Det jag aldrig skrev – men fortfarande tänker på

Det finns berättelser jag aldrig skrev. Inte för att de inte var viktiga, utan för att tiden inte var rätt. Eller jag inte var det.

De ligger där fortfarande. Som skuggor i utkanten av något större. Som röster jag ibland hör, särskilt sena kvällar när världen tystnat lite.

En handskriven anteckning om en kvinna som skulle kliva av ett tåg och aldrig komma hem igen.

Ett namn: Gabriel.

Ett fragment av en dialog mellan två personer som älskade varandra i ett tidigare liv, men inte kände igen varandras röster längre.

En boktitel jag aldrig vågade sätta mitt namn under.

Jag vet inte varför vissa idéer inte blir till.

De bara glider undan, trots att man hållit dem hårt ett tag.

Och ibland gör det ont att släppa taget. Som att förlora någon man aldrig hann lära känna på riktigt.

Men jag tänker fortfarande på dem och kanske är det det som räknas.

Att de fanns.

Att de formade mig.

Att de fick mig att se något – om så bara för en stund.

Vissa berättelser är kanske inte menade att skrivas.

De ska bara följas en bit.

För att visa något.

För att lära oss vilken röst som är vår –och vilken som tillhör någon annan.

Men ibland, när jag öppnar ett gammalt dokument, så ser jag ett namn. En mening.Och tänker:

Kanske inte då. Men kanske nu.