En dag kommer någon att gå igenom mitt hem och bestämma vad som skall sparas

Jag tänker på det ibland. Att en dag kommer någon annan öppna mina lådor. Någon som inte var där när jag köpte den där lilla trädockan i Montana, som inte vet varför vissa böcker är slitna i ryggen och andra aldrig blivit lästa.Någon som håller upp ett kvitto, en gammal lapp med en textrad, en pryl som inte ens går att förklara – och ska avgöra: spara eller slänga?

Det är en märklig tanke. Att det som varit fullt av liv för mig en dag blir en hög med saker för någon annan.

I mitt skrivbord finns en ask med foton. Inte för att de är särskilt bra. Inte för att de skulle betyda något för någon annan. Men för att de bär på något – ett ögonblick, en doft, en röst som inte hörs längre men som jag fortfarande minns.Och det kommer inte stå på asken varför den är viktig. Det kommer inte stå ”spara den här, den har burit mig genom något.”Det kommer bara vara en ask bland andra.

Jag tror inte vi samlar på saker. Jag tror vi samlar på känslor.Och vi förvarar dem i det som går att hålla i. En nyckelring. En teckning från när barnet var fyra. En biljett till en konsert där livet för ett ögonblick kändes begripligt.

En dag kommer någon gå genom mitt hem. De kommer att göra sitt bästa. Försöka förstå. Försöka känna in.Och vissa saker kommer att räddas – andra försvinna.

Det är okej, men kanske borde vi skriva små lappar ibland. Inte för att förklara – men för att viska:"Det här var viktigt för mig."