När tystnaden säger mer än orden

Vissa ögonblick minns man inte för det som sades – utan för det som inte blev sagt. Tystnader kan vara laddade som åskmoln. Eller mjuka som snöfall. De kan vara kalla. Eller varma. De kan viska, skrika, bära tyngd. Eller trösta.

Jag har varit med om båda.

Det finns stunder jag minns där vi bara satt. Bredvid varandra. Inga ord. Bara andning. Ett delat rum, ett delat ögonblick.Och det var som om just den tystnaden sa allt som behövde sägas. Att vi förstod. Utan att behöva förklara.

Men det finns andra också.

Tystnader som gjorde ont. Som låg kvar i luften efter ett bråk.Som växte sig stora och tjocka mellan två människor som en gång kunde prata om allt.Och som nu bara stirrar ner i sina kaffekoppar. Eller tittar ut genom varsitt fönster.

Tystnader har ett språk och ibland tror jag att jag förstår det bättre än det med ord.

För det är ju så –det vi inte säger formar oss lika mycket som det vi faktiskt säger.

Och kanske handlar det inte alltid om att fylla alla tystnader, utan om att lyssna på dem.