Reflektioner i sommarmorgonen -dag 9

Det är onsdag morgon i midsommarveckan.

Om två dagar kommer Sverige att göra det som Sverige alltid gör vid den här tiden på året. Vi kommer att resa, handla lite för mycket mat, hoppas på uppehållsväder och samlas kring bord där människor mötts många gånger tidigare.

Och medan jag sitter med morgonkaffet slår det mig att det finns något märkligt med midsommar.

Trots att det kanske är vår mest älskade högtid har våra största författare sällan skrivit om själva midsommarfirandet.

Inte på det sätt man skulle kunna tro.

När vi tänker på svensk litteratur tänker vi på Selma Lagerlöf, August Strindberg, Vilhelm Moberg, Hjalmar Söderberg, Moa Martinson, Per Anders Fogelström och många andra. Vi tänker på landsbygden, städerna, kärleken, klasskillnaderna, familjerna och drömmarna.

Men midsommaren står sällan i centrum.

Istället händer något annat.

Midsommaren blir scenen där berättelserna utspelar sig.

I Fröken Julie låter August Strindberg hela dramat utspela sig under midsommarnatten. Ljuset, festen och den tillfälliga känslan av frihet gör att människor vågar sådant de annars inte skulle våga.

I Gösta Berlings saga låter Selma Lagerlöf naturen och årstidernas växlingar bli en del av berättelsen. Landskapet påverkar människorna lika mycket som människorna påverkar varandra.

Hos Per Anders Fogelström möter vi människor vars liv formas av gemenskap, arbete och årstidernas rytm, medan Hjalmar Söderberg gång på gång återkommer till längtan, kärlek och de ögonblick då livet tar en ny riktning.

I Vilhelm Mobergs böcker om utvandrarna finns sommaren och högtiderna som påminnelser om det Sverige som lämnats bakom. Midsommaren blir en symbol för hembygden, minnena och det man aldrig riktigt kan återvända till.

Hos Moa Martinson är sommaren ofta arbetets tid, men också kärlekens och drömmarnas tid. Inte en idyll, utan en del av livet självt.

Det är som om författarna gång på gång återvänder till samma insikt.

Midsommaren är inte berättelsen.

Den är platsen där berättelser uppstår.

Det är nog därför högtiden fortfarande betyder så mycket för oss.

För egentligen handlar den inte om sill, jordgubbar eller blomsterkransar.

Den handlar om människorna.

Om släktingen som berättar samma historia för femte gången.

Om den där vännen man inte träffat sedan förra sommaren.

Om barnen som springer mellan borden medan de vuxna sitter kvar lite längre än de tänkt.

Om kärleken som kanske börjar just den kvällen.

Eller om samtalet som man kommer att minnas långt efter att midsommarstången plockats ner.

När jag ser tillbaka på de böcker som stannat kvar hos mig är det sällan de stora händelserna jag minns bäst.

Det är människorna runt köksbordet.

Promenaderna genom byn.

Kvällarna på verandan.

De små ögonblicken där livet pågår utan att någon tänker på att de en dag ska bli minnen.

Det är nog just därför midsommaren känns så litterär.

Inte för att den förekommer så ofta i våra största romaner.

Utan för att den påminner om det som de bästa romanerna alltid försöker fånga.

Att livet i slutändan handlar mindre om händelserna och mer om människorna som delar dem med oss.

Och kanske är det därför vi fortsätter att fira midsommar år efter år.

För att skapa ännu en berättelse värd att minnas.