedlar och -mynt och den sommaren, (några månadar innan vår son föds), bilar vi i familjen runt i Frankrike och Italien i en Ford Mondeo.
Fadime Sahindal mördas av sin far och hedersmord blir ett begrepp som nu alla talar om.

Det är Olympiska vinterspel i Salt Lake City och fotbolls-VM i Sydkorea/Japan, vinner Brasilen efter att man slår Tyskland i finalen med 2-0.

I världen räds vi terrorismen som nu blivit det största hotet för civilisationen.
USA:s invaderar Afghanistan och USA:s president George W. Bush låter både USA:s kongress och det amerikanska folket veta att världen nu kommer bli tryggare. Dessutom skall Al Qaidas försvagats kraftigt då deras träningsmöjligheter försvagats under kriget mot terrorismen.

Till allt detta föds min son Eric den 14e december, drygt ett par veckor innan året skall ta slut.
Världen känns mer otrygg än någonsin, men i vår familj känns bara hoppfullhet.

Läs hela inlägget »

Lucia

Lucia.
Morgon.
Det luktar kaffe i mina rum.
Lugnet råder.
Det här kan bli en bra dag.
Det här måste bli en bra dag!

Läs hela inlägget »

Håll ut

Om en vecka kommer jag kunna se framemot dryga två veckors julledighet. Det är en tid då det är dags att lägga locket på brunnen, summera och kolla in de nya planerna. Att börja kolla förbi jul och nyårs helg för att drömma om det som kommer därefter. Ett helt nytt år. Helt nya dagar att drömma om. Att ha förväntningar på.
Men det är mörkt. Mörkt som en grav. men snart vänder det. Om nio dagar var det någon som sa. Då blir det åter ljust.
Det är jobbigt nu. Vi saknar soltimmarna. Det är som det är helt enkelt. Det gäller att hålla ut.

Läs hela inlägget »

Tredje söndagen i advent.
Tredje advent handlar om att vi ibland behöver någon som går före och som visar andra vägen. Om det där skulle jag kunna skriva minst ett inlägg om. Men jag låter bli.
Dagen tillhör ändå Johannes döparen.
Söndagen har varit underbart trevlig och oväntad och nu när den närmar sig sitt slut kan jag bara konstatera hur fantastiskt livet är.

Läs hela inlägget »

Idag är det dagen 10 år sedan som jag gick min sista judotävling. Ett klubbmästerskap där jag kunde vinna samtliga matcher på full poäng.
Jag var 43 år gammal och trodde att tävlandet var slut för min del för ett bra tag sedan.Så var det förstås inte.
Jag minns varje match in i detalj. Hur lång tid den tog, vilka tekniker jag gjorde, den vinnande attacken...
Det är få matcher och tävlingar som jag riktigt minns numera. De går liksom in i varandra. Många har totalt fallit bort i glömska (och kanske lika bra var väl det).
Men min sista tävling minns jag och det klart. Jag har nog aldrig innan varit så nederlagstippad i andras ögon som då, men så var jag som jag alltid strävar efter att vara;
Bäst när det gäller.

Läs hela inlägget »

Julklappstips

Klapptips! Klapptips!

Julklapp eller boktips till jul!
Sedan en vecka tillbaka har jag haft hemma min bok Michelletimman så att du skall få möjlighet att få köpa en signerat exemplar.
150 kr plus frakt. Bor du i närheten av Färgelanda är du välkommen att hämta boken och slipper därmed frakt.
Skicka ett meddelande till mig på tommy.widekarr@gmail.com om ditt intresse och eventuella kontaktuppgifter så ordnar jag så att du får boken.
Vill du veta mer vad den handlar om eller beställa från min hemsida gör du det här
God jul!

Läs hela inlägget »

Fira

Kvällen tillbringas på lokal där vi firar årets framgångar och segrar
och
allt i just denna stund är inget annat än bara ren glädje.

Läs hela inlägget »

Jag och min vän Lars har tränat lördagsgrupperna i 13 år.
I dag var det ännu en avslutning och vi kunde gradera drygt 20 barn till sin nya grad.
Idag så tränar vi dessa grupper tillsammans med våra två söner och min brors son. Våra söner var anledningen till att vi då för tretton år sedan började hålla dessa träningar. Idag håller vi träningarna tillsammans med dem.
Det är många som under de här åren som haft träningarna tillsammans med mig och Lars. Vi räknade på det förut. Många roliga år.
Nu är det det här gänget som gäller.
Vi kör vidare.

Läs hela inlägget »

Allting gott

Som att glida på en räkmacka..
har inte de senaste veckorna varit.
Men efter att avslutat arbetsveckan genom att faktiskt arbetat (i två dagar) var jag verkligen värd en räkmacka.
Slutet gott, allting gott.

Läs hela inlägget »

Första arbetsdagen på veckor.
Därefter sov jag i en evighet.
Nu ser jag på julfilm.
Det har inte ändrat sig från tiden med lunginflammation.
Allt är stilla och tyst.
Alla väntar på magi och högtidsstund.

Läs hela inlägget »

För någon vecka sedan eller två när jag var som mest påverkad av influensa och lunginflammation, damp ett paket ner utanför min dörr.
I de där feberdimmorna fantiserade jag om dess innehåll. När jag var tillräckligt pigg sedan, full av Alvedon Novum öppnade jag och fann att det var från Macy's.
Vid något tillfälle när jag grämde mig över att det inte blev någon thank's giving i New York i år heller och på det inget besök på Macy’s vid Herald Square gav jag mig på näthandel. För om jag inte skulle få titta i de rikt utsmyckade skyltfönsterna eller  juldekorationerna på gatuplan och ej heller få gå vilse bland de olika avdelningarna på de elva våningsplanen, skulle jag iallafall i år få köpa mina favoritkalsonger. För i slutändan är det alltid det det enda som jag handlar där. Ett fempack med mina favoriter.

Läs hela inlägget »

Min tystnad fortsätter.
Kanske är det skönt både för er och mig.
Anonymitet är inte så illa ändå.
Detta säger en man som inte vill kliva ur offentligheten och de ständiga uppdateringarna.
Kanske har allt förändrats efter att jag blev sjuk?
Eller så är ingenting förändrat.

Någon som betyder mycket för mig ringde tidigare i kväll. Ett fantastiskt samtal. Ibland är det så att det inte är förrän man blir konfronterad med det, som man upptäcker hur mycket man har saknat.
En saknad som gnager inom en undermedvetet.

Jag fortsätter att träna för att kunna komma tillbaka till jobbet.
Än så länge är den allra minsta sak en stor ansträngning. Sedan i helgen har jag tränat på att orka och att inte hamna i oändliga hostattacker. I början gick det bra, men nu tycks det bara bli sämre igen med orken.
Att städa, handla, besöka klubben och ta kortare promenad måste fungera utan att jag skall vilja kollapsa efteråt. I morgon blir allt liksom som ett genrep.
Då måste allt fungera.
Jag vara som förut.

Läs hela inlägget »

Andra advent.
Jag i total stillhet. Jag förmår inte mer. Och idag så här någonstans mitt i adventstiden handlar det om kärlek som blir större och större ju mer vi ger av den och ju mer vi får ta emot. Det tycker jag är vackert. Advent är vackert och hoppfullt. Det blir bättre...trots allt
Det är just den där känslan om kärlek och hoppfullhet som jag bär med mig idag. Vi måste tro. Jag måste tro.

Läs hela inlägget »

Idag har jag varit ute för första gången på två veckor.
Alltså om man bortser från de där sjukhusbesöken jag gjort, så är det en comeback man kan tala om. Jag drömde om att ta en promenad till sopsorteringen i det soliga men kalla vinterlandskapet. Som tur var lät jag bli det och lät mig färdas med bil ner till centrum. En nog så ansträngande tur med sargade lungor.
Men antibiotikan gör sitt jobb, det är tydligt och inte smittar jag heller och det är skönt. Men i natt blev det ett bakslag. Ständiga hostattacker och ingen sömn. Jo jo det tar sin tid det här.
Det finns dock saker att glädja sig åt och igår skrev jag om hur tacksam jag var för alla som brytt sig om mig och min ynklighet de senaste veckorna. Något som jag är övertygad om spelar roll för mitt tillfrisknande. En annan sak att vara tacksam för är den sjukvård och det otroligt fina bemötande jag fått från sjukvården. I dessa dagar hör man mer och mer om hur svenska sjukvården monteras ner, sköterskor slutar och går på knäna, att det är timtals väntan på akutmottagningar…Inget av det där känner jag igen från mina senaste två veckor. Jag har tagits emot bra från sjukvårdsupplysningen till sköterskor och läkare. Dessutom har jag inte fått vänta någonting. Dessutom finns det nu en plan för min återkomst med både undersökning och prover innan jag friskförklaras. Helt återställd kommer jag vara i bästa fall vid årskiftet…enligt de som vet. Så jag är tacksam över svensk sjukvård. Så tacksam.

Läs hela inlägget »

Tack

Jag har haft en bra dag.
Jag har rört på mig.
Förvisso hostat en hel del och jag har blir trött av den minsta ansträngning, men jag känner mig bättre.
Kammade mig idag för första gången på evigheter och satte på mig riktiga kläder. Inte sånt man har på sig när man är sjuk, utan sånt man har till t ex jobbet.
Det var en skön känsla.
Och även om jag att jag har en bit kvar, så känner jag mig hoppfull nu …och glad. Jag känner mig på gott humör.

Jag har tänkt en del. Tänkt på att jag har det väldigt bra. Att jag har så mycket att känna tacksamhet för. För min familj som stöttar, för alla vänner som hört av sig, för alla dessa krya på dig meddelanden, för omtänksamma kollegor.
I mitt ynkliga tycka synd om mig mood har jag besvarats och överöst med kärlek. Jag är lyckligt lottad.

Läs hela inlägget »

Våga tro

Morgon i december.
En teve som lyser upp i ett allmänt mörker.
Snart två veckor i denna fåtölj.
Sittande ställning dag som natt.
Timmar som känns som en oändlighet. Dagar som går ihop och som gör mig dagvill.

I natt var natten lite bättre än tidigare.
Fortfarande sittandes och minimalt med sömn, men inte med ett lika smärtande bröst.
Hosta, men där alla ben runt bröst och lungor tycks ha läkt igen och nu känns som en någorlunda stabil mur mot dessa hostattacker.

Om en stund skall jag upp och röra mig.
Gå runt i mina rum. Träna på att hålla mig igång. Gå ut på balkongen och fylla mina lungor med kall men frisk luft. En början till att komma tillbaka till en normal vardag igen.
Och jag börjar så smått våga tro på att jag snart skall vara frisk igen.

Läs hela inlägget »

Black weeks

December December

Black week eller Black weeks
Det är frågan.
Handlarnas möjlighet att dra ut på en påhittad kommersvecka verkar inte ha några gränser.
Ännu får jag de där sista minuten meddelandena om att göra fynd.
Extended.
Använder man ordet extended kan det bara fortsätta vad det månne vara. 

Jag befinner mig i en påhittad krigszon, högst medveten om att en krigszon är tusenfalt mycket värre än där jag är.
Febern kanske har gett upp nu? Ingen feber på ett och ett halvt dygn.
Men hostan den består och med sin gerillakrigföring dyker den upp när man minst anar det. 
På nätterna hålls det på konstant.

Det är åter oro i världen. Ny variant av den där livstagande farsoten och i bakgrunden lurar ännu fler varianter. Är den värre? Kommer vaccinet kunna rå på den?
Det kan lätt utbryta kaos för mindre.
Nu stänger länder igen och det pratas om lock downs och karantän. 
Eller, detta har redan införts på en del platser i världen.
Bara början?

Det är kallt i vinterland...och säkert halt.
Min son åker iväg för att skifta däck. 
En inte så angelägen resa med sommardäck och ett oväder på ingång.
Hans far känner oro. Tittar på klockan, tittar ut genom fönstret och ser att det skymmer.

Det här är saker som jag funderar på här i min fåtölj där jag mellan mina hostattacker gör mina anteckningar på min mobiltelefon.
Mobilbloggande,
i maklig takt.

 

Läs hela inlägget »

Idag skulle jag varit på hockey igen.
Varit nere vid rinkside och kollat på Warm up.
Sedan njutit av matchen. Denna gång var det inte ”mitt” lag som spelade, men det spelade mindre roll.
Det handlar om känslan om att vara på plats. Att vara en del av ett större sammanhang. Tillsammans med vänner jag trivs ihop med.
Detta efter nästan två års arenafrånvaro.

Jag pratade med dem för en stund sedan. Hörde i deras röster förväntningar, party och skoj. Något det kanske laddat hela dagen för.
Och jag var inte med…
Visst kändes det…det skall medges, men samtidigt gläds jag med dem. Att de faktiskt tar hand om denna kalla, mörka novemberkväll på absolut bästa sätt.
Gör den till något fantastiskt.
De skickar bilder från middagen och allt är som det skall.
Jag tar en klunk av det varma vattnet med ingefära och inget är som det skall.

Läs hela inlägget »

Inte bättre

Det blir inte bättre.
Det är en klassisk klagan i moll.
Då jag bara blivit sämre sedan undersökningen i torsdags och påbörjan av penicillin, blev det ett nytt besök idag.
Alla värden sämre.
Ny undersökning, nytt penicillin och denna gång en powerdos att börja med som min doktor uttryckte det.
Nu räds jag natten. Jag som inte är rädd för  nånting. Blir jag inlagd hoppas jag att jag sövs så att jag kan få sova.
Sova en hel natt är allt jag vill.

Läs hela inlägget »

Ostoppbar

Jag har varit borta i dagar.
I veckor..nästan...
Inga rapporter i cyber.
Som en radioskugga.
Nu väntar jag på att det skall vända. Att jag skall känna mig piggare. Att slippa feber, hostan och att kunna sova. Att kunna känna sig hel i bröstet. Att slippa vara rädd för att allt skall gå sönder.
Men också att kunna orka. Kunna ta mig runt i mina rum, att orka prata.
Att prata är förövrigt mestadels svårt för om jag skall prata måste jag hosta.

Dubbelsidig lunginflammation. Jag blev bara sämre. Men nu skall jag ha de rätta sakerna för att bli frisk. De rätta sakerna för att mina dagar skall kännas enklare.

Jag är inne på min tredje dag att försöka få till ett blogginlägg och nu känns det som att jag närmar mig slutet. Att jag skall bli färdig med detta inlägg. Jag tänker på att jag var han som aldrig blev sjuk. Något som i och för sig stämde även om jag åkte på Corona under påsken.
Nu känns det annorlunda. Jag är ynklig och trött. Jag är inte ostoppbar.

Läs hela inlägget »

Andra veckan i november öppnade USA gränsen mot Europa. Biljetter bokades om ännu en gång.
Ingen höst i central park. Inget flanerande i Greenwich Village denna november heller.
Men det kommer en dag, en annan dag, en vår med förhoppningsvis andra förutsättningar.
Bättre förutsättningar.
Då jag kommer röra mig i området mellan Bank Street till Broadway. Då jag kommer promenera på Waverly tills att den ändrar riktning ungefär vid mittpunkten vid Christopher Street.
Om 89 dagar.
Är allt annorlunda då?

Läs hela inlägget »

Min dag

I fredags var det min dag. Men jag fick aldrig skriva om det då saker och ting bara föll.
Men fredagen var fin. En sån där dag man borde ha minst två av på ett år.Frukost och paket på sängen, elever och klasser som fått nys om den stora nyheten att jag fyllde år och tog tillfället i akt att både sjunga och hurra. Ett luciatåg som under själva uppvärmningen valde att sjunga för just mig....Det var vackert alltsamman.
Sedan telefonsamtal och mess och hyllningar och gratulationer på sociala medier förstås. Jag kände mig som en kung och kvällens drottning var Jonas Gardell som fick mig att både skratta och gråra under samma föreställning.
Så fredagen var fin och vacker. Sedan blev jag sjuk...

Läs hela inlägget »

1968

Året är 1968.
”kärleken blir fri”  och vänstermänniskor delar sommarhus med varandra och kör rostiga Renault 4 L och äter chili con carne med råris. ( Det är så det påstås)

I Sverige införs 5 dagars vecka för skolan och Vilgot Sjömans film; ”Jag är nyfiken blå” har premiär.
Mina föräldrar har hyrt ett hus på en gård som ligger 3 kilometer från närmsta granne. Där kommer jag leva mina närmsta 10 år. Det är idyll, ordet problem finns inte och solen är alltid stor och gul på en blå himmel.

Men ute i världen stormar det.
Martin Luther King och Robert Kennedy blir ihjälskjutna och i Tjeckoslovakien lovar kommunistledaren Alexander Dubcek att införa omfattande demokratiska reformer.  Dubceks planer på socialism med ett mänskligt ansikte gillas inte av Sovjetunionen och tillsammans med de andra "vännerna" i Warzawapakten invaderas Tjeckoslovakien.

Johnny Cash spelar in sitt klassiska album
"At Folsom Prison" i just samma fängelse i Kalifornien och Jimi Hendryx släpper sitt tredje studioalbum, klassiska ”Electric Ladyland”.
1a på Billboard den vecka jag föds är Hey Jude med Beatles och andra klassiska låtar från 1968 är Black magic women, I heard it through the grapevine , Delilah, Streets Of London, The Good, The Bad And The Ugly, Mrs. Robinson, If I can dream...
för att nämna några.

I Sverige införs postnummer och den första damserien i fotboll startar. Det är sommar-OS i Mexico City och Richard Nixon blir USAs president.

Det händer alltid mycket på ett år. 1968 är inget undantag.
Jag har alltid hört att det är något speciellt med året 1968. Att det var en speciell tid, att allt var så mycket annorlunda då.
Så här på dagen 53 år sedan jag föddes, sitter jag och funderar på just det där. Försöker sätta mig in i hur det var att leva då, vilka drömmar man hade 1968 och just det där att det nog kanske bara är det man vill minnas som man minns.

Läs hela inlägget »

Ännu en coronavåg över Europa.
Smittoläget är kritiskt på flera håll.
Restriktioner införs igen. Även i Sverige.
En tidsfråga innan spridningen tar fart i Sverige enligt de som säger sig veta.

November är inte bara grått och blött. Nu också kallt.
Frosten biter sig fast även i den här delen av landet.
Den Dalsländska vägen ner mot Bohuslän är hal. Det är ständigt påminnelser och varningar från den lokala radiostationen.
Jag är nöjd över däckbytet igår.

Detta händer här och nu. Precis innan jag skall bli ännu ett år äldre. En del saker har ändrat sig radikalt i mitt liv. Andra saker inte.

Läs hela inlägget »

Dags igen nu

Det drar ihop sig till ett skönt träningspass.
Jag jobbar på och hänger i trots ålder, krämpor och sinande kondition.
En anledning är förstås att träffa polarna, men också för att få hänga och träna med ungdomar som dessa.
Det är dags igen nu.

Läs hela inlägget »

Igår

Det är blött, grått och trist.
Då behövs de där ljusglimtarna mer än någonsin i vardagen. Som igår när jag firade raggmunkens dag på storslaget sätt  och sedan blev dagen aldrig mörk och geggig. En tisdag med färg kryddat med trevligt möte och påminnelse om livet som hela tiden är närvarande.

Nu är det idag.
Man skall leva i nuet, men tillåt mig ändå att i min tillbakablick påminnas om ljuset från igår i form av en måltid för att  sedan rulla på som i en euforisk dröm. Att det även skall få sätta fart på en gråmulen onsdag.

Vi är långt in i november. Ett par dagar innan ännu en födelsedag signerad Tommy.
Det är grått och blött, men vackert ändå.

Läs hela inlägget »

Mycket hår,
lite skäggbeprydnad.
En snygg gitarr,
En skön gitarr.
En nöjd man.
Några vackra ackord i sommareftermiddagen
Och jag kan ännu höra dem så här långt in i november.
Minnenas och längtans styrka.

Läs hela inlägget »

En happening

Jag funderar på det där med söndagsmiddagar. Det var något annat förr.
Förr när jag var barn.
En happening.
Vill ha lite av den där känslan man hade som barn när det var söndag. Den där steken som stod på i flera timmar var en bidragande orsak till den.

Minns hur hela huset fylldes av den där härliga doften.
Sedan familjen samlad runt det runda bordet. Ofta var det älg som erbjöds. Det var glada miner. En tacksamhet över att tillhöra en familj och en gemenskap, men det fattade inte vi barn då.

Jag letar bland mina filer och inskannade foton. Hittar en bild på mig från den tiden som jag i denna stund hamnat i. Jag sitter inte runt det runda bordet, men glädjen går inte att ta miste på. Kanske är det just söndag. En bild från en lycklig barndom. Något som jag är mycket tacksam över. Väl medveten om att det inte är alla väl förunnat.

Jag har rört mig runt i köket en stund. Jag har en plan. Det har jag sannerligen. Det här kommer bli hur gott som helst. Det är en söndag med lyckligt slut. Det bestämmer jag här och nu.

Läs hela inlägget »

Uppvaktad tidigt på morgonen. Sedan en numera sällsynt långfrukost vid köksbordet.
Långa samtal och konstateranden.
När barnen blir vuxna försvinner gärna spontaniteten.
Men denna morgon är allt som vanligt...men ändå inte.
Ett ljus i novembermörkret.
Ett lugnt och förnöjsamhet.
... Och jag vet att jag inte vill att hela tiden ha mer eller bättre, utan är nöjd med livet som det är. Just nu och här.

Läs hela inlägget »

Allt har sin tid.
En vecka går fort i lycka.
Strax är det fredag och sista arbetsdagen för den här veckan.
Vad händer här egentligen? Det var ju inte länge sedan som jag var ledig och hade soliga och avslappnande  dagar långt härifrån...

En intensiv men också innehållrik vecka med spännande händelser som satt färg på dagarna har fått dem att flyga iväg. Allt är bra.
Dessutom har jag börjat en nedräkning idag.
99 dagar tills New York.
Då det varken  blev något i fjol i november eller nu, så håller jag verkligen tummarna för att pandemi och andra förstörare skall hålla sig i schack.

Läs hela inlägget »