Jag vill stanna kvar bland orden

Det är tid för reflektion.

Jag känner det i hela kroppen. Den där tröttheten som inte riktigt handlar om att någonting är fel, utan snarare om att mycket har hänt. Många tankar, många människor, många beslut, många saker som ska hinnas med. Jag är trött. Väldigt trött faktiskt.

Men samtidigt nöjd.

För det händer roliga saker i mitt liv just nu. Sådant som jag har längtat efter, arbetat för och ibland nästan glömt bort att jag en gång drömde om. Det finns projekt som rör på sig, människor som hör av sig, idéer som börjar få form. Det är mycket som är på väg någonstans.

Och kanske är det just därför jag behöver stanna upp ibland.

För mitt i allt det där som ska göras finns det något annat som drar i mig.

Jag vill skriva poesi.

Inte svara på mejl. Inte planera. Inte organisera. Inte bocka av saker på listor. Inte tänka på nästa vecka, nästa möte eller nästa uppgift.

Jag vill bara gå in i den där världen.

Den där världen där tiden fungerar annorlunda.

Där en mening kan få ta en halvtimme. Där ett enda ord kan väga mer än en hel sida. Där jag kan sitta länge och fundera över hur man beskriver saknad utan att använda ordet saknad. Hur man skriver om kärlek utan att skriva kärlek. Hur man fångar det där som egentligen inte går att fånga.

Jag gjorde det i helgen.

Jag började skriva några poetiska texter. Små saker först. Några rader. Några bilder. En känsla.

Sedan hände någonting.

Jag gick längre in.

Det är svårt att förklara för den som aldrig riktigt varit där, men skrivandet kan ibland bli som ett rum man kliver in i. Världen utanför finns fortfarande kvar, men den blir lite mer avlägsen. Rösterna tystnar. Kraven förlorar sin kraft. Det enda som finns är orden och det man försöker förstå genom dem.

Och när jag väl hade gått in där ville jag inte längre gå ut.

Jag ville stanna.

Ville fortsätta skriva om människor som nästan möts. Om sådant vi bär med oss utan att berätta för någon. Om kärlek som kom vid fel tidpunkt. Om vägar vi inte tog. Om platser vi fortfarande återvänder till i tanken. Om människor vi saknar fast vi kanske aldrig säger det högt.

Det märkliga är att poesin inte alltid ger några svar, men den gör frågorna vackrare.

Det därför jag behöver den just nu.

När livet går fort behöver jag någonting som går långsamt.

När dagarna fylls av sådant som måste göras behöver jag någonting som inte måste leda någonstans.

När kalendern bestämmer över timmarna behöver jag ibland få sitta framför ett tomt dokument och låta ett enda ord bestämma vägen.

Det finns fortfarande mycket jag måste göra.

Det försvinner förstås inte bara för att jag hellre skulle skriva en dikt.

I morgon kommer listorna fortfarande finnas där. Mejlen kommer fortsätta komma. Arbetet väntar. Allt behöver sitt. Livet behöver sitt.

Och allt det är också viktigt.

Men ibland behöver vi komma ihåg skillnaden mellan det vi måste göra och det som gör att vi känner oss levande.

Just nu längtar jag efter orden.

Efter stillheten mellan meningarna.

Efter den där platsen där verkligheten får bli lite mjukare i kanterna och där sådant som annars är svårt att säga plötsligt kan rymmas i några få rader.

Jag är trött ikväll.

Men jag är nöjd.

Och mitt i allt som händer känner jag en ganska stark längtan efter att öppna dörren till den där världen igen.

Och kanske stanna där en stund till.