En bro mellan världar

Kalendern viskar: nu får du börja hoppas.

Ute har det varit precis så där som man drömmer om att mars ska vara. Kallt, ja. Kinderna nyps röda när man går ut. Men solen. Den där klara, nästan obarmhärtiga vårsolen som inte värmer fullt ut men lovar något större. Ljuset ligger över åkrarna och över väg 172 som om någon dragit upp dimmern på tillvaron.

Det är en vecka sedan vi kom hem från Marrakesh. En vecka sedan palmer, varma dagar och det där särskilda ljuset som bara finns där. Märkligt hur fort man kliver in i vardagen igen. Möten, Jobb, träningar, mail. Kalendern fylls och man springer på.

Först nu har jag haft en stund att faktiskt stanna upp.

Och känna efter.

Vilka fina dagar vi hade. Hur vänligt platsen tog emot oss. Hur enkelt allt kändes. Människorna. Tempot. Att sitta i morgonljuset med kaffe och låta dagen vakna långsamt. Att inte behöva något mer än just det.

Kontrasterna är stora. Från varma dagar i Nordafrika till kylig Dalslandsluft. Från palmer till kala träd. Men det är något vackert i det också. Att få landa hemma när ljuset är på väg tillbaka.

Mars är en bro mellan världar.

Man bär fortfarande med sig värmen inombords, men står redan i det nya. I det som ska börja växa. I det som ännu inte syns, men som finns där under ytan.

Och kanske är det just så livet fungerar bäst.

Man reser iväg. Man fylls på och sedan återvänder man – lite mjukare, lite mer tacksam.

Första mars.

Kallt. Soligt. Hoppfullt.

Och väg 172 ligger där, rak och ljus, som om den också vet att vi är på väg mot något.