Att få vara en del av allt det där

På bilden - Tre Widekärr

När jag ser den här bilden tänker jag inte först på kast, graderingar eller resultat. Jag tänker på gemenskap. På hur märkligt fint det är att få dela en sport över generationer.

Tre personer i olika åldrar. Olika erfarenheter. Olika faser i livet. Men ändå på samma matta. Samma respekt för sporten. Samma språk utan att särskilt många ord egentligen behöver sägas.

Det där har alltid varit en av judons största styrkor för mig.

Att man får tillhöra något.

I en tid där mycket handlar om prestation, jämförelser och att visa upp det perfekta, finns det något väldigt mänskligt i en judoklubb. Man kommer dit som man är. Trött efter jobbet. Stressad från skolan. Glad. Nedstämd. Ung. Äldre. Det spelar mindre roll.

Man bugar, sedan tränar man tillsammans.

Och kanske är det just det jag uppskattar mer än någonsin idag.

Gemenskapen.

Att få skratta mellan övningarna. Hjälpa varandra upp från mattan. Se yngre förmågor växa. Se vuxna människor fortsätta utvecklas långt efter att många andra slutat prova nya saker.

Det finns något hoppfullt i det.

Jag tror att vi människor behöver fler sådana platser. Platser där man inte måste vara bäst för att höra hemma. Där man får vara en del av någonting större än sig själv.

För mig har judon alltid varit mycket mer än bara träning.

Den har varit vänskap, resor, samtal, motgångar. Utveckling och människor jag aldrig hade mött annars.

När jag ser bilden känner jag mest tacksamhet.

Över att fortfarande få vara en del av allt det där.