Om scenen som står kvar

I torsdags stod min son Eric där.

På scenen i Alhem här i Färgelanda. Back Road Band gjorde sin första spelning. Första riktiga. Första gången med publik som kommit för att lyssna. Ljuset var kanske inte dramatiskt. Ljudet säkert inte perfekt. Men det spelade ingen roll. För det var början på något.

När jag stod där och tittade gled jag bakåt i tiden.

Året var 1983

Vi hette Power. Det skulle vara hårdrocksgala i just Alhem. Och vi – femtonåriga, fulla av drömmar och större självförtroende än kompetens – skulle göra vår debut. Det var många bra band med. Förväntningarna var höga. Kanske allra högst hos min lillebror Ronny. Han var tolv år och hängde i vår replokal som om vi redan var på väg mot världsherravälde. Där inne, bland rökdoft, tidsenliga bilder på väggarna och svettiga förstärkare, byggde vi ett slags lokalt idolskap.

Och så kom kvällen.

Allhem kändes som Hammersmith Odeon. På riktigt. Det var stort. Högt i tak. Lampor. Folk.

Och så slog vi an första ackordet.

Ostämda gitarrer. Nerver som tog över. Låtar som vi tyckte var episka blev plötsligt något helt annat. På något ofattbart vis vände allt och blev en mardröm. Vi spelade våra låtar. Vi tog oss igenom dem. Men det var sannerligen inte bara vi som ville att vi skulle lämna scenen den kvällen.

Det var tufft för ett gäng femtonåriga killar.

Ännu tuffare för en tolvårig lillebror som stod där och kände skammen bränna.

Den där tolvåringen är idag en äldre medelålders man och för ett tag sedan berättade han för Eric om just den där kvällen. Om debuten. Om Power. Om hur det kan kännas när drömmen möter verkligheten lite för snabbt.

Och så stod min son där i torsdags. På samma scen.

Men historien upprepade sig inte.

Back Road Band klev upp med lugn. Med samspel. Med närvaro. De sjöng och spelade. Det fanns något självklart i det. Något som bara kommer av timmar, år, vilja. Jag såg tre unga män som bar sina instrument som om de redan förstått att det inte handlar om att vara störst – utan om att vara tillsammans.

Jag tänkte på cirklar.

På hur platser bär minnen. Hur scener minns både misslyckanden och revanscher. Hur en pappa kan stå i publiken och känna både stinget från 1983 och stoltheten från 2026 samtidigt.

Det är så vackert att samma golv som en gång skakade av osäkerhet nu bär nästa generation med trygghet.

Power föll den där kvällen.

Back Road Band reste något.

Och någonstans där inne i Alhem stod generationer Widekärr och höll ihop en berättelse som började med ostämda gitarrer – och fortsätter med musik som bär.

Det är så tiden arbetar.

Den tar inte bort det som var. Den väver in det i det som blir.