Det är en annan dag

Det är annandag påsk.

Och det är tidigt. Tidigare än vad dagen egentligen kräver, men det är något med den här morgonen som inte går att sova bort.

Jag går ut.

Inte till något café. Inte till något särskilt.

Bara ut.

Luften är svalare än man tror här nere. Gatorna nästan tomma. Någon enstaka rörelse långt bort, men annars – stillhet. En sådan stillhet som inte är tom, utan väntande.

Jag går ner mot stranden i S’Arenal. Ser hur havet ligger där, nästan orört. Som om det också väntar på att dagen ska börja.

Och det slår mig igen.

Staden är som vackrast innan den vet om det själv.

Det finns inget som försöker vara något här nu.Inga röster som vill höras.Inga steg som skyndar.

Bara jag och det som är.

Annandag påsk är en märklig dag. Den ligger lite utanför allt. Själva påsken har passerat sin höjdpunkt. Det stora har redan hänt. Uppståndelsen. Ljuset. Hoppet.

Och kvar finns… något stillsamt.

Inte tomt. Inte avslutat.

Utan öppet.

Som om livet säger: nu då?

Jag tänker på det när jag går där. Hur mycket i livet som egentligen händer efter. Inte i de stora ögonblicken, utan i det som följer. I dagarna som kommer när allt lagt sig lite.

Det är där vi lever.

Inte i höjdpunkterna.Utan i det som tar vid.

Jag stannar en stund. Ser ut över vattnet. Känner hur morgonen sakta förändras, nästan omärkligt. Ljuset blir lite starkare. Någon fler människa dyker upp. Dagen börjar röra sig.

Men jag är fortfarande kvar i det där innan.

Och kanske är det just det annandag påsk ger oss.

En möjlighet att inte rusa vidare direkt. Att få vara i det som blev.Att låta det landa.

För livet är inte bara det som händer.

Det är också det vi gör av det –dagen efter.