Tack

Jag, Sigge och Ronny

Det var Tacksägelsedagen idag. En dag för att stanna upp, för att känna tacksamhet – och kanske för att försöka förstå vad det egentligen innebär att tacka. Inte bara för det stora, utan också för det lilla, det som finns mitt i vardagen.

Kyrkan var fylld av människor. Ljuset föll mjukt in genom de höga fönstren, som om hösten själv ville delta i ceremonin. Doften av kaffe fanns där och det blandades med ljudet av orgeln och röster som bar minnen. Och där framme stod min lillebror, Sigge.

Han höll sin sista gudstjänst här efter nio år som präst i församlingen. Nio år av dop, bröllop, begravningar, samtal, skratt och tystnad. Nio år av liv, på nära håll.

När han talade idag sa han något som fastnade hos mig:”Tvärsäkerhet är världens farligaste ord.”

Jag har tänkt mycket på det sen dess. Hur ofta vi människor försöker hålla fast vid det tvärsäkra, som om världen blir tryggare då.

Men tvärsäkerhet är som att bygga murar kring sina egna tankar. Den stänger ute det som är mjukt, det som förändras, det som lever. Allt det som gör oss mänskliga.

Jag är stolt över Sigge. Över hans mod att tala om tvivel, om tillit, om tro på ett sätt som aldrig känns påklistrat. Han vågar stå i det ofärdiga. Det är sällsynt. Och jag är tacksam över att få kalla honom min bror.

Jag har två yngre bröder – Ronny och Sigge – och de är på många sätt mina speglar. Vi delar samma grundton, men har valt olika melodier. Ronny, med sitt varma skratt, men också sin eftertänksamhet och melankoli, sin musik, sin närhet till allt levande. Sigge, med sina ord, sin tro, sin stilla styrka.

Och jag själv, någonstans mitt emellan, med min penna och min rastlösa blick.

Tillsammans bär vi våra gemensamma rötter, våra somrar, vår barndom, våra samtal som fortsätter över decennier.Jag vet inte om vi någonsin kommer förstå fullt ut vad syskonskap egentligen betyder – men jag vet att det är ett av livets största skyddsnät.

När jag satt där i kyrkbänken idag och hörde Sigge tala, kände jag hur tiden liksom vecklade ut sig. Barndomen, ungdomsåren, allt vi varit och allt vi blivit.Och mitt i allt det – tacksamheten.

Inte den stora, högtidliga tacksamheten, utan den stilla. Den som viskar: det här fick vi uppleva tillsammans.