Det började med en bok Och slutade med en fråga

Det började egentligen ganska stillsamt.

En bok som legat lite för länge. En tanke som inte riktigt ville släppa taget och så den där känslan – att vissa berättelser inte bara vill bli lästa, utan förstådda.

Under våren har jag återvänt till svenska romaner som på olika sätt format sin tid. Inte som ett projekt från början. Inte med någon tydlig plan. Mer som en rörelse. En nyfikenhet som fick styra.

Jag har läst Utvandrarna igen. Inte som man läser den i skolan, utan som man läser när man själv stått vid vägskäl. Jag har återvänt till Doktor Glas och slagits av hur modern den känns – hur lite som egentligen förändrats när det gäller människans tvivel och jag har burit med mig röster från Mina drömmars stad, där staden växer fram samtidigt som människorna försöker hitta sin plats i den.

Men det som började som läsning blev ganska snabbt något mer.

Jag började skriva. Anteckna. Stanna upp.

För någonstans i allt detta växte en annan tanke fram:

Att de här romanerna inte bara speglar sin tid. De formar den.

Och kanske ännu mer än så – de formar oss.

För vad händer med ett land som Sverige, när dess berättelser handlar om att lämna, kämpa, tiga, hoppas? Vad gör det med oss att växa upp med historier där längtan nästan alltid är starkare än svaret?

Det är där den här bloggserien tar sin början.

Inte som en litteraturgenomgång. Inte som en analys för analysens skull.

Utan som en vandring.

Genom böckerna.Genom tiden och genom det där som fortfarande pågår – mitt i oss.

Jag vill skriva om romaner som inte bara berättade något om Sverige, utan som faktiskt var med och skapade det Sverige vi lever i idag och jag vill göra det på mitt sätt.

Med känsla. Med eftertanke och med blicken riktad både bakåt och framåt.

För kanske är det så att vi inte riktigt förstår vår samtidförrän vi förstår vilka berättelser som tog oss hit.

Och kanske är det först när vi ser detsom vi kan börja skriva något nytt.