När orden inte räcker till

Vi har lämnat Yellowstone nu. Kanske inte för alltid – förhoppningsvis inte. Men vi rullar ut ur parken med hjärtat fullt. Fullt av intryck. Fullt av vördnad. Fullt av den där svårbeskrivliga känslan som bara ett möte med något större än en själv kan ge.

Jag tror faktiskt att det vi fick uppleva den här gången var ännu större, ännu starkare, än när vi var här 2022. Det är som om platsen växte in i oss på ett annat sätt nu. Djupare. Mer påtagligt. Och samtidigt… nästan omöjligt att fånga i ord.

Anette sa något som stannade kvar i mig:“Tänk att det kan vara så här vackert när världen är så ful och på många sätt hemsk.”Och det är precis så. En påminnelse om att skönheten inte gett upp, att det fortfarande finns platser där livet känns rent, stilla och samtidigt ursinnigt levande.

Redan innan vi hunnit tjugo minuter in i parken såg vi varg – ett grått stråk i landskapet, snabbt och nästan overkligt. Och bara en timme senare: björn. En hona med två ungar. Det där ögonblicket när hon vände sig om och såg bort mot oss innan hon lufsade vidare med ungarna i släptåg – det var som att kliva in i en saga.

Sedan kom örnen, svävande över trädtopparna. Bisonhjordarna som rörde sig genom Lamar Valley som levande moln. Järven som visade sig i en glimt – snabb, skygg. Elks, och mindre hjortdjur som smälte in i landskapet som penseldrag i en tavla.

Och landskapet…Tänk dig ånga som stiger från marken, varm och svaveldoftande. Små gejsrar som bubblar som om jorden själv andades. Rök som ligger låg över vidderna i gryningsljuset. Fiske från flodbankar där vattnet är så klart att du ser varje sten på botten. Klippor som reser sig mot himlen och floder som skär genom dalarna som eviga ådror.

Lamar Valley med sina böljande fält, de blå bergen i fonden. En plats där tiden står stilla. Där bison rör sig med samma självklarhet som vinden.Och mitt i allt – tystnaden.Eller snarare: den slags tystnad som är fylld av ljud. Av fågelsång. Av vingslag. Av vattnet som rinner. Inga bilar. Inga notiser. Ingen skärm. Ingen täckning.

Det är så befriande att vara bortkopplad från allt utanför och helt inkopplad i det som finns här och nu.

Det är svårt att beskriva. Svårt att sätta ord på något så innerligt, så vackert. Men kanske är det just det som är storheten. Att Yellowstone inte är en plats du bara ser – det är en plats du känner.

Och just nu känns det som att vi bär med oss en bit av parken i oss.

Tack, Yellowstone. För allt. Vi ses igen.