Kristi himmelsfärdsdag - att lyfta blicken och minnas.

Kristi himmelsfärdsdag. Fyrtio dagar efter påsk lämnade Jesus jorden och lyftes upp mot himlen i ett moln. Det var så man fick det berättat för sig i skolan på 70-talet. Hur det är i dagens klassrum har jag ingen aning om. Men jag vet att just de där berättelserna blev kvar hos mig – inte bara som kunskap, utan som något djupare. En känsla, kanske. Ett eko som aldrig riktigt tystnat.

Trots att vi idag lever mitt i en tid där digitala system styr mycket av vår vardag och där religionens plats i samhället krymper, bär de här berättelserna fortfarande något slags kraft. De har förmågan att hålla fast vid oss. Kanske är det för att de rymmer hopp. Eller för att vi människor – oavsett tid – alltid fascinerats av det vi inte riktigt kan förstå.

Under min uppväxt blev Kristi himmelsfärdsdag inte bara en del av kristendomslektionen (ja jag hade kristendom inte religion på schemat på 70-talet). Det blev en berättelse jag bar med mig. Något som formade min syn på livet, döden – och det där som kanske finns bortom allt vi ser.

I en värld där nästan allt kan ifrågasättas, står dessa berättelser kvar som stilla monument över tidigare generationers tro och längtan.

När jag idag tänker tillbaka på de där skoldagarna, undrar jag hur kommande generationer kommer att förhålla sig till dessa berättelser. Kommer de att ses som något från en svunnen tid? Eller kanske som tidlösa röster, med något viktigt kvar att säga? Det återstår att se.

Men för mig är Kristi himmelsfärdsdag en påminnelse. Om var vi kommer ifrån. Om behovet av att föra vidare berättelser. Inte för att alla måste tro på dem, men för att de berättar något om att vara människa. Om att söka mening. Om att ibland bara stå där i gräset, titta upp mot himlen – och undra.