Jag skriver inte för att bli läst - jag skriver för att förstå

Jag har nog alltid skrivit så. Inte för att någon ska läsa – även om det förstås är en del av det – utan för att jag själv ska förstå vad det är jag egentligen tänker, känner, bär på.

För det är något märkligt med orden.

När de väl hamnar på papper, eller på skärmen, så förändras de.

De blir tydligare. Ibland vackrare. Ibland brutalt ärligare.

Och ibland avslöjar de mer än man tänkt sig.

När jag skrev Sista vykortet från Manhattan var det precis där jag hamnade.

I en berättelse där skrivandet i sig blev en del av huvudpersonens sätt att överleva.

Jaxon Frost skriver brev.

Inte för att vara snäll. Inte för att vara öppen.

Utan för att styra berättelsen.

Han vill kontrollera hur han uppfattas.

Han vill äga sin historia.

Han vill ligga steget före.

Och ändå…

Ju mer han skriver, desto mer avslöjar han sig själv.

Det är som att orden inte riktigt går att hålla i schack.

Som att de, förr eller senare, börjar säga sanningen – oavsett vad man själv har tänkt.

Och kanske är det där jag känner igen mig.

Inte i allt han gör. Inte i hur han tänker.

Men i själva rörelsen.

Att skriva för att förstå.

Att skriva för att försöka få kontroll.

Och att gång på gång inse att kontrollen bara är en illusion.

För när man skriver på riktigt, då händer något annat.

Då öppnar man dörrar man inte visste fanns.

Då ser man sig själv från håll.

Då tvingas man stanna kvar i det som annars hade gått att springa förbi.

Det är inte alltid bekvämt.

Men det är sant.

Så nej – jag skriver inte för att bli läst.

Jag skriver för att komma närmare det som är på riktigt.

För att förstå varför vissa saker stannar kvar.

För att se mönster.

För att våga ställa frågor jag annars hade undvikit.

Och ibland, när man har tur, blir det en text som någon annan känner igen sig i.

Men det är egentligen bara en bieffekt.

För det viktiga händer långt innan dess.

I det tysta.

I mötet med orden.

Och i det där ögonblicket när man inser att det man försökte kontrollera…

var det som hela tiden höll på att visa vem man egentligen är.