En lång fredag

Det är långfredag.

Jag vaknar utan att riktigt vakna. Ligger kvar. Känner tyngden av täcket, värmen från koppen i handen. Det finns inget som väntar på mig på samma sätt som andra dagar. Ingen tid att passa. Ingen riktning som ropar och ändå är det inte en lätt dag.

Ljuset letar sig in genom gardinerna, men det gör det försiktigt. Som om det vet. Som om det inte vill störa. Långfredagen är inte en dag man fyller. Det är en dag man bär.

I berättelsen är det här slutet. Jesus på korset. Allt som nyss var rörelse, hopp, ord och människor – är plötsligt stilla. Tyst. Avslutat.

Och det är något med det där som alltid träffar mig.

Inte det stora i det.

Utan det enkla.

Att livet ibland bara stannar.

Vi vill så gärna vidare. Vi vill förstå, förklara, gå vidare, hitta något nytt. Men långfredagen gör inget av det. Den dröjer kvar. Den låter det som gör ont få vara just det och kanske är det det svåraste. Att inte fly.

Jag ligger kvar, ser ut mot fönstret. Allt ser ut som vanligt. Men det är något i mig som inte riktigt är det. Som om dagen lägger en hand på axeln och säger: du behöver inte göra något idag.

Du behöver bara vara här. Det finns något nästan ovant i det. Att inte behöva prestera ens i sina tankar. Att inte behöva formulera något klokt, något snyggt, något som leder framåt.

Bara sitta.

Bara känna.

Jag tänker på alla de där stunderna i livet när något tagit slut. Inte alltid stort. Ibland nästan omärkligt. Men ändå tillräckligt för att förändra något.

Relationer som tystnar.

Drömmar som bleknar.

Vägar man inte gick.

Vi bär på sådant.

Och kanske är det just idag vi får lov att känna det lite tydligare. Inte för att fastna där, utan för att inte springa förbi det.

För det finns en märklig styrka i att stanna kvar.

Att inte alltid vara på väg bort.

Jag tar en ny klunk kaffe. Det har svalnat lite. Det gör inget. Allt får vara lite långsammare idag.

För långfredagen handlar inte om att förstå allt.

Den handlar om att våga vara kvar i det som inte går att förstå och kanske är det först där, i den stillheten, som något nytt – så småningom – kan börja ta form.