2021 > 08

Idag känns det i hela kroppen.
Men det där kommer alltid vara en skön känsla.
Träningsvärken, känslan av att känna sig mörbultad och öm i hela kroppen.
Igår var jag så trött när jag kom hem från jobbet, men jag visste att ett besök i dojon skulle göra mig gott.
Tänk vad rätt jag hade.

Genom åren har judon gett mig flera riktigt fina vänner. Den här mannen har jag upplevt så mycket roligt tillsammans med.
Det är därför som jag är kvar. För klubbkänslan, berättelserna, framtiden och vännerna.

Läs hela inlägget »

På översta bilden jag och brorsan.
Vi har upplevt ett antal såna här premiärer ihop genom åren. 
Jag har tränat judo i 40 år.
Förra veckan bjöd på höstpremiär. Det  är alltid speciellt att komma igång efter sommaren. De här höstpremiärerna har alltid kännts viktiga.
Denna höstpremiär kanske ändå är den viktigaste under alla dessa år. Klubben har varit stängd för inomhusträning i flera månader. Judo har vi inte tränat på ett bra tag om vi bortser från några pass i sommar.
Så visst kändes det extra pirrigt att bege sig till klubben  förra veckan
.
Det var hyfsat med folk på mattan och jag fick möjlighet att träffa gamla vänner som jag hängt med under många år. Kärt återseende och härligt att få kasta igen.
Skönt att vara tillbaka igen. 
skönt att det är judo i kväll.

Läs hela inlägget »
Jag Jag

Ida härjar i Louisiana och i Israel har forskning visat att om man haft Covid så är det ett bättre skydd än att vara dubbelvaccinerad. Att vara bägge delarna är som man skulle kunna misstänka dubbelt så bra. Så mina personliga förutsättningar i pandemi-tid kan inte vara bättre…enligt denna studie.
I min dagbok fem månader tillbaka kan jag läsa att jag inne på 6e dagen med Covid-19. Jag är febrig och sängliggande, men vid gott mod. Det skulle ta ytterligare 10 dagar innan jag skulle känna mig ok.
Nu ökar smittspridningen i världen igen och Sverige är inget undantag. Jag hoppas på att den nya Israel-studien om skydd mot smittan stämmer och känner mig tacksam för att Ida är långt härifrån.

Läs hela inlägget »

Var dag den första - Var dag ett liv.
Så sa Dag Hammarskjöld.
Och helgen som näst intill varit perfekt har också innehållit stunder med just denna Dag, men istället för den där FN generalsekreteraren, har jag stämt möten med poeten Dag Hammarskjöld, med berättaren Dag Hammarsköljd.

Men,

De där berättelserna är inte muntra och när jag ger mig på den där filosofiska dagboken Vägmärken hamnar jag i en värld av vemod, död och ensamhet. Inte alls den där mytomspunna världsledaren som man en gång i tiden lärde sig om i skolan.

Tidigare var döden alltid med i sällskapet. Nu är den en bordskamrat: jag måste bli vän med den.

Skall äcklet över tomheten vara det enda av liv med vilket Du fyller tomheten?

I morgon skola vi mötas, döden och jag -, Han skall stöta sin värja i en vaken man

Hunger är min hemort i lidelsernas land. Hunger efter gemenskap, hunger efter rättfärdighet - en gemenskap byggd på rättfärdighet och en rättfärdighet vunnen i gemenskap


Jag kan plocka ut det ena jobbigare citatet efter det andra ur den där boken  som mestadels är tung och svår, men ändå så levande och på riktigt. Det är böcker som den här som verkligen får en att känna att man lever. Som ett sorts reningsbad.

Jag plockar fram mina egna böcker sedan. Böckerna där jag skriver mina egna livberättelser i.
De har jag skrivit sedan 1983. Samma ord, men olika historier.
Det är söndag kväll med djupa tankar, espresso och blanka sidor. Jag tänker på hur allt var och sedan på hur allt är. Sedan skriver jag ner min egna historia. Mestadels i klara färger.

Läs hela inlägget »

Signering

Boksignering Michelletimman Boksignering Michelletimman

Igår fick jag äntligen möjlighet att komma ut och signera böcker. Något som det inte blivit för mycket av i brinnande pandemi.
Under den här tiden sedan jag släppte boken i november i fjol har jag dock ändå lyckats ganska bra att komma ut med boken, att sälja och få berätta. Men det har krävts sin del av att tänka nytt och engagemang för att få det att fungera.
Det är förstås roligt att få sälja och signera, men det var uppriktigt sagt lika roligt att möta sina läsare, de som redan läst boken och få höra deras åsikter, vad de tyckte och och inte tyckte. Det är ytterst värdefull information som jag tar med mig i mitt fortsatta arbete med nuvarande bokmanus och kommande produktioner.

Läs hela inlägget »

Igår körde jag hem i solsken. 
Det var gott och väl 25 grader ute.
Jag tänkte att det här kan vara den där dagen, den sista sommardagen för i år. Min sista sommardag.
Jag hamnade på uteplatsen. En plats redo för mig.
Jag fällde bak positionstolen. Jag kisade mot solen. Jag tog av mig tröjan och lät solen dränka min överkropp. Jag svettades, det var riktigt varm, men jag lät det få vara så. Jag höll ut. Höll ut för den sista sommardagen. 

Jag har sovit dåligt under en tid. Vaknat ofta, drömt en del. Mestadels mindre trevliga drömmar. Igår när jag satt där ute i solen somnade jag ganska snabbt och började drömma. Denna gång om öppna vidder och om berg. Finns det något mer befriande och tillfredställande än att blicka ut mot det gigantiska, ibland helt överväldigande bergslandskapet? Kanske beror det på det solida. På tanken på något beständigt (även om jag egentligen vet att så inte behöver vara fallet).

Abrupt vaknade jag sedan till. Jag stirrade upp mot en mörk molnfylld himmel. Det hade börjat blåsa upp och värmen hade hastigt ändrat sig till kyla. Huttrande lämnade jag stolen och det som för bara en liten stund sedan varit det skönaste sköna. Nu var sommaren slut. Min sista sommar. Men minnet av min dröm om berg levde sig kvar inom mig. Jag kände mig trött, men ändå så stark.

Läs hela inlägget »

Gamla hjältar dör också.
Livet är inte evigt - trots allt. 
Nyheten om att Rolling Stones trummis Charlie Watts död påverkar mig.
Jag liksom vaknar upp ur min dvala.
De senaste dagarna har jag pratat om Stones för mina elever som bandet som aldrig kommer sluta att spela. Aldrig kommer sluta att turnera...
För några veckor sedan läste jag att Charlie Watts inte skulle följa med på den turné som  bandet planerade att genomföra. Han skulle vara nyopererad och behövde återhämta sig efter den. Minns hur han utryckte sig inför journalisterna.

”För en gångs skull var min tajmning dålig”, 

Antar att det är trummis-humor när det är som bäst.

Mitt sista bestående minne av Charlie watts var från den digitala One World Together at home galan som anordnads i april i fjol av Lady Gaga och WHO.  Kanske det coolaste inslaget från galan den där natten var Rolling Stones bidrag med låten You "Can't Always Get What You Want".
Hur Charlie letade upp sina trumlådor, radade upp dem och började att spela på dem. Det gjorde intryck på mig den där natten.

Den här världen är ännu en musiklegend fattigare.

Läs hela inlägget »
Fin kväll Fin kväll

Som oftast går veckorna undan i mitt liv. Den här veckan har varit ett undantag. Dagarna har varit långa och liksom segat sig fram.
Och egentligen så skall jag inte ha så ont av det, då det i praktiken innebär att mitt liv faktiskt blir en aning längre. Iallafall som jag själv uppfattar det och det är ju det som egentligen spelar roll. Eller hur?

Men det finns ett litet undantag i det där "sega sig fram" för helgen har varit fantastisk och innehållsrik i goda vänner lag och det ger liksom hela den här veckan en positiv inramning.
Jag kan inte påstå att jag känner mig utvilad, men sinnet är lätt och hjärtat lugnt.
Nu kan jag med tillförsikt se framemot en ny vecka.

Läs hela inlägget »

Och så kommer den där veckan tillslut då "alla" tycks vara tillbaka på jobbet igen efter några veckor semester.

På sociala medier är reaktionerna blandade, men många inlägg och statusuppdateringar är lätt ångestladdade, smått desperata..

Solen visar sig nu på morgonen, men nu är det regnets tid som råder.
Än är det en del sommar kvar som många vill påpeka, men sanningen är också att för många tar den slut just här och nu, vilket man vill det eller inte. Det där som hör sommaren till som sena kvällar utomhus, härliga spontana bad vid stranden, dagsutflykten till ett härligt ställe, mm byts mot rutinmässiga sysslor efter arbetstid.  
Det är dags att lyfta, att flyga, att använda sig av all den där energin som man samlat på sig under några veckor. 
Dags för andra halvlek.
Läs hela inlägget »

Läs hela inlägget »

Skolstart

skolstart skolstart

Det är alltid något speciellt med skolstart.
Salen skall snart fyllas med elever och musik och jag skall få hålla på med ett av det absolut  roligaste jag vet.
Livet.

Läs hela inlägget »
Från promenaden Från promenaden

Arbetsdag.
Den kommer och går.
Allt går så fort och ibland undrar jag om jag verkligen är med i händelserna, i den där "dagsfilmen"
Morgonen handlar om risken för  en ny smittovåg när skolan börjar och så Afghanistan... Det där hänger i under resten av dagen. Vem kan släppa bilder ur huvudet av människor som försöker klamra sig fast i låsta flygplan som lyfter?
Efter promenad x 2 och lite födelsedagsfirande, hamnar jag framför teven och GES hos Lotta. Det fanns en tid då jag tyckte att Ges stod för riktigt meningslös musik. Vad tur att man kan ändra sig. För även om det i grunden inte är min musiksmak så är när allt kommer omkring Glennmark, Eriksson och Strömstedt fantastiska låtskapare och har min fulla respekt. Kvällens framträdande hos Lotta på Liseberg fick mig verkligen att må bra och jag blev påmind om att det är just den förmågan som musik har. att göra gott, att hela, att läka.
För några dagar sedan såg jag Benjamin Ingrosso och hans framträdande på Skansen. Det hade samma inverkan på mig. Mästerligt och lugnande vackert.
Nu är det läggdags och det som kunde varit en högst jobbig dag avslutas med lugn och tillfredställelse.

Läs hela inlägget »

Jag är på gång nu.
Hösten kan komma och jag är redo för den.
Det är söndag och jag tittar ut mot vad som ligger framför mig.
Jag har förväntningar på den här hösten. Jag har förväntningar på vad som är kvar av året.
Jag har sorterat allt. Eller, rätt mycket iallafall. Fått lite av den där strukturen som jag eftersträvar. Jag känner mig lugn. Lugn och behärskad. Nu kan allt komma.

Läs hela inlägget »

Jag vet inte

Vädret tycks inte kunna bestämma sig för om det skall vara regn eller sol. Jag sitter ute och tittar upp mot himlen och konstaterar ännu en gång att jag skall ta på mig min T-shirt igen. Kanske är det därför den istället väljer det gråa molniga, för att det finns en osäkerhet där vad som man egentligen önskar?
Jag har genom åren haft en avig inställning till personer som inte vet. Som aldrig varken kan säga ja eller nej, utan som oftast använder ordet jag vet inte. Vädret verkar kunna sälla sig till dom. Samtidigt måste det finnas en befrielse i att kunna säga "jag vet inte", för då har man ju liksom friskrivit sig från alla fortsatta konsekvenser. Se på vädersändningarna bara, eller de prognoser som ges online. Inte tycks det vara någon fördel för meteorologerna att säga hur det skall bli, då majoriteten av oss medborgare tycker att de har fel..
Ja, det är väl därför att de kallar det prognoser. De friskriver sig helt enkelt utan att för den skull säga "Jag vet inte"
Jag nämnde ovan att jag hade en "avig inställning till personer som säger att de inte vet" Det var nog en underdrift. De gör mig förbannad och upprörd. Ja nu märker ni att mitt språk hårdnat.
vad innebär då det?
Att folk inte får säga "jag vet inte"?, att man alltid måste ha ett svar? Naturligtvis inte. Ofta vet man inte till en början, men man kan alltid ta reda på det. Låt mig ge ett exempel.

"Du, skulle du kunna hjälpa mig att ta upp båten på lördag?"
"Jag vet inte"

Sånt där händer faktiskt. Man vet inte. Som den som frågar har man en förväntan att man inom en rimlig tid skall få ett;

"Nej, det kan jag inte, eller Ja det kan jag".
Hos dessa människor kan man inte räkna med att få det, utan när man blir tvungen att fråga ett par dagar senare igen blir svaret åter igen

"jag vet inte".
Inte "jag vet inte ännu, men jag kollar upp så fort som möjligt och återkommer." 
Märker ni skillnaden? Det senare driver inte den som frågar till vansinne. 
"Skulle du med till helgen"?  "Jag vet inte"

Det börjar regna igen och det blir med ens kyligare. Nu behövs definitivt T-shirt på. Jag tittar på regnet och funderar om jag också likt meteorologerna skall börja använda mig av prognoser.

"Jag skall enligt prognosen arbeta på måndag"
Eller så skall jag helt enkelt kapitulera och göra det ytterst enkelt för mig och säga.
"Ja vet inte"

Läs hela inlägget »

Ibland behöver man påminnas om vissa saker.
Som att njuta av varje stund i livet.
För ett tag sedan pratade jag med en mycket klok vän som tog upp just det där viktiga. Saker att tänka på när man tycker att tiden rullar på för fort och man bara har en önskan - att ens tid vore oändlig. Då man önskade att tiden bara skulle kunna stanna ett litet tag. Det är just då som man faktiskt "själv kan stanna tiden". Genom att bara låta saker och ting vara. Inte tänka på morgondagen eller nästa vecka. Att bara fokusera på tiden just här och nu.

Och min vän sa; " Många människor har fullt schema och tror att livet blir mer meningsfullt om man ”gör” saker hela tiden. Instagram-vänliga saker, du vet, som visar att man har mycket att göra".

Jag lyssnade och sa sedan; "Då är det snarare som att man skall leva så som om man kunde stoppa tiden och bara låta allt komma till en".

Sedan sa min vän igen "Ja, som när man var liten och sommarlovet kändes oändligt. Tror det var för att man njöt av varje stund och inte tänkte framåt så mycket".

"Just därför att man ännu inte lärt sig tänka framåt" sa jag.

Det finns så mycket att ta in och reflektera över under ett sånt samtal. Mycket som är självklart men som glöms bort upp i allt det där som kallas vardag.
Vad är det positiva som man minns från sin barndom? Ofta stressfria upplevelser, enkla saker, som fika i det gröna, bad, utflykter, en bok i kojan under en regndag...
Vad det handlar om är att det inte är så mycket svårare än så. Att man bara stannar upp och påminner sig om det.
Vill man läsa en bok hela dagen ska man göra det. Vara uppe länge om man vill. Njuta av ljumma kvällspromenader. En semester skall vara skön, precis som alla andra veckorna på året skall vara. Ju fortare och ju mer man faktiskt kan tillåta sig det, ju bättre och rikare blir livet.

Läs hela inlägget »
Etiketter: livsnjutning

Jag kan ibland få kritik för att jag har en vårdslös inställning till livet. Då brukar jag hävda det motsatta. Livet har stundom varit ganska besvärligt och hårt. Jag har aldrig fått något gratis.
Men,
Jag har försökt att ta vara på möjligheterna och jag har accepterat att livet inte är rättvist. Jag har också försökt att vara en god medmänniska. Att göra rätt, (även om det kan vara en utmaning i sig).

Väl medveten om livets prövningar försöker jag också alltid att ha det gott. Att göra det som jag vill göra. Förverkliga drömmar och hela tiden vara beredd att riva ner hinder. Jag kan ibland få kritik för att jag har en vårdslös inställning till livet. Då brukar jag hävda det motsatta. Livet har stundom varit ganska besvärligt och hårt. Jag har aldrig fått något gratis.
Men,
Jag har försökt att ta vara på möjligheterna och jag har accepterat att livet inte är rättvist. Jag har också försökt att vara en god medmänniska. Att göra rätt, (även om det kan vara en utmaning i sig).

Väl medveten om livets prövningar försöker jag också alltid att ha det gott. Att göra det som jag vill göra. Förverkliga drömmar och hela tiden vara beredd att riva ner hinder. Det är viktigt att kunna njuta. Det är viktigt att kunna fira när tillfälle ges.

Idag har jag tänkt lite extra på att jag lever i ett land som jag älskar och ett land som framförallt kunnat ge mig förutsättningar till att uppnå allt det jag uppnått.
För jag är en upptäckare, en livsnjutare av rang och en tidens berättare som hela tiden observerar livets och tidens skeenden.

Och i kväll njuter jag av hett te och en skön fåtölj. Det är viktigt att kunna njuta. Och det är viktigt att stanna upp, tänka till och njuta av det där som man kallar det "lilla".

Läs hela inlägget »
Etiketter: livsnjutning


Jag sägs vara en livsnjutare. En person som inte är upptagen med att överleva, så att jag glömmer att leva. Dock möter jag ständigt massor av myter om just livsnjutning, där själva njutandet istället har förvandlats till en livsväntan där man inte ser den rikedom som varje dag har att erbjuda.
Denna vecka tänker jag skriva om att njuta. Passar riktigt bra tycker jag eftersom att jag idag åter är tillbaka på min arbetsplats. Ett inlägg om njutning varje dag under hela veckan. Så får det bli.
Vi lever i en tid då det borde vara ganska enkelt att njuta. För aldrig har vi människor haft det så bra. Ändå är det så lätt att just njutandet förvandlas till en livsväntan där resultatet…ja exakt! …blir att vi hamnar i en ständig längtan efter bättre tider.
För mig handlar det om att vara lyhörd för allt livet kan ge mig och inte om allt det jag skall göra när jag t ex blir pensionär, slutar jobba, när helgen kommer. osv. Jag tror på att vi behöver komma bort från hela tanken om ekonomisk rikedom, fina viner och en god cigarr som myten kräver. För vi måste leva våra drömmar istället för att bara drömma dom. Vi måste göra varje dag precis så som vi vill ha den och det i det lilla och kanske i det stora obetydliga.

För vad livsnjutare egentligen betyder är det någon som älskar livet innerligt och det är när du börjar njuta som faktiskt livet får en mening.

Läs hela inlägget »

Jag vid poolside.
Jag ser så där sprudlande nöjd ut med tillvaron. Jag kan känna känslan inom mig bara genom att titta på den bilden.
Det har varit en fin sommar. Jag har haft en fin semester. Levt mig igenom två svenska landskap. En evighet i Dalarna, några dagar i Skåne. Jag har också tillbringat tid längs den Bohuslänska kusten. Från söder upp till norr. Jag har umgåtts med familj och vänner och jag har haft möjlighet att få stämma av med personer som jag inte längre fanns kvar i mitt liv. Samtalen har varit viktiga under hela semestern. Samtalen med vänner och människor från vardagen. Mycket tar jag med mig just från samtalen.
Och så Grekland som kom hastigt och oväntat, men som blev en stor final på några sköna veckor i sommarens fria tid.
Det är fortfarande en del av sommaren kvar, men i morgon börjar jag att jobba. Det har varit en fin tid, men nu börjar vi på något nytt. Som en ny bok, ett nytt kapitel, kanske t om som en ny era. Vem vet?
I morgon är iallafall en annan dag.

Läs hela inlägget »

Som en säker påminnelse om att vi nu är på väg att lämna sommaren bakom oss tar ihållande höstregn och blixt och dunder över.
Det är fortfarande augusti, men allt känns så väldigt mycket höst.

Vissa saker har verkligen förmågan att sänka mig.

Och jag är plötsligt sjukligt trött och allt känns bara tungt, trist och kallt.

Men,

precis som om jag får hjälp från ovan, börjar jag nynna på den där gamla 60-talsklassikern med Elvis; Follow that dream. Den där meningen "When your heart gets weary, time to sing a song" smakar gott och allt fylls med energi och hallonsaft. 

Några textrader, den där takten, det sorglösa uttrycket och minnen av en fantatsisk sommar...
och så inser man att man även kommer överleva ständig höst.

Läs hela inlägget »

En bild jag gärna tar med mig in i hösten. En bild som beskriver sommarens härliga ögonblick. Jag och min son. Vi är bruna och ser så där nöjda ut som man bara kan göra när man vet att man befinner sig just nu i den bästa av världar.

Läs hela inlägget »

I en låt som jag skrev på 90-talet konstaterade jag att jag aldrig skulle komma närmre sanningen än så här. Så här decennier senare kan jag konstatera att det fortfarande finns mycket som jag skulle vilja få sagt. Så många sanna meddelanden jag skulle vilja skicka, så många ord som borde skrivas och kanske t om sägas…
Men så tänker jag att någon dag så måste det komma ett slut. En dag då allt måste gå vidare.
Jag är nog där nu.

Och himlen är grå och grönskan liksom har kommit på skam. Jag skulle vilja konservera juni. Det är nog allt jag vill.

Läs hela inlägget »

Ett regnoväder är på väg in över Dalsland.
Jag har stått och tittat ut genom fönstret, lyssnat på vinden och sett den ta tag i träden och ruskat om dess grenar och löv. Snart har vi hösten här tänker jag, för att i nästa stund reflektera över hur fort det går mellan de olika stunderna. Inte allt för länge sedan låg jag på en strand och hörde hur vågorna slog in mot stranden. Vinden var het och solen förförisk läcker.
Måste jag minnas den där stunden långt in i november.

Läs hela inlägget »

Slutet

Min semester avslutas på bästa sätt med sol, hav, fiske, avstämning, god mat och trevligt sällskap. Om det här är slutet, är allt gott.

Läs hela inlägget »

Bra avslut

Jag har sagt tack och hejdå till Grekland för den här gången. Nu vankas det andra spännande dagar.
Grekland blev verkligen något extra och en underbar bonus ovanpå en förövrigt fantastisk sommarledighet.  
En ynnest att få göra det med det här gänget. En gåva att få göra det med barnen.

Läs hela inlägget »

En båt är på väg in i hamn och jag kan inte låta bli att minnas tillbaka på de där gångerna som man hoppat på en sån där båt för att komma ut i den Grekiska ö-världen. Alltid från italienska Brindisi ut till den där totala friheten som ö-luffning innebar. Till Korfu, eller till grekiska fastlandet och Patras för att därifrån ta sig vidare ut till någon paradisö.
Vi var unga, runt 20 och ville bara ha roligt. Det var det enda vi begärda. Tänker för stunden på just en sån där resa, hur 4 unga män och vänner sedan länge fyllde några veckor med ungdomlig dårskap, men också stor nyfikenhet på livet och som hade Europa som sitt spelfält. Detta var långt innan en svenskt EU-medlemskap, men vi levde ändå som att vi var gränslösa.
En gång hamnade jag nere i maskinrummet, en plats där jag som passagerare inte skulle vara. Vi skulle kunna bli utslängda därifrån, kanske t om kanska avslängda från båten. Istället blev det en kortare rundvandring, innan vi vänligt visades upp till där vi fick vara. Detta av en man som vi trodde var båtens kapten. Så här i efterhand hade han troligtvis en annan rang. Men det är ett fint minne så här många år efteråt. 80-talet var ett galet decennium.
Jag tänker på hur vi låg på soldäck och sög i oss av de där drinkarna som beställdes, på ö-äventyren och galna upptåg. Så här många år senare när jag sitter under en parasoll och tittar ut mot havet kommer allt det där återigen över mig. Så mycket har ändrats för mig under alla de här åren som gått sedan då, men den där nyfikenheten och reslusten är den samma som då.

Läs hela inlägget »


Insynsskyddad av ett bergsmassiv och med ett stup rakt ned i havet bakom staden, ligger Olympos.
Olympos grundades av  flyende invånare från ön Saria och orten Vrykous för att undkomma pirater och saracenerna.
Där blev de helt isolerade från omvärlden, något som ännu märks idag  av den doriska dialekten i språket, kulturen och konsten.
Det tog tid för oss att komma hit och det var inte helt enkelt.

Läs hela inlägget »

Fara

Efter rullgrus (som jag själv fick erfara) så är getter på ön den största faran för trafikolycka. När man minst anar det hoppar de ut på vägen som ett smidigt rådjur och sällan kommer de ensamma…
De här på bilden befann sig dock på en helt annan plats och deras vilja att stämma av med havet fångade mig och linsens intresse för dem. Undrar vad de tänker på?

Läs hela inlägget »

Något som borde vara ganska vanligt, men som jag varken hört något om eller läst är att bli stående utan bensin uppe i bergen i Karpathos. För att det bara finns ett par bensinstationer på hela ön och de i stan, är inte en sån tydlig information.
I Olympos var bensinen slut för oss alla. En tank tar fort slut om man har roligt och kör långt i bergslandskap. Att man bara tog kontanter överallt i Olympos var illa nog. På restaurangen frågade jag vem i byn som försåg de övriga byborna med bensin. Ett känsligt ämne tycktes det. Fick ett viskande svar tillslut. "Prata med mini-market i början av byn."
Sagt och gjort, det gjorde vi, men kvinnan i den lilla butiken hänvisade oss till en annan butik, en annan minimarket i grannbyn. Protopapas mini-market. Ca en mil därifrån skulle det visa sig. Jag blev misstänksam som man blir när desperationen är nära. Vi skulle nog kunna ta oss till Diapani, men om vi inte fick bensin där, så var det kört och vi var ännu längre från staden och de två bensinstationerna.
Jag frågade igen, ville ha garantier om att den där Protopapa verkligen hade bensin. "Jag tror det" fick jag till svar, men lade till, "jag kan ringa och höra." Ett evighetslångt samtal följde. Jag stod tålmodigt och lyssnade, men kunde inte urskilja ett enda ord av grekiskan. När hon pratat färdigt ursäktade hon sig att det tagit tid. Det var ju så länge sedan som de pratats vid. Hon berättade om hur de kände varandra och att de faktiskt t om var släkt, men på ganska långt håll. Hon berättade vidare och där stod jag och undrade hur det blev med bensinen. När jag tillslut bestämde mig för att vara ofin och avbryta henne, avbröt hon sig själv tvärt och sa; "Ni kan åka, hon har bensin".
Så vi for vidare och även om vi inte sa något till varandra under den där milen så tror jag att vi tänkte på samma sak. Kommer bensinen verkligen räcka fram .
I Diapani frågade vi oss fram till Protopapas och väl där skulle vi mötas av en helt förtjusande kvinna. Några år över de 80, tydligt märkt av ett hårt liv i civilisationens utkanter. Hon hörde dåligt, men hennes förstånd var det inget fel på. Ej heller att kunna utrycka sig väl på den knaggliga engelskan hon besatte. Hon hämtade ett helt gäng med toppfylla petflaskor och ville själv hälla i innehållet i tankarna. Någonstans där fann vi varandra och ett spännande möte och samtal uppstod. Tiden fick gå.
När vi tog farväl med varma kramar log hon med hela sitt vackra ansikte och jag såg hur tårarna kom. 
Det här mötet tycktes inte bara räddat vår dag, utan också gett denna underbara kvinna ett vackert minne från denna dag.

Läs hela inlägget »

Igår kväll bjöds det på en fantastisk god risotto med vad havet har för gott att erbjuda. Ett skönt avbrott från allt det grillade.
Och på något vis och av ingen speciell anledning började jag längta efter det italienska köket. En obehaglig känsla om otrohet inom mig spred sig. Sedan så dök en del husmanskost upp. När jag kommer hem skall jag äta matjessill. 

Läs hela inlägget »

Solen har gått upp över Karpathos och jag står på balkongen och ser hur en ny dag tar form. Trafiken, människorna, hur havet där borta under solen glittrar. Allt är så oskuldsfullt samtidigt som det är så dramatiskt uppvaknande.
4 veckor har hotellen här nu hållit öppet. Pandemin har även slitigt på Karpathos hårt under ett och halvt år utan turister. Någon sa att allt handlar om nu. Att man inte klarar en nedstängning till.
Jag tänker på det där medan jag står och tittar på hur solen går upp och den lilla staden vaknar till liv.
Idag skall det bli den varmaste dagen på 20 år här.

Läs hela inlägget »