Jag har varit på klubben och det kändes bra. Sedan en stilla stund vid en sjö. De där minuterna då man är helt själv vid ett vatten är ovärderligt. Som ett reningsbad utan att behöva hoppa i.

Jag är redo nu - det är så det känns.

Så kommer tillslut den där dagen igen med rutiner och inrutade dagar. Träningssäsongen på judomattan för mig drar igång och det innebär att de flesta kvällarna i veckan nu kommer vara uppbokade för mig fram till jul. I nästan 40 år har jag ägnat mig åt den här sporten. Samma sak efter varje sommaruppehåll. Ett sug efter att komma igång. Funderingar över hur väl förberedd jag är för denna fysiska ansträngning. Även om jag blir äldre har jag haft förvånadsvärt bra uppstarter. Denna gång tillhör dock inte dem. Jag har haft stora problem med mitt knä sedan i maj och nu är jag orolig för att det inte skall bli bättre. Även min armbåge krånglar.
Det är sånt som jag funderat på de senaste två veckorna då jag inte som tidigare faktiskt kunnat gå på mattan lite i smyg först, känna, kasta in mig och prova på lite tempo. Denna gång är jag nollställd. Dessutom med ett trasigt knä...Det kan dock inte hålla mig borta från ännu en premiär. Det här är ju ett av det roligaste som jag vet.

Lördag
Första arbetsveckan kom och gick. Så mycket mer är det inte att säga om det. Och hösten kom fort och ingen nämner klimatförändringar i det sammanhanget och jag förlikas med regn, den råa luften och allt mer elände som hör där till. Nej, det stämmer; jag är inte tillfreds med det, men jag låter det vara. Jag tar en cykeltur när det regnar som bäst. Tungt blött regn i ansiktet, men inte känner jag mig varken renad eller hel. Spelar gitarr sedan. Denna afton rätt jazzigt. Mitt liv måste bestå av mer maj7or, m7or, 9or och  m7b5or.

Det här är den sista lediga lördagen på ett tag. Sista officiella lördagsovmorgonen avverkad. Från och med nästa lördag är det judoträning som står på programmet fråm förmiddag in en bit på eftermiddagen.

Söndag
Det här blir ett inlägg som tar sin tid att skriva. Mitt bloggande verkar vara som mitt liv just nu; ganska ovisst och trögt. Men jag kämpar på. Spelar på min gitarr och däremellan lyssnar jag på en massa god musik. Sån där musik som jag behöver just nu. Främst låtar som rycker tag i mig. Som Keith Urbans låt The Fighter till exempel. Sådan jag är...eller mer riktigt - kanske vem jag vill vara.

What if I fall (I won't let you fall)
What if I cry (I'll never make you cry)
And if I get scared (I'll hold you tighter)
When they're tryna get to you baby I'll be the fighter

Denna morgon faller regnet ner och det är lite småkyligt i luften. Jackan är på för första gången sedan någon gång i april. Det är mitten av augusti och jag hoppas på att solen faktiskt kan komma tillbaka och sprida lite värme långt in i september.

och jag är hemma runt nio och den här veckan tycks vara full med sena kvällar. Det är så som det är nu. Allt skall igång, allt skall fungera. Hjulen skall rulla. Snabbare, snabbare.

Det är nu som allt börjar.
Nu som jag skall vara pigg, utvilad och fylld med energi och jag ligger vaken och lyssnar på vinden utanför mitt öppna fönster. 

Och helst av allt skulle jag vilja gå upp och skriva sånger igen.
Här i natten hos mig finns det mycket som vill ut.
Det är inspiration och en uns desperation.
Det är jag, bara jag.
 

Jag bloggar inte  på några dagar, men ni läsare tycks hitta hit ändå. Det är ett härligt fenomen med den där besökarstormen som alltid kommer direkt när man inte publicerat något inlägg på 24 timmar.
Storm har vi också haft i Färgelanda, eller nåja; Jag väljer att inte säga som den stora massan utan nöjer mig med att säga att det varit blåsigt av det kraftigare slaget.
Det är som att hösten kom tidigt i år, för inte var det sommarblåst och regn som kom, trots att det idag är sommargrått och det mer Sverigevänliga 14 graderna.

Som bloggbild väljer jag en sjudundrande raket. En av flera över Amalfikusten den här sommaren. Så är det när favoritapostlarna skall firas och det på olika dagar i de olika byarna. 
För mig symboliserar det ett fyrverkeri för den här sommaren, den här semestern som varit speciell på många sätt. Nu är den faktiskt slut och jag har idag funderat på vad jag känner inför det faktum. Känns det jobbigt? Eller är det skönt att komma tillbaka till vardagens rutiner? Mitt svar är att jag vet inte. Just nu är det som att jag inte vet någonting.

En gång i tiden var det jag, min bror Ronny och mamma under dagarna. Pappa jobbade, mamma jobbade med att sköta om hemmet och vi pojkar tog varje möjlighet som fanns till att vara ute och leka tillsammans med våra låtsaskompisar Lally, Ballty, Kaggi, Fraggi och Mexikanare. Ja, så hette de och tillsammans fanns det inget äventyr som inte vi 7 kastade oss in i. Vi hade skogen runt hörnet och sjön bredvid. Allt där ute var vår lekplats. Vår värld att upptäcka och lägga under oss.  Det var dåligt med grannar och ville vi leka med några andra barn så fanns de några kilometer därifrån. Det innebar att det oftast var min bror  Ronny och jag ...och så våra fem låtsasvänner då förstås.
Vad mamma höll på med under dagarna hade jag och brorsan vid den här tiden dålig koll på, men med jämna mellanrum ropade hon på oss och då visste vi att det vankades mat.
Klockan halv fem kom pappa hem efter en dag på varvet och det innebar att man skulle kunna få möjlighet att höra någon ny spännande historia om vad som hände på de där stora fartygsskråven som pappa byggde till båtar. Detta runt vårt gröna köksbord som med tiden skulle målas om och bära brun färg. 

Det skulle gå några år innan min andra bror Sigge kom till världen, men då hade pappa sedan ett par år tillbaka byggt klart huset inne i det lilla samhället Ellenö, några  kilometer från där jag jag tillbringat mina första 9 år. I det här huset har min mamma och pappa nu bott i drygt 40 år. Förra veckan var Brorsan med familj och hälsade på och bodde några dagar hemma hos mamma och pappa. Då passade vi på att ta den här bilden. Vi tre i köket.
Som förr, lite äldre, utan låtsaskompisar, men tillsammans.

Idag låg ett riktigt brev i lådan. I A4a format. Från min arbetsgivare som påminde om att det alldeles strax var dags att börja jobba igen. Ett brev skrivet som ett "välkomnande tillbaka", ett fint sätt att visa på hur mycket de nu längtade efter att få se mig igen. Vissa skulle kanske tolka det annorlunda. Mer som en uppmaning, ett sätt att förklara att det nu var hög tid att jag fick något vettigt gjort och att just det där förtydligandet med vilket klockslag  som arbetsdagen började, egentligen var en spark i magen, eller en spark någon annanstans...
Jag väljer det förstnämda, men kan ändå inte låta bli att tänka på hur fort den här sommaren gått, även om det känns som att det var en evighet sedan jag var på mitt arbete..
Och i det där kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på de veckor som gått sedan jag "stämplade ut". Även Italien känns som så länge sedan. Jag hittar det där kortet på ett litet samhälle kvällstid. Tittar på den där klockstapeln som alltid tycktes spela varje gång jag gick förbi den där platsen där bilden är tagen. Jag brukade stanna till. Kollade på klockan, andades djupt, tänkte på tiden som kom och tiden som försvann. Som pulsen, som blodet genom mina vener.
Semestertid rinner snart förbi och jag är bara en observatör vid sidan av.

På en vägg på en plats som har musik som sin främsta uppgift, studerade jag för  några dagar sedan de foton som satt uppsatta.
Jag X 2 på samma vägg som Hank Williams. Stort i sig. Jag med magväska vid Gracelands grind. Året är 1990 och jag luffade runt ensam med Greyhoundbuss genom USAs delstater.
På andra bilden jag som pryder tidningen Country World. Någon gång strax innan millenieskiftet. Tre bilder som väcker så mycket minnen och känslor. Gamle Hank som aldrig fick bli gammal, men på sitt sätt revolutionerade en hel musikvärld både rent musikalisk och attitydsmässigt. Och så jag, ständigt nära mina musikaliska rötter. Ständigt sökande efter musikens hjärta. Tre bilder som säger mer än tusen ord.