Relationer åldras också
- 28 maj
- 2 min läsning
Det är fredag och det har varit en sådan där morgon då man tänker mycket på människor man en gång trodde att man förstod helt och hållet.
Människor man arbetat med.
Skrattat med.
Rest med.
Suttit uppe sent med.
Människor man trodde skulle vara på ett visst sätt för alltid.
Men ingenting är statiskt.
Inte ens vi själva.
Jag tror att det är en av vuxenlivets svåraste insikter.
Att människor inte bara åldras.
De förskjuts.
Lite i taget.
Av erfarenheter.
Besvikelser.
Stress.
Sorg.
Framgång.
Rädsla.
Drömmar som gick sönder.
Drömmar som slog in.
Och ibland märker man det inte förrän långt senare.
Någon man en gång kunde prata med i timmar känns plötsligt långt borta.
Någon annan som man nästan tappat kontakten med känns plötsligt närmare än någonsin.
Det där fascinerar mig.
Hur relationer lever sina egna liv.
Som om de också åldras.
Jag tänker ofta på det när jag ser gamla fotografier.
Inte bara hur unga vi såg ut.
Utan hur självklara vi var för varandra då.
Som om vi trodde att allt skulle fortsätta precis så.
Men livet vill sällan det.
Folk flyttar.
Byter jobb.
Blir föräldrar.
Blir ensamma.
Blir trötta.
Blir hårdare.
Mjukare.
Tystare.
Och mitt i allt det där försöker man hålla fast vid bilden av vilka människor var.
Kanske för att det känns tryggt.
Men ibland tror jag att vi måste våga lära känna människor flera gånger om.
Även dem vi älskat länge.
För ingen är exakt samma människa som för tio år sedan.
Inte du heller.
Det betyder inte att allt går förlorat.
Tvärtom.
Vissa relationer blir faktiskt bättre med tiden.
Ärligare.
Lugnare.
Mindre beroende av att imponera på varandra.
Man orkar inte spela lika mycket längre.
Det finns något fint i det.
Att åldras handlar kansk
Det finns något fint i det.
Att åldras handlar kanske ie inte bara om att tiden går.
Utan om att skalen faller bort.
Och kanske är det därför vissa människor plötsligt känns mer hemma nu än de gjorde förr.
Först när livet har slipat ner oss lite vågar vi visa vilka vi egentligen är.