Det finns människor som aldrig riktigt lämnar småstaden eller det lilla samhället
- 28 maj
- 2 min läsning
Jag tror att vissa platser stannar kvar i människor för alltid.
Inte som adresser, utan som språk, rytm, lukter,minnesbilder.
Man kan flytta, resa, skapa sig ett annat liv långt bort och ändå finns något kvar av den där platsen där allting började.
Jag brukar tänka på det ibland när jag är ute och reser.
Hur människor kan stå mitt i New York, Palma eller Milano – och ändå bära med sig något från en liten ort som ingen utanför Sverige hört talas om.
Ett sätt att prata, en blick på människor, en känsla för årstider, hur man hälsar, hur man sitter kvar lite längre vid kaffebordet.
Sådant följer med.
Jag tror också att småsamhällen formar människor på ett annat sätt än stora städer gör.
På gott och ont.
I småstäder och småsamhällen vet människor ofta mer om varandra. Historier lever kvar längre. Människor minns vem man var som barn. Vem ens föräldrar är. Vad ens farfar arbetade med.
Man blir en del av ett sammanhang vare sig man vill eller inte.
Ibland kan det kännas begränsande, nästan kvävande när man är yngre.
Man drömmer bort.
Vill ut.
Se något större.
Och det ska man nog också göra.
Men det märkliga är hur många som senare börjar längta tillbaka till just det där de en gång ville bort ifrån.
Inte alltid till själva platsen, men till känslan.
Tryggheten.
Igenkännandet.
Människor som vet vem man är utan att man behöver förklara sig.
Jag tror faktiskt att det är därför många småsamhällen lever kvar så starkt inom människor.
För de handlar inte bara om geografi.
De handlar om identitet.
Om vem man var innan världen började dra i en från alla håll.
Jag känner det själv.
Hur Dalsland fortfarande finns med i sättet jag ser på världen. Trots resor. Trots hotellrum i andra länder. Trots städer som aldrig verkar sova.
Det finns fortfarande något i mig som tycker om lugna vägar, skogar, sjösystem, människor som stannar och pratar på parkeringen utanför affären och det är därför människor från småsamhällen ofta känner igen varandra direkt.
Inte på dialekten egentligen, utan på något annat.
En sorts jordnära blick på livet.
Man vet att världen är större än platsen man kommer ifrån, men man vet också att det lilla inte behöver vara obetydligt.
Tvärtom.
Ibland tror jag att människor underskattar hur mycket en plats kan forma ett hjärta och att vissa människor, oavsett hur långt bort de reser, alltid kommer bära med sig lite grus från hemvägen i skorna.