Bokhyllor, mörker och Van Morrison
- för 5 dagar sedan
- 2 min läsning
Mörkret lägger sig stilla över bokryggarna och gör titlarna suddiga. Jag sitter och stirrar in i bokhyllan som om den skulle svara mig. Det har gått nästan en vecka utan att jag skrivit. Varken litterärt eller här. Orden har liksom stått och vägt i farstun men aldrig klivit in.
Och så sjunger han. Van Morrison fyller rummet utan att ta plats. Det är något med hans röst. Den är både sprucken och trygg på samma gång. Som om den burit allt det där man själv försöker formulera men inte riktigt får ur sig.
“Reminds me on you.”
Jag sitter ensam och låter raderna sjunka in.
Ain't goin' down no more to the well
Sometimes it feels like I'm going to hell
Sometimes I'm knocking on your front door
But I don't have nothing to Sell
De behöver inte förklaras. De bara landar. Ibland är det så med musik – den går förbi intellektet och rakt in i bröstet. Som en hand som läggs där utan att fråga.
Det har varit en tuff vecka. En sådan som inte blev som jag tänkt. Planer som skavt. Energi som inte riktigt räckt. Men mitt i allt har där funnits ljusglimtar. Ett samtal. En blick. En stund av stillhet. Ett positivt besked.
Och någonstans i det där vet jag ju – jag lever ett gott liv.
Det är sista februari.
Det är som att stå i ett väntrum. Mars är transportsträcka. Men april… april är löfte. Ljuset som faktiskt menar allvar. Kaffet på trappan. Fönster som öppnas. En annan rytm i stegen.
Kanske är det därför Van sjunger så bra i just februari. För att han inte försöker fixa något. Han konstaterar bara. Sjunger fram det som är. Och ibland är det tillräckligt.
Jag sitter kvar en stund till. Låter mörkret vara fridfullt. Låter rösten fylla rummet.
Och någonstans där, mellan bokryggarna och refrängen, börjar det nog ändå röra sig igen.