Om jag fick skriva ett brev till mitt 20-åriga jag
- Tommy Widekärr
- 4 juni
- 2 min läsning
Regnet slår stilla mot fönsterblecket och jag tänker på honom. Han som bar mitt namn, men som ännu inte visste mycket om världen. Han var 20 år och trodde att allting behövde ske på en gång.
Och ibland önskar jag att jag kunde sätta mig bredvid honom. Räcka över en kopp kaffe och ett brev. Det här brevet:
Kära du,
Du som tror att du måste ha alla svaren redan.Du som går sönder för kärlek och tvivel, men ändå fortsätter framåt.Du som vill så mycket, men inte riktigt vet hur man bär allt det där du längtar efter.
Först av allt: du kommer inte bli den du tror att du måste bli.Du kommer bli något mycket bättre – dig själv. Men det tar tid. Och det är okej.
Du kommer att förlora människor. Ibland för att livet gör så, ibland för att du själv måste släppa taget. Det kommer att göra ont. Men du kommer att lära dig att sorg inte är farlig – den är bara ett bevis på att något betydde något.
Du kommer att stå på scener, skriva ord som förändrar, resa till platser du inte ens vågar drömma om ännu. Men du kommer också att tvivla. Många gånger. På allt. På dig själv. På om du duger.
Och just där – mitt i tvivlet – vill jag att du lyssnar noga:Du duger.Du har alltid gjort det.
Du behöver inte bli bäst. Du behöver bara bli sann.Mot dig själv. Mot det du tror på.Mot de människor du älskar, och de som älskar dig tillbaka – på riktigt.
Och en dag, kanske en regnig kväll som denna, kommer du sitta och skriva ett brev till en yngre version av dig själv. Inte för att du vill ändra något. Utan för att du till slut förstår:
Du gjorde så gott du kunde. Och det var tillräckligt.
Alltid.
Med kärlek,din framtid.
