Igår kväll var jag starkast i världen.
För en vecka sedan försvann helt plötsligt både smärta och värk i mitt knä. Detta efter att i tio månder plågat mig. Lika oväntat som det dök upp, lika oväntat var det borta. I går kunde jag träna som vanligt och allt kändes helt plötsligt så enkelt på judomattan. Jag var oövervinnlig och bäst! Oövervinnlig!
Det finns inget bättre än när man känner sig just så. I vanliga fall kanske man har just en sån dag per år, max 2. En dag då man känner att man skulle kunna fortsätta träna i flera timmar till utan att tröttas. Det behöver inte alls bara vara i en fysisk situation, utan gäller lika väl när man t ex känner sig så där effektiv och får så mycket gjort och samtidigt vet att man kan klämma in lite till. Underbart, men det händer inte ofta.
Och
den känslan, just den där oövervinnliga känslan var det längesedan jag jag kände.
Och så dyker den plötsligt upp när man minst anar det. När man känner sig svag, blek och sårbar.
Fantastiskt!
Just där och då skulle man bara vilja pausa tiden. Eller frysa den för alltid. När jag lämnade klubben i går kväll sa jag till en klubbpolare;
"Om man skall dö, så skall man göra det efter ett sånt här träningspass. Om det skulle hända mig någonting på vägen hem, så berätta för alla att jag kände mig oövervinnlig."
Sedan tillbaka till vardagen igen och man upptäcker att man är motsatsen till oövervinnlig och att saker och ting inte alls är fantastiskt.
För första morgonen i år åkte jag till jobbet i solsken.
Jag har inga förväntningar och jag vet att efter februari kommer långa och besvärliga mars, men att kunna köra utan helljus var en fantastisk känsla i allt det ofantastiska. Man måste så här års försöka hitta och uppskatta det där bra som kommer till en.
Jag rör mig i Central parks omgivningar. Inte rent bokstavligen, utan i mina tankar och i mitt skapande. Jag försöker öka takten i mitt skrivande och Central Park är just den plats där saker och ting nu utspelar sig. Snart skall här ske ett mord. Arbetet med min bok Michelletimman går framåt.
I mitt researcharbete kollar jag åter in de bilder jag tog i november i fjol och denna gång fastnar jag vid alla de bänkar som finns överallt i parken. Minns att jag reflekterat över det vid tidigare besök. I november fanns det massor av tid och vi gick runt och kunde läsa alla inskriptioner på bänkarna. ...Eller, inte parkens alla 9 000 bänkar förstås, men flera av dem. Central Park Adopt-A-Bench Program har funnits sedan 1986 och är en fond för att bevara och underhålla bänkarna. Idag skall ca 4 000 ha ”adopterats”.
Inskriptionerna fängslar. En del mer än andra.
This bench is reeserved for Ellen. Together forever.
Vem är Ellen? Precis som när jag tog den där bilden funderar jag nu på vem hon är. Lever hon? Vad gjorde hon och vem var personen som donerade bänken och gjorde inskriptionen? Det poppar upp så många frågor, men man får själv fylla i svaren...
Det finns något gränslöst romantiskt över det, något som starkt tilltalar mig, även om jag vet att de som just har en bänk fått betalat väldigt mycket pengar för det.
Men det handlar om en god sak och om kärlek. Det tilltalar mig starkt.

Till och med jag har börjat att titta på serier på Netflix, Cmore och Viaplay. Vi har dem alla.
Idag lika naturligt för mig som att jag lyssnar på min ljudbok. Det blir som ett beroende. En ritual innan det är dags att sova. För två veckor sedan såg jag sista avsnittet på en riktigt höjdarserie. Det som gjorde den så bra var att alla egentligen var snälla mot varandra. Det fanns inga "bad guys". Det var så befriande på något sätt. Befriande att slippa action, skurkar, elaka människor och hat.
Istället var det omständigheter som gjorde att människor hamnade där de var och att saker trasslade till sig. När sista avsnittet var slut lämnade det kvar en stor tomhet. En tomhet som stannat kvar nu i flera dagar. vad skulle man kunna titta på som var lika bra och som fick mig att känna den där härliga känslan igen? För jag blev liksom en del av den där familjen det handlade om och jag kunde se mig själv i de där fantastiska miljöerna I Chesapeake Shores, Maryland. Jag testade ett par andra sedan. Det kom av sig nästan direkt.
Och
Just nu, i denna stund skulle jag behöva något liknande. Något som kan ge lust och hopp. Något som fängslar och tar upp all min uppmärksamhet.
Det här kommer bli årets hitills mest lästa inlägg.
Det är effekten av att jag inte skrivit på ett tag. Så är det alltid. När man inte skriver något inlägg kan man vara säker på att antal besök på bloggen inte minskar. Iallafall inte till en början. Ibland kan det t om öka. Resultatet av människans nyfikenhet.
Jag gör just inte så mycket just nu mer än att jobba och skriva på min bok. Det där skrivandet måste fortgå oavsett inspiration och läge. Det är ju mitt "mission". Som ett sista uppdrag.
New York är en av platserna där boken utspelar sig. Det är där som själva "nerven" finns. I dessa dagar har jag tittat på många kort jag tagit därifrån genom åren. Jag har tittat på filmklipp. De mesta filmklippen tog jag i höstas. När jag rekognoserade inför mitt skrivande. En värdefull skatt att ösa ur nu när jag skall sätta ihop allt.
På min födelsedag spenderade jag timmar i Central Park. Det var så precis som jag ville ha min 50-årsdag. På bilden ovan ; vi gick omkring i Strawberry Fields och jag fick en bild på mig själv vid minnesmärket av John Lennon och hans gärning. Vi strövade runt i området som är en tyst zon i parken, vi tittade, tog in, reflekterade och i just den stunden kände jag mig inte bara som världens lyckligaste man, utan också stark och harmonisk. En fantastisk känsla som man gärna skulle vilja konservera och plocka fram när helst det behövs.
"Let me take you down
'Cause I'm going to Strawberry Fields
Nothing is real
And nothing to get hung about
Strawberry Fields forever"
(Beatles)
Vintern är den slutliga reningen. Sista anhalten till att åter blomstra. Att ha årstider är fantastiskt. Omväxling förnöjer. Det där tror jag dock inte på. För jag har verkligen försökt att känna upprymdhet inför hösten, försökt längta till vintern. Detta utan någon som helst framgång. Det handlar bara om att härda ut, för att ha något att längta efter, något att se fram emot.
Det här blev en annorlunda dag. Mina dagar är inte längre så vanliga. Inte ovanliga heller, utan kanske mer där emellan.. En plats där ingen vill vara.
Något är på gång. Jag har ingen bra känsla. Allt det där dåliga måste först komma ner för att allt skall bli bra igen.

Någon sa på jobbet idag; "vad roligt med all snö. Hoppas att det stannar kvar ett tag"
Konstaterandet provocerade, men jag höll mig lugn. Jag sa inte ens något. Ingen kommentar. Inte ens då den borde vara befogad. Jag tycker inte om snö. Jag har kört ett par vändor fram och tillbaka till Uddevalla i eftermiddag. Tror inte att det var så många av mina medtrafikanter som tyckte annorlunda än mig heller. Det går an att längta efter snö och bo i staden. "Kom ut till oss på landet i Dalsland", tänkte jag när jag satt i bilen förut.
I bilen spelade Brett Young och när låten "Ticket to L.A" gjorde entré, insåg jag att det var just i Los angeles jag ville vara nu.
"Now there ain't a single thing I wouldn't trade
For a ticket to L.A."
Nu har jag ett kalas att besöka. Årets bästa fest (hoppas jag) Men när jag kommer hem igen skall jag söka efter de bästa biljetterna jag kan få till just L.A.
Torsdag kväll och jag lämnar allt tråkigt bakom mig för en stund av rock’n roll och glädje. Jag slutar aldrig!
”so what?
I'm still a rock star
I got my rock moves
And I don't need you”

Läggdags är sista stoppet innan vi frigör själarna för att drömma.
Just den där meningen tänker jag på nu när jag kryper ner i sängen och drar täcket om mig. Jag ser på en serie som är full av såna där klokheter. Varje avsnitt kryllar av visdomsord och smått poetiska konstateranden. Jag älskar det och försöker förmå mig att spara undan och komma ihåg. Det är inte mycket jag klarar att minnas längre, men sånt minns jag.
Det är mitt i veckan och tiden överraskar med att krypa fram. Livet är fullt av det oväntade. Det blir sällan som man tänkt sig. Förändringar behöver ske. Nu, här och förevigt. Det är det jag tänker på också, alldeles innan sömnen kommer och blir sista stoppet som frigör själen för att drömma.

Hej mitt vinterland.
Och Hej ni som skriver och berättar att ni saknar mina blogginlägg i dagar då jag motvilligt måste fokusera på annat. Det betyder verkligen något.. för mig.
Inget är bättre än att lyftas av andra. Det finns de som skulle svara annorlunda på en sån fråga, men de tror jag inte är ärliga. Uppmuntran och bekräftelse kan få människor att lyfta.
För i tider av iskyla och svek är det lätt att tappa både motivation och intresse. Jag tänker aldrig mer..men långt där inne vet jag att jag måste. Måste ta mig samman och gå vidare. Så jag skriver motvilligt detta inlägg. För jag vet att jag måste. Inte för någon annans skull, utan för att jag är jag.
Inget är starkare och viktigare än familjen. De där som finns där allra närmast. De som ger en styrka i tuffa stunder. Jag klarar mig utan allt annat.
Så jag åker på den där vintervägen som solen så vackert lyser upp. Jag måste fortsätta att göra allt på mitt sätt. Fortsätta att svänga av när jag själv vill.
Och i tider när det mest oväntade händer påminner jag mig själv om att det faktiskt bara kan bli värre. Så jag spelar en älsklingslåt och spelar den högt och när jag känner att jag måste, stannar jag. Jag öppnar dörren och låter kylan välla in och jag sitter så där tills att jag skakar.
Aldrig har det varit fulare än nu. Ändå är allt så vackert.

Senaste inläggen
Senaste kommentarer
Arkiv
Länkar
Etiketter
dixie chicks uddevallakalaset internationalstreetmarket trump hiphop the dudley do-right show hcandersen stevie nicks momondo blåst sloppy joes selfie seagullguitars bagarmossen lill-babs washington square elvis costello advent nyc jackson browne uddevalla varvet insjö namnlagen2017 brotorpsskolan steve miller band googleanalytics blues blogg sebbe staxx livet baconsmörgås världens barn kartellen varvsspelet dreams ulf lundell is hockey timesquare hemsida24 sverigeiminaityr greenwood hill sommarträning gitarrer smögen föreningsarbete big bill broonzy macon fleetwood mac rumours atlanta rythm section lasse berghagen vänskap drömmar usas president greenwood cemetery fort myers beach key west new york musik michelletimman esta amerikanska presidenter uddevalla torontomapleleafs färgelanda judoklubb florida niagara falls judo blogga usa semester sjömila niagarafallen resa färgelanda sebastian stakset nhl roadtrip sam patch sommar central park johnhiatt livsnjutning minori 4th of july nyordslistan 2017 allen & heath rickard rättrådig elvis presley älskauddevalla livemusik barbecue frank zappa matthew bloggtips mitt liv bob dylan morgontidning brooklyn måsproblem canada day nationaltal claesmånsson david kopfler john mellencamp 70-talet putin elvis lightnin hopkins ödmjukhet barn margareta-dagen föreningsliv mixerbord bobdylan gräsklippning tal henrik åberg cocoabeach niagara brewing dire straits drivesouth väder amerikanska presidentvalet 2016 ronnie hammnond fiske öl beerdrinkingboys martin luther king garibaldi sommar17 bohuslänningen måsar canada nationaldag chesapeakeshores newyorkcity dalsland jason isbell
Björn » Så gör du bäst för att kunna koncentrera dig på att göra bra blogginlägg: ”Bra skrivet inlägg! Tack för tipset”
Björn Aldenfalk » Mina absoluta bästa bloggtips: ”Hejsan Tommy! Mycket bra tips kör du med Wordpress eller vad använder du för pl..”
Miss Jennifer » Tillfreds: ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”
jeanette sandelin » Det: ”Hemsk film väl?”
Afrodite » Walk the blues: ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”