2021 > 05

Jag har trott på mitt älskade Toronto Maple Leafs sedan 1976.
Men när  skall de börja tro på sig själva?
Det är som en förbannelse. De kan inte vinna.
Och så nu...ett lag i världsklass mot ett lag som fick 18 poäng mindre än dem i grundserien. En enkel matchserie som man ledde med 3-1. Nu står det 3-3 i matcher och Montreal är helt plötsligt det laget som ser ut som en vinnare...
Harold Ballards förbannelse.
Ja det finns en tro på det.
En tro att det finns en förbannelse.
Att laget förbannades av sin tidigare ägare, Harold Ballard, som ägde laget från 1972-1990.
Varför vet jag inte.
Men laget har aldrig varit så dåligt som under det tidspannet.
Dock vet jag att Börje Salming älskade Harold och säga vad man vill om hjälten Salming men nån vinnare var han inte.
I natt spelas sjunde avgörande matchen.
GO Leafs GO!

Läs hela inlägget »

Det är nu som det är som bäst.
De här dagarna innan allt tar slut.
Tiden innan min son tar studenten och jag går på semester.
Den här tiden då man har allt framför sig och man kan liksom försiktigt längta efter det.
Solen skiner och sommaren är här och allt annat är glömt från nu.
Och som i visan tänker jag;
”jag älskar henne ända till September”
Så där är det nu.

Läs hela inlägget »

Jag satt ute och kollade upp mot den blå himlen.
Äntligen sol tänkte jag och så dök det där planet upp som ett numera sällsynt inslag i skyn. Det fick mig att tänka på att ge sig av. På min ständiga längtan att vara på väg och vara någon annanstans. Jag tänkte på tre veckor i Florida som i år bara fick bli en plan och även om jag ännu inte bokat om, så inser jag att det bara är en tidsfråga innan det måste göras. 
Men jag tror på mirakel...

Och dagen har varit vacker och jag noterade i går i min dagbok att ”idag kom årets första sommardag”. Det är minst sagt en skön känsla att kunna skriva det. Nu väntar jag på att syrenen skall stå i blom.  Allt är sent i år.

I morse såg jag på när Crosby, Stills and Nash var med på CBS Sunday morning med Anthony Mason. Förinspelat och var för sig. En sån supergrupp, ett gäng musikaliska genier och 50 år senare pratar de inte längre med varandra. 
Tragiskt.
Nash säger i och för sig att han ofta pratar med både Neil Young (som inte var med i programmet) och Stephen Stills, men inte David Crosby. Bortsett från att man inte kunde få se dem tillsammans, var det trevliga intervjuer där det bland annat berättades om hur en av århundradets supergrupp bildades och där jag lät mig själv försvinna bakåt i tiden...
Tiden då jag själv upptäckte dem och började lyssna på deras musik. Det nordamerikanska svaret på det svenska Abba, men istället för tidigare band som Hootenanny Singers och Hep stars kom de här killarna från The Hollies, Byrds och Buffalo Springfield.
Vilken supergrupp för sin tid!
Graham Nash berättade att han aldrig ville ta med Neil Young och när han frågade Neil vad han skulle kunna tänkas tillföra denna supergrupp svarade Neil Young;
”Magi” Har du aldrig hört våra gitarrer ihop, min och Stephen Stills?
Young pratade om Buffalo Springfield största  varumärke, Hans och Stills gitarrer ihop. Graham Nash lät sig övertygas. Dock tycktes den där lilla parentesen att de alltid bråkade utelämnas och det fortsatte förstås sedan i supergruppen Crosby, Stills, Nash och Young.

I kväll spelas förövrigt gruppens bästa platta Deja vu i mina rum och jag rycks med och hänförs av Joni Mitchell - skrivna låten Woodstock, Almost Cut my hair, Carry on, Everybody I love you, samt en av de vackraste låtar som framförts; Our house .
Kvällen är minsann öm.

Läs hela inlägget »

 Arbetsveckan är slut och jag hänger på ungdomarna upp till vårt förträffliga gatukök för halv special med räksallad. så mycket bättre än så kan inte en fredagskväll börja.

Läs hela inlägget »

Tiden

Min författarhelg var bra på flera sätt. 
Bland annat funderade jag en del på det här med tid och  hur vi människor har en tendens att ta på oss massor av saker och göra sånt som vi kanske egentligen inte har någon större glädje i. Varför är det så?
Själv har jag i omgångar rensat bort sådant som tar mer energi från mig än ger, men erfarenheten säger att jag samtidigt hittar nya saker som jag tar på mig, utan att egentligen utvärderat det. Jag ger mig in i saker utan att faktiskt fråga mig om detta ingår i min livsplan med goda må bra saker?

Själv blev jag påmind  igen igår när jag satt och lyssnade på lite skön musik. Toby Keiths låt My list dök upp under mitt youtube-tittande och där och då blev jag återigen påmind om mina tillkortakomanden.
Det var precis som någon placerat den där videon där för mig. Det var ett tag sedan jag både lyssnade på den och såg videon, men texten och den fantastiska videon gav fortfarande ett klart budskap:

"Go for a walk, say a little prayer
Take a deep breath of mountain air
Put on my glove and play some catch
It's time that I make time for that
Wade the shore and cast a line
Look up a long lost friend of mine
Sit on the porch and give my girl a kiss
Start livin', that's the next thing on my list"


Det där med tidsbegreppet är märkligt.
Människors bristvara idag är tid.
Tid har blivit mer dyrbart än pengar. Hur kan det ha blivit så?
Vi har ju aldrig haft så mycket tid som idag!
Fram till 1930-talet fanns knappt fritid och då till en väldigt begränsad skara människor.
Vi blir äldre. Vi har mer tid.
På 1800-talet blev man hälften så gammal som idag.

Så, tid har vi. Vi behöver bara förvalta den bättre. Ta kommandot över vår egna tid bland nutidens alla "tidstjuvar"

Jag ser på videon en gång till. De är en skön befriande känsla. Jag vet vad jag nu måste göra.

Läs hela inlägget »

Det här med att köra bil i ett spöregn gör något speciellt med en. Man blir fylld av en härlig mix av adrenalin och energi.
Kanske är det våren? 
....och att sommaren snart är här ?
Kanske är det just denna längtan till att få leva upp igen, som väcker alla de där härliga känslorna? 
Som ett reningsbad för att sedan bara kunna ta emot allt det där sköna.

Och idag där i bilen med radion på så var helt plötsligt den där låten där.
Den där livfulla härliga låten från filmen Fast Times at Ridgemont High från 1982, med favoriten Jackson Browne. Hela bilen fylldes av underbara känslor.

Och visst är det konstigt att när man som jag tappat alla texter som man en gång kunde ändå när det riktigt gäller, kan sjunga med från starten och minnas varje ord, varje mening.

"Well, just, a look at that girl with the lights comin' up in her eyes.
She's got to be somebody's baby.
She must be somebody's baby.
All the guys on the corner stand back and let her walk on by."


Och det är känslor i massor och sommaren är snart här. Det har varit en fantastisk vecka så här långt och det bästa av allt är att detta är bara början..början på något nytt och med stor förhoppning något bra.

Läs hela inlägget »


Jag vaknar upp till en onsdag.
Det har bärt sig åt hela natten. Blåst och regn gör allt för att ingen skall prata om försommar.
Om en stund skall jag jobba, men alldeles innan dess en stilla stund vid frukostbordet.
Det är värme, lugn och lite kärlek. 
Nu väntar god mat och gott att dricka till den. Jag slutade nog aldrig med att vara livsnjutare trots allt. Det finns inget bättre än när det vänder. 
Med åren har jag fått en fascination för levande ljus. Det fanns en tid när jag var yngre då jag förkastade det som trams. Nu kan jag nästan inte leva utan det. Levande ljus, vatten och morgonstund tycks vara melodin för en man i medelåldern. 

Medelålder är förövrigt ett skönt begrepp. Främst för att man nästan alltid tycks vara i den. Tiden mellan ungdom och ålderdom. Levnadstiden mellan 40 och och 70. Förvisso tycks experterna vara lite oense om tidspannet, men det är ju ännu bättre för på så vis når man kanske aldrig ålderdomen? Och ungdom vill man ju inte vara.
En titt i Stora Familjeläkarboken avslöjar att jag nu gått in i övre medelåldern. Alltså att jag är mellan 50 till 70 år. En ålder som enligt samma bok avslöjar att det är då som de flesta åkommer och sjukdomar brukar dyka upp. 
Jag tar dock det med ro. Det som sker det sker.

Läs hela inlägget »

80

Bob Dylan fyller 80.
Jag lyssnar på Dylans Blonde on Blonde. Liksom för att ta in det där.
Men det lyckas jag förstås inte med. För trots att Dylan alltid funnits, känns han som evigt ung. Som i den där Dylan- favoriten Forever Young.

Oh Mercy - plattan är ett litet mästerverk. Jag brukar hålla den som hans främsta. Men nu är jag osäker. Blonde on blonde kanske är bäst trots allt? 
Allt började med I want you...sedan var jag fast.
Någon gång i slutet av åttiotalet pluggade jag på komvux för att läsa upp min tvååriga gymnasielinje till tre år så att jag kunde söka in till universitetet. Där träffade jag en kille som skulle komma betyda mycket för mitt musikintresse. Tyvärr minns jag inte vad han hette, men han var något yngre en jag, fixade extrajobb till mig på en flyttfirma och lärde mig allt om Dylan, The Band, Neil Young, Jackson Browne och Billy Bragg, men också the old stuff med Woody Guthrie och de där andra legenderna inom amerikansk folkmusik. 

Jag kommer inte ihåg hans namn längre, min vän som fick upp mina ögon för god musik, men jag minns mycket väl när han spelade låten I want you för mig.
Efter första versen och refrängen visste jag att det här skulle bli ett livslångt förhållande.

"The guilty undertaker sighs
The lonesome organ grinder cries
The silver saxophones say I should refuse you
The cracked bells and washed-out horns
Blow into my face with scorn
But it’s not that way
I wasn’t born to lose you"


Det är så oändligt vackert och de där meningarna smakar lika gott i munnen idag som det säkert gjorde för 55 år sedan. 

Jag har alltid hävdat att låten "Don't Think Twice, It's All Right" från albumet The Freewheelin är den främsta Dylan låten genom tiderna.
I want you är i så fall inte långt därefter.

Washington Square har alltid haft en speciell plats hos mig..i mitt hjärta. En plats att koppla av på, en oas i hjärtat av Greenwich Village.
Jag väljer denna bild dagen till ära. Brukar tänka på Dylan när jag är där.
Jag och min son Eric framför Garibaldi-statyn igen, på den plats där Bob Dylan sägs sjungit sina första folksånger inför publik.
Bakom oss på  bilden sitter en ung man med gitarr och munspel vid statyn och sjunger och spelar och visst vill jag minnas att det var Bob Dylan han spelade.
Där fanns det drömmar
En gång i tiden gjorde jag samma sak...

Jag beslutar mig för att Dylans bästa album trots allt är Blonde on blonde. Förövrigt världens första dubbelalbum.
Innan jag avslutar detta inlägg bestämmer jag mig för att plocka t de fem bästa låtarna på plattan. Håll till godo!

1. Stuck Inside of Mobile with the Memphis Blues Again Ett riktigt 
mästerverk.
2. I Want You Den första Bob Dylan-låten som jag lärde mig tycka om 
och som jag visste var en Dylan-låt.
3. One of Us Must Know (Sooner or Later) vad var det som gick fel? 
Jag som verkligen försökte att få det att fungera. Om sprucken 
kärleksrelation. Så bedrövande. 
4. Just Like a Woman. Låten om Edie Sedgwick och som Ulf Lundell 
gjorde en hygglig version av på svenska. The Hollies fick en hit
med den och även Joe Cocker och Stevie Nicks spelade in den.
5. Absolutely Sweet Marie Textraden "To live outside the law you 
must be honest" säger allt.
Ola Magnell gjorde en svensk version och Everly brothers har 
spelat in den och gjort den till "sin". Dylan skall ha spelat den på 
scen för första gången 1988.

Idag fyller Bob Dylan 80 år.

Läs hela inlägget »

Jag checkar ut för denna gången som egensinnig författare med möjlighet att gå upp i skrivandet till 100 procent. Just såna här dygn är värda så otroligt mycket, eftersom att möjligheten att störas är nästintill lika med noll. Mestadels av tiden har gått åt till research-arbete och framförallt att tänka, men jag har också förstås fått skriva.
Den stora utmaningen i skrivprocessen är att tackla de störningsmoment som finns runt omkring mig. Däri ligger egentligen inte att jag blir störd av andra, för det bli jag inte, utan för att jag blir störd av mig själv och alla andra saker som man tycker sig behöva göra när man är hemmavid.Med åren och framförallt ju äldre jag blivit har jag blivit bra på att fokusera. Kan man också åka iväg ibland som jag gjort nu i några dagar så blir också allt fokus på det och det blir mer på allvar.
Sammanfattningsvis har dessa dagar gett mig och mitt manus fantastiska förutsättningar för det fortsatta arbetet med Johnny B. Ser framemot till att snart åka iväg igen. Ge mig iväg för att leva författarlivet deluxe.

Läs hela inlägget »
Det är här jag bor. Det är här jag bor.

Jag har vandrat Sankt Olofsgatan ner och som den turist jag är kallar jag den sitt rätta namn, även om folk som bor här tycks kalla den ströget. Huvudgatan, den här stans livsnerv.
Jag har gått hela de där 1,4 kilometrarna. Jag har strövat runt i Plantis som egentligen heter Planteringsförbundets park officiellt, stått och tittat på byggnaden gamla länssjukhuset. Besökt Länsmuseet och Forss hattfabrik och noterat där den gamla rullgardinsfabriken en gång låg.
På Pino åt jag en förträfflig Schnitzel och kände mig som en riktig författare och om kvällen har jag hängt på Olearys.
Jag gillar stadens centrum och dess stora torg och små gator. Provianterade i den lilla saluhallen och tog en selfie vid fontänen som jag av stans infödda fått reda på kallas Malta-Johanna. Söder om Stora torget hittade jag den gamla staden. Det som kallas Gamla stan och som består av ett kvarter med mindre hus från 1800-talet. Det som dock egentligen är mitt mål är stans gamla kyrka från 1100-talet Sankt Olofs. 

Tillbaka på rummet skriver jag ett par kapitel och njuter av den totala arbetsro som just nu finns här och nu.

Här kommer min Schnitzel
Här kommer min Schnitzel
Fika.
Fika.
Äntligen får vi snart se på film igen.
Äntligen får vi snart se på film igen.
Den gamla centralskolan från tidigt 1900-tal.
Den gamla centralskolan från tidigt 1900-tal.
Jag och Malta-Johana
Jag och Malta-Johana
Sankt Olofs kyrka
Sankt Olofs kyrka
Läs hela inlägget »

Jag är uppe tidigt.
Efter kafebesök blir det bilen runtom i omgivningarna.
Jag firar veckoslut på annan ort med fokus på att skriva.
Research ingår också i helgens göromål.
En ny tid tar sin början.
Och vi skall fira Pingst, den där helgen få har koll på numera.
Gud finns både mitt bland oss och inom oss.
Annat var det när jag var barn. Man var långledig från skolan och pappa var ledig en extra dag. Ofta var det vackert väder, sol och värme.
Det är så jag minns det.
Och kanske hade jag inte koll på den helige anden då, men jag kände till att ord som "andedräkt" och att "andas " kom därifrån. Anden fanns överallt i oss.

Det är ”hänryckningens tid”, iallafall enligt mig och Esaias Tegnér.
I går kväll läste jag dikten Nattvardsbarnen igen.  Brukar göra det så här års.
Den där om Pingst, hänryckningen och en lantlig kyrka som stod "hvitmenad i morgonens sken". Och om en himmel som var klar och blå och om hur Maj hade rosor i hatten.
Märkligt vad man minns ändå. De flesta saker faller numera hos mig i glömska, men sådana där saker tycks föralltid finnas kvar.
Jag blir sällan politisk numera, men att ändra annandag pingst från röd dag till en vanlig grå måndag var fel. En kompensation för ledighet under nationaldag, som känns helt horibel. Jag uppskattar ett arbetande folk, en arbetande nation, men inte att sätta två viktiga högtider emot varandra.
Inte konstigt dock i ett allt mer sekulariserat Sverige.

Jag mötte morgonen i regn, på en ny plats. Som i en ny värld
Men jag gjorde det med entusiasm, begeistring, exaltation, upphetsning och ...hänryckning.

Läs hela inlägget »

Vi tränade i sol.
Tog ganska tidigt slut, men det var skönt ändå. Iallafall efteråt.
Åkte mot solen sedan. Kisade med strålarna attackerandes mina ögon.
Det kändes skönt.
Det tar på maj. Jag tycks få vara med om ännu en sommar.


Efter duschen gick jag ut och ställde mig och tittade ner mot centrum.
I dagsljus, men ändå kväll. Den här tiden just nu är som finast.
Jag har fått min första spruta i veckan. Det känns förhoppningsfullt ändå och i helgen åker jag till hemlig ort, låser in mig och skriver non stopp.
”Hemlig ort” blev lite väl dramatiskt, men jag skall åka iväg för att skriva, kunna fokusera, göra viss research och gå in i det där författarmoodet.
Känns som ett fantastiskt privilegium med ett stöttande förlag.


På vädret hotar de med frostnatt.
Det skall bli en kall Pingst ...och blöt.
Men jag har ett rum i centrum.
Om jag provianterar väl innan och hotellet har en juste roomservice kommer min Pingst bli behaglig ändå.


Dags att lägga sig. Allt gott, bara gott!

Läs hela inlägget »

Det är en tid full med kriser och skandaler.
Det är Mellanösternkris, vaccinationskris, Pisaundersökningskris och skandal. Skandal på Sveriges radio och säkerligen många, många fler kriser och skandaler.
Det som dock fastnat bäst hos mig är Belarus-skandalen där Finspångsslott och företaget Siemens kommit i blickfånget.
Allt jag kan tänka på är alla de där skumraskaffärerna med höga potentater som med all sannolikhet pågick inne i slottet den där dagen då jag med många andra högst ovetande njöt av det fina vädret i den mäktiga och vackra slottsträdgården.

Läs hela inlägget »

Sofia

I min bok Michelletimman får vi träffa Sofia som en gång i tiden varit en av världens främsta prickskyttar. Nu står hon inför vad hon själv tror, sitt sista uppdrag. Att undanröja fienden som befinner sig på ett av världens mest folkrikaste platser. Detta från en plats i HM-skrapan, eller som den egentligen heter Condé Nast Building. Byggnaden ser ni på bilden ovan bakom Empire state Building. 
Condé Nast Building är 338 meter hög och byggdes mellan 1996-1999.

"Sofia hade gjort det här så många gånger tidigare. Väntat i timmar och när det perfekta ögonblicket dök upp så: bom! Ett skott, en träff. Uppdraget slutfört. 
Hon var utbildad för den här sortens jobb. Hon var proffs på långdistansmord. Det här jobbet skilde sig föga mot tidigare skjutningar hon haft. Visst, det gällde att vara extra försiktig när målet var bland så många andra civila, men det hade hon varit med om förut. Allt handlade om muskelkontroll. Att kunna stänga ute den allra minsta darrning genom att vara totalt avslappnad, men också kunna vara tillräcklig hård för att kunna kontrollera geväret när det avfyrades.  Hon befann sig på en hög position i förhållande till objektet. Det var en riktig bra förutsättning. Hennes syn var fortfarande knivskarp och hon andades lugnt trots att det snart var dags. Livsviktigt i hennes jobb. Det som fanns på minussidan var att hon faktiskt inte skjutit i skarpt läge på riktigt länge. Hon hade förvisso tränat tillsammans med Dany på bana några gånger innan de gav sig iväg över Atlanten, men hon visste att det aldrig kunde jämföras med när det verkligen gällde. Hon måste vara bättre än bra. Hon måste vara felfri. 
Hennes puls var låg. Det var bra. Hon hade gjort sig redo nu. Intagit sin position. Genom öronsnäckan hade hon hört att det snart var dags. Hon kollade in sina mätinstrument en sista gång. Vinden, lufttrycket, värmen. En röst berättade att hon skulle göra sig färdig. Det var hon. Hon hade aldrig någonsin varit mer färdig. Hon andades in djupt, kunde höra sina egna hjärtslag nu. Lugnt, stilla. Hon andades ut och där kom det där perfekta ögonblicket. Hon kramade om avtryckaren och fortsatte att hålla samma fasta tryck till skottet var avlossat."


Vill du också läsa boken Michelletimman hittar du den bland annat på Adlibris just här.

Läs hela inlägget »

Jag pratade med min redaktör häromdagen om den digitala utgivningen av min bok Michelletimman. Ett nytt omslag håller på att tas fram och jag väntar nu spänt på att få se ett förslag på det. När vi har bestämt oss för omslaget och att inlagan därefter konverterats  till en ePub, är den klar för att laddas upp hos streamingtjänsterna och återförsäljarna. Nu väntar jag på att kunna få berätta för er om exakt utgivningsdatum.  

Läs hela inlägget »
Jag med ett spännande svarsformulär från  klubbens inspirationskväll i måndags. Jag med ett spännande svarsformulär från klubbens inspirationskväll i måndags.

Det här blev en bra vecka.
Det känns som att det var länge sedan som jag faktiskt hade anledning att utrycka det.
Började med en måndag då jag och klubbens tränare, trots vädret fick en riktig trevlig kväll. Att mötas på riktigt, bortom digitala fönster är så befriande och viktigt. Inget kan ersätta det.  
Sedan följdes det goda upp med trevliga möten och besök och också samtal med min redaktör som gav mig mycket positiva vibbar. Lägg därtill Vaccinationstid och spännande saker på gång på det mer privata planet, så känns veckan trots diskutabelt väder som en riktig höjdare. Mer av den varan tack! 

Läs hela inlägget »

Det här blir den sista bilden från förra helgens mysiga stockholmsvistelse.
Den där helgen då solen sken, körsbärsträden blommade och sommarkänslan var så påträngande.
Visa dagar minns man länge. Detta kommer bli en sån.

Läs hela inlägget »

Nu handlar det om en man som har precis det där han kan önska sig, bortsett från en liten detalj.....
Han saknar någon att dela allt det där med, en följeslagare genom livet...

Året är 1969 och Peter Green är i högform och skriver denna fantastiska låt "Man of the world" och han passar på att sjunga den själv.
Det är innan LSD-intaget och schizofrenin tvingar honom lämna bandet och det är under den period då bluesigheten är konstant.
Efter 1970 byter liksom bandet skepnad. Allt är lite annorlunda innan plattan Rumours slår ner som en bomb 1977 och blir en av rockhistoriens bäst säljande album.
För det är när paret Stevie Nicks och Lindsey Buckingham blir medlemmar i bandet som det stora kommersiella genombrottet kommer.
Vid det laget har man lämnat bluesmusiken bakom sig och spelar istället en välarrangerad melodisk pop.

Även om flera av mina favoritplattor med Fleetwwod Mac faktiskt har gjorts senare, så finns det någon form av oskuldfullhet och renhet över de här låtarna som jag älskar. Just de där som görs mellan 1967-1970.

Kanske är det just för att jag har någon form av romantisk förhållningssätt till hur de där musikerna och framförallt gitarrhjältarna under just den där tiden avlöste varandra i diverse olika band.

Peter Green som tar över efter Eric Clapton i John Mayall's Bluesbreakers då Clapton bildar Cream och hur Peter Green i sin tur ersätts av Mick Taylor, som sedan går vidare till The Rolling Stones.

Green lämnar Bluesbreakers och bildar sin egna grupp med Mick Fleetwood och John McVie. Han väljer att kalla gruppen Peter Green's Fleetwood Mac. Det blir Albatross, Black Magic Woman, Oh Well och Man of the World. Bland annat...

Jag ägnar förmiddagen åt att sitta ute och läsa det nyaste numret av  Rolling stone. En artikel om Peter Green fångar min uppmärksamhet. Därav detta inlägg. Artikeln bygger på en intervju med Mick Fleetwood. Mick med Peter Greens klassiska Gibson Les paul i famnen som Green sålde till Gary Moore och som nu ägs av Kirk Hammet. Mick Fleetwood berättar hur han saknar sin vän och att inget blev som det skulle när Peter Green lämnade bandet. Att Peter Green är den bästa gitarristen som spelat i bandet, Om den livslånga vänskapen och om ödesdigra beslut längs vägen.

Jag tittar på den där bilden med Peter i mitten och John McVie höger i bild. I oslagbar duo av sin tid. Till vänster i bild syns Danny Kirwan. Danny; ännu en av dessa musikaliska genier som tog Fleetwood mac till nya höjder med sitt gitarspelande och sin kemi med Peter Green och de andra i bandet. Han fick aldrig den publicitet som han borde fått. Det skulle nog Peter Green hålla med om, om jag frågat honom.. Danny Kirwan gick föresten bort för ett par tre år sedan, utblottad och hemlös. Att vara en kulturarbetare innebär inte allt för sällan sådana öden.
Jag tittar på den där bilden igen.
Gamla svartvita bilder från 60-talet kan vara som att de pratar med en. Sedan tittar jag på youtubevideon nedan. Mer äkta än sådär kan det aldrig bli.

Läs hela inlägget »
Just be cool Just be cool

Idag har varit en rolig dag att leva.
Jag älskar livet varje dag, även när det jäklas med mig och de mina, men ibland så kan det vara mer än vad man kan ta. Det måste även jag medge.
Men så händer det där positiva, det där som får mig att må så bra. Goda nyheter, massor av kärlek och framtidstro.

Vad är det egentligen som händer inom en när allt bara faller isär och saker plötsligt ställs på sin spets? 
Det drabbar oss alla. Ingen undantagen. Glada - griniga, unga - gamla, fattiga och rika.
En oväntad händelse på morgonen kan bli ödesdiger för hela dagen. En olycka kommer aldrig ensam,

Det är en jobbig tid för många. På nyhetsmorgon den här veckan var det ett inslag om hur dåligt ungdomar mår idag och hur de räds framtiden. 
Det i en tid då vi blir äldre, vi är friskare, jobbar mindre, är bättre utbildade, har lägre kostnader för inköp av t ex mat på grund av bättre produktivitet...och mycket annat. Vi människor får det generellt bättre .
Ändå tycks vi bara må sämre, vara argare, ledsnare och sjukare. Vad beror det där på? Vad kan jag bidra med för att ändra den utvecklingen?

Jag vet inte.
Så istället fortsätter jag att fokusera på bra saker och inte ge upp, även om det är så det känns ibland. 
Jag tänker på den här sommaren, på grönskan , på förväntningar och drömmar. 
Och jag tänker på syrener. 
Det är svårt att inte tycka om den där lövfällande busken som snart lyser upp vardagen och frestar med sin söta, milda doft. 
Jag tänker också på körsbärsblom och min Stockholmsvistelse förra helgen då jag under hela lördagen fick gå omkring i solbrillor. På alla de där små sakerna som får det att kittla inom mig.

Läs hela inlägget »

Det är idag sex år sedan BB King dog.
Det är så många av "mina" musikhjältar som gått bort de senaste åren och idag känner jag faktiskt saknad, trots att musiken lever kvar.

Det mesta jag lärde mig om rock, country och blues fick jag från farsan. Men inte BB. Det var min lillebror Ronny som lät mig förstå den lirarens storhet.
Och även om jag aldrig var eller ej heller blev den gitarrvirtuos som brorsan är, så förstod jag storheten. I nutid en av de musiker jag lyssnat allra mest på. Ingen har kunnat förmedlat blues till mig som han. 

Så idag lyssnar jag på BB och blir rakt igenom bluesig. Jag tar dessutom hjälp av Slash, Ron Wood, Derek Trucks och inte allra minst Simply Red; när jag brister ut i en blues....

The king is dead - long live the king!

Läs hela inlägget »

Idag är det en vecka sedan jag kom upp till brorsan och hans familj och inte bara fick njuta av trevligt sällskap, utan också fantastiskt fint väder. På kvällen sedan satt vi ute på balkongen och såg när solen gick ner bakom husen och jag ville i just den stunden aldrig gå in. Allt var perfekt.
En vecka har gått. Allt snurrar. Det går fortare och fortare.
Och nu är vi i mitten av maj.

Läs hela inlägget »

Det här är en bild på en man som är glad.
Glad över att äntligen fått tid för vaccinering. För det här med att få vaccinera sig har sannerligen inte varit lätt. Både vårdcentralen ocn 1177 hävdar motsatsen, men under de senaste dagarna har jag insett att det de håller på med på sina hemsidor gällande vaccinering mot Covid-19  är...
Jag förstår att den här massvaccineringen inte kan vara lätt att rodda, men att göra lättbegripliga hemsidor som dessutom stämmer är däremot något som man borde klara av.

Men jag är glad nu. Väntan och jakten är över.

Läs hela inlägget »

Igår skrev jag om att det aldrig regnade i Georgia. Ett uttryck i att jag kände mig dödligt trött på allt regnande här där jag lever. Det inlägget kan du läsa här.

Men vid närmare eftertanke stämde det inte. Visst regnar det förstås i Georgia. På min tidiga morgonpromenad tog mina tankar mig med tillbaka många år i tiden. Det blev minnen om nuvunnen kärlek, om lycka och besvikelser, men också hur det var att promenera hela vägen från 720 Tidewater Circle ner till Arlington park i just Georgia regn. Om hur det är att stå på bron över Ocmulgee river en regnig dag och fundera på om man skall hoppa på det där tåget till Santa Fe eller ej. Hur det där regnet alltid kom blixtsnabbt och avväpnande.

Jag stod i det där regnet rätt många gånger vid närmare eftertanke. Också på den där bron för att kolla in den mäktiga floden och de många tågen. 
Tågen hade alltid oändligt med vagnar och for med snigelfart förbi där jag stod och ganska ofta övervägde jag faktiskt att bara hoppa på det där tåget i farten. Något som tycktes vara fullt möjligt. Det handlade om frihet, men också stor osäkerhet över vad det här livet hade att erbjuda.

Jag gick längs Valboån i morse. Det var kallt, men friskt. Medan tiden gick, skulle också värmen infinna sig.
Jag gillar åar, jag gillar floder. Gillar de "strängar" som binder i hop allting. Föredrar dem framför hav och sjöar. Föredrar en romantisk promenad utmed Donaus strand, att Sakta paddla fram på valboån i gryningen, att stilla stå på W.L Stribling memorial Bridge i Macon, Georgia och titta ner på Ocmulgee river...

De där vattendragen har något förföriskt över sig. Det där med "förföriskt" förklarade en gång några hemlösa för mig som bodde under W.L Stribling memorial Bridge, bredvid Ocmulgee. De sa att floden Ocmulgee höll deras dröm vid liv. Att de kunde fantisera om att den där floden en dag skulle ta dem med på ett äventyr utan dess like. Hemlösa drömmer också om att bli förförda.

Läs hela inlägget »

En riktigt skön kväll i maj. Jag sitter delvis ute och väljer att fokusera på det bra, det sköna och vackra. 
I morgon skall solen återigen vara borta säger de som vet.
Det handlar om att ta vara på de fina stunderna.

Det är ett regn på väg in.
Det är aldrig i den här del av landet varmt och soligt i lika många dagar som när det regnar och bär sig åt.

När solen går ner över taken sätter jag på musik och hela det där lilla spejset där jag slaget mig ner för att avsluta kvällen och möta natten i, blir levande och majestätiskt.
Det är Midnight train to Georgia. Först med Aretha Franklin och det där gunget och det det tempot som för ovanlighetens skull får mig att överväga om jag borde dansa.

Det lugnar dock snabbt ned sig när Gladys Knight gör sin mer raka, men ack så känslosamma version.

Jag brygger en kanna te och medan jag dricker den heta smakfulla drycken, tänker tillbaka på de år när jag bodde i Georgia. Solen sken alltid och jag kan inte minnas att det någonsin regnade.
Ofta är det bara det man vill minnas som man minns, men på den punkten, när det gäller just det minnet, är jag övertygad om att jag har rätt.

Ibland tror jag inte att Dalsland är för mig. Att vi två helt enkelt inte är bra för varandra. Regn är det definitivt inte, men det finns annat också. Sånt som är bra.
Jag försöker att fokusera på det i denna stund.

Natten går in i Färgelanda och jag tänder ljus och önskar att jag aldrig mer skall tvivla på att välja den ljusa förstående vägen. 

Läs hela inlägget »


Jag bryter en bloggtystnad som varat i en evighet. Allt har gått så fort nu. Det har varit så mycket på agendan.
Mina föräldrar kommer och går, men visst förflöt några timmar? Försvann i samtalets besöksrum.

Nu är jag ensam lämnad, men långt i från själv. Runt omkring mig sjunger diverse fåglar, som då och då prövar sina vingar och gör sina dykningar och seglingar i luftrummet.
Det är en fin dag. Passar bra på en ledig dag.

Kristi himmelsfärdsdag.
40 dagar efter uppståndelsen lämnar Jesus jorden genom att han lyfts upp i luften av ett moln. Det var sådana kunskaper man fick till sig i 70-talets svenska skola. Hur det är nu har jag ingen aning om.
Men det var just sådana där berättelser som skulle stanna kvar hos mig resten av livet.

Det är 10 dagar till Pingst. Det är konfirmationstid, men hur det är med det i dessa tider har jag ingen aning om. Pandemin förstör och förgör.
Mitt största minne av min egna konfirmation var att alla bar träskor. Det var sådana tider då. Det där är förstås ett efterarrangerat minne.
Jag har sett konfirmationsfotot i efterhand och noterat att alla bär svarta träskor. Eller inte riktigt alla. Själv hade jag dagen till ära klätt mig i ett par vita. Det var så det var.

Det är helgdag och ledighet.
Tid att njuta när tid är.
Tid att ta hand om dagen som flyr

Läs hela inlägget »

Ibland känner man sig sådär stark att man kan erövra världen.
Att man är ostoppbar. Att allt är möjligt och att det inte finns några hinder eller problem som inte går att lösa. Säkerligen den skönaste känslan som finns. 
Sådär man önskar att man alltid känner, men kanske inte alltid gör.
Idag finns det gurus för sånt där. Självutnämda själavårdare som kan berätta för dig precis vad du skall göra och vad du inte skall göra. Helst samlat i någon cool lista i en lika cool  måbra-tidning eller en dito på nätet.
"Så här gör du för att känna dig stark och bra!"
Jag har funderat mycket på det där och för mig är det ganska enkelt. Det krävs inte så mycket av mig, mer än att jag stannar upp, tänker efter och hoppar i rätt spår igen.
Det handlar om att vara ärlig och äkta mot sig själv och andra.
Ofta möter man motsatsen. Människor som försöker vara oberörda, glada,lyckliga, lugna, starka, problemfria, framgångsrika och eftertraktade.
Att känna sig lycklig och stark är underbart och verkligen något att sträva efter, men att anstränga sig för att verka att vara det när man egentligen känner sig olycklig och svag gör bara situationen värre.
När jag låtsas vara något jag inte är försvagas jag, drar på mig negativ energi och förlorar min självkänsla.

Det kan tyckas motsägelsefullt men det som ger mig positiv energi, får mig på rätt spår, som bygger min självkänsla och gör mig stark, är när jag vågar visa min sårbarhet, när jag är äkta mot mig själv och mot andra.
Jag har lärt mig att om jag är äkta i de relationer jag ingår, så möts jag också av respekt och beundran från människor. Människor som är äkta blir också starka eftersom de utstrålar en positivism som andra gärna dras till.
Om jag däremot gömmer mig bakom falska fasader och attityder blir det mycket svårare att få andra människor att relatera till mig.
Jag tror att det är så enkelt att det handlar om att kunna bära sina styrkor och sina svagheter med stolthet, att vara äkta mot sig själv, att våga visa min sårbarhet för att på så vis bli osårbar eftersom jag inte längre har något att dölja.

Idag känner jag mig som ett lejon. Ostoppbar och redo att erövra världen. Jag är den jag är, varken till eller från, bättre eller sämre.

Läs hela inlägget »

Det är jag och Amy igen.
Vissa sånger förälskar man sig i. Så är det bara.
Och i natt när jag satt uppe och lyssnade på Amy, för jag inte kunde somna för att jag hade så mycket tankar inom mig, så förälskade jag mig i just den där låten och just förälskelse är ju betydligt bättre än än att inte känna någonting.
Och det där är en sån fin och vacker låt som bara behöver lyssnas på, även om Amy precis som jag tycks vara i affekt just där och då.
De där textraderna som andas uppgivenhet men ändå kärlek. De där raderna som så väl beskriver vad väldigt många någon gång själva känt och upplevt. Så ärligt, hjärtskärande och på riktigt.

"I can't wait to get away from you
Unsurprisingly you hate me too
We only communicate when we need to fight
But we are best friends right?"


Amys texter är så pricksäkra och fångar stundens nerv och har någon sorts lugnande effekt på mig. Amy tycks alltid ha det lite värre än mig. Det är vackert, lidelsefullt och lugnande...Trots allt.

Läs hela inlägget »
Konvojhastighet i regnet.
Epatraktorerna dikterar villkoren på vägarna i denna del av världen.
Natten var blåsig och blöt och höll mig vaken en stor del av de mörka timmarna med sitt piskande mot sovrumsfönstren.
Ibland kan det vara skönt att somna till ett piskande regn. Ibland är det bara en pina.
Det handlar om tålamod. Precis som när man försöker ta sig fram på de Dalsländska vägarna en onsdag morgon i maj. .Att inte tappa greppet. Att inte spåra ur...

Så lite som jag kört bil det här året har jag nog inte gjort på 25 år eller mer. Tacka pandemin för det.
Pandemin är förövrigt på väg bort!
I dessa dagar har det letat sig in fler och fler positiva nyheter i vårt mediaflöde. Pandemi skall bli Endemi. I fortsättningen kommer bara en begränsad grupp av människor i ett begränsat geografiskt område få Corona. Som vattenkoppor kan jag tänka.
Den som lever får se.
Läs hela inlägget »

April gjorde trots sin kyla allt rent och vackert. Kanske med hjälp av blåsten?  Det kanske finns något syfte med allt ändå?
Nu har vi allt fint att se framemot.
Innan vi vet ordet av är maj slut och vi har sommarmånaderna här på riktigt.
Och under dagarna, under min fria tid yssnar jag på Amy igen och jag förundras över den där rösten. En sån enstående artist.
Och jag tänker på att vi har den nya tiden framför oss. Att allt gammalt skall bort och hur förväntansfull jag ändå är att möta ännu en sommar.
Jag tänker på vänner och vänskap och hur lyckligt lottad jag varit som haft möjligheten att lära känna så många fina människor kring livets väg. Några har blivit vänner för livet. Andra var livsviktiga under den period då man intensivt umgicks.

Amy sjunger så lidelsefullt vackert och förklarar:

"Though we've changed in our endeavors
I found we still have some things in common"


Det där pratar med mig. 

Och precis som att sommaren innebär så många möjligheter till nya möten, nya bekantskaper, nya vänskapsband som skall knytas, så är det uppbrottens tid. Så har det alltid varit.
Man skiljs åt och man tror att man skall hålla kontakten, men så blir det aldrig. Förr hade jag svårt för det där. Det gjorde ont att skiljas. När polare flyttade för det där nya jobbet,  Stack för att de skulle börja plugga, de skaffade familj, osv. Man lär sig med tiden att det är så. Man lär sig att förtränga. Minns hur en vän för länge sedan tog farväl med orden; "Goodbye forever". Det kändes hårt och brutalt då. Det tyckte nog alla. Idag förstår jag innebörden. Ibland måste man bara göra saker för att gå vidare. Till och med förtränga och ta slutgiltigt farväl.
Men någonstans finns de alltid kvar där. De där människorna som betytt så mycket för en genom livet. De ingår i mitt livs finrum, i fina minnen från en förgången tid. En del under en kortare intensiv period. Andra under nästan ett helt liv.
Och någon kommer tillbaka. Dyker upp efter flera år. idag är möjligheten till att hålla kontakten gränslös. För några dagar sedan blev jag kontaktad på sociala medier av en person som jag inte pratat med på mycket länge. Och...kanske trodde jag kanske inte heller att vi skulle få kontakt igen. Vi har "pratat" sedan dess. En förlösande glädje.
Och lika stor glädje det är att återförenas, lika jobbigt är det att ta avsked.  Vissa saker lär man sig inte ju äldre man blir, men man lär sig att leva med det.

"And the way we are when we're together
Let's us know that we still, love one another
Ain't that strange, but wonderful
That we, we're still friends, yeah"
Amy Winehouse

Läs hela inlägget »

Jag skriver på min andra bok.
Det kommer vara en uppföljare på Michelletimman, men samtidigt något helt nytt. Jag vill denna gång ge den vanliga människan ett ansikte. Den där mannen som inte besitter några specialkunskaper eller någon hjältestatus. Han som blivit lämnad och på det mist sitt jobb.
Hur är livet som frånskild, arbetslös, medelålders och ensam i ett typiskt svenskt bruksamhälle av idag?
På det vill jag förena feel-good med det hemskaste och otäckaste som någonsin skrivits och däri hitta en balans som får läsaren att slitas mellan skratt och skräck.
Johnny B håller på att ta form.
Ett nytt kapitel skall påbörjas.

Läs hela inlägget »

På morgonen gick vi tillsammans.
Nu äntligen var vitsipporna överallt
Och vinden hade mojnat och allt var stilla och klart.
Det blev dock aldrig riktigt fint, eller varmt och vid lunch var allting grått.
Nu sitter jag ute och väntar på ett regn som är på väg in.
I am the Weather man.

Läs hela inlägget »

Morgonen var vacker och öm.
Men jag visste redan då att detta inte skulle få vara för evigt. Eller för all del, hela dagen. Jag satt liksom och väntade på att himlen skulle förändras. Var nyfiken på att få veta varifrån molnen sedan skulle dyka upp.
För himlen var oskyldigt blå och strax skulle den attackeras och förgöras...
Kanske tappade jag intresset för att stirra upp mot himlen, eller kanske nickade jag till. Molnen kom snabbt och gjorde sitt jobb effektivt. Kylan kom med eftertruppen och innan jag visste ordet av så var förutsättningarna förändrade. Vi åt förvisso ute sedan. La på läckerheterna från grillen direkt på tallrikarna. Det lät sig väl smaka och denna första dag i maj kändes genast lite bättre igen.
April försvann så fort förbi och det utan att göra något större intryck. Nu hoppas jag på dig. Hör du det? Maj jag sätter mitt hopp till dig.

Läs hela inlägget »