Fanfar
- 22 aug.
- 2 min läsning
Det finns låtar som man lyssnar på.
Och så finns det låtar som tar tag i en och förflyttar en.
Igår hände det igen.
Jag hörde ”Fanfar” med Staffan Hellstrand och på bara några sekunder var jag tillbaka någonstans långt bak i tiden. Till 90-talet. Till en period i livet där musik inte bara var något man lyssnade på – den var något man levde med.
På den tiden var Staffan Hellstrand min stora profet.
Det är kanske ett stort ord att använda, men det är faktiskt så det kändes. Det fanns artister som skrev låtar och så fanns det de som satte ord på sådant man själv bar inom sig, men kanske inte riktigt kunde formulera.
Staffans texter hade något sådant.
De handlade om livet, om sökandet, om längtan, om att försöka förstå sig själv och världen runt omkring. Det fanns en poetisk nerv i hans musik som träffade mig rakt där jag befann mig då.
Och ”Fanfar” blev en sådan låt.
Jag minns känslan kring den. Hur den på något sätt bar med sig både hopp och vemod på samma gång. Som så mycket av den bästa musiken gör. Den gav inte alltid svar, men den ställde de där frågorna som man behövde ställa.
När jag hörde den igår slog det mig hur märkligt musik fungerar.
En låt kan ligga tyst i många år. Sedan kommer några toner, en röst, en textrad – och plötsligt öppnas en dörr.
Bakom den dörren finns en yngre version av en själv.
Jag möter honom ibland när jag lyssnar på gammal musik. Han som hade andra drömmar, andra tankar och kanske en annan blick på livet. Han som upptäckte musikens kraft att trösta, utmana och förändra.
Men det fina är att han inte är helt borta.
Han finns kvar någonstans där inne.
Kanske är det just därför vissa låtar betyder mer än andra. De blir inte bara musikminnen. De blir tidskapslar. De bär med sig platser, människor, känslor och perioder i livet.
”Fanfar” är en sådan låt för mig.
Den tar mig tillbaka till 90-talet, men den säger också något till den jag är idag. För de frågor och känslor som fanns då försvinner inte alltid. De förändras bara med tiden.
Och kanske är det därför vi återvänder till vissa låtar.
Inte för att stanna kvar i det som varit.
Utan för att påminnas om vem vi en gång var – och vilka delar av den personen vi fortfarande bär med oss.
Ibland är en gammal låt bara en gammal låt.
Och ibland är den en fanfar från ett tidigare liv.