Om igår (New York i våra hjärtan)

New York vaknar långsamt men obevekligt. Här nere i lobbyn på 39th Street har jag suttit sedan innan frukosten öppnade vid sex, en kopp kaffe vid min sida, datorn uppslagen. Det här är den bästa tiden på dygnet – stunden när staden fortfarande trevar sig fram mellan natt och dag, när jag kan skriva, reflektera och låta tankarna finna sin egen rytm.

Utanför har regnet lagt sig som en fuktig hinna över trottoarerna. Bilarna blänker i det svaga gryningsljuset, och när dörrarna till hotellet glider upp sipprar doften av regnvåt asfalt in och blandas med den nybryggda kaffedoften från frukostmatsalen. En kvinna i dräkt pratar snabbt i telefon, en hotellgäst drar sin resväska över marmorgolvet, och portieren i mörk kostym hälsar en taxichaufför med en nick. New Yorks oskrivna koreografi i morgonljuset.

Jag andas in stadens stillhet – det lilla lugn som finns innan rytmen tar över. Gårdagen var en sådan dag som fyller på minnet med intryck.

Vi började i Bronx…av misstag, sedan vidare till Harlem, men vår egentliga destination var Queens, och regnet följde oss dit. Det föll tungt, så där bestämt att det inte fanns någon mening att vänta ut det. Vi vandrade genom kvarter och tog in allt i vår väg. Den mexikanska restaurangen bjöd kanske på den godaste Tacos jag ätit.  Varma, hemlagade tortillas, saftigt kött, perfekt balanserad hetta och lime som lyfte allt till en annan nivå. Varje tugga en påminnelse om varför mat kan vara en upplevelse, inte bara ett nödvändigt bränsle.

Regnet smattrade utanför, men vi satt kvar länge. Det var en sådan måltid där tiden stannar.

När vi lämnade Queens hade kvällen lagt sig, och vi styrde mot Greenwich Village. Om dagen var en resa genom stadens olika ansikten, var natten en resa genom dess själ.

The Bitter End. En scen där så många musiker börjat sina karriärer, där atmosfären känns tät av historier, toner och röster från förr. Vi sjönk ner i en dunkel hörna, lät livemusiken bära oss. Ett band jag aldrig hört talas om, men det spelar ingen roll – i Village handlar det inte om kändisskap, utan om närvaro. Om att känna musiken i bröstet, att låta den ta över en stund.

Öl, skratt, samtal. Kvällen smälte samman med natten.

Och nu sitter jag här, i lobbyn på 39th Street, med en ny dag framför mig. Trafiken har tätnat, New York har skakat sömnen ur ögonen. Men här, i den sista biten av morgonlugnet, låter jag tankarna vandra fritt mellan gårdagens regn och nattens toner.

Staden vaknar. Och jag låter orden hitta sin plats.

Men först – ännu en kopp kaffe.

---