Året var 1983.
Jag skulle bli våldsamt förälskad, förkrossad och hänförd det här året.
Jag började i nian den hösten och lägligt nog några månader innan hade jag börjat skriva dagbok. Något som skulle påverka resten av mitt liv. Det där med att dokumentera skeenden, att kunna göra tillbakablickar, att kunna gå tillbaka och reflektera över saker och ting skulle senare följa med mig resten av livet.

Under hösten var jag med att bilda ett band. Mitt första band. Det där rockbandet som skulle förändra världen ...och mig. Det där som skulle ta mig ut i världen, som skulle ge mig frihet, det där som skulle visa att jag inte behövde någon skola. Att jag inte behövde någon annan alls, förutom mitt band..

Det är lustigt det där  med vilka drömmar man har och hur man går vidare när de inte infrias.
För några dagar sedan hittade jag "Powers" dagbok. En dagbok jag inte visste fanns. Dagboken om mitt första band. Det var jag som skrev i den, ändå kan jag bara få fram några små fragment ur minnet av det. Dessa små noteringar varje dag om vad som hände i bandet. Ibland en hel sida, ofta bara några få rader.
Men, det var på riktigt. Oavsett hur få ord som jag skrev, så kan jag känna det där genuina, det pojkaktiga, drömmarna som betydde allt.

Den 30 september det året var första gången som bandet repade. Vi hette The Hoax då. Det där fenomenala namnet "Power" hade ännu inte fötts i våra tankar.

DEt är nu som Carola slår igenom med Främling och ABBA och Ebba Grön tackar för sig. Något som även Björn Borg gör.

Det är minst sagt orostider och USA:s president Ronald Reagan eldar på genom att presentera en satsning på ett nytt rymdförsvar mot kärnvapenrobotar. Det är nu som Stjärnornas krig börjar på riktigt och hela världen håller andan när Sovjet skickar upp en kärnkraftsdriven satellit, Kosmos 1402, som sedan störtar i Indiska oceanen.
President Reagan skall snart ändra världsordningen genom sin aggressiva försvars och utrikespolitik. Vänsterspökena i Honduras och på Grenada slås ner. Tchad får hjälp mot skurken Libyen.
Kanske är det en av anledningarna till att Sverige ser sig manade att presentera sin kommande satsning Stridsplanet JAS 39 Gripen...

I svenska farvatten härjar fortfarande utländska ubåtar och immunbristssjukdomen Aids skördar sitt första svenska offer. I skolan och via nyhetssändningar lär jag mig att detta mycket väl kan vara mitt personliga största hot mot mitt liv. Ubåtar och Aids.

Och jag minns att den där hösten när jag varit med och startat det där bandet som senare skulle få namnet Power, flög en Tjeckisk familj över till Österike i en hemmagjord luftballong. För att fly diktaturen, kommunismen, för att bli fria människor i en fri värld.  Jag minns hur den där händelsen tog tag i mig, ruskade om mig, fick mig att inse att det jag hade var något fantastiskt. Jag kunde bli rockstjärna och resa över världen utan att behöva fly i en hemmagjord luftballong. Jag kunde göra och bli precis det som jag själv ville.
Och trots att det i vårt land åkte omkring främmande ubåtar i våra skärgårdar, att Aids hotade var en man gick, att löntagarfonderna sas skulle bli det absolut värsta som skulle kunna hända och att Greenpeaceaktivister ständigt stod för oro genom sina aktioner, såg jag framtiden an med spänning. Det var nu mitt liv skulle börja. Det riktiga livet - det vuxna livet.
Det var jag och en dröm om att vara med att förändra världen. För jag visste redan då att med musik kan man komma riktigt långt.
Jag skulle fylla 15 slutet av det året, men jag hade redan koll på allt.

Jag gillar att mötas.
Möten människor emellan. Att utbyta erfarenheter, lära sig av andra..
Det är så som jag utvecklas. Jag tror på att jag alltid kan lära mig något nytt av någon annan. En del är enligt mig väldigt kloka. Av dem lär jag mig massor. Andra kanske mindre, men jag lär mig ändå något nytt. Därför uppskattar jag att träffa för mig nya människor. Att få höra deras historia, deras berättelse varför de nu är där de är i livet. Varför just vi två träffas här och nu.

Man behöver inte tycka likadant som mig, eller hålla med mig, men de behöver ha en distans till sina åsikter och förstå att allt är inte svart eller vitt. Att det finns utrymme för olika åsikter och uppfattningar och det krävs ett mänskligt perspektiv.

Min bästa utbildning i livet har varit att lära känna andra människor. Att få samtala, lyssna, argumentera och lära mig. På så sätt har jag lärt känna många intressanta och kloka människor och lärt mig av dem. Ryssar, ​​Tea party anhängare, muslimer, missbrukare, socialister, kapitalister och de där som många skulle kalla helt vanliga människor. Oavsett åsikter, trosuppfattning, ålder och kön har dessutom flera blivit vänner för livet. Det finns förstås även de som jag aldrig mer vill träffa, men jag har ändå ofta fått med mig något värdefullt; ett möte som lärt mig något.

Däremot finns det möten jag inte uppskattar. De ingår ofta i de strukturer som vi inlemmats i. De där planerade mötena på jobbet, eller föreningen som sällan ger mig något. Istället kan det vara en gigantisk energitjuv som liksom äter upp en. Jag tror att de inplanerade mötena ofta är hemska tidsförstörare och ju äldre jag blivit och ju mer möten jag gått på inser jag hur fel dessa ofta är. Det finns förstås undantag. Ibland bli det bra. Som idag t ex då jag och några andra klubbledare spenderade hela dagen på konferenshotell och efteråt lämnade fulla med tillförsikt och förhoppningar och framförallt fulla med energi. Nu känns det att vi verkligen är på rätt väg.
Det är den där känslan som allt handlar om; att känna sig tillfreds, förhoppningsfull och rik på enrgi.

Så är man tillslut där. Den där dagen då man är "framme". Eller, iallafall nästan framme.
Bar överkropp och soldränkt uteplats. Kvällens grillning är planerad.
Tänk att man kan se framemot den här dagen så länge och sedan så är den där...
Nu vill man bara ha mer. Att det skall eskalera, att man skall få mer, mer. Som ett beroende...
Våren tröttnar man aldrig på. April är årets moder.


 

"Go on ride away, in your Silverado
Guess I'll see you 'round again
I know my place, and it ain't with you
Sunsets fade, and love does too"

Det är dagens text.

Det sägs att det skall bli årets hittills varmaste dag. Det pratas om sommarvärme. Antar att de pratar om svensk sommarvärme. I så fall kanske upp mot 20 grader. Då skall jag sitta ute när jag kommer hem.
Och jag har köpt några paket nya strängar. Kanske kan jag göra den där avkopplande instrumentvården ute i så fall? Gitarrerna skall iallafall få lite kärlek.
Jag planerar för Vin och nya strängar. Låter som en utmärkt kväll.

Ibland blir man påmind om hur skört livet är.
Tänkte på det i kväll när jag tog en promenad i området där jag bor. Jag hade sovit en stund i fåtöljen sittandes.  När jag vaknade upptäckte jag att solen sken utanför  mitt fönster.
Det hade blivit varmt och de där strålarna värmde så skönt trots att klockan blivit drygt sex.
Jag tog in dofterna och ljuden. Vårens dofter och ljud.
"Det är nu det är som bäst", tänkte jag. Precis i denna pånyttfödelse. Nu när allt ligger framför. Grönskan, förhoppningar och ljuset.

Tittar mig i hallspegeln sedan när jag kommer in.
Jag behöver klippa mig, ta hand om mitt yttre, kanske sova mer, äta bättre och dra mig ur det mesta som jag håller på med, som inte tillför något positivt i mitt liv.
Jag känner mig gammal, jag är äldre, jag ser gammal ut.
De här åren och kanske framförallt de sista har satt sina spår.
Allt är grått, fult och trist.
Men, så tänker jag på det där att våren faktiskt är här och trots att jag hunnit uppleva så många vårar i mitt liv har jag ännu inte tröttnat. Jag vill bara ha mer.
Och i morse när jag körde alldeles för fort på väg till jobbet, inte för att jag hade bråttom, utan för att jag kunde, att jag ville... Då...då i mötande riktning stormade en vit bil mot mig i samma fil. Uppenbart fortare än vad jag körde. Han kom hastigt, var i färd med att köra om bilar framför sig.
Jag hann knappt bromsa in och med bara någon knapp meter, kastade han bilen mot vänster och kilade in sig mellan mig och bilen framför honom.
Just där kunde allt tagit slut för oss, för mig..
Hade det där i tanken under resten av färden till jobbet. Chockad.
Då visste jag att jag ville vara med ett tag till, att det  ännu inte är över.

Det svänger fort i Tommys Deluxe-liv och från toppen till botten är det minsann inte långt. För bara några få dagar sedan skrev jag detta lilla enkla inlägg. Kort, enkelt, men budskapet var tydligt.
Nu här.
Det är i sådana här stunder som man ifrågasätter allt. Inte minst det här förbannade bloggandet.
Bloggen däremot mår bättre än någonsin och att jag faktiskt inte skrev något igår verkar inneburit att intresset varit större än någonsin och antal besök på rekordnivå.
Var så säker att det här inlägget kommer göra succen ännu större.
Det finns sannerligen mycket att ifrågasätta i livet.

I april skall all den här trötthetskänslan vara över, liksom den där nedstämdheten som tycks gått genom min släkt i generationer.
Jag behöver skratt i mitt "hus" nu, inget annat. Leenden och vackra ord. Inget tycka synd om, bara chansen att se det vackra igen.
Jag behöver hitta den där reset-knappen.

Året är 1979. 
Något mycket stort skall hända några få månader in på det nya året. Jag skall få en till lillebror och just den där påskdagen den 15 april jublar jag över min lillebror Sigges ankomst.
Jag skall senare på året fylla 11 år och det är just från och med nu som alla minnen blir så tydliga.

Jag går i femteklass, trivs med tillvaron, trivs med att gå i skola i Ödeborg och allt vad skolgång innebär. 
Jag hade det inte speciellt lätt för mig, men det skapade inga hinder, eller byggde upp murar. För även om jag var svag i både matte och svenska, så var det inget som jag tänkte på värst mycket. Kanske därför att tiden var sån för en grabb som växte upp på landsbygden i Dalsland? Det var ingen "big deal".

Saker och ting började också ändra sig. Bilder på de stora socialistförebilderna hade börjat plockats bort från väggarna i klassrummet (vi fick en ny lärare) och även om det var oroligt i världen så tonades den där "kampen" ner. Något som jag uppskattade och välkomnade , då jag inte kände mig speciellt bekväm med de där skrämmande tänkbara scenarierna om världsherraväldet som alldeles för ofta basunerades ut i klassrummet.
Domedagen var nära och den yttersta striden var kommen (dock utan någon som helst religiös innebörd).

Björn Borg och Ingemar Stenmark var bäst i världen och Ayatollah Khomeini och Margret Thatcher var de alla pratade om.
Elakingar som Pol Pot och Idi Amin fick på käften och Torbjörn Fälldin blir ny statsminister efter Ola Ullsten.

I slutet av året minns jag starkt hur Sovjetunionen invaderar Afganistan. Jag följer radio och teve -sändningar med spänning.
Att homosexuxualitet strax innan stryks som psykisk sjudom från socialstyrelsens lista får jag reda på nu så här i efterhand.
Vissa saker minns man så väl. Andra saker som att det aldrig funnits. Den dagen då mamma och pappa kom hem med min bror Sigge kommer jag alltid att minnas som en av de ljusaste stunderna i mitt liv.

Året är 2001.
Det har varit flytt tillbaka till Sverige och ett nytt i kapitel skall skrivas i livet. Denna gång från hemmaplan, Sverige, åter tillbaka i "mammas kvarter", ett nytt liv skall byggas upp. 
Vi åker till Mexico i juli, vi förlovar oss, men innan dess bjuder jag på en liten överaskning i form av en picnick i det fria. Man kan säga att livet är på topp.
När jag tittar på de här bilderna finns det så mycket jag tar in. Inte bara det faktum att jag klätt mig i min snyggaste skjorta för dagen och Anette bär högklackat. Vi har gått en stund för att komma dit vi nu är. På en naturstig upp mot toppen på ett berg. Utsikten är magnifik, skjortan är ny, de högklackade skorna är vid det här laget ordentligt ingådda i den ojämna skogsmiljön och vi är ...framförallt unga.

Och det där första året på det nya milleniet skulle bli vår nystart i livet. Ett liv tillsammans, enade och starka i en hård värld.

George W. Bush efterträder  Bill Clinton som USA: s president och ganska snart skall han få bekänna färg. Konflikten i Makedonien blossar upp och på en toalett på Bromma gymnasium skjuts en elev ihjäl. 
Lennart Daleus får nog av livet i svensk politik och lämnar partiledarposten för centerpartiet och ganska snart därefter skall Maud Olofsson efterträda.
Det är jordbävning i Indien som tar 50 000 människors liv och det är musikgalor på Globen med "Artister mot nazister". Galna-ko sjukan bryter ut i Storbrittanien och ett skräckslaget Europa håller andan.
Statsminister Göran Perssons viktigaste statsbesök går till NordKorea det här året och ger i stunden påminnelsen att vissa saker alltid är aktuellt.

Sven-Göran Eriksson blir förbundskapten för det engelska fotbollslandslaget och Sverige övertar ordförandeskapet i EU. Omgående utbryter kravaller efter de kraftiga demonstrationer som sker mot mötet. Göteborg blir under några dagar världens mest omtalade stad då cirka 1.000 personer omhändertas av polisen och 80 förs till sjukhus. 

Medan  Windows XP lanseras av Microsoft och rött regn faller över Kerala, förbereder sig al-Qaida för en av de värsta terroristattackerna någonsin. Den 11 september flyger två flygplan in i World Trade Center i New York och ett i försvarshögkvarteret Pentagon i Washington, D.C. 
2 996 människor omkommer. Den 7 oktober anfaller USA Afghanistan och år av krig mot terrorism inleds.
I allt detta påbörjar jag ett nytt kapitel i mitt liv och vår familj ser framemot en bra tid framöver. Något år senare skall vi bli ytterligare en till familjemedlem, men just där och då i en skakig värld känns det som att vi har allt.