Igår kväll var jag starkast i världen.
För en vecka sedan försvann helt plötsligt både smärta och värk i mitt knä. Detta efter att i tio månder plågat mig. Lika oväntat som det dök upp, lika oväntat var det borta. I går kunde jag träna som vanligt och allt kändes helt plötsligt så enkelt på judomattan. Jag var oövervinnlig och bäst!  Oövervinnlig!

Det finns inget bättre än när man känner sig just så. I vanliga fall kanske man har just en sån dag per år, max 2. En dag då man känner att man skulle kunna fortsätta träna i flera timmar till utan att tröttas. Det behöver inte alls bara vara i en fysisk situation, utan gäller lika väl  när man  t ex känner sig så där effektiv och får så mycket gjort och samtidigt vet att man kan klämma in lite till. Underbart, men det händer inte ofta.

Och

den känslan, just den där oövervinnliga känslan var det längesedan jag jag kände.
Och så dyker den plötsligt upp när man minst anar det. När man känner sig svag, blek och sårbar.
Fantastiskt!

Just där och då skulle man bara vilja pausa tiden. Eller frysa den för alltid. När jag lämnade klubben i går kväll sa jag till en klubbpolare;

"Om man skall dö, så skall man göra det efter ett sånt här träningspass. Om det skulle hända mig någonting på vägen hem, så berätta för alla att jag kände mig oövervinnlig."

Sedan tillbaka till vardagen igen och man upptäcker att man är motsatsen till oövervinnlig och att saker och ting inte alls är fantastiskt.

Våra vanor förändras. Även hur vi ser på teve. Vem trodde för några år sedan att en dag skall man kunna titta på vad man vill på teve och när man vill? Inte jag i allafall. Jag satt tålmodigt och väntade på att det skulle bli filmdags, eller att den där favoritserien skulle börja. Idag ser vi på det när vi vill. Vem kunde ana att en dag skulle Play-kanalerna regera och totalt ändra på vårt tittande? Och så har vi streamingtjänsterna...
Till och med jag har börjat att titta på serier på Netflix, Cmore och Viaplay. Vi har dem alla.
Idag lika naturligt för mig som att jag lyssnar på min ljudbok. Det blir som ett beroende. En ritual innan det är dags att sova. För två veckor sedan såg jag sista avsnittet på en riktigt höjdarserie. Det som gjorde den så bra var att alla egentligen var snälla mot varandra. Det fanns inga "bad guys". Det var så befriande på något sätt.  Befriande att slippa action, skurkar, elaka människor och hat.
Istället var det omständigheter som gjorde att människor hamnade där de var och att saker trasslade till sig. När sista avsnittet var slut lämnade det kvar en stor tomhet. En tomhet som stannat kvar nu i flera dagar. vad skulle man kunna titta på som var lika bra och som fick mig att känna den där härliga känslan igen? För jag blev liksom en del av den där familjen det handlade om och jag kunde se mig själv i de där fantastiska miljöerna I Chesapeake Shores, Maryland. Jag testade ett par andra sedan. Det kom av sig nästan direkt. 
Och
Just nu, i denna stund skulle jag behöva något liknande. Något som kan ge lust och hopp. Något som fängslar och tar upp all min uppmärksamhet.

Vintern är den slutliga reningen. Sista anhalten till att åter blomstra. Att ha årstider är fantastiskt. Omväxling förnöjer. Det där tror jag dock inte på. För jag har verkligen försökt att känna upprymdhet inför hösten, försökt längta till vintern. Detta utan någon som helst framgång. Det handlar bara om att härda ut, för att ha något att längta efter, något att se fram emot.
Det här blev en annorlunda dag. Mina dagar är inte längre så vanliga. Inte ovanliga heller, utan kanske mer där emellan.. En plats där ingen vill vara.
Något är på gång. Jag har ingen bra känsla. Allt det där dåliga måste först komma ner för att allt skall bli bra igen.

Torsdag kväll och jag lämnar allt tråkigt bakom mig för en stund av rock’n roll och glädje. Jag slutar aldrig!

”so what?
I'm still a rock star
I got my rock moves
And I don't need you”

Läggdags är sista stoppet innan vi frigör själarna för att drömma.
Just den där meningen tänker jag på nu när jag kryper ner i sängen och drar täcket om mig. Jag ser på en serie som är full av såna där klokheter. Varje avsnitt kryllar av visdomsord och smått poetiska konstateranden. Jag älskar det och försöker förmå mig att spara undan och komma ihåg. Det är inte mycket jag klarar att minnas längre, men sånt minns jag.
Det är mitt i veckan och tiden överraskar med att krypa fram. Livet är fullt av det oväntade. Det blir sällan som man tänkt sig. Förändringar behöver ske. Nu, här och förevigt. Det är det jag tänker på också, alldeles innan sömnen kommer och blir sista stoppet som frigör själen för att drömma.

Hej mitt vinterland.
Och Hej ni som skriver och berättar att ni saknar mina blogginlägg i dagar då jag motvilligt måste fokusera på annat. Det betyder verkligen något.. för mig.
Inget är bättre än att lyftas av andra. Det finns de som skulle svara annorlunda på en sån fråga, men de tror jag inte är ärliga. Uppmuntran och bekräftelse kan få människor att lyfta.
För i tider av iskyla och svek är det lätt att tappa både motivation och intresse. Jag tänker aldrig mer..men långt där inne vet jag att jag måste. Måste ta mig samman och gå vidare. Så jag skriver motvilligt detta inlägg. För jag vet att jag måste. Inte för någon annans skull, utan för att jag är jag.
Inget är starkare och viktigare än familjen. De där som finns där allra närmast. De som ger en styrka i tuffa stunder. Jag klarar mig utan allt annat.
Så jag åker på den där vintervägen som solen så vackert lyser upp. Jag måste fortsätta att göra allt på mitt sätt. Fortsätta att svänga av när jag själv vill.
Och i tider när det mest oväntade händer påminner jag mig själv om att det faktiskt bara kan bli värre. Så jag spelar en älsklingslåt och spelar den högt och när jag känner att jag måste, stannar jag. Jag öppnar dörren och låter kylan välla in och jag  sitter så där tills att jag skakar.
Aldrig har det varit fulare än nu. Ändå är allt så vackert.