En del av arbetsdagen tillbringades utomhus. Då handlade det blandannat om att vara vass på latin.
Dock sträckte sig tyvärr inte mina språkliga kunskaper så långt att jag kunde matjesill, jorgubbar och dill på latin. Det var en hel del andra kluriga frågor som jag ej heller kunde. Gåtor gick också bort, men de praktiska aktiviteterna var mer min grej. Jag hade trevligt på jobbet.
När det där svåra kom tog jag bilder på min omgivning istället. Också en skön sysselsättning.
Idag fastnade jag för växtligheten och all grönska som vi passerade. Juni är vackert på många sätt.

Det är inte mycket kvar nu. Faktiskt försvinnande lite. Nä, jag räknar inte ner - jag konstaterar. 
Det är full rulle, men en rolig och bedårande tid.

Den här veckan har varit lite speciellt på många sätt.
Ett sätt är att arbetsvardagen flyttade ut för en dag. Då fick jag möjlighet att ta dessa trevliga bilder på vyer och skeenden. Min son tyckte att det var extra spännande att det saknades selfies.
Jag tänker aldrig bli förutsägbar!

Jag sätter mig ute och även om det regnar så är liksom min vrå av världen fuktbefriad. Jag dricker mitt kaffe och jag skriver i min bok. Min idébok. Boken där alla mina viktigheter står, eller skall skrivas ner. Men alltid på förstadiet. Just när det är en idé. Alla människor skulle ha en idébok. Så befriande kreativt, men också själsligt stärkande. Jag skriver inte ner något världsomvälvande, utan just de där små sakerna som får livet lite pirrigt, spännande och intressant.

Det är minsann inte varmt längre och man kan lugnt säga att alla de där "regn och temperaturomslagsivrarna" nu har fått vad de önskat. Det lagom till midsommarveckan. Jag har läst prognosen för de närmsta dagarna. Jajamen, nu närmar vi oss sedvanlig midsommartemperatur.
Så jag drar den handgjorda grova filten inköpt på Yukatanhalvön upp på överkroppen och stundtals kör jag under mina händer för att värma dem en stund. Mina tankar går till södra Italien och just det konstaterandet att det är just där man skall vara nu. Kanske Kampanien, eller Kalabrien ... t o m Apuliens långa kuststräcka känns så enormt lockande.
Det blåser in kyliga vindar nu och jag drar upp filten ännu mer. Begraver mig under den och lyssnar på hur måsarna driver bort de sista kajorna från deras tillfälliga belägring. "Only the strong survive" tänker jag och förvinner sedan i tankar om nya idéer och planer.

Medan regnet faller ner åker jag tillsammans med min son och min far till staden för att göra alla de där nödvändiga inköpen man behöver för att sedan kunna njuta av en lång skön ledighet.
Det är en söndag, min njutardag och det egentligen i dubbel bemärkelse, eftersom att jag idag inte behöver sikta fram mot en ny arbetsvecka och kanske göra just de där förberedelserna för att kommande vecka skall kunna gå i lås. Alltså ingen jobbplanering, eller annat arbetsrelaterat idag och det känns lyxigt på något sätt.
Nu skall jag förvisso jobba några dagar till, men jag har liksom kommit över den där puckeln nu, det där berget av göromål som är som allra mest så här innan semestertid.

Jag, min son och min Far. Tre generationer Widekärr. Jag spelar Steve Earle och låten Guitar town i bilen. Jag sjunger med. Vet att min son just där ser mig som väldigt gubbig, men han säger inget. Bara Steve Earle och den där låten. Ingen säger något. Som ett ledmotiv genom generationer och kanske tycker t om min grabb att det låter bra ...innerst inne. Det är en fin stund.
Och sedan handlas det och det småpratas och vi äter buffé och det finns så mycket välmående runt det där bordet som gör mig så uppriktigt glad.

Vi följer med in till mamma sedan och vi pratar om slott och koja och livets alla skeenden. Det är good times, bad times. Jag skall jobba några dagar till. Sedan börjar något nytt, allt medan regnet med största säkerhet faller ner.

Jag fyller den här bloggen med färger, för det är vad den här morgonen behöver och efter att jag  njutit av mina extremt välsmakande baconsmörgåsar och drucket mitt svarta kaffe, har jag stått på balkongen och sett på hur den här morgonen tagit form.
Det är stora fåglar som låter, flaxar och bär sig åt, annars är det lugnt här i min vrå av världen.
En stund av förberedelse och uppladdning. En stund för att vara redo för resten av dagen.

Färgelanda. 
Känns som det var evigheter sedan jag tillbringade tid hemma. I mitt hem, i omgivningarna runt omkring. Dessutom evigheter sedan som jag kunnat sitta ner så här, reflektera och skriva.
Det har varit en hektisk tid, intensiva dagar, men idag så har den stora nedvarvningen börjat. Det enligt plan. Hoppas att det så får bli.
Sov i timmar efter jobbet idag. Det är nu som all luft gått ur mig. Promenerade sedan i omgivningarna runt där jag bor. Fick handlat, fick hälsa på min bror med familj som hade våra föräldrar där ...och min son. En stunds samvaro. 

Nu.
Det närmar sig midnattstimma. Allt är tyst, allt är stilla. Tänker på allt det som hänt de senaste dagarna. Tänker på hur jag egentligen känner inför allt det här...
Jag, en kopp te och ALLT som just nu tycks omge mig.
Så mycket och bara en vecka till midsommar.

Ibland räcker en bild för att förklara allting.
Vissa  dagar behöver inget filter, precis som den här bilden. Den talar för  själv. Storslagenhet, skönhet och lugn,
Jag har inget mer att säga, ibland får man bara låta det vara som det är.

Det är morgon och solen i ögonen och kaffet dricker jag ute redan strax efter 6.
Det tycks bli ännu en vacker dag och det passar perfekt då detta skall bli en utedag.

Jag tänker på det faktum att om precis en vecka kan jag sitta här ute med min kaffemugg med en hel ledig sommar framför mig. Den tanken kittlar och skapar förväntningar. Jag stannar kvar där en stund, låter drömmar och egna önskemål skena iväg, för att sedan återvända till här och nu. Jag tittar och lyssnar på de blå bussarna som kommer in nere vid Färgelanda bussstation och jag tittar på människor som är på väg någonstans. Själv är jag också på väg. På dubbla sätt, men nu skall jag först sitta här en liten stund till och njuta av dagen som dagas.

Jag gillar färgerna på den där bilden ovan. Mjuk, lite mörk, behaglig och varm. Lite grann som jag faktiskt känner mig just nu. Att solen dessutom är på väg ner symboliserar all den där trötthet som nästintill tillfälligt förlamat mig.
Kvällen har varit fin och speciell. Niornas show på Allhem. Min son och hans jämnåriga underhåller mig och massa andra föräldrar i junikvällen. Succé förstås.
Noterar hur stora alla blivit. De där småungarna som Eric lekte med som barn, var på kalas hos, gick på dagis med och sedan kanske i samma klass... Efter sommaren väntar gymnasiet...
Det ger prespektiv på mitt eget liv. 
Solen skall skina även i morgon och jag med den och innan regnet åter kommer skall jag försöka återuppspela alla de där åren som bara sprang förbi.

Trots att himlen stundtals öppnade sig och bjöd på dramatik, är det svårt att hitta bättre "arbetsplats" en eftermiddag. Det är sådana här dagar som man kommer att minnas, även om de är arbetsrelaterade och vardag.
En ny vecka rullar in och det är nu som man behöver bromsa allting, se till att allt INTE går för fort.
Och när kvällen kommer  väljer jag att lyssna på god musik och just den där låten "Die a happy man" får mig i stunden att må så bra. Jag tar in texten, ord för ord, mening för mening och även om det långt ifrån är något revolutionerande så får det mig att må bra, får det mig att känna förhoppning och t om glädje.
Och jag är egentligen alldeles för trött för att vara uppe så mycket längre då helgens intensitet nu börjat lamslå hela mitt inre styrsystem, men jag dröjer mig kvar på min plats vid den lyckliga världen. 
Liksom bredvid allting nu har jag blicken riktad mot både nutid och framtid och det sköna i allt är att det är så vackert.