På väg söderut

Jag sitter på väg mot nästa plats. Första stoppet Benidorm. Det är en sådan där stund som inte kräver något annat än närvaro. Tid för reflektion. Tid att låta tankarna få gå fritt, utan agenda.

Det har varit några mycket fina dagar så här långt. Dagar som fått mig att sakta ner, andas djupare, se klarare. Nu ska ny atmosfär insupas. Nya gator, nya vyer, nya rytmer. Kanske är det här, eller någonstans längs vägen, som jag hittar en plats där jag framöver ska bo. Målet är tydligt: Spanien ska bli mitt framtida land. Inte som en dröm, utan som ett mål. En riktning att förhålla sig till. Drömmar kan vara vackra, men mål har en tyngd som tål vardag.

Det talas om extremväder. Den kallaste dagen på fyrtio år sägs vara på väg. Regn i massor. Kanske till och med snö. Drt är tydligt att inget landskap är statiskt, att även solen har sina undantag.

I morgon firas Día de los Reyes, kungarnas dag. Barnens dag. Traditioner som lever vidare, oavsett väder. Kanske firas den i regn. Kanske i snö. Oavsett blir den firad.

Den här resan är också något mer än förflyttning. Det är en kreativ resa. Inte just stunden mellan två platser, utan dagarna i Alicante, i Spanien, i ljuset, i regnet, i pauserna. Skapande behöver ibland nya sammanhang för att ta fart. Andra ljud. Andra färger. Andra sätt att tänka. Här finns utrymme för det som vill skrivas, formas, bli till.

Jag behöver inte veta exakt var jag landar – varken på kartan eller i livet. Det räcker att känna riktningen, att låta stegen fortsätta framåt utan att stressa fram svaren. Allt måste inte avgöras nu. Vissa beslut mognar bäst i rörelse, i stilla reflektion, i det som ännu bara är en tanke. Och kanske är det just där, i det odefinierade men ärliga, som både framtiden och skapandet tar sin början.