Första juni

Det är första juni.

Jag vaknade till ljudet av regn mot rutorna. Ett sådant där stilla, ihållande regn som får världen att sakta ner lite. Träden står mörkare gröna än i går. Gångvägen utanför är blöt. Himlen har dragit en grå filt över landskapet.

Men när jag tog den här bilden för bara några dagar sedan var det annorlunda.

Då stod syrenerna i full blom. Luften var mild. Molnen seglade fram över en blå himmel och allt kändes som om sommaren redan hade kommit.

Det är märkligt hur snabbt naturen skiftar.

En dag sitter man i solen och tycker att världen är som vackrast. Några dagar senare kommer regnet och påminner oss om att inget varar för evigt. Inte ens de där perfekta försommardagarna.

Vi väntar så länge på dem.

Genom mörka morgnar i november. Genom januari. Genom februari och mars. Vi längtar efter ljuset, värmen och grönskan. Och plötsligt är den här. Försommaren. Syrenerna. Fågelsången som börjar redan innan klockan fem.

Det är lätt att ta den för given när den väl kommer.

Men just nu försöker jag att inte göra det.

Jag försöker stanna upp lite oftare. Titta på syrenerna innan blomningen är över. Lyssna på fåglarna innan de tystnar längre fram i sommar. Känna doften av regn mot varm jord.

För om några månader står vi där igen och undrar vart sommaren tog vägen.

Så även om första juni börjar med regn känns det ändå som en bra början.

För bakom molnen finns fortfarande den där försommaren som väntat på oss så länge.

Och syrenerna blommar fortfarande.