Visst ser det härligt ut när man får in ett litet fat sådär med färsk oliver?
Jag har under ett flertal år försökt att lära mig att älska oliver av just den där anledningen, men varje gång gått bet.
Av "olivälskare har jag hört att jag valt fel oliver, så jag har prövat vidare...

Se hur mitt senaste försök gick då jag satt på en soldränkt uteservering i Madrid.

Läs hela inlägget »

Jag är en sån där bloggare.
Jag skriver om mig själv och min omgivning. Mina betraktelser. Mitt livsdokument. Jag började 2006. Alldeles snart 11 år sedan. Det där känns. Tidens vingslag. Ett levande och pågående projekt utan slut, kanske...
Visste egentligen inte då 2006 vad blogg var, men det verkade spännande på något sätt. Man fick skriva fritt och mycket tycktes det och folk uppskattade det. Alla skulle blogga. Kändisarna bloggade. Jag började tidigt, men först efter den stor bloggexplosionen. Minns att det då 2006, startades tiotusentals bloggar varje dag. Jag hängde på, men hade varken en plan eller en idé om hur det skulle bli. Jag var ganska dålig och mina egna trevande försök till att skriva blogg mottogs svalt till en början. Men, jag hade inga ambitioner till att få många läsare och trots att det kunde gå dagar då jag hade noll besökare, hittade jag snabbt glädjen i att skriva inlägg. Någongång efter ett par månader var jag uppe i drygt 20 unika besökare per dag och jag var helt förundrad. Tiden gick och inläggen per vecka blev fler och fler. Jag förstod efter ett tag att mitt dåvarande engagemang i judoförbundet drog till sig läsare.

I början av 2009 låg jag stadigt över 300 besök per dag och det visade sig att det bara skulle öka fram till judoförbundets årsmöte i mars. Sedan tog den politiska agendan vid i april och ett par inlägg räckte för att bloggen skule bli en besökssuccé.
Där någonstans förlorade jag min bloggaroskuld och den uppståndelse som sedan följde av hat, granskningar, mordhot och förföljelse, gav en otäck smak av internets mörka sida. Många av de bloggar som jag genom året följt har lagts ner pågrund av samma anledning. Att blogga kräver inga förkunskaper. Att bli en framgångsrik bloggare är inte svårt. Vi människor fullkomligt älskar att höra skvaller, läsa om tokerier, läsa om människor som gör bort sig, är elaka, eller sticker ut med en oliktänkande åsikt. Jag har lärt mig det nu. Att skriva om Torontos Maple Leafs senaste match skapar inte de rubriker som ett dödshot gör. Det bara är så tyvärr.

Besökare till min blogg blev bara fler och fler ju mer kontroversiell jag verkade. "Skandalerna i Färgelanda" som rikskända mobbingfall och Björnhuset, blev "bra" för bloggen. Jag skrev på. Jag gjorde mina egna tolkningar och betraktelser. Bloggen ökade med flera hundra per dag. Under 2010 låg jag stadigt över 4000 besökare under 2013 bröt jag ett flertal gånger 6000-barriären.
Under 2014 lämnade jag Googles plattform och gick till Hemsida 24. Något som gav mig större möjligheter, nya läsare och så här i efterhand (och med hårt arbete) ännu fler läsare.

Det är med ödmjukhet och massor av tacksamhet som jag kan konstatera att efter snart 11 års bloggande är det mer människor än någonsin som vill läsa om vad jag gör, tycker och ställer till för tokerier. Och jag tycker fortfarande att det är lika roligt att blogga.

Läs hela inlägget »

Dagen börjar i strålande sol och slutar i snökaos.
Och den här morgonen är vi ute före sju. Det handlar om att ta vara på dagarna man får.
Vi möter hundratals Madridbor som uppenbarligen tycks vara på väg hem från nattens uteliv.
Själv vandrade jag hem vi elvatiden igår kväll.

Det är ännu en  solig dag i Madrid, men hemma i Färgelanda skall det nu har snöat. Funderar på det där en stund. Funderar på om det är i snöoväder som vi skall behöva åka från Landvetter hem till Dalsland?

Dagen blir fin och öm. Ännu en vacker födelsedag i mitt 49-åriga liv. 
Men på Landvetter möter vi det där "snökaoset".
Vi cirkulerar uppe i det blå tills att landningsbanan är plogad.

PÅ vägen hem stannar vi till hos mina föräldrar och äter en fantastisk middag. Mamma berättar den "obligatoriska historien" om den dagen jag föddes. Om hur hon åkte ensam in till sjukhuset med taxi, om pappa som låg någonstans i skogarna runt Skövde i full beredskap på grund av Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien.
Det var inget tal på permision.
Min pappa sitter bredvid och nickar och inflikar där det behövs.
Och sedan föds jag en minut över halv tolv...

Läs hela inlägget »

1968


Året är 1968.
”kärleken blir fri”  och vänstermänniskor delar sommarhus med varandra och kör rostiga Renault 4 L och äter chili con carne med råris. ( Det är så det påstås)

I Sverige införs 5 dagars vecka för skolan och Vilgot Sjömans film; ”Jag är nyfiken blå” har premiär.
Mina föräldrar har hyrt ett hus på en gård som ligger 3 kilometer från närmsta granne. Där kommer jag leva mina närmsta 10 år. Det är idyll, ordet problem finns inte och solen är alltid stor och gul på en blå himmel.

Men ute i världen stormar det.
Martin Luther King och Robert Kennedy blir ihjälskjutna och i Tjeckoslovakien lovar kommunistledaren Alexander Dubcek att införa omfattande demokratiska reformer.  Dubceks planer på socialism med ett mänskligt ansikte gillas inte av Sovjetunionen och tillsammans med de andra "vännerna" i Warzawapakten invaderas Tjeckoslovakien.

Johnny Cash spelar in sitt klassiska album
"At Folsom Prison" i just samma fängelse i Kalifornien och Jimi Hendryx släpper sitt tredje studioalbum, klassiska ”Electric Ladyland”.
1a på Billboard den vecka jag föds är Hey Jude med Beatles och andra klassiska låtar från 1968 är Black magic women, I heard it through the grapevine , Delilah, Streets Of London, The Good, The Bad And The Ugly, Mrs. Robinson, If I can dream...
för att nämna några.

I Sverige införs postnummer och den första damserien i fotboll startar. Det är sommar-OS i Mexico City och Richard Nixon blir USAs president.

Det händer alltid mycket på ett år. 1968 är inget undantag.
Jag har alltid hört att det är något speciellt med året 1968. Att det var en speciell tid, att allt var så mycket annorlunda då.
Så här på dagen 49 år sedan jag föddes, sitter jag på ett hotellrum i Madrid och funderar på just det där. Försöker sätta mig in i hur det var att leva då, vilka drömmar man hade  1968 och just det där att det nog kanske bara är det man vill minnas som man minns.

Läs hela inlägget »

Vi har hängt i rum 12,14, 15 och 29 och studerat och värderat de Kungliga porträtten som gjorde Velasquez berömd. De är så levande och personliga.
När alla andra har gett sig i väg dröjer jag mig kvar vid ”Las Meninas” i rum 12 och tar in det stordådiga märkvärdiga. ”La familia de Felipe V” är för alltid odödliga.
När jag skall ta ett kort sedan blir jag abrupt avbruten och nästan fråntagen min mobil. Så blev det med det ”förevigandet” (Men jag lyckades trots allt ta en bild från sidan)

Sedan Goya.
Spaniens plågade själ i en skepnad.
Ingen lämnas oberörd här.
De svarta målningarna från Goyas senare konstnärliga period skakar om och skrämmer.
Den gamla mästarens mörka visioner är något helt speciellt i sig.

Efteråt på en Tapasbar utanför Reina Sofia sitter jag och funderar på om just namngivet museum kan komma upp i samma klass som Pradomuseet?

Läs hela inlägget »

Studerar barockarkitekturen inne i det som skall vara Madrids enda katedral, men den är å andrasidan helt överväldigande fantastisk. 
Nyklassisk på utsidan och nygotisk på insidan gör hela katedralen både spännande och originell.

Det är ännu en soldag i Madrid och efter drygt en timma inne i svala Catedral de la Almudena är det härligt att komma ut i värmen igen. En fin dag i november.

Läs hela inlägget »

Palacio Real

Monarkin avskaffades 1931, men Palacio Real stor kvar med sina enorma utsmyckningar.
Det är guld, marmor och sammet. Inget saknas.
Med sina 3000 rum och all överdådighet överglänser det alla andra palats i Europa. Iallafall var det säkert det som var spanjorernas plan en gång i tiden.

Och närliggande Plaza oriente är en härlig oas med sin vackra park med dessa grönska och gamla arkitektur.
Medan solen skiner på en nästan molnfri himmel njuter jag av allt det härliga och gläds över möjligheten att kunna vara här.

Läs hela inlägget »

Under solen

Det är som en varm svensk sommar. Jag svettas och kisar mot solen.

Självklart har jag klätt mig för varmt. 

På en bänk av sten på Plaza de Oriente har vi uppsikt över det kungliga slottet som ligger  åt väster, kungliga teatern åt öster och i norr reser sig den enorma katedralen.

Vi går upp till Plaza de Rameles sedan för förfriskningar. 

Anette säger " bara du är med i stunden är allt bra". Jag nickar och skriver detta inlägg.

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

  • Pelle Alm » Walk the blues:  ”Howdy! Vem är din favoritgitarrist? ”

  • Dr No » Walk the blues:  ”När åker du till staterna? /Dr No”

Arkiv

Länkar

Etiketter