2021 > 01

Har inte skrivit på evigheter.
Vet inte om det beror på kylan, mörkret eller kanske det där höga tempot som hållit i sig i ett par veckor nu.
En sak vet jag iallafall och det är att jag inte har skrivkramp, för jag har så otroligt mycket inom mig som vill komma ut - som måste komma ut!
Förr eller senare...

Idag är det på dagen ett år sedan det första fallet av Corona redovisades i vårt land. Minns den där dagen. Kändes konstigt, precis som att jag då kände på mig att detta inte var något vanligt virus. Att detta skulle kunna förändra saker och ting...
Förändra saker och ting gjorde det och det ordentligt. Nu lever jag på hoppet och mina böner och drömmen om att mina inbokade resor trots allt kan bli av...

Igår skrev en vän till mig; "Tänk, på måndag är det redan februari."
Och måndag är i morgon, så nu är vi strax där

och en annan vän skrev "Men solen skiner åtminstone". Som ett sätt att muntra upp mig och det slår mig att det är just så här som vi pratar om det viktiga numera. 
När man skall kommunicera på djupet så säger tiden blankt nej för fysiska närvarande samtal.

Dagen har gått i arbetets tecken, men igår blev det en familjedag i Kungälv. Jag håller uppe balansen så gott det går mellan det där som heter måsten och njutning.

Läs hela inlägget »

Mörker och total kyla.
Det är en tung tid nu.
Kraftigt snöfall i södra Sverige. Här i Dalsland har vi beredskapsläge.
Det skall bli en fin dag. En sån där gnistrande vit januaridag som man önskar sig så här års. Ändå drömmer jag om solstänkta stränder i Fort Meyers Beach.

 

Läs hela inlägget »

Tur

Det kommer allt närmare mig.
Liksom från alla håll.
Den där farliga smittan som klamrar sig fast och inte tycks vara mottaglig för att utrotas.
Vi har satt vårt hopp till vaccinet. Även jag tror på det.
Man måste tro, för vad är annars livet värt?
Men faktum är att det där viruset är snabbare än oss. Den väljer ut sina offer och lägger ner dem precis innan den andra dosen är tagen.
Och så där är det i min omgivning nu. Smittan har kommit närmare mig och finns nu åt alla håll.
Ingen reträttplats - det här är nu ett spel om tur.  

Läs hela inlägget »

Ikväll börjar en ny serie på tv4 som heter Elitstyrkans hemligheter.
Den skall handla om världens tuffaste utmaning där 18 kvinnor och män som under ledning av före detta elitsoldater ska genomgå prövningar liknande de uttagningstester som görs till ett elitförband. 

I min bok Michelletimman har bland annat bokens två huvudpersoner Dany och Malin genomgått denna tuffa utbildning. Här bjuder jag på ett litet utdrag ur boken där Malin själv berättar lite grann om den tuffa utbildning som hon gått igenom.

"Malin hade rekryterats till firman tretton år tidigare. Hon var ung, och smart och hade inte tvekat när hon blivit erbjuden ett jobb som strategisk analytiker av Lennart Forsberg själv, företagets grundare. Lennart hade en dag helt sonika klivit in på det kafé där Malin och hennes vänner brukade träffas, tagit henne avsides, bett om att få boka ett möte med henne och därefter erbjudit ett välbetalt jobb på stående fot. Hon skulle förstås få en betald utbildning innan hon tillträdde tjänsten, en unik möjlighet till en framgångsrik karriär. En månad senare var hon inskriven på ett universitet i Florida och livet blev nästan för bra för att vara sant. Ständig sol på klarblå himmel, intressanta kurser, roliga kurskamrater och vilda fester. Det skulle ändå snart stå klart för henne att något annat väntade, att utbildningen inte bara skulle bestå av ekonomi och statskunskap. När hennes parallella militära utbildning tog sin början var hon redan så uppslukad av äventyret och full av övertygelse om att hon skulle kunna vara med och göra den här världen bättre, att hon inte tvekade en sekund att bara köra på. 
Det var först efter hennes första Hell’s Week på en anläggning utanför San Diego som hon började reflektera över vad hon egentligen höll på med. Utan sömn, ständigt i rörelse, hungrig, våt, kall och lerig. Ständigt den där rösten som erbjöd ett lyxigt rum på ett av hotellen nere vid stranden. Det enda man behövde göra var att ringa i den glänsande mässingklockan som alltid tycktes sitta strategiskt nära. 
– Whaddaya think? All you have to do is get up and go smack the hell out of that shiny, brass bell! 
Sju av tio valde det alternativet. Drop-On-Request.  Malin hade aldrig varit en av dem. Hon visste att de här prövningarna var till nittio procent mentala och inte fysiska, vilket instruktörerna ville göra gällande. Att beskriva allt det som man blev utsatt för under de här dagarna hade hon aldrig försökt sig på. Ingen skulle förstå, men det var i och för sig ointressant eftersom hon ändå inte skulle få lov att berätta det för någon. Hon hade varit i Afghanistan och jagat Bin Laden, gjort två vändor i Irak, haft uppdrag i Syrien och i ett dussin andra stater. Oftast hade hon jobbat för USA:s militära underrättelse-tjänst: DIA. Hon hade blivit skjuten en gång, tillfångatagen och torterad, men hade idag varken synliga eller psykiska men. Det sistnämnda hade klargjorts av både expertis hos hennes arbetsgivare och av en oberoende psykolog. 
Tre veckor. Det var allt som var kvar till Malins semester. Flera veckors ledighet. Något hon inte haft på mycket länge. Faktum var att hon inte kunde minnas när hon haft några veckors sammanhängande ledighet senast. Hon var trettiotvå år nu. Såg fortfarande bra ut. Hennes blåa ögon var pigga och nyfikna. Det ljusbruna håret hade hon låtit växa ut och det var nu stort och naturligt krulligt. Som när hon var sjutton år. Hon var mer vältränad än någonsin. Atletisk, etthundraåttio centimeter lång och åttio kilo muskler. Trots det såg hon kvinnligt vacker ut och hon visste själv om det. Hon bar för dagen en svart rak knälång kjol, vit blus och en svart jacka i enkelt snitt, med stora knappar. De svarta skorna hade hög klack, men inte för hög.  
Hon kände sig lugn och snudd på harmonisk. Hon tänkte på mannen i sitt liv. Han som hade funnits där nu i snart ett år. Kanske skulle de skaffa barn, en liten familj, en mening med livet? Något som hade varit helt otänkbart bara för några månader sedan. Vem kan ha familj, när man inte kan berätta vem man egentligen är, eller vad man gör när man aldrig är hemma? Man kan aldrig bygga en relation på lögner. Förvisso skulle hon aldrig kunna berätta för honom om det förflutna. De lögner som redan sagts var omöjliga att ta tillbaka, men nu hade hon fått chansen att faktiskt börja om. Hon hade ett vanligt liv nu. "


Är du intresserad av att köpa ett exemplar av den spännande boken Michelletimman så går du in på den här sidan; Jag är intresserad av boken Michelletimman

Läs hela inlägget »
Etiketter: michelletimman

Morgonstund,
Förmiddag.
En paus
En lugn stund.
Men snart, ganska snart så skall den här söndagen tas hand om.
Ibland går det snabbt mellan 0 och 100. 

Läs hela inlägget »

Jag hörde den där låten igen idag och därefter har längtan till den där staden åter infunnit sig.
Jag minns inte hur många gånger jag har varit där, men en gång stod jag tillsammans med brorsan på Grand ole ophrys scen.
Det är några få saker i mitt liv som slår det.
Inte fler.
Och så minns jag hur vi firade brorsans födelsedag på legendariska Tootsie's och aldrig förr har väl budweiser smakat bättre än då...Och så livemusiken från den lilla scenen och alla hattar....
Förövrigt var jag och brorsan de enda bland de 3 miljoner invånarna den kvällen som inte bar hatt.

"I pour my heart out
Three minutes at a time on a J-45 and no one's listening
Too busy drinking on the company tab
I scream my lungs out
Confess my secrets, own my sins, but they don't give a damn
Cause if it don't sound like the radio, pass"


Och då minns jag.
Caitlyn Smith och den där lidelsefullt ljuvliga låten som jag lyssnade på i timmar för några år sedan.

Jag återkommer till nashville.
Jag planerar ett återbesök.
För jag älskar verkligen den där staden och det fanns en tid då jag faktiskt på riktigt trodde att jag skulle bo där i resten av mitt liv.
Jag skulle bara bli klar i södra Georgia först, sedan låg musikstaden för mina fötter...
Det blev Färgelanda, Dalsland istället för Nashville, Tennesse den där dagen jag lämnade Macon, Georgia. Säkerligen rätt beslut, men drömmen finns fortfarande kvar.
På tal på dröm  så minns jag starkt en dröm som jag hade just för några år sedan. Jag drömde att jag levde och verkade i just Nashville. Jag var en countryartist och tydligen en framgångsrik sådan och jag levde ut precis de där drömmarna som jag en gång hade som ung. Och när allt det där "perfekta livet" spelades upp med berömmelse, rikedom och lycka hände det där avgörande som satte allt på sin spets. Då när allt kastas om och man måste ta just det där viktiga beslutet...

Caitlyn Smith sjunger:

"Nashville you win
You're steel guitars and broken hearts have done me in"


Och jag kan verkligen känna det där förbannade vemodet som ibland kan göra så ont så att man nästan går isär ...och sedan den där romantiken...
Romantiken som är så träffsäker och rätt på så att man bara vill vara just där, fast att man vet att den kommer förgöra en.
Samtidigt är just detta (hur konstigt det än låter), en förutsättning för hela mitt livsberikande. Jag andas, känner och njuter av den där smärtan.

Caitlyn sjunger vidare;

"This town is killing me, this town is killing me"

och nu kan jag se henne framför mig där hur hon sitter på den där lilla scenen, med bara sin Gibson, framför en oengagerad publik och hon blottlägger hela sig, det finns inget privat.
Bara nakenhet och ärlighet.

"I scream my lungs out
Confess my secrets, own my sins, but they don't give a damn".


Och åter igen är jag tillbaka på Tootsies den där novemberkvällen då brorsan fyller år, just då när livet liksom peakade och kändes så enkelt.
Och där på scenen står hon,
Caitlyn Smith, ensam med en J-45 som enda vän framför ett par bröder som aldrig vill åka hem igen.

Läs hela inlägget »
Etiketter: nashville

Här är allt Corona-säkrat.
Det är iallafall det som den här platsen vill göra gällande. Ett gästspel på lokal på ett av landets otaliga SPA och konferanshotell. Snart är de kanske inte så många kvar. Den här farsoten gör allt för att ta död på det som kommer i dens väg.
Och jag är här av en flykt...och kanske för att skriva mitt nästa kapitel.
Inget är som en oskriven bok. Allt är bara blanka sidor.
Maten smakar bra, men interiörerna får jag själv göra smakfulla. 
Det gör mig dock inget, för allt är ändå bara en chimär. 
Jag stannar hela helgen, men egentligen borde jag stannat kvar för en tid. Bort från offentlighet och måsten. In i anonymitet och ensamhet...
Jag kan bara vara jag.

Läs hela inlägget »

Superman

Idag var jag Superman.
Ibland, men inte ofta får man till det. Idag gjorde jag bra ifrån mig på jobbet. Jag var en bra arbetare. Som ni vet är det en mycket skön känsla.
Nu en stunds avkoppling och reflektion över dagen. 
Sedan lyssnar jag på min för illfället favoritlåt; Superman med Keith Urban. Denna Urban vars senaste album är så grymt bra.
Och när jag var barn hette Superman Stålmannen och det tycker jag fortfarande ligger bra i munnen, men jag vet att jag vid de tillfällen jag sagt just det, har ingen i den yngre generationen fattat någonting. Jag sa för all del även Spindelmannen och Läderlappen också. De tycker jag också fungerar bra än idag. Där lär jag bli motsagd.
Men Keith Urban är en av de bästa artisterna av vår tid. Det är ett faktum...och gitarrist också.
I am Superman.  

Läs hela inlägget »
Hej mitt vinterland Hej mitt vinterland

Jag har huvudvärk.
Här haft det en vecka nu.
Jag brukar inte ha det.
Antagligen en reaktion på den totala kylan och omställningen från att gå från fysisk undervisning till distans.
Det lär gå över. Värmen kommer nog åter och en dag kommer man se den där distansundervisningen som en parantes i ens lärargärning.
Men jag har än så länge svårt med att växla mellan vanlig undervisning och distans. Vet inte varför, men det är som att jag spänner mig när det hela tiden skall växlas...
Det är inte jag. Jag brukar inte påverkas av svängningar. Jag brukar varken stressa upp mig eller påverkas av press.

Hej mitt vinterland!
Det är vitt, svart och grått.
Hade jag inte vetat bättre så skulle jag inte ens kunna ana att det är på väg att vända.

Läs hela inlägget »

Nu finns min bok Michelletimman åter att köpa på Akademibokhandeln, efter att varit slutsåld där en längre tid. Om du vill beställa boken från Akademibokhandeln gör du det genom att trycka här.
Intressant hur mycket det skiljer i pris från olika näthandelsföretag. Vad jag får i slutändan skiljer sig dock inte beroende på vad återförsäljarna sätter för pris.

Läs hela inlägget »
Etiketter: michelletimman
Vad jag lyssnar på. Vad jag lyssnar på.

Spotify olika listor som de gör åt dig för det avslutande året tycker jag är intressanta, även om jag ibland kan ställa mig skeptisk till deras analyser. Dock är nog svaret på den ovanstående frågan klockren och inte alls svår om man känner mig,

Läs hela inlägget »

Snön yr på vägarna och det är kallt. 
Men i bilen är det behagligt skönt och det råder härlig lördagsstämning. Julmusten är säkert en bidragande orsak till det. Så också musikunderhållningen som kommer från det formidabla ljudsystemet.
På skärmen går det att läsa Cold och det är sannerligen kallt ute, även om den texten refererar till låten som spelas.
Jag är så härligt förtjust i Chris Stapelton och i den här så sköna låten. En låt som faktiskt i flera av de stora musiktidningarna utsågs som en av 2020 års bästa låt. Även av svenska musikkritiker. 
Skönare än så här har jag svårt att att tänka mig att det kan låta en lördag eftermiddag.

Läs hela inlägget »

Lördagsmorgonen är kall och bister.
Men det tycks bli en vacker dag med sol och vit inramning.
Det blev vinter i år också.
Januari håller sitt grepp och lördagen är oförutsägbar och vass.

Läs hela inlägget »

Idag för 73 år sedan föddes min pappa. I kyrkböckerna står det att han föds i Askersunds landsförsamling, Örebro län. 
Nytt för svenska barnfamiljer det här året är att från och med januari inför Sverige allmänt barnbidrag. Storleken på bidraget är då 260 kr per barn och år för barn upp till 16 års ålder. Lite senare under året kommer också bostadsbidrag för barnfamiljer införas.
Något som kommer göra det lättare för många barnfamiljer är att det svenska företaget Findus, under året, som första livsmedelföretag, lanserar barnmat på burk. Senare under året kommer också den svenska mjöl- och brödransoneringen upphöra.
En annan lag som kommer göra de avsevärt bättre för många svenskar är att lagen om allmän folkpension träder i kraft i januari.
Ute i vida världen tycks också saker och ting bli en aning bättre, just i januari för 70 år sedan. T ex blir Burma och Ceylon självständiga.
Men, så omkullkastas allt då Mahatma Gandhi mördas  i New Delhi  den 30 januari och i Tjeckoslovakien tar kommunisterna makten genom en statskupp.
Allt känns så nära och osäkert igen.

David Ben-Gurion utropar Israel som oberoende stat den 14e maj och dagen därpå anfaller Egypten, Jordanien, Libanon, Irak, Syrien och Saudiarabien Israel.

I sportens värld är de olympiska spelen det här året i  Sankt Moritz och London.  Sverige vinner OS-finalen i fotboll genom att slå Jugoslavien med 3-1 på Wembley Stadium.
I skidspåren är det Nils "Mora-Nisse" Karlsson som regerar och bland annat tar sin femte seger i Vasaloppet

I musikens värld händer storartade saker då skivbolaget Columbia lanserar LP-skivan och på radion spelas framförallt Edvard Persson och låten En fattig trubadur och Povel Ramel med Tjo vad det var livat i holken i lördags flitigt.
Kända musiker som föds under 1948 är bland annat 
Alice Cooper, Andrew Lloyd Webber, Steven Tyler, Eddie Meduza, Tommy Körberg, Py Bäckman, Cat Stevens,  Olivia Newton-John, Johnny Ramone, Jackson Browne, Jim Steinman, Glenn Frey, Ozzy Osbourne, och Donna Summer.

De personer som dock är på de flestas läppar är
republikanen Harry S. Truman som vinner amerikanska presidentvalet och Folke Bernadotte som i egenskap av FN-medlare i Palestina presenterar den så kallade Bernadotteplanen. Folke Bernadotte mördas den
17 september i Jerusalem. 

Så ser min pappas första levnadsår ut.

Läs hela inlägget »

Om natten när alla har somnat
Och när EPA-reaktorerna lämnat sitt favorittillhåll. Det är då som jag ensam vaken spanar ut genom city. Först genom fönstret, sedan från balkongplats.
För det är där runt halvtre som sömnen inte vill infinna sig. Man har försökt i timmar och när man är just så där nära...är det något som snor en uppmärksamhet och man är vaken igen.
Som tröttast kommer jag vara runt halv fem, men då är det strax dags att gå upp. För jag kan det här. Jag har gått igenom detta tidigare. Jag vet.
Natt-teve sedan. En flykt och ett försök till att somna.
Gränsbevakarna från Australien är dock tyvärr för intressant.
Jag är klarvaken.
Så där kommer det vara... till klockan halv fem. Till dess är jag den här nattens övervakare.

Läs hela inlägget »

Ute igen.
Det är Söndag.
Jag älskar att dra den där friska luften ner i mina lungor.
Nu på programmet ett litet träningspass.
En liten inblick i mitt liv genom bilder av dagens händelser.
Vi slutar här.

Läs hela inlägget »

Kvällen närmar sig
Söndag.
Fortfarande tid för eftermiddagskaffe.
En liten inblick i mitt liv genom bilder av dagens händelser.
En dag som gått in en bit på andra halvan.

Läs hela inlägget »

Det är eftermiddag.
Söndag.
Lunchtid.
Jag hade en vän hemma. Mycket trevligt,
sedan en resa till staden.
Covid-anpassad förstås.
Jag äter hamburgare av nostalgiska skäl...och därför att det så gott.
En liten inblick i mitt liv genom bilder av dagens händelser.
En dag som fortsätter.

Läs hela inlägget »

Det är fortfarande morgon.
Söndag.
Första promenaden och det i grannskapet.Det får igång mig.
En liten inblick i mitt liv genom bilder av dagens händelser.
Dagen fortsätter.

Läs hela inlägget »

Det är morgon.
Söndag.
Frukost 
Laxpatén hör inte till vanligheterna vid frukoststund, men väl idag.
En liten inblick i mitt liv genom bilder av dagens händelser.
Vi börjar så här.

Läs hela inlägget »

Bilder säger mer än tusen ord sägs det, men det är nog även så att kommenterad säger den ännu mer. Bilden ni ser ovan har jag i några minuter ägnat mig åt att titta på. För mig är den stark, den symboliserar ett starkt ögonblick som bara de här barnen delar och så jag då förstås, som fångade det med linsen. Det är sommar och kvällsdopp, frihet och lov. Det är skratt och högljudd konversation. Det är plaskande och spring i benen.

Det är underbara sommar. Underbara, älskvärda tid!
Och nu ivintertid och med det kyla och mörker,
men när jag nu ser på bilden igen  och minns tillbaka....När jag minns om hur det var just då,när allting verkade möjligt och ingenting, absolut ingenting kunde vara omöjligt.

Läs hela inlägget »

Mina minnen

Under ett decenium bodde jag i en röd stuga omslukad av skogen och en sjö. Det var en minnesvärd tid med mycket roligheter på kontot.
Det var nittiotal och hela livet - mitt liv var en fest. Jag spelade gitarr och sjöng och skrev en väldigt massa sånger och poesi. Jag läste hyllmeters med böcker och lyssnade på vinyl, drack på tok för mycket öl och vin och när fredagen kom, fylldes den lilla stugan med vänner och med fest.  
Och trots att det finns så mycket destruktivt i det livet jag levde då och att en del sorger sitter kvar i de där väggarna, finns det minnen jag gärna har kvar.

Minnen tränger sig på. Jag har nog t ex inte lyssnat på Lemarc sedan jag flyttade där ifrån. Något som gjordes mycket då.
Eller en gång minns jag att jag gjorde det...
En gång när Eric var liten spelade jag av nostalgiska skäl Lemarc i bilen. Det var jag och han.
.Jag sjöng med i  "senast jag såg änglarna" och min son tittade på mig konstigt och frågade vad vi lyssnade på. Jag förklarade och min son siatt tyst och lyssnade på mig, lyssnade på musiken som fyllt kupén i bilen.
När sången var slut och det blir tyst sa han; "Det här var den sämsta skiten jag någonsin hört". Jag minns att jag tittade på honom, men sa inget.
Var tacksam för att han lät mig lyssna ostört, men det sa jag förstås inte. Han förstod inte då vad jag kände.
Han var inte bekant med min historia, än mindre svårigheten och utmaningen av att vara vuxen.

Ibland kommer minnena över än så där. Ibland måste man få det ur sig. Jag tänker på alla vänner som var med på den där tiden. Som var där. De som förstår..
Det är en dag i veckan och minst sagt väldigt NU. Det är en snabb titt i backspegeln igen, innan det är dags att ta tag i dagens bestyr.

Läs hela inlägget »

Jag spelar, jag lyssnar, jag tänker. Jag är denna dag. 
Jag sätter mig vid dessa tangenter och försöker hitta orden som skall beskriva de stunder i livet då jag utifrån en enkel tes försöker finna alla de rätta svaren. Jamey Johnson sjunger Meatloafs gamla hit; Two out of three aint bad, men det tyst i bakgrunden. Så där tyst som ni vet ...så att det blir en skön, men ändå inte störande ljudram runt alltihopa. Jag tänker på alla dessa murar runt omkring oss, på begränsningar i en tid då allt gott borde vara tillgängligt. Jag tror att ni vet vad jag menar. Jag tror att du också någon gång känt dig som en skugga på en vägg, eller en spegelbild av det som du egentligen borde vara. Jag vill så gärna kunna påverka, vara den som gjorde skillnad, att jag var så stark så att jag i en del i ett större sammanhang, tillsammans med andra, fick alla bitar på rätt plats. Jag pratar om rättvisa, kärlek och förnuft. Jag pratar om det goda livet, den goda människan och om ...att göra sitt bästa.

Jag finner inte de där svaren och jag tycks aldrig lyckas nå ända fram, men förhoppningsvis gör jag mitt bästa. För hur jag än försöker att motbevisa det faktum att jag borde göra mer, är det kanske som det står i visan; Two out of three aint bad?

Läs hela inlägget »

Jag hittar den här gryniga bilden från december 2013, Vårt hem är fyllt av liv.
Min son fyller år.
På bilden ses han vara i färd med att öppna ett paket. Hans vän står bredvid och övervakar allting.
Det är något med den där över 7 år gamla bilden som tar tag i mig.
Kanske för att den ser så levande ut? kanske för att det visar en tid då det inte fanns i ens tanke att det kunde vara farligt att komma tillsammans och träffas? Kanske för att jag undrar vad jag där bakom min son tänker på just i den där stunden?
I soffan sitter det folk och man anar att det är fler barn i det där rummet.

Jag kan se att jag var mer än huvudet längre än vad han var då. Nu är det tvärt om. Tiderna förändras och idag längtar jag tillbaka till tiden då allt var så naturligt och oskuldsfullt.

Läs hela inlägget »

Den här lilla trevliga saken köpte min farfar 1960.
Han berättade om dess historia för mig en gång. Jag frågade varför han hade köpt en skrivmaskin och han berättade.
Min farfar tyckte om att skriva och han berättade att det var det sätt som han hade lättast att utrycka sig på.
Men tiden var förstås fel och man kan säkert fundera på vad han egentligen skulle ha en skrivmaskin för?
Men jag tror att han i en annan tid, en tid där han själv skulle fått möjlighet att välja vad han skulle bli och göra, hade den där skrivmaskinen fått en mer framträdande plats i hans liv. Han hade också drömmar. Nu kom den att användas främst till att skrivas brev på.

Maskinen måste varit en riktig elegant skönhet då, med dess läckra design, egenskaper och litenhet. På den tiden var Underwood en av giganterna bland skrivmaskiner med 27 procent av världsmarknaden. Företaget hade nästan 35000 anställda i fabriker runt om i Italien, Spanien, Argentina, Brasilien och Skottland. En kort tid senare skulle huvudägaren Adriano Olivetti dö i en hjärtinfarkt och i en serie av olyckliga omständigheter skulle snart bolaget vara bankrupt och trots att företaget lyckades leva vidare fram till 1990-talet blev de aldrig bättre eller finare än då.

och det var i början av 90-talet som jag började använda den. Jag skrev olika texter, dikter, noveller och sånger på den. Ja till och med en roman lyckades jag att få ur den där maskinen.
Jag har skrivit bokmanus innan Michelletimman,men de skickades aldrig in till något förlag och lika bra var nog det.
Hursomhelst blev den där maskinen viktig för mitt egna fortsatta skapande och kanske var det det som var meningen med att min farfar Eric köpte den där maskinen?

Nu står den nedpackad och det var länge sedan jag hade den uppe. Jag brukar tittar på den ibland där den står i sin väska. Min brorson som samlar på skrivmaskiner har vid flera tillfällen velat förvärva den, men jag har tvekat. Egentligen hade det varit det bästa att han fick ta hand om den. Då hade den kommit i goda händer, men så tänker jag på det där som jag och den där maskinen haft tillsammans....
Jag tänker på det där i mångt och mycket besvärliga deccenniet 90-talet. Hur viktig den där maskinen var för mig då. 
Ibland är minnena och nostalgin stoppklossar för verkligheten.

Läs hela inlägget »

Epiphany

Bara så där crash boom bang, så var min ledighet över. Det går fort när man har det gott!
Jag kan summera en härlig ledighet. Idag tycks just vara bra för sådana göromål.

Det är tid för att återgå till det normala. Det normala som för oss flesta innebär inrutade veckodagar. Jag skall börja jobba. Jag skall börja lägga mig i tid. Jag skall sudda bort all den här lättjan inom mig och alla sådana där "vad som faller mig på" fasoner.
Det känns som att jag varit ledig en evighet, men känner jag mig färdig?
Fick jag gjort allt det där som jag hoppades på?

 Svar; Nästan.

Det är som en enda lång semester från mig själv...eller kanske är det semestern från mig själv som börjar nu? Gud vet! 

Det är iallafall ok. Jag känner mig redo. Jag känner mig redo att ta hand om dessa vinterdagar oavsett om de är soliga och vackra som idag eller grådassiga och fula. Det blir ändå tillslut som det själv vill.

Det viskas om återkomsten, om min comeback till vardagen. Allt klarnar tillslut.

Läs hela inlägget »

Tidig morgon. Ljudet av kaffekvarnen överöstar morgonteve på fyran. Rummet fylls av doften av nymalet kaffe. Bryggaren jobbar, den fräser till ibland, den pustar.
Utanför mitt fönster är det dis och fuktighet.Solen finns med och det tycks kunna bli en solig förmiddag. Kanske t om dag. Och det är söndag och allt känns spännande och fräscht.
På morgonen är alltid dagen oförutsägbar. Oavsett hur mycket du än har planerat.

Läs hela inlägget »

En bön

Natten kommer smygande inpå.
Idag har det varit riktigt vintrigt.
Jag känner mörkret som är här för att stanna ett tag till. Men igår var det vackert och soligt.
Det var en fin dag i början av januari, en sån där januaridag man inte vill skall ta slut. 

Min poäng med det här inlägget är att ibland är det sol och ibland är det regn och ibland är jag så förbannat trött på allting. Men jag har det bra. Jag är frisk, trots mina krämpor jag i bland klagar över. Jag har ett jobb jag trivs med, jag har fina människor omkring mig och jag har ynnesten att göra precis det som jag vill och  som faller mig på. 
Jag vet att alla inte har det så. Detta tänker jag på i kväll när jag sitter vid fönstret och stirrar ut mot mörker. 
Jag tänker på dem som har det svårt att sova i natt för att de är rädda, för att de inte har ett hem att sova i. Jag tänker på de som är rädda för att de är sjuka, de som sliter med maror både dag som natt och fruktar att det inte skall finnas någon morgondag. Jag ber om förbarmande och torkade kinder. Jag ber om mänsklig värme. Jag ber att ljuset åter skall få komma till dessa människor och att de också skall kunna önska att den där januariberdagen aldrig skall ta slut.

Läs hela inlägget »

Länge sedan jag var på klubben. Evigheter sedan jag kunde träna på mattan. Nu är den stängd och vem vet för hur länge?

På bilden lyser det om där stället. Det kontsgjorde ljuset gör bilden pigg och glad. Det känns bra. Dessutom ler jag. Snyggt.
Ett tufft år.
Ett gäng ljusglimtar för mig personligen, förövrigt - ett skit år.
Aldrig tidigare har omvärlden påverkat mig som i år.
Aldrig tidigare har ett virus totalt lamslagit en hel värld.
Aldrig har vin smakat så bra som nu.
Game - set - and match.

-3 grader ute,och mörker.
Mycket av livet handlar om att härda ut och njuta av det lilla när det väl kommer.
I kväll skall jag tänka på de där goa stunderna som får mig att le och skratta inombords. Sedan skall jag spela och lyssna på det mest banala, men viktigaste här i livet; sånger om kärlek.

Läs hela inlägget »

Riktig Vinter nu. kalla morgnar och ibland frost. Ibland regnar det och personifierar årstiden på ett stereotypt sätt på den svenska västkusten. Andra dagar kan det vara strålande sol på en molnfri himmel, Runt nollan och så njutbart att man inte alls tänker på att man dagen innan förklarade att man "hatade vintern". Så där går det på, dagen, dagarna, livet.

Det här livet som ibland känns så otröstligt svårt och jobbigt när man tittar sig om och tar in skeenden. Tänkte aldrig på det förr. Grymhet var grymhet och orättvisor var orättvisor. Inte mer än så. Nu är det bara tyngd. Som en överfylld hårddisk med slut på lagringsyta. Allt kan bara gå sönder nu. Explodera - eller dö sakta.

Jag lyssnar på Lucinda Williams. Det är en sån där period.
Januari och Lucinda passar bra ihop. Det där starka vemodet, den raspiga rösten och allt där som Amy Winehouse aldrig fick bli (men som hon säkert kunde blivit och kanske mer därtill)
Så skört, men samtidigt så starkt och på riktigt, att man inte kan låta bli att följa med in i det dunkla osäkra. I don't know how youŕe livin' är på riktig och hade med sin "outade "gitarr passat in väl på Niel Youngs platta "Are you passionate". Man kan nästan höra Lucinda svara med en viskning "yes".
Hade varit intressant att låta Youngs "Old black"  -  Sin brutalt misshandlade gitarrbest med sitt legendariska gryniga distade ljud förena sig med härligheten. Ett fullbordat musikalisk samlag av högsta kvalité. 

Lyssnar på Neil Young sedan. Något som tar mig genom natten. Vill höra på den där Gibson Les Paul Goldtop 1953 års modell på klassiker som Cinnamon Girl, Down By The River och Hey Hey, My My (into The Black).
Stabilisering.
Vintern rusar genom mitt rum och skeenden försvinner utan varken reflektion eller kommentarer

Läs hela inlägget »

Mitt hem är tyst och stilla. Inte ens buset i centrum tycks orka riva lugnets barrikad. Jag sätter på teven och ljudet justeras till ett minimum. Ett lätt behagligt brus i bakgrunden. Jag dricker te, mycket te.
Lyssnar på Danny.O´keefe.
The Eagles lärde sig skriva av Jackson Browne och Jackson Browne lärde sig av Danny O´keefe.
Jag går till botten i musikmyllan, till själva kärnan till allt det där vackra och intelligent smarta. Snygg produktion. Inte det där skitiga, men sköna från 70-talet. Man nyktrar till genom åren, liksom snyggar till sig. Ibland är det bra. Ibland vill man bara ha det där orena, det där lilla knastriga och charmiga. Jag har spelat en del själv i veckan. Jag och gitarren. Vi har snott till oss tid tillsammans,
Likt ett förälskat par, som i hemlighet träffas för förlustelser bortom rimlighetens gräns, medan deras familjer väntar på dem där hemma..Men vi får det inte att klicka längre. Det är som att kärleken finns där, men att det inte funkar. Eller så är det så att det aldrig har funkat. Tänker på när Dylan försökte få ihop den där Oh Mercy -plattan. Ingenting fungerade. En dag sa Bono till honom att snacka med Daniel Lanois. Fanns inget han inte ordnade i musikväg. Det där första mötet blev dock ingen direkt succé. Dylan asförbannad efter bara en kvart och lämnar studion och Lanois. Bono vädjar att han skall ge det en ny chans förstås. Dylans skriver om det i sin självbiografi. Han berättar att han gör ett undantag. Att han gör det för Bono. Han träffar Lanois igen, sätter ihop några fantastiska låtar och det blir förstås en succé. Dylan är tillbaka! En sjudundrande comeback och slut med att vara förband till Tom Petty. Låtar som  "Series of Dreams" och "Dignity" skrivs till den där plattan, men får inte plats, utan fick bli hits för framtiden. Låten Shooting star från plattan spelas påpassligt i mitt hem nu. Det är vackert.

"Seen a shooting star tonight
And I thought of me 
If I was still the same
If I ever became what you wanted me to be
Did I miss the mark or overstep the line that only you could see
Seen a shooting star tonight
And I thought of me."

Shooting star

Jag blir förstås aldrig någon Dylan, eller får rekomendationer av Bono om hur jag skall lösa mina musikaliska problem. Det är som det är.

Klockan snart två. Ingen teve på längre. Bara jag och den artist som jag väljer.Några minusgrader på termometern. Det väntas arktis kyla säger de som vet. Tycker inte om vinter. Förstår mig inte på den där mysighetsfaktorn som det pratas om. Men den finns där likt förbannat och jag måste få ihop allting ändå. 

"Things I used to dream of doing
I dream of doing still
There’s a section of desire
I do not dare to kill
When I was younger, I guess
I did things on the fly
Now my wings are smoothed and folded
But they still recall the sky"

Missing me, Danny Okeefe

Läs hela inlägget »

Ibland behövs ingen musik.
Ibland är tystnaden det enda vapnet mot en upprorisk hjärnmobb. 
57 bpm. Så nära som jag kan komma ett totalt standbyläge.
Jag känner igen. Känner min puls. Den är långsam, men tydlig. Min absolut bästa egenskap - att jag kan ställa om och "plocka ner".

En tidig morgon vid en sjö för mycket länge sedan, bestämde jag mig för allt detta. Allt det här som jag blev och det som det påverkade. Ibland, men inte ofta, tar man de där avgörande besluten som ändrar totalt allting i sitt liv. För min del handlade det om att bli vuxen. Att bli en vuxen människa i en vuxen kropp. Leva ett strukturerat vuxenliv. Jag bodde precis just bredvid den där sjön som är på fotot och just den där morgonen såg himlen ut precis så där. Jag minns att jag tog det som ett tecken. Ett tecken på att detta inte var en vanlig morgon, utan en avgörande morgon. Därefter skulle inget bli sig likt.
Jag är tacksam för det idag, även om det finns stunder då jag i all svaghet romantiserar det förgångna och ofta destruktiva.

För några veckor sedan på väg till jobbet fick återigen den där himlen mig att stanna till. Med skrikande bromsar sladdade jag till på vägen, gjorde en kraftig vänstersväng och stannade. Det var en magnifik morgon. Precis en sån där morgon som jag minns från det förgångna. Det var blött i gräset, men jag satte mig ner ändå och tittade ut mot sjön, medan vätan trängde genom mina byxor och tillslut fuktade min hud. Ibland är minnena starkare än förnuftet. För vissa saker är så viktiga att de inte får gå en förbi. Glöm allt det där som man måste. Det där omöjliga tidschemat som gör dig sjuk. Ibland måste man bara i all stillhet konfronteras med allt det där som påminner en om allt det viktiga i sitt korta liv. Det är den där stunden som driver dig vidare.

Läs hela inlägget »

Det är en kall dag. Några minus, men solen skiner och det ger hopp. januari har precis börjat.
Ny tid är här.
Kaffet är svart och hett och det mörknar fort.
Dagen har varit full med göromål och kanske en och annan överaskning.
Världen är fortfarande tokig och Dany Okeefe sjunger direkt till mitt hjärta.
Good time Charlie got the blues 
Klassiker som "the road" och "Quits" sedan.

Jag kommer att tänka på en teveintervju för några år sedan där Danny berättade om just den där låten Good time Charlie got the blues.
Historien om unga rastlösa män som fastnat i livets återvändsgränd, medan deras vänner är på väg åt något bättre. Om Charlie som lever ett liv på efterkälke och tar piller för att lindra smärtan...
Jag har alltid varit svag för den där låten. Svag för just den där stämningen som finns i den. Den var olik allt annat som jag hörde som barn. Elvis gjorde den till en världshit. Jag spelade sönder kassetbandet, sedan skivan. 
Utsattheten och utanförskapet har inte minskat med tiden. Låten fortfarande lika skrämmande aktuell.
Det där tänker jag på i dag. Januari har precis anlänt.

"You know my heart keeps tellin' me
You're not a kid at thirty-three
You play around you lose your wife,
You play too long, you lose your life

Got my pills to ease the pain,
Can't find a thing to stop the rain
I'd love t'try and settle down,
But everybody's leavin' town"

Läs hela inlägget »

Jag roar mig med att försöka fånga solkatter på mina väggar och mitt tak. Att jaga ljusstrålar som studsar kan vara en nog så avkopplande aktivitet.
Allt handlar om ljuset som kommit åter.
Ute är det befriande skönt och med kylan blev det både klarare och friskare.

Det är första söndagen på året och i morgon börjar de flesta att jobba igen. Även jag skall göra det, även om det kommer ske på hemmaplan. 
Jag har inga problem med att jobba. Trivs med det, även om de här stunderna av återhämtning är viktiga.

Ljuset är överallt nu. Jag behöver inga levande ljus längre.
Allt är nytt, men ändå så gammalt.
Allt börjar om, men det har det gjort förut, men denna gång...
denna gång kanske det är viktigare än någonsin.  

Läs hela inlägget »

Igår sa jag farväl till tomtegubben och alla hans vänner.
De är en del..
Och julgardiner och stjärnor, stakar, gran och glitter...
Julen bort och en ny tid att se framemot.

Idag inte mycket på programmet.
Såg på pressträffen som Fölkhälsomyndigheten höll digitalt med två andra myndigheter.Tegnell och hans kollegor på MSB och Socialstyrelsen. Inte mycket annat kom fram än att det ser fortsatt dystert ut. När de fick frågor senare kunde ingen ge några svar på grund av att det varit helger och info inte fanns. Den där pressträffen kändes rätt överflödig.
Såg på dokumentären om Frank Andersson sedan. Om den har mycket sagts och kommenterats, men jag tycker den är bra. Griper tag och berör mig.
Därefter hockey; Brynäs mot Leksand. Två klassiska lag. Spel mot ett mål,men mitt lag Brynäs har av någon anledning förmågan att hålla siffrorna jämna och få oavgjort vid full tid. En märklig match där Leksand skjuter nästan 60 skott mot Brynäsmålet. Brynäs får till 16...
Leksand vinner sedan straffläggningen och det finns inget orättvist i det.

Så där går den nya dagen, jag på sparlåga och livet som rusar.

Läs hela inlägget »

Jag spelar gitarr och däremellan tar jag små korta pauser då jag inte gör någonting.
Dagen är grå och kall och efter en stunds vila tittar jag på den där hyllningskonserten för George Harrison som är så grymt bra att man inte kan sluta att titta på den. George son Dhani är förstås med. Likaså Paul McCartney och Ringo Starr.
men det är Eric Clapton som är den stora stjärnan och tilsammans med andra Tommy-favoriter på scenen som Jeff Lynne, Albert Lee, Tom Petty, Joe Brown, Gary Brooker, Chris Stainton, Billy Preston, Jools Holland och Jim Keltner skapas det magi.
Har man bara ett musikvideoklipp kvar att se i livet, så är just det här det som man skall se.

Läs hela inlägget »

Jag är så gammal nu så att jag gärna betalar skatt.
Till och med mer än vad jag gör nu om jag vet att just de pengarna går till att människor mår bättre, får ännu bättre sjukvård, får en bra skola, att vi kan känna oss trygga.
Ja, jag tror definitivt att det är en del av att bli äldre. När jag var yngre var jag extremt skattefientlig, för att sedan med åren lätta upp min ståndpunkt. Detta utan att förändrat min grundsyn, eller för den delen politiska tillhörighet. Att gemensamt bidra till den nationella välfärden är en förutsättning för ett modernt demokratiskt land. 
Med åren inser man sin egna dödlighet, något som jag absolut inte gjorde som ung. Jag skulle också kunna säga att jag med åren också förstått att det här med att vara frisk inte är en självklarhet, att känna sig trygg där man lever och bor inte är ett privilegium och att ha en bra skola bygger på vilka resurser man får tilldelade.

Jag älskar att resa. Under 2021 hoppas jag att jag åter kan göra det. Att flyget också måste vara med och bidra till ett hållbart klimattänk är viktigt. Dock måste vi också förstå att om vi vill kunna fortsätta in i framtiden där möten mellan människor och kulturer är viktiga för vårt fortsatta egna och vår nations vidare utveckling måste vi också förstå spelreglerna. Att sälja flygresor är inte en gigantisk kassako och idag står flygskatten för en stor del av avgiften på min flygbiljett. Biljetten i sig är billig för mig och jag betalar som sagt gärna skatt, men halva vår befolkning tycker antagligen inte alls som jag och de är inte beredda att betala mer för biljetten. Därför måste vi skapa en större förståelse för båda sidor och inte bara för miljöivrare som anser att flyget bara är till fördärv, utan också för den andra sidan. Jag betalar gärna skatt och jag värnar både om att kunna resa och om miljön, men hoppas på en mer objektiv debatt fortsättningsvis både om att resa och att flyga. 
Och du - att flyga är jättebilligt (om du tar bort skatt och avgifter).

Läs hela inlägget »

Vi börjar med ett nytt blad i en tom bok. Allt är oskuldsfullt och oskyldigt.
Vi firar årets sista dag och vaknar upp till något vi tror och hoppas skall vara något nytt, något ännu bättre.

Vi har alla som varit med från början, ytterligare ett års livserfarenhet bakom oss. Inte helt fel. 
Jag funderar på om jag blivit något klokare? Tveksamt, även om det borde vara så.

Jag ägnar förmiddagen åt att fundera på just det där "klokhet" Vad det innebär och betyder för just mig.
Om jag är klok behöver jag fylla detta år med mer saker som jag tycker om. Jag behöver ställa mig frågan vad det är jag behöver göra mer av och vad bör jag ägna betydligt mindre av min tid med? Det är nu jag kan. Det är nu jag har tiden innan allt bara rullar på igen..

Läs hela inlägget »