När man ringde hem till någon

”Hej, är Johan hemma?” En fullständigt normal mening på 80-talet som snart behöver förklaras för yngre generationer.

Jag behöver bara läsa de där orden för att höra fortsättningen.

”Ja, vänta lite.”

Sedan ljudet av en lur som lades ner på en bänk. Några steg. Och en röst som plötsligt hördes genom halva huset:

”JOOOHAN! DET ÄR TELEFON!”

Där satt man i andra änden och väntade. Under tiden fick man höra lite av middagen, en tv som stod på och någon som undrade var skorna fanns. Innan samtalet ens hade börjat hade man redan hunnit göra ett litet besök hemma hos någon annan.

Det här hörde till vardagen när jag var ung. Detta självklara att ett telefonnummer gick till ett hem. Vem som faktiskt svarade fick man upptäcka när signalerna tystnade.

Det kunde vara kompisen. Det kunde lika gärna vara hans mamma, pappa eller ett syskon som av någon anledning ansåg att uppgiften att hämta honom var ett orimligt krav.

Jag minns den där lilla skärpningen i rösten när en förälder svarade. Man presenterade sig ordentligt. Lade till ett hej. Försökte låta som en person som det var lämpligt att låta sin son umgås med.

”Hej, det är Tommy. Är han hemma?”

Och ibland var det inte bara att bli vidarekopplad.

”Nämen hej Tommy! Hur är det med dig?”

Då pratade man en stund. Om skolan, om vad man hade för sig eller om något som föräldern visste att man höll på med. Jag tänkte knappast på de där små samtalen som betydelsefulla då. Jag ville ju mest få tag på den jag hade ringt till. Men när jag ser tillbaka förstår jag att de gjorde något med hur vi kände varandra.

Kompisens föräldrar fick en röst, ett sätt att skämta, ett humör. Och jag blev någon de kände igen redan innan jag hade hunnit säga mitt namn.

Vi fanns med i varandras familjer på ett ganska vardagligt sätt.

Jag är uppvuxen med två bröder, och bara tanken på en gemensam telefon får mig att le åt hur annorlunda själva utgångspunkten var. En telefon som alla skulle dela på. Samtal som andra kunde råka höra. Någon som behövde ringa precis när någon annan hade bestämt sig för att prata i fyrtio minuter.

Den som ville vara ifred fick försöka ta sig runt ett hörn med luren. Hur långt privatlivet sträckte sig avgjordes till viss del av sladdens längd.

Och skulle man ringa någon man var kär i fanns ytterligare ett moment att ta sig igenom. Först samla mod. Sedan slå numret. Sedan inse att det var hennes pappa som svarade.

Det kunde gå åt en ansenlig del av modet redan där.

Jag skrattar åt det nu, men minns också hur stort ett sådant samtal kunde kännas. Man kunde inte skriva några ord, radera dem och börja om. När någon svarade var man redan med i samtalet. Det var bara att försöka få fram något vettigt.

Det jag fastnar vid i dag är ändå allt det där som hände runt själva ärendet. Hälsningarna som skickades med. Frågan om hur det hade gått med något. En mamma som sa att kompisen verkade lite nere och nog skulle bli glad om man kom förbi. Sådant kunde rymmas i en halv minut innan rätt person tog över luren.

Familjernas världar flöt ihop genom de där små kontakterna. Ingen hade bokat tid för dem. De uppstod för att man råkade svara i samma telefon.

I dag vet jag oftast precis vem jag kommer till när jag ringer. Det är bekvämt, och jag uppskattar att kunna prata ostört med människor jag tycker om. Jag längtar inte efter att behöva redovisa varje samtal för resten av hushållet. Den gemensamma telefonen kunde innebära både nyfikna öron och en insyn man inte alls hade bett om.

Men jag saknar en del av människorna man fick på köpet.

De som svarade fast man inte hade ringt till dem. De som frågade något, skrattade till eller skickade en hälsning innan de ropade på någon annan. Ibland tänker jag att mycket av den vardagliga gemenskapen byggdes just där, i kontakter som var för små för att vi skulle lägga märke till dem medan de pågick.

När Leon blir äldre kommer jag att kunna berätta om telefonen som stod hemma och som hela familjen delade på. Jag föreställer mig att han kommer att undra varför jag inte bara ringde direkt till min kompis. Det är en rimlig fråga. Jag skulle nog själv ställa den om jag växte upp nu.

Det tekniska blir lätt att förklara. Sladden, numret, luren.

Svårare blir det att beskriva känslan av att vara igenkänd av den som råkade svara. Att någon visste vem man var och tog sig tid att fråga hur man hade det, trots att samtalet egentligen skulle vidare.

Jag tror att det är den känslan jag hör i minnet, strax innan någon ropar genom huset.

”Nämen hej Tommy! Hur är det med dig?”