Året är 1979

Året är 1979.

Något mycket stort ska hända. Det ligger där i luften redan från början av året, även om jag inte riktigt kan sätta ord på det. En förväntan. En rörelse i familjen. Något som är på väg.

Och så kommer den där dagen. Påskdagen. Den 15 april.

Min lillebror Sigge föds.

Jag minns känslan mer än detaljerna. Hur allt liksom stannade upp och samtidigt blev större. Hur världen, som dittills mest bestått av skola, kompisar, cykelturer och årstidernas växlingar, plötsligt fick ett nytt centrum.

Jag skulle fylla elva det året och det är någonstans där – runt den åldern – som minnena börjar få fäste på riktigt. Inte bara som fragment, utan som berättelser. Som något man kan återvända till.

Jag går i femte klass i Ödeborg. Trivs med skolan, med dagarna, med livet som det ser ut just då.

Jag hade det inte alltid lätt. Varken med matte eller svenska. Men det var inget som definierade mig. Det var inget som byggde murar. Det var bara så det var och kanske var det just tiden, platsen, uppväxten i Dalsland – där man inte gjorde så stor sak av saker – som gjorde att det aldrig blev ett problem.

Man fick vara den man var och det räckte långt.

Samtidigt förändrades något i världen runt omkring oss. I klassrummet plockades bilder ner. De där starka symbolerna, de stora ideologierna, började tystna lite. Vi fick en ny lärare och med det ett nytt klimat. Mindre av skrämmande framtidsbilder. Mindre av kamp. Mer av något annat. Något lugnare.

Jag minns hur jag uppskattade det .Hur det kändes som att något släppte.

Men världen utanför fortsatte att röra sig.

Björn Borg dominerar Wimbledon. Ingemar Stenmark är bäst i världen. Margaret Thatcher blir Storbritanniens första kvinnliga premiärminister. Ayatollah Khomeini återvänder till Iran och förändrar ett helt land. Pol Pot och Idi Amin faller och i slutet av året invaderar Sovjetunionen Afghanistan.

Jag sitter där hemma och följer nyheterna. Radio. TV. Förstår inte allt, men känner att det är viktigt. Att något håller på att hända.

Och samtidigt – mitt i allt detta – händer det största i min egen värld.

Sigge.

Jag ser bilden framför mig. Ronny som håller honom. Så liten. Bara några dagar gammal. Allt är stilla i det ögonblicket. Som om tiden själv lutar sig fram och tittar.

Det är märkligt hur vissa stunder etsar sig fast. Inte för att de är dramatiska. Utan för att de är så fulla av liv.

Den dagen mamma och pappa kom hem med Sigge…det är en av de ljusaste stunderna jag har. Inte bara för att han kom, utan för att något förändrades i oss alla.

Vi blev fler. Vi blev något annat. Vi blev en större berättelse.

Och idag fyller han år. Den 15 april igen.

Året är inte längre 1979, men känslan finns kvar.

Och kanske är det just det som är minnenas uppgift. Inte att återge exakt hur det var –utan att påminna oss om vad som betydde något.

Året är 1979.Och min lillebror Sigge kom till världen.

Och ingenting blev riktigt detsamma igen.