Hur det känns när man är mitt uppe i det

Det är tidig morgon.

En sådan där stund när allt fortfarande är lite mjukare. Ljuset, tankarna, tempot. Jag sitter med mitt skrivande, orden som sakta hittar sina vägar fram över sidan. Men så stannar jag upp. Tar en paus. Låter gårdagen komma ikapp.

För vilken dag det var.

Vi började i Valldemossa. Små gator, sten, historia som sitter i väggarna. En fika som fick ta tid. Kaffet smakade lite bättre där, som det ofta gör när man inte har bråttom någonstans. Samtal som flöt lika lätt som stegen mellan husen.

Sedan vidare till Sóller. Ett annat tempo, en annan rörelse. Förfriskningar i solen, människor som passerade, ett sorl som ändå kändes behagligt. Det där speciella med platser som både är levande och samtidigt tillåtande.

Lunchen i Fornalutx stannar kvar lite extra.

En kaninstek med lök. Enkel på pappret, men allt annat än enkel i smaken. Sådär som det bara blir när råvaror, plats och stund möts rätt. Jag satt där och tänkte att det är precis så här det ska vara. Inga konstigheter. Bara riktigt bra.

Och så, till sist, Sa Calobra.

Vägen dit är en upplevelse i sig. Svängarna, utsikten, känslan av att vara på väg någonstans som ligger lite bortom det vanliga. Och när vi väl kom fram – vattnet. Klipporna. Kontrasten. Ett bad som väckte kroppen, som påminde om nuet.

Och nu sitter jag här.

Tillbaka i tystnaden. I skrivandet. Med gårdagen fortfarande kvar i kroppen och jag tänker på de här dagarna som inte bara passerar, utan faktiskt landar.

Kanske är det just det jag försöker fånga i orden också.

Inte bara vad vi gör, utan hur det känns att vara mitt i det.