Det är inte tiden som går – det är vi som försvinner ur den

Det är konstigt hur vi pratar om tid.

Som om den vore något som rör sig bort från oss. Som ett tåg som sakta lämnar perrongen medan vi står kvar och tittar efter det. Som om vi blivit kvarlämnade, eller ännu värre – bestulna.

“Vart tog tiden vägen?” säger vi och det låter som en anklagelse.

Som om något har försvunnit utan att vi märkt det. Som om det fanns mer nyss. Mer tid. Mer utrymme. Mer liv.

Men det är inte tiden som rör sig.

Det är vi.

Det är vi som långsamt, nästan omärkligt, förflyttar oss bort från det som en gång var självklart. Från det som en gång var nu.

Barn som blir stora utan att vi riktigt hinner förstå när det hände. Föräldrar som plötsligt ser äldre ut än vi minns dem. Vänner som en dag inte längre finns kvar, och lämnar efter sig en tystnad som inte går att fylla.

Och mitt i allt det där fortsätter vi.

Vi går till jobbet. Vi planerar framåt. Vi bokar resor, skriver listor, försöker hinna med. Vi tänker att vi ska ta det där samtalet sen. Sitta ner lite längre nästa gång. Vara mer närvarande när det lugnar sig.

Men det lugnar sig inte.

Det bara fortsätter.

Och kanske är det just där det skaver.

Att vi lever som om tiden är något vi ska hinna ifatt, när det egentligen är något vi redan befinner oss i.

Jag tänker på det där ibland när jag sitter i mitt bibliotek.

När det är tyst. När inget pockar på. När världen utanför tillfälligt håller sig undan och det bara finns ett rum, en stol, ett ljus som faller över bokryggar som bär på fler liv än jag någonsin kommer hinna läsa.

Där inne känns tiden annorlunda.

Inte som något som rinner iväg.

Utan som något som ligger still.

Som något man kan stiga in i, istället för att jaga och i de stunderna blir det tydligt.

Att livet inte handlar om att hinna med tiden.

Utan om att vara kvar i den så länge det går.

Att faktiskt se det som finns framför en. Höra det som sägs. Känna det som händer, utan att redan vara på väg vidare till nästa sak.

Det låter enkelt.

Men det är det inte.

För vi är så vana vid att röra oss framåt att vi nästan glömt hur man stannar.

Så vana vid att mäta, planera, strukturera – att vi ibland missar det enda som egentligen finns.

Nuet.

Och det är där allt avgörs.

Inte i hur mycket tid vi får, utan i hur mycket av den vi faktiskt är närvarande i.

För en dag är det inte tiden som har gått.

Det är vi som har gjort det och kanske är det först då vi förstår – att det aldrig handlade om att få mer tid. Utan om att faktiskt vara i den.