Jag såg det redan i hans ögon. Han skulle inte behövt säga något. Besvikelsen, oförmågan och uppgivenheten.
Det fanns inte där. Det där nya som skulle växa fram och ta form så fort han hade satt sig i studion.
Alla de där timmarna som blev meningslöshet och tillslut ett löfte om aldrig mer.

Skapandets frustration. Det finns inget värre för en skapare än att tappa "den där känslan". Den där känslan som kan få konstnären att måla ett mästerverk, eller rockartisten att få till den oförglömliga dunderhiten, eller för all del författaren att skriva den där succé-romanen.
Några skulle kalla det inspiration, men vi som håller på med de där processerna vet att det inte räcker. Man måste ofta ha en idé också och framförallt den rätta känslan. Det där som bara måste finnas där. Det där man inte kan ta på eller än mindre sätta ord på.

Jag såg på när den for igenom och jag kunde känna den där kniven genom bröstet som efter själva inträngandet vreds om, som om inte själva sticket skulle vara nog.
Jag sa inget. För vad skulle jag säga. Att det blir bättre sedan, att sov du på saken så skall du se att det känns bättre i morgon.
Nej, det funkar inte så. Man måste bara genomlida det, men det gör ont. Det måste göra ont. Man måste lida för att segra.

Det är därför allt skapande är en lidelsefull hobby. Det är som inget annat.
Man måste lida för att segra. Inget  stort i världen är fullbordat utan lidelse.

Jag sa inget till honom, när han hastigt släckte ner och drog sig undan. För jag har gått igenom det själv så många gånger. Hur man kämpar för att få till den där melodin som inte finns där och inte heller tänker dyka upp. Eller texten, de där orden som absolut inte tänker samarbeta och medverka till en optimal tillfredeställelse.
Svårast var det när jag var yngre. I tonåren, om det nu finns grader i helvetet. Jag hade så svårt att ta det så att jag nästan inte ville leva längre.
Idag har jag en annan aproach till det. kanske för att jag har en annan ingång till livet. Men det kan fortfarande kännas svårt, jobbigt och mycket frustrerande. Skillnaden är att jag idag vet (hur jobbigt det än kan vara) att lidelsen är en del av min drivkraft.

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

 

Länkar

Etiketter