Namnen i böckerna

Det står en kartong på golvet igen och det ligger några böcker på skrivbordet.

Nya böcker. Samma omslag. Samma berättelse.Och ändå – inte samma.

För det är något som händer när en bok passerar från tryck till hand. När den slutar vara min och börjar bli någon annans.

I fredags kom ännu en leverans hem till mig. Det var egentligen inte tänkt så från början. Jag hade en bild av att boken skulle leva sitt eget liv där ute, i bokhandlar, i hyllor, i flöden.

Men så började ni höra av er.

Och jag insåg ganska snabbt att det finns en annan väg också. En långsammare. En närmare.

Att skriva ett namn på första sidan förändrar något. Det är inte längre bara en bok. Det är ett möte.

Ibland träffas vi. Några ord i en hall, ett skratt, en kort stund som ändå stannar kvar.I bland är det bara ett meddelande, en adress, en hälsning jag skriver ner innan jag slår igen boken och lägger den i ett kuvert.

Men varje gång finns det där. En tanke om vem som ska öppna den. Var den kommer att läsas. Vad som kommer att fastna – eller inte.

Det är märkligt, det där att något jag satt ensam och skrev i New York, i ett rum, nu landar i händer jag aldrig tidigare mött.

Att Jaxon, med allt han är och inte är, plötsligt finns i någon annans vardag.

Och kanske är det just där det händer på riktigt. Inte när boken ges ut.Utan när den blir personlig.

När den får ett namn.

Det är därför jag står där med pennan nu igen.Skriver, stannar upp, tänker efter en sekund extra innan jag fortsätter.

För varje bok är en början på något jag inte längre har kontroll över.

Och det är precis så det ska vara.

Kanske är det det finaste som finns med att skriva.

Inte att bli läst, utan att få mötas.