Det verkliga avståndet är inte i mil – det är i minnen vi inte kan dela

Det är onsdag morgon. En vacker dag ligger framför mig – en sån där dag som redan från början bär på både förväntan och något slags vemod. Ljuset är klart, fåglarna sjunger lågt mellan träden, och trots att morgonluften är kall känns det som om något mjukt omsluter världen. Jag har planer för dagen. Viktiga möten, fina stunder. En dag för både glädje och avsked.

Men innan jag kliver in i det som väntar, har jag suttit still. Först ute med kaffet, omgiven av morgonens tystnad, sen här vid skrivbordet. Det blev en timme i tankens landskap. Och ibland, när man bara låter allt få landa, kommer något man inte visste att man bar på, upp till ytan.

Idag var det den här tanken:Det verkliga avståndet är inte i mil.

Vi tror gärna att det handlar om hur långt bort någon är, hur länge sedan vi sågs, eller hur svårt det är att få ihop logistik och tider. Men det är inte det som skaver när det känns tomt. Det som gör ont är minnena vi inte längre kan dela.

Vi går genom livet och samlar ögonblick tillsammans med människor. Små och stora, skratt och tårar, allt det där som bara vi var med om. Och plötsligt, utan att man alltid märker när det händer, så börjar de där ögonblicken bli till något ensamt. De finns kvar – men bara hos mig.

Det kan vara en doft som minner om en viss plats, en sång som spelades i ett särskilt ögonblick, eller bara ett uttryck som vi alltid använde. När ingen längre minns det med dig, när du inte längre kan säga "kommer du ihåg?" och få ett leende till svar – då uppstår ett verkligt avstånd.

Det är inte avståndet på kartan. Det är avståndet mellan ett hjärta som bär något, och ett annat som inte längre gör det.

Och ändå – just i det där avståndet bor också något vackert. Det påminner oss om att vi har levt nära andra människor. Att vi har delat något som var på riktigt. Och kanske, just därför, är det här en dag med plats för både värme och sorg. För att glädjen inte är mindre för att ett farväl väntar. Och avskedet gör ont just för att det funnits närhet.

Så jag ska gå ut i den här dagen. Le, skratta, minnas. Men först ville jag skriva detta. För att påminna mig själv om att det verkliga avståndet aldrig mäts i mil.

Det mäts i minnen vi inte längre kan dela –men som ändå bär oss en bit till.