2021 > 04

Allting är blått
Och igår när kvällen kom var värmen här. Precis lagom innan snön som sägs skall komma i dag.
Och idag är det precis 11 år sedan som vi fick komma hem efter att blivit strandade på en ö i Atlanten pågrund av vulkanutbrott på Island. Det gav oss drygt en veckas längre semester och en liten Eric som varit sjuk under två veckor i semesterparadiset, frisknade tillslut till och fick på det viset också några dagar med sol och bad.
Elva år sedan...
Tiden flyr.

Maj runt nästa krön. I sommar jag skall skriva klart historien om Johnny B. Och Dany och Michelle kommer förstås få vara med och några av de andra karaktärerna .
Hösten kommer handla om redigering och sedan direkt på den sista delen av denna bokserie. Känns skönt att ha planen klar. Känns skönt att ha förutsättningarna. Känns skönt att fått möjligheten och resurserna.
När jag skriver den här berättelsen känns det som att det är något jag burit med mig sedan länge. En historia som behövde komma ut.
Ibland vet man inte förrän man påbörjat att detta är något som jag var tvungen att göra. I detta fallet berätta Johnnys historia. Jag tänker; hur många Johnny har vi inte där ute?

Dagen är blå. När skall den bli grå? Snön skall komma, men först på eftermiddagen. Nu känns det dock så långt borta.



 

Läs hela inlägget »

Så är man tillslut där. De där dagarna då man är "framme". Eller, iallafall nästan framme.
Sol och en glass i min mun. Innan dess har jag grillat min lunch.
Tänk att man kan se framemot de här dagarna i april så mycket och sedan så är den där...våren.


Jag tar in dofterna och ljuden. Vårens dofter och ljud.
"Det är nu det är som bäst", tänker jag. Precis i denna pånyttfödelse. Nu när allt ligger framför. Grönskan, förhoppningar och ljuset.


Nu vill man bara ha mer. Att det skall eskalera, att man skall få mer, mer. Som ett beroende...
Våren tröttnar man aldrig på. April är årets moder

Läs hela inlägget »
På fjället, inåt landet var det vindstilla och jag lät morgonens första strålar attackera mitt ansikte, utan att jag gjorde något som helst motstånd. Fåglarna sjöng, men där tycktes inte måsarna gett sig in.
Total frid.
Nu är det kaffestund och jag sitter ute. Vi människor är gjorda för att vara utomhus. Redan under de tidiga vårmorgnarna här uppe i norr då snön fortfarande ligger på marken och det droppar från taken dukar vi upp vår fika ute. Vi säger att det är skönt nu och härligt med värme trots att det bara är 5 plusgrader. Med det är ljuset som räknas och solen förstås. Det gör oss människor levande. Det gör mig levande. Får igång mig. Får mig att vilja bege mig ut och upptäcka igen.

Söndagar är fortfarande sköna och jag vårdar dem som om de skulle vara de sista söndagarna i mitt liv. Mitt liv är ständigt inrutat, men just söndagar försöker jag hålla öppna och oplanerade. Detta just för att kunna vara spontan, göra det där oväntade.
Ibland fungerar det inte så. Ibland blir även mina söndagar som vardag, med saker inplanerade och massor av måsten. Då får det vara så. Det viktiga är intentionen, den där viljan och drivet att ha en plan och en balans i allting, utan att drabbas av stress och olust när det inte blir som man vill.
Det är söndag förmiddag. Nere i city väsnas en traktor som sopar parkeringen. Men det är också fåglar här i min närhet som sjunger och allt känns faktiskt bra.
Jag sluter ögonen, lutar mig tillbaka, känner hur vinden tar tag i mitt hår och kyler mina kinder och här och nu fylls jag av vällust.
Läs hela inlägget »

En lördagkväll behöver något extra.
I mitt fall innebär det god musik.
Hittade på en utmaning åt mig själv.


”Tommy, välj ut tre plattor som betytt något speciellt för dig.”


Fick tillslut ner det till fyra. Fuskade således med mig själv, men känslan sa att så måste det få bli.
Blev jag förvånad över mitt musikval? Nä, egentligen inte. Eldkvarn och karusellkvällar för att minnas när jag bodde på "Beverly", alla kväller och nätter med Plura och CO, men också de vänner som man umgicks med då. Det där soundet, svensk åttiotalsrock.
John Mellencamp för att han var min allra första hjälte. Plattan "Scarecow" ett landmärke. Tunnel of love plattan med Springsteen gillades aldrig av kritikerna, men fängslade mig med dess vemod och inspirerade till egna skaparutflykter. John Hiatt höll ångesten på rätt nivå och var som en rumskompis under alla de där åren då jag bodde på "ranchen". Förövrigt är alla dessa plattor "ranchen-musik". Plattor som jag spelade på min skivspelare i den där lilla röda stugan inne vid skogen vid en sjö. En härlig tid, med mycket fördunkelt och en del svåra stunder.


Jag tillsammans med låtar och album med massor av egna små berättelser om just mig och hur allt var då.

Läs hela inlägget »

Gnäll



Jag har min plats i solen.
Allt är bra om man bortser att det faktiskt inte är varmt och att de där vindarna from hell är bra på att förstöra stämningen.
Men solen skiner och jag har lärt mig att man skall vara nöjd med det lilla.
Måsarna väsnas och hade jag varit en stor kustfantast, kanske jag tyckt att var stämningsfullt. Nu är det bara oväsen. De hör inte hemma här! I det fallet är jag en stor främlingsmotståndare.


Jag går tillslut in. Detta väder i april har inte gjort mig på gott humör. Alltid denna nyckfullhet när det gäller vädret i detta land. Inte många dagar kvar till maj.  Det är solklar gnällgubbsvarning på mig. Solen skiner förvisso just nu utanför mitt fönster,men jag vet att det är en chimär. Blåsigt och förbannat kallt är vad det är.










Läs hela inlägget »

Igår deltog jag i det första träningsledda passet på klubben på flera månader. Utomhus i en vacker kväll tillsammans med likasinnande träningshungrande. En fin stund.
Därefter ytterligare en skön stund, men nu bara jag och solnedgångens vågspel bland molnen. Dagens eftertankestund.

Nu medan solens strålar far in genom fönstret och träffar mina ögon tänker jag på just det där. På stunderna i livet som betyder något. Mina stunder.

Läs hela inlägget »

1979

Året är 1979. Jag går i femteklass, trivs med tillvaron, trivs med att gå i skola i Ödeborg och allt vad skolgång innebär. 

Jag hade det inte speciellt lätt för mig, men det skapade inga hinder, eller byggde upp murar. För även om jag var svag i både matte och svenska, så var det inget som jag tänkte på värst mycket. Kanske därför att tiden var sån för en grabb som växte upp på landsbygden i Dalsland? Det var ingen "big deal".

Saker och ting började också ändra sig. Bilder på de stora socialistförebilderna hade börjat plockats bort från väggarna i klassrummet (vi fick en ny lärare) och även om det var oroligt i världen så tonades den där "kampen" ner. Något som jag uppskattade och välkomnade , då jag inte kände mig speciellt bekväm med de där skrämmande tänkbara scenarierna om världsherraväldet som alldeles för ofta basunerades ut i klassrummet.
Domedagen var nära och den yttersta striden var kommen (dock utan någon som helst religiös innebörd).

Björn Borg och Ingemar Stenmark var bäst i världen och Ayatollah Khomeini och Margret Thatcher var de alla pratade om.
Elakingar som Pol Pot och Idi Amin fick på käften och Torbjörn Fälldin blir ny statsminister efter Ola Ullsten.

I slutet av året minns jag starkt hur Sovjetunionen invaderar Afganistan. Jag följer radio och teve -sändningar med spänning.
Att homosexuxualitet strax innan stryks som psykisk sjudom från socialstyrelsens lista får jag reda på nu så här i efterhand.
Vissa saker minns man så väl. Andra saker som att det aldrig funnits.

Läs hela inlägget »

Allt för en produktiv dag ligger där framför mig.
Och solen den skiner.

Läs hela inlägget »

I  år fyller Färgelanda 40 år. Jag var med från starten.
Jag har under de första månaderna varit med i ett projekt där gamla bilder från alla dessa judo-år i Färgelanda gåtts igenom. På en del kort hittar jag mig själv. Som den här bilden.
År okänt, men man kan få lite ledtrådar i och med frisyr och min ungdomlighet.
Kanske beror det på tiden, på det ovissa och det sköra, eller så beror min för stunden djupa sentimentalitet bara på min ålder.

Läs hela inlägget »

Den här veckan  tar oss til mitten av april.
Jag borstar av snön från bilen på morgonen och skrapar dess rutor. Ännu en morgon genom Dalsland in i Bohuslän i vinterlandskap. Ingen protest, men en tydlig längtan efter värme finns där.
Som hon sa i kväll på vår promenad genom det blåsiga och iskalla strövområdet. 

"Hoppas att det blir en lång, varm sommar"

Och nu är natten här och en ny dag skall snart göra sig gällande. Det har pratats om högtryck i morgon. Kanske upp mot 10 grader.
Jag tittar igenom bilderna på den lägenhet i Italien som jag vill hyra i höst. Där har det idag varit 20 grader och sol. Tycks inte vara någon risk för de där att skrapa några rutor i morgon bitti.
Just nu längtar jag också efter den där långa varma sommaren.

Läs hela inlägget »

Jag kör till jobbet i ett vinterlandskap.
Jag har sagt det förut. April är en nyckfull vän.
Det handlar om min comeback.
Tillbaka efter 3 veckors frånfälle.
Efteråt kan jag konstatera att dagen satt sina tydliga spår då jag inom en minut somnar sittande i soffan.
Och...
sedan
när sista avsnittet av Benjamin rullat ut kan jag bara konstatera att Benjamin Ingrosso är den bästa underhållaren vi har i det här landet.
Och den här programserien gett mig en ny syn på ny svensk musik.
Inte trodde jag att jag skulle sitta här och vara gelt ryrisk över Oscar Zia. Det unga gardet är helt fantastiska.
Länge leve musiken - länge leve ungdomen.

Läs hela inlägget »

Efter nästan tre veckor hemma är det äntligen dags för mig att åka i väg till jobbet i morgon. Det känns bra och skönt att kunna säga att man är frisk, känner sig pigg och redo för att ta sig an de här sista veckorna innan en förhoppningsvis underbar sommar väntar. 
Under de dagar som jag nu varit frisk har jag på ett strukturerat sätt kunna lägga tid och fokus på mitt nya bokmanus. Man kan säga att de här veckorna ändå kom lägligt på så sätt att jag fick möjlighet att se om att skriva på heltid verkligen är något för mig. Om jag som i grunden är en social människa skulle funka med att vara hemma på dagarna och ägna det åt att skriva. För skrivandet är i säg ett mycket ensamt jobb och inbjuder till få sociala interaktioner.
Det har funnits en önskan hos mig att efter sommaren åka iväg i några månader för att skriva klart det här manuset.  En möjlighet som nu har öppnat sig med de framgångar som Michelletimman gett. Corona och stängda gränser tycks än så länge sätta stopp för dessa planer på kort sikt, men med Vaccin och lite framtidstro så kanske...

Och så till frågan om att ta steget och att till hundra procent ägna sig åt skrivandet, skulle kunna vara något för mig, så känns det lockande att svara ja. Det kräver en hel del diciplin, något som jag numera besitter. Dessutom, varför skall man inte ta de chanser man får i livet? Iallafall för att prova. I slutändan måste det generera en inkomst och gör det inte det, så har jag iallafall provat och får gå tillbaka till det "riktiga livet" igen.

Alternativet är att det "riktiga livet" kanske är förutsättningen för mitt skapande. Att jag i det skapar en egen värld av inspiration och emotionalitet.

Det är detta som alla dessa dagar gett mig. En möjlighet till att testa, fundera och prova för att så småningom komma fram till någon form av beslut.

Läs hela inlägget »

En härlig utedag.
Det är alltid så skönt när man kan börja vara ute mer än inne.
Solen skiner, men man kan knappast säga att det är varmt.
Och det är värme som jag ser framemot nu. Tack och lov för ljuset, den begynnande grönskan och hoppet.

Läs hela inlägget »

Jag och brorsan.
Under påskledigheten har vi haft möjlighet att umgås lite grann.
Jag och Ronny, två bröder, två liv med samma bakgrund, vi delar vår historia. Numera bor vi ganska långt från varandra. Ses inte så ofta. Livet tar sig olika vägar. Men i helgen sågs vi och vi fick en liten stund tillsammans. Det tänker jag på nu och gläds. 

Läs hela inlägget »

Tid

Påskhelgen är perfekt tid för att göra ett bokslut i sitt liv och återigen börja fundera på vad det är i livet som får en att må bra. Vi människor har en tendens att ta på oss massor av saker och göra sånt som vi kanske egentligen inte har någon större glädje i. Varför är det så?
Själv har jag i omgångar rensat bort sådant som tar mer energi från mig än ger, men erfarenheten säger att jag samtidigt hittar nya saker som jag tar på mig, utan att egentligen utvärderat det. Jag ger mig in i saker utan att faktiskt fråga mig om detta ingår i min livsplan med goda må bra saker?

Själv blev jag påmind  igen igår när jag satt och lyssnade på lite skön musik. Toby Keiths låt My list dök upp under mitt youtube-tittande och där och då blev jag återigen påmind om mina tillkortakomanden.
Det var precis som någon placerat den där videon där för mig. Det var ett tag sedan jag både lyssnade på den och såg videon, men texten och den fantastiska videon gav fortfarande ett klart budskap:

"Go for a walk, say a little prayer
Take a deep breath of mountain air
Put on my glove and play some catch
It's time that I make time for that
Wade the shore and cast a line
Look up a long lost friend of mine
Sit on the porch and give my girl a kiss
Start livin', that's the next thing on my list"


Det där med tidsbegreppet är märkligt.
Människors bristvara idag är tid.
Tid har blivit mer dyrbart än pengar. Hur kan det ha blivit så?
Vi har ju aldrig haft så mycket tid som idag!
Fram till 1930-talet fanns knappt fritid och då till en väldigt begränsad skara människor.
Vi blir äldre. Vi har mer tid.
På 1800-talet blev man hälften så gammal som idag.

Så, tid har vi. Vi behöver bara förvalta den bättre. Ta kommandot över vår egna tid bland nutidens alla "tidstjuvar"

Jag ser på videon en gång till. De är en skön befriande känsla. Jag vet vad jag nu måste göra.

Läs hela inlägget »

Allt fortsätter. 
Ledigheten är ännu inte slut. Sköna ledighet som uppmuntrar till lättja. Uteliv i det typiska aprilvädret  - visst, men helst sitter jag och läser, ligger och läser och så sover jag emellan det.  Det där som alltid prioriteras bort för det som anses viktigare..
Hur kan man prioritera bort sådana här stunder? Varför unnar man sig inte det oftare? Eller, Unna...! Som om inte det borde vara något livsviktigt? 
Den kristna moraltraditionens fel antagligen. En av de sju dödssynderna. Motsatsen är flit läste jag någon gång. Det är ok, men inte att förklara det som lathet, likgiltighet eller passivitet. Fula ord. Lättja låter vackert.

På synonymer.se dyker följande ord upp;
lathet, slöhet, slapphet, oföretagsamhet, indolens, lojhet, bekvämlighet.
Bekvämlighet köper jag. Jag skall ha det bekvämt. Bekvämt fram till...i morgon.  Då kan jag börja jobba. Då kan jag börja träna och sköta om min kropp. Sköta om min kropp fysiskt. Märkligt att man inte kan ta hand om sin kropp både psykiskt och fysiskt samtidigt?

Jag läser tidningar också. Men på nyhetsfronten inte mycket nytt. Galenskap i största allmänhet. Hemskheter helt enkelt. Jag stänger av, återgår till min bok. Stillhet och lugn. Om en stund skall jag skriva i min dagbok.. Jag skall skriva om den viktigaste dagen på länge. Men först skall jag  bara sitta tyst och inte göra någonting en liten stund till..

Läs hela inlägget »

Man sitter där man sitter.
Inget utlandsresande, inga längre roadtrips. Ingenting blir egentligen som planerat. För det finns det förstås anledningar, men istället för att prata om de, väljer jag istället att stanna i det som är.

Helgen har varit vacker.  Härliga naturupplevelser, fint möte och sena kvällar och nätter med avstämning både med vän och avstämning med mig själv. På det litevälbehövlig avkoppling med en bok.

Det är en ny dag, en ny vecka. April är fin, men en nyckfull vän. Jag är ledig ett tag till, men idag skall jag börja jobba...
Det är en vacker morgon - ljus och hoppingivande. Allt återgår till det normala ...men ändå inte.
Inget är vackrare än nu.

Läs hela inlägget »

Det spricker upp.
Solen kommer fram igen och sätter allt i en annan dager.
Morgonstund är oslagbart. Stillhet, lugn och frukost. På morgonnyheterna är det dock bara galenskap. Det är då man stänger av ljudet. 
Ljuset tränger in genom förnstren. Jag och en kaffekopp i soffan. Den där känslan att så här kan jag sitta i en evighet.
Men snart så måste det hända saker här. Jag behöver komma i rörelse. Bege mig ut, ge mig av.
Men ännu finns det tid kvar. Ännu sitter jag kvar.

Läs hela inlägget »

Påskafton och enligt boken; fastans sista dag. Det märks sannerligen inte hos mig. Förr startade festandet först på påskdagen och på en afton som den här kunde man i bästa fall få...tja...kanske städa och tvätta. På påskdagen var Jesu uppstånden och alla var glada (och antagligen vrålhungriga). Nu kunde man fira att den allvarliga tiden var över!
Så där bara, "igång med gillet och fram med maten - sedan blir det dans".
När jag skriver det här är jag vrålhungrig och de underbara dofterna av vitlök och andra kryddor från köket gör mig nästan helt vimmelkantig. Läckerheterna på spisen och i ugnen frestar. Snart mat..
Det här är dag två av festande och frosseri. Knappt halvlek. Stor mängd god mat hemma, stor mängd god mat borta. Ingen fasta för mig, men ändå denna hunger nu. Det är en tid av frosseri, tid för fest och kanske lite dans.

Läs hela inlägget »

Alicia, John och Questlove.
Tre artister som jag alltid uppskattat mycket.
Att sedan få dem samtidigt, i samma låt är vad man kan kalla priceless.

Some people want diamond rings
Some just want everything
But everything means nothing
If I ain't got you, yeah


Så låt oss börja den här dagen i lugn och stillhet. Låt den här dagen bli en dag i kärlekens tecken.
Låt oss njuta om det så bara är för denna stund. 
vad vore jag om jag inte haft dig?

Läs hela inlägget »

Miranda kan man liksom förälska sig i.
Hon har allt det där som gör mig glad.
Settling down har jag lyssnat på i veckor men när jag fick frågan tidigare idag vad jag lyssnar på just nu, blev jag ändå ställd....för jag lyssnar ju på så mycket.
Men efter att jag kollat i "facit" var det ingen tvekan.
Den där låten har allt det där nu som får mig levande. Rösten, tempot, soundet och kärleken.

Läs hela inlägget »

Veckorna går. Jag har njutit av långledigheten.
En ganska jobbig tid ligger bakom mig, tuffa veckor framför. Sätter på världens vackraste låt som följd av det konstaterandet. Den där med Zac Brown band där Zac sjunger;

"She's got eyes that cut you like a Knife
and lips that taste like sweet red wine
And her pretty legs go to heaven every time
She got a gentle way that puts me at ease
When she walks in a room I can hardly breathe
Got a devastating smile knock a grown man to his knees"


Det är kärlek. Det är värme och lättförståerlig poesi.

Läs hela inlägget »

Liv

Årets längsta dag.
Uppståndelsens tid, pånyttfödandet och förlåtelsens mäktiga kraft. Döden är inte slutet - själva poängen med Jesu död och uppståndelse. Dagen är vacker och kärleken oändlig, men i allt det härliga, all anledning för allvarsamhet och reflektion. Jag tänker på livet - på mitt liv, på min familj, mina vänner och på de som har det svårt just nu - de som lider och de som känner sorg. Jag tänker på skörheten, på det som man varken kan försäkra sig emot eller förhindra med en stor säck med pengar. Jag är tacksam för de gåvor som jag fått, för att jag är frisk och för att jag fått leva ett rikt liv. Jag tar ingenting för givet, men jag lever nu och skall göra det väl.


Jag njuter av allt det vackra. Jag njuter av vad våren har att erbjuda. Knoppandet, grönskan och levande bäckar och så ljuset..Det där ljuset som ger mig nytt hopp. Som får mig att tro och längta efter morgondagen. Som får mig att älska livet, ta emot nya utmaningar och ge mig styrkan...styrkan att kunna förlåta och säga förlåt. Styrkan att leva livet.

Läs hela inlägget »

Den här veckan skall snart nå sitt klimax. 
Vi skall bara ta oss förbi en lång fredag först.
En gång i tiden var den här dagen den längsta på året. Sedan bestämde vi oss för att det skulle bli en minst lika snabb dag som alla andra. Öppna butiker, fullaktivitetsdag, fest och glam... Bland annat.

Själv har jag inget på agendan. Den precis genomförda morgonpromenaden skall följas upp av lite fika och reflektion. Sedan får vi se.

Stilla veckan närmar sig sitt slut.
Kärt barn har många namn.
Den här veckan kallas även Dymmelsveckan, Passionsveckan, och tysta veckan.
Något mer?
Den okunniga har jag hört säga påskveckan, med det är ju i själva verket namnet på den följande veckan.

Långfredag är iallafall Långfredag och så är det med det och vädret är precis på samma sätt som jag minns att det var i mina barndomsdagar.

Läs hela inlägget »

Det finns stunder i livet när man behöver få kraft och styrka för att gå vidare framåt. Att komma till ro, komma ner i varv, att få andas, tanka energi, eller bara känna lugnet och närheten till naturen.
Under nittiotalet bodde jag i ett litet hus vid en sjö. I mångt och mycket var nittiotalet en orolig tid. Många kvällar gick jag ner till vattnet, stod där och kollade ut, bad om styrka,
Det händer inte så ofta längre. Det är andra tider nu. Livet rullar på, allt snurrar bara fortare och fortare. Ibland tänker jag just på det där. Att jag borde stanna upp oftare, att jag borde ta möjligheten att verkligen ta mig tiden till mig själv. Ta hand om .mig.
För även om tiderna förändras och att jag numera lever ett gott liv, kan jag känna att behovet fortfarande finns där. Att åka ner till den där sjön, känna på vattnet och bara stirra rätt ut i naturens skiftande skeenden.

Läs hela inlägget »

Jag bär min Willie Nelson Tisha med stolthet.
När jag växte upp spelades det mycket countrymusik i mitt hem.
Johnny, Waylon, Kris, Merle och Willie. Blandannat skall tilläggas. Det fanns plats för mer.
Johnny Cash var den som farsan och brorsan lyssnade flitigast på. Jag föredrog Willie. 
Ju äldre jag blev skulle jag inse vilken fantastisk låtskrivare och artist han var och fortfarande är.
Och jag tänker på att det alltid funnits något speciellt där i relationen mellan Willie och hans gitarr "Trigger".  En Martin N-20.  Det där som skapat ett helt unikt sound.
Jag minns att jag aldrig förstod varför att han spelade på en klassisk gitarr och inte en western-gitarr som de där andra country-stjärnorna. Däremot förstod jag magin, Willie Nelsons speciella sätt att få fram de där tonerna, slå an de där ackorden som ingen annan kunde. Och samspelet...
Och jag tog in låtar som Crazy (den där sången han skrev till Patsy Cline på tidigt 60-tal) och
Funny How Time Slips Away och hur jag älskade hur han gjorde låtar som Always on my mind och Blue eyes crying in the rain till hans egna.

I kväll sitter jag med Willies platta Last man standing som kom för tre år sedan. 
Det är så vackert.
I slutet av den här månaden, den 29 april fyller Willie Nelson 88 år.

Läs hela inlägget »
Jag är 22 år har hela livet framför mig, men det enda som betyder något år de där sångerna, romantiken, drömmarna och vägen Jag är 22 år har hela livet framför mig, men det enda som betyder något år de där sångerna, romantiken, drömmarna och vägen






 En intensiv dag går över i en rofylld kväll och jag lutar mig tillbaka, blundar och koncentrerar mig på ...ingenting.
Sedan kommer tankarna, en efter en..
Det fanns en tid då jag bara lyssnade på "de fyra".
Jackson Browne förstås, John Mellenkamp var en självklarhet, John Hiatt klarade jag mig inte utan och ingen skrev smartare texter än Elvis Costello.
Jag levde och dog med dessa musikaliska förebilder. 
Det fanns drömmar som omgav mig om att en dag kunna skriva en egen "Your bright baby blues". Jackson Browne var mästaren. 
Någon gång skulle jag ha en egen "Cherry bomb". Det bara var så.

Och sommaren 1990 sa jag upp mig från mitt jobb på Pressbyrån, jag var 22 år och tänkte erövra världen.
Jag stod ensam  i ankomsthallen på JFK och väntade på att den där turvågen som skulle komma hela vägen från Hudson river, skulle ta mig med bort och in i det evigt sköna.

Jag mötte sommaren i Connecticut det året och kanske borde jag stannat kvar i Greenwich året ut, eller iallafall till vintern kom. Kanske borde jag stannat  i New England...för gott.
men rastlösheten och den där längtan ut på vägen kom fort och våldsamt och där tog kärleken stryk för att jag skulle möta mina musikaliska preferenser i sin rätta miljö.

Jag åkte Greyhoundbuss genom det där enorma landet, bodde på en bordell i Gretna utanför Nashville, levde på en strand i Key west. Jag åkte över Rocky Mountains och levde på en båt förankrad utanför Cubas kust. Hela tiden var musiken så närvarande. John Hiatts låtar, Ry Cooders gitarr..
Jag besökte scenerna, jag besökte det som inspirerat till musiken och jag spelade sönder mina kassettband på min medhavda Sony walkman.
Alla barer och hostels, allt billigt öl och drömmar som dog. En solnedgång i mäktiga Mississippi och nyvunnen vänskap som aldrig därefter skulle återupptas.
Från öst till väst, från norr för att sedan åka söderut och hela tiden med ett ledmotiv;

"Highways and dance halls
A good song takes you far
Your write about the moon
And you dream about the stars
Blues in old motel rooms
Girls in daddy's car
You sing about the nights
And you laugh about the scars"


Jag var 22 år och hade hela livet framför mig, men det enda som betydde något var  de där sångerna, romantiken, drömmarna och vägen.

Läs hela inlägget »

Det är den sista måltiden. Det är svek, hunger efter makt och rikedomar och en 30 silvermynts kyss. 
Det är dramatik i Getsemane trädgård och hela historien är som en välregisserat film där alla viktiga ingredienser finns med för att det skall bli en riktig bestseller.
Lägg där till häxor flygande på kvastar och vi skulle kunna ha en film med Tarantino-stuk. 

Det är i dag som påsken för många börjar på riktigt.
Det är en av våra största trafikdagar och om en stund skall jag själv ta mig en titt på hur det är med den saken.För första gången på mycket länge skall jag sätta mig i en bil och köra utan mål ackompanjerad genom landskapet till hög musik

Läs hela inlägget »

Jag är på väg tillbaka.
Dags för bossa nova igen.
Efter några dygn med hög feber och värk tror jag mig nu kunna säga att jag är fri.
Jag tänker på hur privilegierad jag är med människor som tänker på mig och bryr sig.
Jag är så tacksam för samtal, mess och krya på - hälsningar de senaste dagarna.
Lite sol bara på min kropp, sedan skall jag dansa.

Läs hela inlägget »