Att leva nära något man älskar – utan att ta det för givet

Det är inte det som försvinner som oroar mig längre.

Det är det som stannar kvar.

Allt det där som fortsätter att finnas, dag efter dag, år efter år. Som inte gör väsen av sig. Som inte kräver uppmärksamhet. Som bara… är.

Jag tänker på skrivandet.

Det har gått från att vara något jag längtade efter till något som alltid finns där. Inte varje dag i form av ord på papper, men som en närvaro. En tanke som ligger under allt annat. Ett sätt att se på världen.

Och just därför är det lätt att gå förbi det.

Inte för att jag inte vill skriva, uttan för att jag vet att jag kan.

Det finns ingen brådska. Ingen panik. Ingen känsla av att det håller på att försvinna. Det ligger där och väntar. Tålmodigt. Som om det vet att jag kommer tillbaka.

Men det är där något skaver.

För det som alltid väntar riskerar att bli uppskjutet. Det som inte kräver något riskerar att inte få något och det som en gång var viktigt nog att förändra livet – kan sakta glida in i något som bara “finns där”.

Jag märker det de dagar jag inte sätter mig.

När jag istället fyller tiden med annat. Sådant som känns mer akut, mer konkret. Sådant som går att bocka av. Och skrivandet… det får vänta. För det kan ju vänta.

Och det gör det.

Men jag vet också att det inte är hela sanningen.

För även om skrivandet inte försvinner, så förändras relationen till det. Den blir tunnare. Lite mer distanserad. Lite mindre självklar på det där sättet som faktiskt betyder något.

Det är inget dramatiskt.

Det är nästan omärkligt.

Och det är just därför det är så lätt att missa.

Att leva nära något man älskar handlar inte om att vara rädd att det ska försvinna.

Det handlar om att inte sluta välja det.

Om och om igen.

Inte för att man måste.Utan för att man vill fortsätta känna varför man en gång började.

För det är inte början som avgör något.

Det är hur man förhåller sig till det som blir kvar.