Ljusen är släckte och Luciatåget har gått på sitt sista sjungande uppdrag ...för den här gången. 
Och även om det är otroligt skönt när dessa tillsltällningar är färdiga och man kan börja se framemot den annalkande ledigheten, finns det alltid ett vemod kvar efter att Lucia lämnat för sista gången och jag har fått tagit det där traditionella kortet ihop med Lucia likt alla tidigare år. Ett vemod över att just detta Luciatåg och dessa människor kommer jag aldrig mer få jobba med.

Jag tänker på den där jungfrun som på 200-talet levde i Syracusa på Sicilien. Hur hon blev en viktig  del av svensk tradition. I och för sig  kom hon inte in i traditionen förrän slutet av 1800-talet. 
Men ytterst märkligt hur saker och ting kan bli. Livet är märkligt.
Jag dricker ett glas vatten och hör från min sons rum hur han tillsammans med sin syster sjunger jullåtar. Njutningsfullt och stämningshöjande i stressiga juletid.

Dagens spelning är kanske inte så mycket rock´n roll som det brukar vara, men nog så innerligt, stämningsfullt och underhållande.
En dag då man inser vilket bra jobb man har.

Det är bedömning och det är betygsättning.
Det är vad denna tid handlar om. Några dagar till, inte tappa tempo nu. Nästa vecka vid den här tiden tar vi hand om julförberedelserna. Märkligt ändå att i jultider då vi alla skall koppla av och kunna njuta av tidens höjdpunkt, är vi alldeles för upptagna av annat.
Jag lyssnar på ljudfiler. Jag bedömer det jag hör. Jag går igenom kompendium och jag jag gör ordentliga anteckningar i det stora kommunikationsverktyget. Jag spelar gitarr och sjunger Luciasånger och jag ändrar om i tonarter. Jul och dess stämning kommer tids nog.

Jag checkar av Hot 100 - listan. En del i mitt uppdrag. Det är viktigt att hålla sig ajour.
Nu rusar jullåtarna upp. Högst upp på en 7e plats är All I want for Christmas is you med Mariah Carey.
"Så är det", tänker jag och tar in texten.

"I just want you for my own
More than you could ever know
Make my wish come true
All I want for Christmas
is you."

Jag är en obotlig romantiker. Det är jultid, stress och press, men allt jag kan tänka på är dig.

Hela förmiddagen tillbringades i dojon och den årliga graderingsskolan som vi kör innan graderingsveckan (som kommer nästa vecka).
Med det avslutar jag vecka 49 med att varit på judoklubben precis varje dag den här veckan. Dessutom längre än vanligt de dagar då jag i vanliga fall brukar vara där. Yes - vad gör man inte för det man älskar!

Eftermiddagen har tillbringats uppe vid Färgelanda prästgård och dess julmarknad. Mycket folk, fin stämning och kallt. Så som man vill ha det på en marknad.

Nu en stilla stund i min favoritfåtölj. Jag tänker skriva på boken, men alla de där mejlen som skall skrivas först tycks inte ta slut. Så jag varvar med lite dagboksanteckningar och jag skriver det här blogginlägget. Allt blir gjort i sinom tid.

Vi besökte Roosevelt Island för allra första gången.
Jag kände knappt till den här lilla ön i East river när jag som av en händelse hittade ett trevligt resereportage om den bara ett par dagar innan vi åkte dit. Det fick bli det enda icke redan utforskade området under den här New York vistelsen.

Som man förstår av namnet är den döpt efter en amerikansk president;  Franklin D. Roosevelt.
Vi tog kabelbanan över. 
Roosevelt Island Tram från Manhattan.
Det är relativt få som känner till att den finns. Framförallt turister.  Det är en fantastisk härlig utsikt från kabelbanan över Manhattan och åkturen tar bara några få minuter.

En gång i tiden var det här platsen för de smittkopporsmittade. Här fanns också ett sjukhus för de drabbade; Small Pox hospital. I dag är Small Pox Hospital ett tomt och ett lite ruggigt ställe. Det som återstår av sjukhuset är ruiner som skyddas av stängsel.
En gång i tiden det enda sjukhuset i USA som tog emot patienter med smittkoppor.  
Kittlande och spännande att spana ut över området och föreställa sig hur det en gång var här ute. 

Vi gick längs strandpromenaden sedan och lät tiden bara vara, samtidigt som Manhattan Skyline ståtade på andra sidan East River. Ibland är det som att tiden står still. Det gjorde den, den här dagen på Rosevelt Island.

Jag lyssnar på musik. Thatś it! Inget mer.
Lyssnar på massor av "Tommy-låtar".
Lyssnar på min lista.
På de där låtarna som jag tycker om.

Och ...

om jag skall var ärlig handlar det om de där låtarna som jag spelat mest i år. Min topplista för 2018.
De mest lyssnade låtarna för mig på Spotify i år.
Det är mycket Brett Young, Sjömila, Amy Winehouse, Keith Urban, Fleetwood Mac och mycket mer. 
De artister jag lyssnat mest på hittar du här nedanför.

Medan regnet smattrar mot mitt sovrumsfönster sover jag.
Jag sover i kanske 3 timmar... Sover bort alla låsningar, sover bort hopplöshet, tröttheten förstås och i viss mån hjälplöshet.
Några timmar på papperet meningslös sysselsättning när man kommer hem tidigare från jobbet, men antagligen en nödvändighet och en möjlighet till återhämtning.
Sedan firar jag. Firar ännu en arbetsvecka som kom och gick.  Firar med god mat och mycket öl.
Vi är överlevare. Jag är en överleverare

Det är på gränsen.
Man stannar aldrig upp och tänker tillbaka. Man bara fortsätter framåt. Nya dagar, nya upptäckter. Vad är det värt egentligen? Ett liv där man aldrig stannar upp och njuter  just där och då, när man aldrig tänker tillbaka, minns hur det var.

När det redan är försent har man glömt allt.

Och...

Där på stranden i Coney Island är jag stark och lycklig. Full av energi och har smak på livet.
Var är jag nu?
Det är frågornas natt och december månad visar ingen pardon. 
Några dagar till, några veckor  till - sedan vänder det, men det är en förhoppning som är falsk.
Jag vet allt det där.
Jag vet allt.

För ett par veckor sedan såg jag filmen A star i born. En sån där film som dröjer sig kvar inom en, som man tänker på långt efter att filmen är slut. Det är inte ofta som det sker, men just den filmen hade den förmågan.
I kväll tänker jag på Ally och Jack och jag spelar den där gripande låten Shallow och det på repeat. Shallow som inte lämnar någon oberörd.  Två människor och en dialog. Om behovet att dyka in i der djupa och det viktiga att hålla sig borta från  "grunda vatten"
Om en man som träffar och blir kär i den unga vackra barsångerskan.
 Två människor som finner varandra, en relation som skapar ett beroende. En vars karriär bara stiger och en annan som bara sjunker djupare ner i sitt alkoholmissbruk.
Om hur kärleken ger, men också tar och  hur två mnniskor som en gång stod varandra så nära bara glider isär och inte längre  når varandra.
Och det är fantastiska rollprestationer av både Bradley Cooper  och 
Lady Gaga. ...och så Sam Elliott förstås. Ja, jag är överväldigad och nej, det här är ingen filmrecension, men jag tänker på just det där i kväll. På den där relationen mellan Jack och Ally, på kärleken och det omöjliga åtråvärda. Jag en onsdag i december.