🕊️ När det blåser liv i det tysta

Pingstdagen.

Kanske den mest undangömda av våra högtider. Den som kommer smygande, utan glitter, utan fyrverkerier, utan krav på presenter eller köttbullar.

Men också den som – för mig – alltid burit på något djupt. Något som viskar snarare än ropar. Något som andas.

Det är inte stormen som förändrar oss. Det är vindpustarna.

De där som kommer plötsligt, som rör vid något i oss vi glömt fanns.

Som får låsta dörrar att knarra till lite grann.

Jag har känt det flera gånger i livet. Att något är på väg att vakna. Inte med ett brak, utan med en viskning. Som när man hittar tillbaka till sin röst efter en lång tystnad. När man plötsligt vill skriva igen. Eller lyssna. Eller förlåta.

Pingsten handlar, i sin innersta kärna, om att det vi trodde var dött, kanske ändå lever. Om att det vi gett upp – ett hopp, en dröm, ett språk – plötsligt börjar andas igen.

Och visst är det så, ibland, att man känner det där inom sig. Som om någon öppnat ett fönster och att luften som kommer in, inte bara är luft – utan liv.