Allt jag inte förstod när jag var mitt i det

Det är märkligt, det där med tiden. Hur vissa saker bara passerar, medan andra fastnar. Inte alltid för att de var de största, de mest dramatiska eller ens mest avgörande – utan för att det var just där något skiftade. Men det förstod jag sällan då.

När jag tänker tillbaka på vissa perioder i mitt liv – relationer, jobb, beslut, vardagar – så slår det mig hur lite jag egentligen förstod när jag var mitt i det.

Hur jag kämpade, ifrågasatte, höll fast vid sådant som borde ha fått glida iväg. Och hur jag ibland släppte taget om sådant som borde ha fått en chans till. Förståelsen kommer nästan alltid i efterhand. Som en stilla viskning från en framtid jag ännu inte levde i.

Jag tror vi alla har de där kapitlen. Ett år, en stad, en vänskap. Något vi trodde var början på något, men som visade sig vara ett slut. Eller tvärtom. Något som kändes som en återvändsgränd men som i själva verket var startskottet för något mycket större. Vi förstår först när vi har vänt blad.

Och kanske är det så det måste vara. Kanske är det meningen att vi ibland ska gå vilse, för att kunna hitta rätt. Att vi ska känna oss vilsna, för att en dag förstå vad trygghet är. Att vi ska famla i mörkret, för att fullt ut uppskatta ljuset när det till sist sipprar in.

Jag bär på en ömhet inför mina gamla jag. Alla de versioner av mig som försökte. Som inte såg helheten, men som ändå tog sig fram. Som inte visste bättre, men ändå gjorde sitt bästa. Och det räcker. Det måste få räcka.

Det finns något läkande i att acceptera att man inte förstod då. Det betyder inte att man var svag eller dum. Det betyder bara att man var mänsklig. Och att man levde. På riktigt.

Så till dig som just nu befinner dig mitt i något du inte förstår – håll ut. Det kommer en tid då du ser det klarare. Då du kanske till och med är tacksam för det som just nu gör ont. För ibland är det först när ett kapitel är slut som vi verkligen kan läsa vad det handlade om.